Årsarkiv: 2017

Att sluta med antidepressiva -utsättningssymtom

Att sluta med antidepressivmedicin

Att sluta med antidepressiva sker för vissa personer biverkningsfritt, men många av oss drabbas av utsättningssymtom oavsett hur länge vi trappar ner. Jag vet många som försöker sluta, som har avbrutit sin medicinering, men börjar igen för att man inte klarar av dessa veckor av ett otroligt dåligt mående. Det finns personer som fortsätter ta sin medicin, fast att de kanske inte längre behöver det, men är så rädda att falla tillbaka i ångest och depression att man inte vågar chansa.

För den som varken haft ångest, utsättningssymtom eller en depression kan det hela kännas svårt att förstå. Och det kan kännas omöjligt att förklara men jag ska försöka.

Alltså en depression kan inte jämföras med en influensa då en depression är värre men det är det värsta scenariot jag kan komma på för en människa som aldrig lidit av psykisk ohälsa. Säg att du har en riktigt kraftig influensa, alltså så kraftig som du aldrig förut haft. Då är sängliggande, febrig, yrslig och illamående konstant. Inget kul eller hur?

Du tar dig till läkaren och han ger dig en medicin och säger att denna kommer att hjälpa. Du kommer att bli bra, men innan du blir bra så blir du sämre i 3-4 veckor. Du känner såklart att du inte har något val, för du vill ju inget annat än bli frisk eller hur. SÅ du tar medicinen. Efter 4 veckors helvete så börjar du känna att livet kommer åter, du är lite klarare i huvudet och du kan till och med sitta upp i sängen, kanske till och med läsa en bok. Fantastiskt eller hur.

Du går på den har medicinen i ett halvår, ett år, kanske mer. Du känner dig frisk och läkaren säger att det är nu dags att sluta. MEN när du slutar kommer alla dina symtom komma tillbaka med fullkraft under 4 veckor, sedan mår du förhoppningsvis bra igen. MEN chansen finns också att du slungas tillbaka rakt ner i det där helveteshålet du kom ifrån…..hade du vågat försöka?

Så vad är utsättningssymtom och varför pratar ingen om det?

Det är ingen som säljer in tabletter genom att säga sanningen: du kommer må skit i fyra veckor när du börjar med dem, och fyra veckor när du slutar. Men där i mitten, ja där mår du förhoppningsvis bra (om du hittat rätt medicin, rätt dos, plus/minus eventuella biverkningar).

Nej då skulle inte många våga pröva eller hur? Det gissar jag är anledningen till att man inte pratar om det så högt. Utsättningssymtom är kroppens reaktion för att vänja sig av med medicinen (och du kan få den även om du inte slutar tvärt). Jag har fått dem båda gångerna jag slutat trots nedtrappning. Man vill inte kalla det beroende eller abstinens men känslan kan helt klart jämföras med abstinenssymtom.

Exempel på utsättningssymtom är illamående, kräkningar, upprördhet, sömnbesvär, svettningar, domningar, myrkrypningar, yrsel, slöhet, ångest, plötsliga gråtattacker, nedstämdhet och oro. Symtomen kan hålla i sig allt från några veckor till 2-3 månader.

Att sluta med antidepressiva är sällan enkelt…

…men det går! Det är svårt att hitta fakta om ämnet det är därför jag tycker att det är viktigt att skriva om det. En artikel på ämnet är ett debattinlägg från en läkare som varnar för utsättningssymtomen. Han menar att läkare pratar och varnar för lite om det och att läkemedlen skrivs ut för enkelt och jag kan hålla med om de båda. Artikeln finner du här. Lite info på ämnet finns och att hitta på 1177. När man googlar på ämnet kommer ett inlägg jag tidigare skrivit  upp, det visar hur lite seriösa artiklar och information det finns på området. Jag önskar att vi brukare blir starkare och kräver bättre och mer information. Vi har rätt till att höra sanningen och inte en förskönad historia. Varför berättar ingen läkare att du kan bli precis lika frisk av träning som av SSRI. Enda skillnaden är att den kräver mer ansträngning av dig men den för också med sig mindre biverkningar. Varför startas det inte motionsgrupper där de med mild depression/utmattning eller ångest kan få testa att röra på sig tillsammans under några månader i stället för att få med sig ett recept hem i handen? Sådana grupper skulle ha flera goda fördelar. Jag är säker på att förtroliga samtal skulle infinna sig under promenaden. Förutom motion kanske man hade fått nya vänner, eller åtminstone fått med sig känslan av att vara mindre ensam hem. Bara det tror jag kan vara tillräckligt för att lyfta en persons dag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Visa ditt stöd

Jag fick ett mail från en mamma som ville köpa armband från min webshop. Tyvärr fanns bara ett fåtal kvar och inte dem hon sökte men jag vill ändå dela med mig av hennes tanke till er då jag tyckte den var så fin. Hon hade två döttrar. En med ADHD och en med självskadebeteende och ville köpa två av varje armband så att de kunde bära varandras svårighet. Blev så varm i hjärtat av hennes tanke.

Jag har bara armband för ätstörning och självskadebeteende kvar i lager. Men känner du någon med problematiken så rekommenderar jag dig att köpa en till dig och en till din vän. Har svårt att tänka mig en finare sätt att visa sitt stöd på [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Man har aldrig TID att må dåligt

–Åk hem!

–Nej jag tror inte att jag kan köra bil, jag mår för dåligt. Sen har jag en klient jag måste träffa också.

Jag försöker hålla ihop, låta stark. Men jag vet att jag ändå inte lyckas lura honom.

–Hur ska du kunna sitta och prata med en klient när du inte ens kan prata med mig? Jag går till ditt jobb nu, så kör jag dig hem. Slutdiskuterat!

Fan också, varför ska han alltid ha rätt!

Jag är hemma från jobbet idag, ja kanske hela veckan om jag ska tänka rationellt. Anledningen är att jag har slutat med min antidepressiva medicin. Det var inte planerat utan kom av sig själv. Jag hade glömt av den i några dagar och när utsättningssymtomen kom kände jag: kör bara, varför stanna nu?

Det finns aldrig en bra tid att sluta, man vill aldrig kryssa veckor i sin kalender där man vet redan innan att man kommer att vara sjuk. Man har aldrig tid (eller lust) att må dåligt.

Jag visste att jag en dag skulle vara tvungen att ta tjuren vid hornen så varför inte göra det nu när den stod mitt framför mig?

Jag gick till jobbet som vanligt i måndags, med lätt frossa och yrsel. Jag är inte den som ger upp i första taget, speciellt inte när det gäller kampen mot mitt egna dåliga mående. Då är det jag som ska vinna. Punkt.

Men framåt eftermiddagen sköljde utsättningssymtomen över mig och jag ville bara krypa ur mitt eget skin. Jag fick en gråtattack som inte gick att hejda och ångest så stark att jag tappade andan. Ändå var jag inte beredd att ge upp.

Idag känner jag mig inte riktigt lika tuff, men jag vet att det inget annat hjälper än att stanna kvar i känslan. Det enda alternativet som finns är att härda ut. För plötsligt en dag vaknar man upp och då är allt det där över. Kroppen är återställd och man undrar om den känslan man tidigare burit var verklig. Fanns den ens?

Men just nu befinner jag mig i den där bubblan där kroppen försöker att återhämta sig efter medicinens effekter och återfå sin forna balans. Man swishas snabbt tillbaka i depressionen töcken, enda skillnaden är att det nu är tillfälligt och egentligen inte sann. Vilket är viktigt att påminna sig själv om.

Känslan jag bär är för obehaglig för att ens kunna beskriva. Jag finner inga ord som passar dess form. Förutom frossa och yrsel, så är det att man inte får sina tankar på plats. Jag är ljudkänslig och står knappt ut med att höra min hunds (annars så ljuva) andetag. Många stunder blundar jag hårt, håller för mina öron och vill bara stänga av. Mer än ett intryck åt gången får mitt inre att sparka bakut.

Det går över är ett mantra som ständigt upprepas i mitt huvud just nu. Jag försöker tänka positivt och låtsas om att känslorna inom mig inte finns. För det vet jag att dom om ett par veckor inte längre gör. Jag vet att jag måste ge det tid, men sanningen är att man hellre vill lägga sin tid på annat. För ingen har väl egentligen tid för att må dåligt?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hur svårt kan det vara undrar du, mycket vill jag svara. Det är verkligen en konst att ta sin medicin. Kanske inte själva intaget, men det där med att komma ihåg att stoppa den i munnen. Tro mig, jag har testat tiotals olika sätt, ingen av dem har hittills varit lyckade. Jag glömmer av den ändå…

Jag köpte en dosett, för att liksom göra det enklare för mig. Den kan man ju inte missa tänkte jag. Om man kan… Det är nog inte heller det att jag missar den, jag ser den, hela tiden, överallt. Men sedan vet jag inte vart jag sett den. Och även om jag ser den och tänker att jag ska ta min medicin så kommer det alltid något annat i mellan min hand och den där dosetten. Det är nästan magiskt. Man skulle kunna se det som ett tecken på att jag inte behöver ta medicin,,,,eller också är det tvärtom.

Lägg den där du ser den, där du är varje dag, är tips jag fått från min man. Jag har lagt den i badrumsskåpet som jag öppnar minst två gånger om dagen. Men det verkar som att det finns viktigare saker än min medicin där inne eftersom den ändå glöms bort. Jag har lagt den på köksbordet där jag ställt min väska och lagt fram kläder. Då tar jag alla mina grejer och låter dosetten ligga som att den vore osynlig. Jag har lagt den i min väska för att alltid ha den med mig, men vet ni hur djup och stor min väska är? Även om jag plötsligt kommit på att jag glömt den hittar jag förmodligen roligare saker där i vilket leder till att den ändå glöms bort.

Det här är inte heller något tillfälligt problem. Nej så har det varit hela mitt liv. Eftersom jag är vegetarian har jag lidit av järnbrist sedan tolvårsålder. Jag behöver ett dagligt intag av järntabletter, men eftersom det glöms bort tar jag dem endast när kroppen nått nivån järnbrist.

Vissa saker är verkligen en konst att klara av, som den där enkla saken att bara komma ihåg sin medicin.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar