Förra veckan hade jag ett sent möte. Klienten jag skulle träffa ville inte träffa mig. Hen var inget vidare trevlig, mötet gick inget vidare bra. Jag kom hem två timmar senare än vanligt. Trött och sur. Ville bara vara i fred, ensam. Jag visste inte varför, kände bara att något var fel. Ett tryck över bröstet, och en iskall ål som gled runt inuti min kropp.

Sen slog det mig, ångest, det är ångest. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Känslan har legat utanför mig under så långt tid att jag knappt kände igen den. Nu var den tillbaka, och jag kunde inte riktigt säga varför.

Det har inget med mötet att göra, kanske inte heller att jag jobbade senare än vanligt. Det hör väl egentligen sjukdomen till, att den kommer tillbaka. Jag trodde, eller ville i alla fall tro att jag blivit frisk, fri. Fast att jag innerst inne vet att det inte är möjligt. Att jag faktiskt aldrig har hört en endaste människa med generaliserat ångestsyndrom som faktiskt blivit av med sin ångest. Så vad fick mig att tro att jag skulle vara den personen som lyckades? Det förvånar mig att jag ens blir förvånad att ångesten är tillbaka, vad trodde jag?

Det är ett smatterband inuti mitt huvud. Jag hör inte mina egna tankar, dom är så många, så snabba. Känner bara hur det smäller och blixtrar till.

Mina krav fäller krokben på mig, får mig att ramla omkull. Hindret är för högt, men jag vägrar sänka, Ska envist kravla mig över. Till varje pris.

Jag är här nu, med tryck över bröstet och ilningar i kroppen. Varje dag. Katastroftankarna avlöser varandra och filmklippen av alla olyckshändelser som kan hända går på repeat innanför mina ögonlock. Men jag fortsätter att gå upp på morgonen, gå till jobbet, och sedan hem igen. Jag besegrar ångesten. Varje sekund, varje dag. För nu vet jag att man kan leva utan den, om så bara för några månader. Då är det dit jag ska igen. Så jag tänker gå vidare, inte stanna kvar, fortsatta framåt med all den kraft jag har [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Lika men olika

Min son har svårt att sitta still. Han rör sig oavbrutet, låter, välter saker, eller ramlar själv omkull. Sitt still, lugna ner dig, lägg av, är ord som lätt kommer per automatik när man är i närheten av en sådan person. Det händer att man bli trött, sur, irriterad när man lever intill en virvelvind samtidigt som man själv strävar efter lugn och ro. Man strävar efter att ha saker på samma plats, men virvelvinden gör lätt att saker går sönder eller blåser omkull.

Jag tänker att jag som borde förstå honom som mest skulle hantera det bäst. Men så är inte alltid fallet. Du klarar att sitta still nu kan jag säga strängt i de stunder jag själv tycker att det är enkelt. Glömmer helt av att det för honom är svårt. Jag kommer på mig själv hur det känns när rastlösheten river i min kropp, hur jag istället för att fara runt som en virvelvind förvandlas till ett åskmoln. Jag blir arg, irriterad och sliter mig alltid loss. Aldrig att jag sitter still när de där känslorna far runt i min kropp, ändå förväntar jag mig det av honom. Det som egentligen är så enkelt kan bli så svårt.

Känslorna är samma, men situationerna annorlunda. Lika, men ändå så olika. Lätt att kräva så mycket av någon annan, men inte klara det själv.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Ett läkande skrivande för barn

När jag var barn led jag av selektiv mutism. Jag hade självklart inte ordet för det då, utan mer en känsla av en stor kall klump i magen. Om jag ska välja en enda känsla jag bar med mig igenom grundskolan så var det rädsla. Jag var så jävla rädd, kanske helt utan anledning. Men det visste jag heller inte då.

Idag vet man att selektiv mutism beror på ångest, och att den där ångesten gjorde så att jag inte kunde öppna min mun. Jag minns att jag ibland ville säga något, men det kom liksom inte ut. Jag minns också att fröken pekade på mig, utan att jag räckt upp handen, och att jag satt där som ett gapande fån utan att få ut ett enda ord.

När jag gick i förskolan ringde fröknarna hem till min mamma och sade att jag inte pratade, inte på en hel dag. Dom undrade självklart vad det var för fel. Men eftersom jag pratade hemma och tillsammans med vänner gjorde man inget åt saken. Kanske jag bara var blyg?

Den tron har jag växt upp med, men det var ingen sanning. För det handlade inte om blyghet, utan mer om en ångest som försökte äta upp mig inifrån. När jag började skolan försökte man tvinga mig att prata. Fröken sade till mig att hon visste att jag kunde svara och ville tvinga mig att säga det högt. Hennes taktik hjälpte mig självklart inte att prata, snarare tvärtom.

Jag undrar vad som hade hänt om man istället för att försöka tvinga mig att säga ord hade arbetat med att jag skulle skriva dem? Jag tycker än idag att det är lättare att uttrycka mina känslor i text än i språk. Jag menar att terapeutiskt skrivande skall komma in redan i skolåldern. För det var inte bara det att jag hade svårt att uttrycka mig, jag hade en salig blandning av röriga känslor där inne som jag aldrig fick ord på förrän i vuxen ålder. Om jag hade fått ut dem på papper kanske någon kanske tolkat dem rätt och jag kanske hade fått en ångestdiagnos som barn eller tonåring istället för trettioåring.

Jag tror att det skrivna ordet kan rädda liv, eller nej jag tror inte, jag vet det. Om jag hade lärt mig skrivandets konst tidigare hade jag fått ut smärtan i text istället för skärsår. Självmordstankar och självskadebeteenden är inte lika osynliga på ett papper som dom är när dom far runt på din insida.

Dom flesta barn kanske inte behöver detta verktyg i sin vardag och det är bra. Men för dem som behöver det är det en enkel, effektiv och ovärderlig hjälp. Jag klarade mig men kommer alltid att bära ärr på min insida. Idag kommer jag aldrig låta pennan falla ur min hand.

För i en vardag när ingen har tid att lyssna, när du får vänta i månader, kanske år för att få någon att prata med, eller när du likt mig har svårt för att finna orden, då kan pennan vara din psykolog, den du vågar lita på när allt annat verkar farligt. Det kommer alltid vara lättare att visa upp en lapp man skrivit, än att säga orden rakt i någons ansikte, i alla fall enligt mig.

Alla barn lär sig skriva, men dom får inte till sig hur hjälpsamt det kan vara att vid tillfällen strunta i stavning och grammatik, att låta insidan prata, spilla ut sig på pappret. Som för att rensa i sig själva, för att få ut det där de inte vill/kan prata om. För ALLA barn oavsett uppväxt bär på en sorg, en mörk tanke eller en hemlighet. Det är snarare regel än undantag. Och kanske något vi behöver påminna oss om i all vår välstånd.

Vem kan du hjälpa? Utbilda dig nu.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

• Vattnar tre blommor i ett rum och när jag är på fjärde blomman minns jag helt plötsligt inte om jag vattnat de första tre.
• När gör mina kvällsbestyr (borstar tänderna, tvättar mig och går på toaletten) innan läggdags minns jag aldrig om jag faktiskt gick på toaletten och gör det därför alltid en extra gång.
• Vart lade jag…….(lypsyl, nycklar, glasögon osv).
• Vart parkerade jag bilen?
• Ställer en fråga men minns aldrig svaret (måste därför ställa den igen, helst inte till samma person för att undvika att framstå som totalförvirrad).
• Lever alltid med känslan ”det var något jag tänkte säga/göra, men minns inte vad”.
• Går in i ett rum med glasögon på mig för att hämta en bok. Kommer ut ur rummet utan både glasögon och bok. Vad f#!”n hände!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Ja det är dom vanligaste sökorden för att hitta till min blogg. Sjukskrivning och antidepressiva. Det gör mig ledsen. Inte att ni hittar hit, absolut inte, tvärtom. Men att det finns så många frågor och så lite svar.

Antidepressiva blir allt vanligare, ändå finns det inte så mycket information förutom listan med bieffekter som man kan drabbas av (vilket man helst inte ska läsa). Jag får ofta frågan skulle du ta medicin igen om du behövde. Svaret är ja!

Medicinering med antidepressiva.

Att gå på sin medicin är fruktansvärt. Jag minns att jag hade nattliga svettningar och en starkare ångest än någonsin tidigare. Trycket över bröstet var konstant. Men, jag var lugn i det. Jag visste att det var bieffekter (som skulle gå över), tillät mig själv att må dåligt och bara vara i stunden. Mellan intrappning och nedtrappning mådde jag bra. Jag minns att jag tyckte att det var overkligt att folk kunde må så bra. Är det så här man ska må, tänkte jag. Det blev som en annan värld. Men skarpare och finare färger. Att inte ha oron hängande konstant över axeln var en lättnad som förändrade mitt liv.

