Månadsarkiv: februari 2018

Vad får ditt hjärta att slå?

Idag är det alla hjärtans dag. En dag som egentligen innebär något enkelt och fint, men som vi själva kanske förstorat upp eller har för höga förväntningar på. Vi ska ut och äta middag, eller köpa varandra presenter. Bränna pengar för att visa kärlek. Men pengar har aldrig varit kärlek, håller du med? Jag kan inte minnas en enda sak som gjort mig lycklig och som kostade dyra pengar.

Nej det som har betytt något är små små omtänksamma gester. Jag hade en gång en vän som var otroligt duktigt på sådant. Hon förvånade mig varje gång och det kanske är därför jag inte kan glömma henne. När jag kom upp en morgon satt en liten lapp på mitt fönster med några ord. Jag minns inte om det var min födelsedag eller allahjärtansdag men det gjorde mig glad. Hon hade tagit sig upp innan sitt jobb, smugit sig hem till mig och satt upp en lapp på mitt fönster. Det kostade inget mer än hennes tid men jag kommer aldrig glömma den handlingen.

En annan vän gav mig oväntat en handkräm när hon hade varit i affären. Jag blev jätte förvånad för det innebar att hon både hade lyssnat på vad jag sade (hade upprepat flera dagar i rad att jag var torr om händerna) och att hon tänkte på  mig när hon gick förbi de där krämerna på ica. Det hade liksom varit så enkelt för henne att bara gå förbi.

Jag minns saker min man gör som att skicka ett gulligt sms eller slänga ut sin arm framför mig när han bromsar bilen för hårt, men har glömt av varenda present han köpt. Det är dom där små små sakerna i vardagen som räknas. En extra kram, ett leende eller fint ord.

Har du funderat på vad som får ditt hjärta att slå? Tänk tillbaka för att se vilka situationer i ditt liv som gjort dig riktigt glad. Försök sedan att ge något till andra som inte kostar något, en lapp på en kollegas skrivbord, en teckning, en kram eller kanske en låtlista på spotify?

Ta hand om dig idag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hej självtvivel!

Utan det där självtvivlet hade vi människor kommit hur långt som helst. Det är jag säker på! Tänk hur mycket det stoppar dig. ”Inte kan väl jag” ,”Vad skulle x tycka”

Självtvivlet bor i oss hela tiden, varken du är medveten om det eller inte. Ibland överröstar det dina tankar, är som ett eko inom dig, och ibland ligger det där och bara viskar, så tyst att du knappt märker det. Men likväl är det där!

Ditt självtvivel begränsar dig. Utan det hade du tagit större kliv, sagt ifrån eller till och med levt din dröm. Uppmärksamma ditt självtvivel om så bara för en dag och ifrågasätt det!

Se vilka tankar som begränsar dig och håller dig fången. Jag säger inte att du måste utmana eller förändra dem (om det inte är vad du själv vill). Bara att du ska vara medveten om att om det som stoppar dig i livet oftast är du själv.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Är du som jag en idéspruta men inte vet vilka bollar du ska fånga? Det kan vara väldigt frustrerande med alla ideér man har som bara glider en förbi. Man står liksom bredvid och inte vet vilken man ska välja, eller så försöker man plocka och sortera bland dem alla men det slutar oftast med att man inte kommer någonstans.

Tro mig, jag har fortfarande inte lösningen, men ju äldre man blir desto bättre förstår man sig själv och lär sig vad som fungerar och tyvärr också vad som inte fungerar. Det finns olika sätt så testa dig fram och se vad som passar dig. Här kommer några tips!

1. Skriv ner alla tankar på ett papper. Ha kanske till och med ett speciellt anteckningsblock eller en fin bok (och inte som jag massa lappar liggande överallt) där du skriver ner dem.  Då vet du vart du hittar dina tankar, för tro mig, det kommer snart falla ur ditt minne igen. Du kan nu plocka upp en i taget eller välja den idé du finner mest intressant.
2. Skriv inte ner dina tankar. Gör inget åt dem alls. Titta bara på dem när de glider förbi ( jag vet att det är svårt, nästan omöjligt, men försök). Den idén som är tillräckligt bra kommer att komma tillbaka, du kommer inte kunna släppa eller glömma den. Så har du en återkommande idé, yes då är det den du ska ta tag i!
3. Eller gör som jag oftast gör, ha flera anteckningsblock, lappar och böcker. Sprid ut dem kring dig och gör dig själv ännu mer förvirrad. För anteckningar i din mobil, lägg andra i din plånbok, din jackficka eller i din kalender och tacka dig själv när du förvånat hittar en bra idé i fickan på dina jeans. [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Tapetsera en vägg med peppande ord och citat!

Jag är en person som ständigt behöver påminnelser. Både om vart jag är på väg, vad det är jag ska göra, men också om min tro på mig själv. För likt de flesta andra människor kan de ju svikta rejält. Inte bara från en dag till en annan, utan också från en timme till en annan. Därför har jag nu tapetserad en garderob i vårt sovrum med påminnelser till mig själv.

Inget jag kanske läser varje dag. Men jag kan påminna mig själv. När det behövs.

Något de flesta av oss behöver påminnelser om är att inte vara rädda, och att inte jämföra oss med andra. Vi vågar inte byta jobb, följa våra drömmar eller säga ifrån av rädsla för vad som finns på andra sidan.

Ofta skjuter vi upp saker på framtiden på grund av rädsla. Nej jag är inte redo för den förändringen än säger vi till oss själva. En viktigt fråga att ställa sig själv då är om jag inte är redo nu, när kommer jag att vara det, för allt som oftast kommer aldrig den där känslan av att vara redo. Det är därför så viktigt att sätta lite fart och krav på sig själv. Vi kommer aldrig känna oss tillräckligt vuxna eller mogna och det finns alltid folk som kan mer och vet bättre än oss. Om inte nu, när? Sätter fart på mig, påminner mig själv om att det är NU som gäller, och inte framtiden.

En annan viktigt påminnelse är att vara sig själv. Det är så himla lätt att tappa bort sig. Jag slås ofta av en rädsla att jag visar för mycket av mig själv. Speciellt här på bloggen. Jag undrar vad folk ska tycka och tänka, och oftast faller ju tankarna i negativa banor. Därför försöker jag påminna mig själv om att det är oviktigt vad andra folk tycker och tänker. För om jag inte får vara mig själv, vem ska jag då vara? Det är bättre att folk gillar eller ogillar mig för den jag är än den dom tror att jag är. Så var dig själv, världen får anpassa sig! [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hot och våld på din arbetsplats

Inom vissa yrken är hot och våld vardag. Eller i alla fall något att räkna med som domare uttryckte det på en rättegång när klienten hade lyft en kniv mot mig och sagt några onda ord.

Jag ville inte ens vara där, på rättegången. Utan det var min chef som hade anmält för att det var så sådana ärenden skulle skötas. Jag hade faktiskt inte tagit illa vid mig alls. Ändå blev jag lite irriterad när domaren nonchalant förminskade mig och menade att lite hot och våld fick jag väl räkna med i mitt yrke.

Det här är snart 10 år sedan men lika aktuellt idag. Vi pratar inte om det. Hur mycket skit man ska ta och hur det påverkar oss?

Jag tänker på det ibland när någon har skrikit åt mig genom telefon eller sagt elaka saker i mitt ansikte. Då tänker jag på min man och undrar hur ofta han fått den behandlingen genom åren. Eller någon i en butik, eller en städerska.

Oftast rycker jag på axlarna men ibland gör det ont. Ibland orkar jag helt enkelt inte ett till lager skit över min redan gråa värld. Jag funderar också på vad det gör med oss. Vi hjälpare, poliser, socialarbetare, kriminalvårdare. Vi hjälper människor, räddar liv, men många av dom vi försöker rädda vill inte bli hjälpta utan stretar emot anklagar oss, blir våldsamma eller hotfulla.

Jag minns min första självskyddsträning. Bredvid mig stod en söt tjej strax över tjugoårsåldern. Han hade precis slutat skolan och det här var hennes första anställning som socialsekreterare. Hon lös som en sol när hon kom in i rummet. Några minuter in i passet har solen slutat lysa, hon står där med en förvånad min. Vem är det jag ska skydda mig ifrån säger hon. Jag tittar på henne för att se om hon menar allvar. Det gör hon. Kommer jag att bli hotad säger hon innan hon väntat in svaret på första frågan.

Jag såg henne aldrig igen.

Vi behöver prata om hot och våld redan i skolan, när du utbildar dig till socialpedagog, socionom eller beteendevetare. Vi behöver prata om det på våra arbetsplatser. För vad är ens hot, och vart går gränsen? Och hur kommer dessa hårda ord påverka min vardag?

Du kommer att reagera olika varje gång beroende på hur du själv mår. Ena dagen bekommer ett ont ord inte dig alls, en annan får det dig att gå i bitar. Du kanske drömmer mardrömmar, tar med dig en rädsla hem. Som arbetare är det nu din tur att slå näven i bordet. Att säga orden högt. Hur mycket skit ska jag ta? Hur mycket förväntas jag tåla?

Nej jag vill se mer information om hot och våld både på utbildningarna och på arbetsplatsen där det inte så sällan förekommer. Kontinuerliga workshops på ämnet, om inte för kunskapsutbyte så åtminstone för att medarbetarna ska ha lättare för att prata med varandra om det när det väl händer! Nya medarbetare kanske är rädda för att blotta sig och gamla kanske tror att de ska vara starka när dom nu jobbat så många år inom branschen. Att hårda ord inte ska beröra dem längre.

Om du straffar mig straffar jag dig, löd ett sms jag fick. Ord som inte betyder någonting. Men likväl minns jag dem.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar