Månadsarkiv: april 2019

Häromdagen vaknade jag med en tanke ”jag är ingenting och jag ska ingenstans”.  Och på något sätt kändes meningen lätt att bära. Som vanligt går mina tankar igång och det fick mig att tänka på om vi hade levt utan titel. Om vi bara raderade allt. För idag tänker jag att vi lever som att det är titlarna som gör oss till människor. Vi glömmer bort att vi var (bra) personer redan innan. En titel säger egentligen så mycket, samtidigt som du kan göra den till hela ditt liv. Och att vara utan en kan göra ont.

Att vara någons FRU.

Att få bli MAMMA.

Att vara CHEF, CIVILINGENJÖR eller LEGITIMERAD PSYKOTERAPEUT.

Olika titlar har olika tyngd. Fast att de egentligen är luft allesammans.

Vi strävar efter dem, kan kämpa ett helt liv för att nå dem. Frågan är om de förändrar oss, gör oss till bättre eller sämre människor?

Egentligen är vi ingenting. Varken du eller jag. Inte grannen, fotomodellen eller drottningen. Vi är ingenting. Bara kött och blod. Och vi ska ingenstans. För det enda vi har är här och nu.

Tankarna fick mig lugn och jag stannade där, vilade, i att vara ingenting och att inte vara på väg någonstans. Skön känsla. Det gör att jag varken är bättre eller sämre än någon annan. Vad vilsamt ändå, att inte ha några höga mål att nå.

Tänk om vi  bara är….utan att vara någonting. Inte vara bra, inte vara snygg, inte vara duktig eller smart. Bara vara…du.

Och det är tillräckligt.

Det tog en vecka att landa i mig själv igen. Äntligen känner jag att virvelvinden i mitt huvud har avstannat. Jag kan höra mina tankar, och känna mina fötter mot marken. Avskyr att vara så obalanserad att jag inte har kontakt med mig själv. Det händer alltid när jag går alldeles för långt i från mina rutiner och inte kan landa.

Jag tror det var i går som jag kände att jag kunde andas igen. Av ingen egentlig anledning. Det bara kom till mig. Jag är här nu. Som att kropp och tankar hittade ifatt varandra. Skön känsla.

Mot stockholm

Men i morgon bär det av mot stockholm igen. Skulle verkligen önska att jag hade en ”reboot” knapp och kunde starta om mig själv efter varje resa. Men det går ju inte, så allt måste göras manuellt och då tar det si så där en vecka. Känner att familjen saknar mig när jag åker, till och med jag saknar mig när jag åker. Jag är verkligen ingen resande människa. Har svårt att slappna av någon annanstans än hemma.

Men jag ser fram emot utbildningen som handlar om krishantering och debriefing. Hoppades på att hotellet skulle ha ett gym så att jag hade kunnat passa på att träna sönder mig själv efter utbildningsdagarna men det såg dåligt ut. Vet inte om jag vågar promenera i Stockholm med mitt lokalsinne. Tycker också att miljön är för stressig för att gå runt i och misstänker att det inte hade fått mig att varva ner alls. Tvärtom kanske. Det bästa är nog att stänga in sig. Läsa en bok, skriva ikapp lite blogginlägg och bara vara. Så får det bli. Mot Stockholm…

Världens bästa torsdag börjar med solsken och en kaffekopp i soffan. Man kör barnen till skolan och kommer i god tid till tåget för att vila några minuter i solen.

Man stiger av i ett lite gråare Göteborg….…och jobbar sen några timmar på hög höjd.På vägen hem missar man tåget när man lyssnar på andra istället för sig själv. Men man är lika glad för det och väntar in nästa i solen som äntligen har tittat fram.

Väl hemma äter man en mackmiddag och packar ihop presenter till bästisen som fyller år. Vad ger man till någon som man vill ge allt?……jo man skriver en egen bok……och plockar ihop annat småkrafs som gör en glad. Sen tar man en promenad i den fantastiska vårluften……och  avslutar dagen på samma ställe som den började, i soffan.

Om jag hade vingar hade jag flugit dit vinden burit mig, jag hade följt luften från plats till plats.

Om jag kunnat flyga hade jag flaxat så att det fjädrarna yrde. Vita duntussar hade landat mjukt vid min sida och jag hade studerat när de sedan dansade med vinden.

Om jag hade vingar hade jag hållit dem nära mitt hjärta, varit rädd om kraften som styrde mitt liv. Skulle aldrig jämföra dem med andras eller tvivlat på dess förmåga.

Om jag kunnat flyga hade jag flytt oftare. Lämnat platsen som skadat mig och flugit så långt vingarna burit mig och aldrig någonsin tittat tillbaka.

Om jag hade vingar hade jag nyfiket besökt nya platser. Alltid testat ett annat håll. Jag hade låtit luftdraget styra mig och följt vinden helt utan mål.

Om jag kunnat flyga hade levt utan fötter. Jag aldrig landat, jag skulle älskat fläkt och fart.

Om jag hade vingar.

Har du någongång känt dig utanför fast att du inte vill vara med? Det händer mig, ofta.

Jag trivs inte i större grupper, eller kanske egentligen inte i grupp alls. Men ändå kan jag sakna den där gemenskapen. För när man hör de där samtalen, skratten, ja, då gör det ont.

Jag funderar ibland på varför. För jag älskar min självvalda ensamhet. Om någon frågar mig om jag vill vara med säger jag oftast nej. Numera är  mitt svar så självklart att jag inte längre ens får frågan… och även det kan göra ont.

Varför?

Att vara ensam och känna sig ensam är två helt skilda saker. Jag ÄLSKAR att vara ensam, men AVSKYR att känna mig ensam. Och är man inte extrovert är det ofta där man hamnar, utanför… (om man inte vill ta kål på sig själv vill säga). Och det vill man ju inte.

Jag har för länge sedan slutat att offra mig för andra. Men på något sätt känns det ändå alltid som att jag offrar en del av mig själv även när jag säger nej. Den där delen som vill vara med, höra till, finnas till. På något sätt förminskar jag mig själv, krymper, när jag skärmar av mig från den stora massan. Samtidigt som jag ogillar att sitta fast.

Att inte få vara med måste vara den värsta känslan, men att inte vilja vara med kan också kännas svårt.

Som ett trotsigt barn skriker man: jag vill inte vara med, och så sätter man sig på tvären. Samtidigt, som det egentligen är det enda man vill. Att få vara en del av en gemenskap, att få höra till <3

Om januari stod för att avsluta ett kapitel och februari för att skapa ett nytt så har mars bestått av att skapa ett innehåll. Det har varit utbildningar i ett sjå och jag känner att jag knappt hunnit landa hemma innan jag får lyfta på röven och börja packa väskan igen. Jag håller tummarna för att april står för en paus, så att jag hinner landa och smälta in alla mina upplevelser.

Företag:

Jag har inte hunnit jobba en sekund med företaget mer än att försöka svara på mail och skicka iväg fakturor. Resandet och utbildningen har tagit all min tid. Men jag lägger tankar på hur företaget kommer att förändras i och med min utbildning. Behöver jag starta en ny hemsida, eller göra om den jag har? Hur kan jag få in samtal som en naturlig del i den här hemsidan, i företaget jag skapat idag. Har också blandade tankar om bloggen. I de etiska riktlinjerna för psykoterapeuter rekommenderar man att man inte ska dela med sig av sitt ”privatliv” offentligt. Hejdå bloggen. Som att människor på riktigt tror att personer med vissa utbildningar eller vissa jobb inte kan må dåligt, känna ångest, tvivel eller självförakt.

Det går egentligen emot allt jag står för. Att inte visa upp mina svaga sidor för att ni ska tro att jag är stark. Jag har ju i alla år jobbat för motsatsen. Att visa hela mitt bräckliga jag för att ni ska förstå att ni inte är ensamma. 

Samtidigt ser jag självklart nackdelar om mina klienter ska följa mig i sociala medier….

Jag står och vacklar i företaget. Vet inte riktigt vart jag är på väg.

Riva allt och bygga om? Eller stå på grunden jag byggt och bara renovera ytan?

Jobb:

Har varit på utbildning och har en utbildning kvar i Stockholm innan jag kan komma in i arbetsrutiner igen. Men här är allting också under förändring. Från att ena månaden få höra att man inte ska ha några klienter till att helt plötsligt få tillbaka mina gamla arbetsuppgifter på mitt bord. Jag har inget emot det, men jag har emot att inte kunna sätta mitt schema, bygga upp rutiner eller ha kontroll över mitt arbete. Men i maj avslutas ett uppdrag jag har just nu, så efter sommaren räknar jag med att vara i fas och ha total kontroll på läget igen. Gäller bara att hålla ut!

Utbildning:

Här har mycket oro legat men här känner jag att jag landat. Jag har hittat rese-rutiner. Känner mig tryggare i Malmö och med mina klasskamrater och vet på ett ungefär vad som förväntas av mig i klassrummet och i läxväg. Studierna gör mig tryggare i mitt arbete och kanske till och med i mig själv. Jag känner mig fortsatt glad, och stolt över att ha tagit detta steg och försöker att fortsätta att njuta av processen även om jag längtar efter att bli ”klar”.

Personligt:

Allt resande har förstört lite för mig denna månaden. Jag känner att jag inte har varit hemma. Jag saknar tid med min familj, och med min bästis. Känns som att jag inte varit närvarande någonstans. Jag vet att detta beror på att jag varit borta, att det bara är tillfälligt, men det gör mig lite ur balans.

Min utbildning kräver 20 h egen terapi vilket jag har tänkt att börja med nästa månad. Det ser jag mycket fram emot och hoppas att det kan vara en hjälp på vägen i all röra som ligger framför mig.

Inför April:

Jag vill bara landa. Känna att jag har tid för familj och vänner. Jag vill gå promenader, och bara vara. Jag ser fram emot april. Våren är den bästa årstiden och jag hoppas kunna njuta för fullt. Jag håller tummarna för att april blir den månad där jag kommer ikapp i de nära relationer jag känner att jag missat, men även kommer ikapp med mig själv<3