Men när man ska trappa ner kommer helvetet x 10 tillbaka. Inte för att skrämma någon men det är något du behöver känna till, stå ut med och ta dig igenom. Fortsätt oavsett hur ont det gör (om det nu är så att du och din läkare bestämt att du ska sluta). För det kommer att gå över, även om det inte känns så.

Jag kan inte ens säga att utsättningen gav mig ångest utan mer…panik. Jag minns att jag gick in till min arbetskamrat på jobbet och tårarna bara sprutade. Jag kunde inte prata, inte andas. Bara gråta. Ni vet sånna där kalle anka tårar som liksom sprutar fontän liknande ur dig. Jag fick sjukskriva mig, minns inte hur länge. Kanske var det en vecka eller två. Sedan var det över.

Jag har inte medicinerat sen dess, tror det är över ett år sedan och jag mår bra. Bättre än på länge faktiskt. Katastroftankarna är inte alls lika påtagliga som de en gång var. Kan knappt förstå att jag under så många år gått runt och mått så dåligt. Känns ganska overkligt. Eller allt känns overkligt i efterhand.

Hur bli frisk?

Jag vet att jag ibland kan tänka att jag inte skulle ta medicin, att träning och motion ger samma effekter som medicin. Det är ju bara att springa i 30 min 2-3 ggr i veckan så blir jag frisk. Men om jag sedan tänker tillbaka på hur jag mådde, jag som sprungit milen, tränat på gym, tagit dagliga hundpromenader inte ens orkade plocka ur diskmaskinen utan att vila en timme efteråt så inser man att den där ”enkla” lösningen inte längre är så enkel.

Visst rent fysisk så borde jag klara att springa 5 km även när jag befinner mig i en depression, men med tanke på hur svag och utmattad man känner sig. Hur yrsel slår till redan när man lyft sig från sängen, så nej. Jag orkade under min senaste depression knappt ta lätta promenader med hunden på 3 km. Trodde benen skulle ge vika. Jag gick långsamt runt kvarteret och sedan in igen. Var tvungen att vila upp mig fram till nästa gång  hunden tvunget skulle ut.

Man får verkligen påminna sig. Känns sjukt att man har mått så otroligt dåligt. Jag lyssnade på några bra avsnitt från kropp och själ härom veckan som jag gärna tipsar er om. Ni hittar dem här och här,  det som gör mig både arg och förvånad är att vi vet så lite om utmattning, att vi inte ens på riktigt vet vad som krävs för att personen ska återhämta sig och må bra. Detta trots så många års kunskap och så otroligt många drabbade.

Sjukskrivning som gör dig sjuk.

Att vara sjukskriven är bland det värsta jag upplevt. Kanske nästan värre än själva sjukdomen i sig. Jag kände mig livrädd, jagad, granskad. Så rädd att göra fel. Och om det är något jag med all säkerhet vet så är det att den känslan inte gör dig friskare. Vara ledig, vila upp sig, haha, vilket skämt. Att ligga där med dåligt samvete är ingen semester. Nej det var mer krävande än det jobbet jag får betalt för. Och det mest skrämmande var att det var inget jag själv förstod förens efter jag drabbats av det.

Jag har varit sjukskriven förut, en dag, eller kanske som högst en vecka. Magsjuka, stukad fot eller förkylning. Men jag kan säga att jag hellre skulle bära alla dessa tillstånd tillsamman än att få vara med om en utmattning igen.

När du är hemma för en förkylning, kan du kolla på tv utan skuldkänslor. Du vågar visa dig utanför din dörr med din stukade fot utan att vara rädd för att folk ska misstro dig och du kan prata om din magsjuka vitt och brett utan att skämmas. Du har liksom bevis på dina krämpor, och du vet att dom går över. Du kan vila i den tilliten.

Vid en depression eller utmattning finns inte den tilliten. Du har inga bevis, hey du kan ju till och med le och då kan du ju inte vara deprimerad!?! Folk frågar när du ska komma tillbaka eller hur länge du ska vara sjukskriven och du har inga svar. Man undrar hur du mår men du har inga mätinstrument. Svaren är få, även för dig själv. Inte ens läkaren vet, och det skrämde mig.

Kommer jag vara sjuk en, sex eller tolv månader?!? Ingen vet, inte ens du. Vid psykisk ohälsa har man inget att luta sig mot, vilket gör att man lättare ramlar omkull.

Jag minns det som igår även om det nu är länge sedan. Det sitter fast i mig som ett klistermärke. Minnet, känslan, rädslan och vill inte släppa taget. Sjukskrivning och antidepressiva. En verklighet större än du tror.

Jag har skrivit mer om antidepressiva här, här och här. Och om sjukskrivning här och här.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar