Årsarkiv: 2019

Håll min hand

Jag har tappat rösten. Hittar inte längre min ton. Känner mig osäker och rädd, tvivlar på mig själv. Och alla andra också för den delen.

Känner inte igen mitt ”jag” men försöker att krama om istället för att slå. När blev jag så här liten, så sårbar? Vart kom det i från? Jag vill peka på den som sårat mig, gjort mig illa, men det finns ingen där. Funderar på hur man kan gå sönder utan att först fått en smäll?

Det är den lilla Jessica som är här. Jag känner henne inom mig. Hon som vågade älska och lita på människor. Men som gång på gång blev sviken.

Jag tycker inte om henne, hon är sårbar. Ställer bara till med besvär.

Ge mig tillit, ropar jag till världen. Men får inget svar. Min röst ekar tomt.

Jag litar inte på världen. Jag litar inte på en endaste människa.

Och det gör ont.

Jag vet att jag står här idag för att jag tagit mig förbi gamla hinder. Men nu gör det så ont att jag inte vet om jag orkar fortsätta. Tryggast är alltid att vända tillbaka därifrån jag kom.

Jag vet inte vad som ligger framför mig. Det skrämmer mig och skaver. Jag vill ha den där vuxna jessica här igen. Hon som släpper allt och bara rusar på. Hon som inte är rädd för det som väntar runt nästa hörn. Hon som är stark. Hon som vet att man klarar sig ensam.

För just nu gör jag inte det. Jag är ett barn som längtar efter en trygg famn, efter någon som säger att det kommer att bli bra. Som tar mig i handen och hjälper mig förbi hindren jag själv har skapat.

Håll min hand, ropar jag. Men ingen lyssnar. Något inom mig säger att dom ändå inte vet vart dom skulle leda mig. Det vet inte heller jag, jag vet inget mer, än att jag bara vill bli omhållen ett tag.

Håll min hand.

Kanske viskar jag? 

För ingen hör mig och mina tunga andetag.

Jag som är van att vara stark, avskyr att känna mig svag.

Håll min hand, snälla håll min hand, vädjar jag.

Jag vet att styrkan kommer tillbaka, men inte idag.

Så håll min hand, snälla håll min hand ett slag.

Mål för juli var att försöka fånga varje dag och det tror jag minsann att jag kan ha gjort. Jag har vid flera tillfällen yogat utomhus med solen i nacken, men också bara suttit och njutit av att fånga den i mitt ansikte. Jag har ätit frukost utomhus. Tagit promenader och myst med barnen i soffan. Även om jag skulle vilja krama ut ännu mer av varje dag får jag nog sätta check på den.

Företag:

Här gör jag inte mer än vad jag måste eftersom jag lägger all min kraft på min utbildning. Sitter och små pillar med den nya hemsida när jag har tid men det bli inte mer än så. Tänker dock mycket på det, och har stora drömmar för framtiden. Men kommer också på mig själv med att vara rädd ju närmare min dröm jag kommer. För då blir det helt plötsligt ”på riktigt”. Allt annat jag gjort i företaget känns som ett tidsfördriv, något jag kunnat göra med en hand för att det är roligt. Men i takt att jag blir färdig med min utbildning blir det helt plötsligt på ”allvar”. Jag kommer självklart försöka nå min dröm, oavsett känslor. Men jag reflekterar över att jag känner dem. Jag går runt med tvivel i bröstet och rädslan i tankarna, men fortsätter gå, det gör jag ändå.

Jobb:

Just nu har jag semester, och vill inte ens tänka på kategorin jobb. Vet inte heller hur min höst kommer se ut. Vilka program som ska hållas. Hur många klienter ska jag ha? Ett stort rött frågetecken jag inte vill lägga någon energi på just nu?

Utbildning:

Sex (eller var det sju) av höstens böcker är utlästa. Så skönt! Nu har jag sex stycken kvar och det känns som att det minskar min höststress rejält (hoppas jag). Men mina första två semester veckor har inte känts så avslappnade som jag önskat när den där bokhögen stirrat på mig. Men nu är den avbetad och jag ser fram emot två veckor där jag kan öppna vilken bok jag vill, eller kanske inte öppna någon alls. Bara pausa från allt läsande. Jag känner att jag blir starkare och tryggare i KBT ju mer jag läser och längtar efter mötet med egna klienter. Vi årskiftet är det dags och gissar att jag redan nu i höst behöver börja leta efter utbildningsklienter att öva mig på.

Personligt:

Jag har nog kommit fram till att jag känner mig uttråkad. Känslomässigt stum på något vis. Jag brukar få mina kickar av att prestera men nu när jag landat och försöker ta hand om mig själv och göra en sak i taget uteblir de där kickarna. Jag känner mig tom och uttråkad. Jag känner hur min hjärna springer men jag står still, den söker efter nästa kick och nästa men jag fångar inte upp dem. Jag jobbar verkligen med mig själv. Med att inte gå igång. Inte ge hjärnan det den vill ha, inte börja springa. Men det tar krafter att hålla emot. Jag vill bara sväva iväg, följa mina impulser. Men min utbildning är för viktigt för mig att jag ska tillåta mig själv att göra det. Jag får inte tappa fokus eller bli utmattad på vägen. Jag känner mig lite rädd för den där uttråkade känslan, rädd för vad den ska göra med mig, är rädd att det tillslut är den som tar mig dit jag inte vill.

I och med att jag kommit ikapp med lite kurslitteratur hoppas jag att jag kan ägna hösten åt att bygga min nya hemsida. Jag vet att jag finner det tillfredställande att bygga upp saker. Kanske ska jag boka in en föreläsning eller någon form av workshop också för att ha EN sak som kan hålla mig uppe. Äh, jag vet inte. Ni hör, redan här håller jag på och ballar ur. Sade jag inte precis att jag skulle fortsätta att göra ingenting för att koncentrera mig på skolan? Ja ni hör ju, en ständig kamp!

Inför augusti:

Sommar, sommar, sommar. Jag vill inget annat att ge mig själv ledigt. Fortsätta njuta av sommaren. Jag vill också umgås med människor. Träffa mina syskon och andra människor jag tycker om. Känner att jag har avsocialiserat mig så mycket det senaste åren att jag saknar umgänge. Funderar att ha det som nytt mål. Att fånga upp personer runt mig som jag önskar komma närmare. Jag som är så modig blir vid den tanken plötsligt ovanligt rädd. Nej, jag vill nog fortsätta hålla augusti fri, inga höga mål här inte. Jag ska försöka att bara vara ledig, och att njuta av den, en liten tag till <3

Nu har första semesterveckan passerat förbi. Jag försöker hålla mig lugn, ta vara på  tiden och njuta av allt och ingenting. Egentligen tycker jag att man stressar från börja till slut, just för att man inte vill att tiden ska ta slut. Jag är nog värdelös på att ta semester. Men men, det här var bara första veckan. Det bli bättre.

Vi började som vanligt veckan med föreningen Attentions NPF-läger där sonen fick springa av sig och vi andra fick njuta av vacker utsikt och god mat. Han älskar sånt där min son, att få träffa nya människor och vara social. En annan är ju tvärtom. Stänger hellre in sig och är ensam. Men det blev en mysig start. Som alltid!

Annars har vi mest försökt att njuta av morgonen, jag och den här killen. Jag har ätit frukosten utomhus, mediterat eller yogat och han sitter som vanligt på trappen och håller koll på grannskapet.

Vi har också försökt att ta vara på kvällarna. Tagit ut paddan och tittat på Love island med dottern. Svårt att hitta gemensamma saker att titta på tillsammans med så olika intressen. Men kärlek och intriger går väl alltid hem. Vi har också varit hundvakt åt denna lilla bubbelblåsare..

och lagat en gammal moped som till och med jag vågade mig på att köra.

Jag har tagit promenader och njutit av naturens under längst vägarna…

..och suttit på verandan och njutit av kvällarna tillsammans med min man.

Sen drog vi iväg och käkade klengås…

och njöt av allt vad stället hade att erbjuda.

Jag gick runt och  drömde om huset vid skogens slut. Om kalla stentrappor, pardörrar och fåren som betar tätt intill. Det ska vara lite snett och vint. Gammalt. Livet behöver inte vara perfekt.

Jag fantiserade om att ha en näsa utanför dörren som vill bli pussad. Att få klappa någon annan i de stunder man själv behöver tröst.

Sommaren väcker alltid alla mina drömmar. Ta mig, skriker dem. Men jag når dem aldrig och går besviket där ifrån.

Jag har vilat till ljudet av kackel. Sett barnen bada både i polen och i sjön. Jag har träffat min bästis flera gånger i veckan, även om det bara varit under små stunder så är det också dom som räknas. Så stort och så litet är livet. Rymmer allt och ingenting.

Nästa vecka besöker vi min pappa ute i skogen. Barnen längtar och jag med. Älskar skogen och naturen. Ända nackdelen är att behöva slita mig där ifrån. Finns alltid en sorg i mig över att behöva lämna det som känns som mitt hem. Det är som att leva min dröm, om så bara för en stund.

Jag träffade min bror

Jag träffade min bror igår. Är det min bror, frågade jag min man samtidigt som jag studerade personen framför mig. Ja, nickade han. Bilden i mitt inre som föreställde den där vackra, friska, busiga killen var långt ifrån verklig just nu.

Jag såg att han undvek min blick, att han mest av allt bara snabbt ville där ifrån. Men jag travade fram utan minsta tvekan i stegen, och utan att egentligen veta vad jag skulle säga eller göra med denna främling som nu stod framför mig.

Min bror.

Han påminde mer om personerna jag möter dagligen på jobbet än den som varit min förebild i så många år.

Jag vet inte vad jag hasplade ur mig, jag minns bara hans flackande blick och ryckiga rörelser. Fäkta eller fly läste jag ur hans tankar, och han var på väg att göra det senare. Fly.

Han hade bråttom därifrån. Kan jag få ge dig en kram, frågar jag hans ryggtavla. Han vänder sig tillbaka till mig på mindre än en sekund och greppar tag i mig utan att tveka. Vi kramas länge, och hårt. Tiden stannar för en stund. Jag älskar dig, viskar jag till den främmande människan i min famn. Orden var overkliga men sanna och kom direkt i från mitt hjärta, dem kunde inte lämnas osagda. Han kramar mig än hårdare. Jag älskar dig med.

Jag är medveten om att jag har en publik bakom min rygg, min man och mina två barn som inte känner främlingen framför mig.

Jag har inga ord mer att säga. Jag kan inte laga honom. Jag har förlikat mig med det. Han kommer att gå sönder och jag kommer inte att vara den som räddar honom. Jag släpper taget och ser honom vingla iväg lika snabbt som han dök upp framför mina ögon.

Jag finns här, var mina sista ord. Kanske för alltid. Vem vet om eller när vi ses igen?

Han lämnade min famn men inte mina tankar. Jag funderande på om jag kunde sagt något bättre, bjudit med honom på en fika eller på något sätt fått honom att bara våga vara mig nära.

Hans ögon väcker gamla sorger i mig varje gång och jag undrar vem han varit om allt vore annorlunda. Hur hans liv och vårt förhållande hade sett ut. Jag drömmer mig bort, till ett lyckligt slut jag vet aldrig kommer att bli verklighet.

Jag träffade min bror, ville jag skrika till omvärlden. Som om det skulle vara något speciellt. Som om någon hade lyssnat.

Men ingen ser oss, ser mig. Ingen bryr sig om det lilla mirakel som just skett.

Tiden står still men jorden fortsätter snurra. Solen skiner och folk går förbi och bär sina egna bekymmer som om ingenting hade hänt. Kvar står jag, med en unken doft på tröjan som enda bevis för vad som just inträffat.

Det finns inget mer att säga. Historien är slut där. Men jag kommer att minnas denna dag då den helt plötsligt blev stor. Det hände inget speciellt, mer än att jag träffade min bror.

Jag fantiserar om en lokal till mitt företag. Vad sägs om ett gammalt stationshus i rött tegel med stora fönster och högt i tak? Jag går längst med huset. Drömmer och fantiserar. Vilka ytor! Tänk vad mycket kul man hade kunnat hitta på. Tänk om… det en dag på riktigt skulle bli mitt!

Ibland undrar jag om fantasier alltid är bättre en verkligheten. Att man ska hålla kvar i sina drömmar, och kanske inte försöka nå dem alla. Fast detta är en dröm jag inte annat kan än att försöka förverkliga. Men först måste jag drömma lite till. Vem äger det stora huset? Vad är det tänkt till? Tänk om det behöver mig lika mycket som jag behöver det?

Jag försöker att alltid säga mina drömmar högt. Hoppas att de hittar mig på samma sätt som jag hittat dem.

Jag lutar mig mot den varma tegelväggen. En dag, kanske det bli du och jag <3

Nej, jag har aldrig varit en person som har svårt att sysselsätta mig själv. Har jag inget att göra så skaffar jag mig själv saker att göra. Tre dagar in på semestern så är sex av tretton bokrecensioner gjorda. Check! Och jag andas med ens lite lättare. Innan jag påbörjar fler böcker ska jag skriva ner faktan jag behöver ur böckerna och göra egna manualer.

Håller på och sorterar allt i pärmar och bygger upp för kommande verksamhet. En pärm för mindfulnessövningar, en för beteendesekvenser, en för sömnproblem osv. Känns lite stressigt och pilligt att hålla på med sådant nu när det fortfarande är långt tid innan jag är ingång med verksamheten men jag vet att det egentligen sparar tid och gör att jag slipper bläddra i böckerna igen.

Även om jag känner mig stressad av alla böcker jag måste gå igenom så har jag aldrig tröttnat på att studera. Minns när jag läste på högskolan och alla längtade efter att jobba och det enda jag längtade efter var att lära mig mer.

Det är samma nu. Jag vill bara ha mer och mer. Jag skulle vilja utbilda mig mer inom ACT, CFT, mindfulness och schematerapi. Tror jag skulle kunna studera hela livet!

Nej nu måste jag tillbaka till läxböckerna igen, ville bara snabbt in och säga hej.

Det har blivit nya rutiner nu. Både för mig och min lilla kärlek. Jag är en sådan schemalagd människa så att han vet precis när det är promenadtid och sofftid.

Men nu är det annorlunda och det stör både honom och mig. När termometern står över 15 grader orkar han knappt ta sig runt kvarteret utan att tappa andan. Promenaderna blir kortare och kortare. Han få under sommaren mest ligga på berget i trädgården och lapa sol och hålla koll på våra grannar.

Han gillar det också. Men blicken blir ledsen när jag snörar på mig promenadskorna och han inte får följa med. Därför blir jag ibland tacksam för regntunga dagar eller dagarna där molnen ibland är starkare än solen.

För då är det vi igen. På långpromenaden. Du hoppar, skuttar och ibland skriker rakt ut när jag lyfter kopplet ut hundlådan.

Och jag älskar ditt sällskap, även om du alltid drar ner på farten.

Kärleken till dig fyller hela mig, får mig att stanna upp. Njuta bara av synen av ditt lilla ansikte.

Jag kan drunkna i dina ögon, på riktigt. Har alltid svårt att ta mig där ifrån. Någon får alltid slita mig från platsen, eller så väljer du själv att gå. För jag vet att jag kan bli jobbig. För mycket.

Vill liksom äta upp dig och samtidigt ha dig kvar. Och ibland känns det som att du, den lilla kärleken, egentligen är det största jag har <3

Jag finner inga ord. Känns som livet snurrar på för fort nu. Jag känner mig trött. Saker händer över allt runt omkring mig. Själv står jag i mitten och tittar på. Gråter över sorger som inte är mina egna.

Vill trycka på pausknappen. Känns som att livet bara snabbspolas fram.

Jag försöker skjuta ifrån mig saker, vända bort blicken. Men vart jag än går snubblar jag över andras problem.

Jag försöker stryka mig själv över håret, säga till mig själv att det är ok att jag är ledsen, samtidigt som jag innerst tycker att jag borde låta bli. Jag är snäll mot mig själv, i praktiken. Men innerst inne menar jag inte ett endaste ord.

”Skärp dig”. ”Ryck upp dig”. ”Bit ihop”.

Jag blir ledsen över att jag blir ledsen. Dina tårar fyller även mina ögon och jag förbannar min egen känslighet. Jag vill vara stark, för dig, för mig, för oss. Ändå står jag där mitt i skiten och bryter ihop.

Det slår mig när jag är hos terapeuten att det inte är min förlutna som tårar mina ögon utan min framtid. Kärleken till det jag har och till dem jag älskar känns stor och tung att bära…och jag är van att gå själv..utan bagage.

Varken mitt eget eller andras.

Hjärtat värker, händerna likaså.

Kanske är det träningsvärk? För det gör ont att älska, jag fångar upp deras liv i mina händer och håller hårt, med en ständig rädsla att det ska falla mig ur händerna.

Och jag vet helt ärligt inte om jag klarar den smärtan..

för jag förstår ju att det gör ondare att förlora någon än att hålla fast vid dem.

Jag känner så otroligt mycket, men samtidigt inget alls. Det som slår mig i skrivande stund är hur lätt jag känner empati, omsorg och kärlek till andra, men alltid tappar bort den till mig själv.