Årsarkiv: 2019

Redan Oktober. Känns helst sjukt. Känner på mig att hela denna terminen kommer gå med racerfart. Men ingen är gladare än jag för det. Jag delar numera in mitt liv i terminer. Räknar ner. Jag är snart inne i slutet på termin två (av fyra). Är tacksam för att tiden flyger fram och för att jag snart är ”fri”. Denna månaden har handlat om att backa ett steg tillbaka. Att göra om och att göra rätt.

Företag:

Jag försöker att inte vara impulsdriven, utan smakar på saker, låter dem kännas i magen. Denna gången vill jag göra allting rätt. Jag vill kunna känna att detta är hållbart resten av mitt liv. Hemsidan jag höll på att bygga var en sådan sak, den kändes opersonlig och fel, på väg att tappa bort något som är jag.

Så jag började om. Försöker att verkligen lyssna på mig själv. Drömmarna är så stora att jag nästan kan ta på dem nu. Men samtidigt vet jag att den där drömmen inte är lika vacker som den ser ut. Att det krävs tårar, osäkerhet och slit. Och kanske är det det som håller mig lite fast. Att ju närmare man kommer, desto läskigare blir det.

Jag har i vilket fall mängder med tankar och ideér, och jag börjar längta till att få starta upp allt igen. Till att träffa deltagare och klienter, få utlopp för min kreativitet.

Jobb:

Har två utbildningar på gång som jag ser väldigt mycket fram emot. Men när det kommer till jobbet känner jag ibland att jag bara vill spola fram tiden. Slippa hålla på och filma och vänta på både klienter och utlåtanden. Känns som jag är i ingenmansland. Har varit på väg sedan ett år tillbaks med kommer ingenstans. Det enda jag gör är att sitta kvar i båten. Jag kan inte styra. Jag förlikar mig med det. Jag får inga svar. Men jag hoppas på förändring. Snart. Allting funkar, men jag är väl rädd för dagen då det inte längre gör det. Det finns inget jag avskyr mer än osäkerhet, att inte få svar, att inte riktigt veta. Och hela året har jag haft den där osäkerheten som arbetskamrat.

Utbildning:

Och jag är tillbaka i resandet igen. Det känns bra. Men jag räknar ner. Ser mest fram emot handledningsåret där jag kommer att få jobba med egna klienter. Jag kommer förmodligen här börja kunna sluka lite böcker igen, i min egen takt. Det kommer att kännas som en stor frihet. Två år är en kort tid av ett liv. Jag försöker påminna mig (och barnen om det). Det känns jobbigt när jag är borta, och jag blir trött av resandet. Det blir också mycket utgifter under utbildningen. Men som sagt det är bara två år, och jag har snart klarat av det första. Heja mig!

Personligt:

Jag känner att jag är på en lugn och ganska harmoniskt plats. Jag yogar regelbundet, mediterar, går i terapi. Jag känner att jag inte har samma energi som den Jessica jag kände tidigare. Hon som aldrig tittade på tv:n. Nu känns det som det enda jag gör. Myser framför tv:n med dottern. Det är inte riktigt sant men en timma om dagen är en stor förändring från att aldrig ha gjort det alls. Men det känns bra. Det känns ok. Jag känner att jag är på en plats där jag inte ska pressa mig själv. Jag vet inte om det är studierna eller jobbet som tar min energi men jag låter det vara så. Inser att det är ok att ”pausa” i ett eller två år. För att sedan kunna fortsätta framåt med bättre fart.

Inför Oktober:

I Oktober är det mycket på gång, har två vändor ner till Malmö och en till Stockholm. Jag som älskar att vara hemma vet att det är två resor för mycket för mig och har lovat mig själv att vara extra snäll mot mig själv denna månaden. Jag ska inte ge mig själv några måsten, inte tvinga mig till att varken läsa böcker eller promenera. Vill jag bara sitta och stirra in i en vägg så är det ok. En fördel med att strukturera in sitt liv i kalender kan vara att man i förväg ser vilka månader som kommer vara en extra belastning, då kan man också välja att vara extra snäll mot sig själv. Så det är Oktober för mig, snällmånad. För det behöver jag nu <3

Om jag kunde möta dig i sorgen…då skulle jag fylla mina kropp med dina tårar. Jag skulle bära din börda, om så bara för ett tag.  Om jag skulle kunna möta dig där du är…då skulle jag ta emot din smärta. Jag skulle förvandla den till en gåva och hänga den varsamt runt din hals.

Om jag skulle kunna möta dig längst vägen…då skulle jag låta dig rida på min rygg. Jag skulle bära dig tills dina ben bar dig själv. Om jag kunde trolla…då skulle jag förvandla din omgivning till ett kuddrum och alla i din närhet till stöttepelare så att du alltid landade mjukt och hade någon att luta dig mot.

Om jag skulle kunna hålla din smärta…då skulle jag samla ihop den och hälla den över dig. Som en uppfriskande kalldusch istället för ett långsamt lidande. Om jag kunde höra dig…då skulle jag lyssnat på varje ord. Du skulle få upprepa dem till de saknade mening. Tills de tog slut och inte längre kändes smärtsamma att säga.

Och efter det kommer tårarna, dom där jävla tårarna som bara måste ut. Jag skulle fånga dem alla i en liten ask för dig att spara. Att titta tillbaka på när allt det här är över. När såren är läkta och inte längre värker och gör ont.

Men din väg är inte min, och min väg är inte din, och aldrig kommer vi att mötas på exakt samma stig. Ändå hoppas jag att du känner, att allt det jag har skrivit här ovan. Vill jag fortfarande göra, fast att jag aldrig kan gå exakt bredvid.

I helgen var jag och bästisen på på Prana-festival (en festival för hälsa och träning). Jag bär fortfarande med mig känslan i kroppen. Ja och då menar jag inte i form av träningsvärk (även om jag har det också) utan den där känslan yoga och meditation ger mig. Det är verkligen magi.

Jag har berättat förut att yoga får mig att acceptera och till och med tycka om mig själv, att hitta en lugn. Men det var nog först när jag hittade yinyogan som jag verkligen kände att jag hittade hem. Det var det sista jag trodde att jag skulle tycka om, men det var absolut det min kropp behövde.

Efter en sådan här helg tar jag med mig så mycket lärdomar. Det ger mig alltid så mycket insikter att få ligga tyst tillsammans med mig själv. På ett lite tuffare pass (alla pass är tuffa om man jämför med yinyoga) kände jag verkligen hur hela min kropps skrek nej, och det slog mig att det nästa har tagit 40 år för mig att lyssna på det där nej:et. Jag är en jävel på att pressa mig själv, både på gott och på ont. Men mest på ont. Och jag vill verkligen sluta att göra det. Min kropp vill vila, den behöver vila, den ska få vila.

Och  då  menar  jag  inte  att  jag  ska  sluta  röra  mig.  Nej  men  jag  ska  sluta  att  pressa  mig.  En  så  himla  skön  insikt!  Jag  fick  någon  form  av  flashback  och  såg  hur  jag  inte  bara  låtit  min  kropp  gå på  svält  under  perioder  av  mitt  liv.  Utan  också  hur  jag  tvingat  den  till  allt  från  att  göra  4  träningspass  om  dagen  till  att  åka  tjejvasan  med  söndrig  svanskota  utan  att  ha  stått  på  ett par skidor  förut.  Om  min  kropp  kunde  prata  skulle  jag  fått  mig  en  rejäl  utskällning.  

Förutom att få göra det jag älskar mest (umgås med min bästis och äta mat) fick vi också prova massa olika yoga- och mindfulnessklasser. Det var en upplevelse kan jag säga även om alla inte var i vår smak 🙂 Insikter får man ändå.

Den största upplevelsen var silentyoga. Det var obeskrivligt, magiskt och första gången jag grät på en yogaklass. Hör du talas om ett pass nära dig, gå säger jag bara, gå!

Ja festivalen är sedan länge slut, men jag bär med mig en massa tankar hem, och jag vill bara fortsätta att besöka yogafestivaler. Igen, igen och igen <3

13 frågor till min dotter

• Vad är det jobbigaste i livet när man är 13?

I mitt är det just nu att en av mina tjejkompisar är intresserad av samma kille som jag.

• Vad ser du mest fram emot när det kommer till att få bli vuxen?

Att äta vad jag vill, få inreda min lägenhet, och att få en stor säng för mig själv.

• Vad vill du bli när du blir stor?

Psykolog

• Varför då?

För att jag gillar att prata med folk redan nu och jag har alltid varit den som tröstar och lyssnar.

• Vad tror du är den viktigaste egenskapen hos en psykolog?

Att kunna lyssna och förstå andra.

• Hur känns det att ha en bror som har ADHD?

Jag vet inget annat. Men det är jobbigt att han alltid måste röra sig och att han inte kan sitta still, att han glömmer bort saker hela tiden och inte lyssnar.

• Vad tror du är speciellt med att ha en mamma som har ADHD?

Att du är spralligare än andra, gladare och energifullare.

• Vad är det bästa i ditt liv?

Att jag har det bra i skolan och har en bra familj.

• Vad brukar du oroa dig  för?

Mins största oro är döden. Att farliga saker kan komma hända min familj och att dom ska dö. Min andra är att den jag gillar ska bli tillsammans med någon annan och den tredje är att jag är rädd att inte få bra betyg i skolan.

• Vad tror du är det jobbigaste med att vara ungdom idag?

Att man får mycket mer hat och att det är farligare att gå på stan än vad det var när ni var små.

• Hur är en bra förälder?

Snäll, omtänksam, lite överbeskyddande och förstående. Man ska känna att man kan prata med sin förälder, och så ska man vara kärleksfull.

• Tror du att du kommer skriva en bok?

Ja

• Vad tycker du att mina bloggläsare ska veta om dig?

Att jag har ångest och lite tvångstankar.

Tack Leia för att jag fick intervjua dig!

13 frågor från min dotter

• Vad var ditt drömjobb när du var liten?

Författare eller veterinär.

• Varför vill du bli psykoterapeut?

För att jag älskar att lyssna på och hjälpa människor.

• Hur mycket gillar du jobbet du har nu på en skala från 1-10?

8

• Varför och hur kom det sig att du startade nestor förlag?

Jag hade skrivit min första bok och ville få den utgiven, när ett förlag sade att de var intresserade av att ge ut de som e-bok såg jag det som ett godkännande att boken var tillräckligt bra och då slog det mig att jag lika gärna kunde göra det själv. Jag var nyfiken, ville lära mig och tänkte att jag alltid kommer alltid vilja skriva böcker. Sagt och gjort. Jag startade ett bokförlag.

• Vad är ditt favoritdjur?

Hund

• När och hur fick du reda på att du hade ADHD?

Jag har mått dåligt nästan hela mitt liv och när jag  en dag på en sida på nätet såg att alla mina symtom så som ångest, depression, ätstörningar och självskadebeteende inte var ovanligt hos flickor med ADHD insåg jag att mina problem kanske var ett symtom på ett större problem. Jag ringde då vårdcentralen och fick göra en första screeening och jag minns att hon sade ”ja, någon fel måste det vara på dig” och så tyckte hon att jag pratade alldeles för snabbt. Jag förstod att jag hade ADHD där och då, jag kanske var 29, 30 men var nog ca 32 år när jag fick min diagnos.

• Hur gammal var du när din mamma och pappa skildes?

Liten, för jag minns det inte.

• Varför heter ditt företag nestor förlag?

En ogenomtänkt grej kanske som kändes rätt i stunden. Jag drömde om att ha en douge de bordeaux sedan jag var tolv år gammal. Det var min drömhund jag hade suktat efter hela livet. När jag fick mitt första jobb sparade jag ihop pengar för att köpa honom. Tyvärr fick jag ha honom en alldeles för kort tid. Det kommer nog alltid att vara en sorg för mig. Han hette nestor och nestor betyder ”gammal vis man” och innebörden är att man är uppskattad för sin visdom och vältalighet. Jag tyckte väl att det skulle passa in på något sätt.

• Hur kom det sig att du började skriva en blogg?

Det minns jag inte riktigt, jag har haft flera bloggar tidigare som har handlat om både trädgård och inredning. Men har aldrig kunnat skriva regelbundet utan det har ofta slutat med att jag blivit uttråkad. Jag fick en blogg med min hemsida och jag tänkte nog bara skriva lite för mig själv, helt plötsligt märkte jag att jag fick massa läsare. Och att jag fick uppskattning för det jag skrev. Vet att jag fick lite svårt att skriva när jag förstod att andra läste men det släppte efter ett tag. Jag trodde inte då, att bloggen skulle bli vad den är idag. I tanken då var det bara för att skriva för mig själv, det är det i för sig fortfarande. Men nu vet jag att några tusen till läser 🙂

• Hur många böcker tror du att du kommer att skriva i ditt liv?

Hoppas på ett hundratal men minst trettio.

• Vad tror du att dina kommande böcker kommer att handla om?

Jag vill skriva en bok om försummelse, så otroligt viktigt ämne. Men annars blir det nog självhjälpsböcker, en bok om skrivterapi och terapeutiskt material.

• Har du någonsin tänkt på att ta självmord?

Ja

• Har du någonsin försökt

Nej

Med tomma fickor

”Jag vill dö med fickorna tomma”, sade personen i mina hörlurar. Det var som ett slag i magen. Som att tiden stannade upp. Jag tror jag pausade podcasten, och upprepade för mig själv ”jag vill dö med fickorna tomma”. Jag är säker att meningen för hon som sade den inte var den samma som för mig, för det går självklart att tolka på flertalet sätt. Men med ens öppnades en ny dörr i mitt inre.

Jag är en kontrollmänniska. Jag ljuger om jag säger något annat. Jag vill känna mig trygg. Punkt. Och ofta innebär det att leva med fickorna fulla. Jag vill inte bara ha fickorna fulla, utan kanske också en ryggsäck, utifall att….

Det är ett tungt liv, att släpa på allt jag kan komma behöva….att alltid leva med ett tänk om…Det är som att bära på ett första-hjälpen-kit, ett överleva-i-vildmarken-kit, och en självhjälpsbok i ”hur du byter däck-ute i skogen-när det är bäcksvart och både en mördare och våldtäktsman är på väg”. Ja men ni fattar, var beredd på ALLT.

Mina fickor är aldrig tomma och det kom en sådan lättnad över mig när hon sade så. Jag tänker inte bara att det handlar om jag ska släppa taget om allt det jag vill ha kontroll över utan också om att leva livet fullt ut. Jag vill inte hålla inne på orden, hålla inne på kärleken, kunskapen eller kramarna. Jag känner att jag vill slösa, bli ännu mera jag (herregud hur ska folk orka med), att inte hålla inne med tankar och komplimanger.

När jag dör vill jag inte bara  ha en tom plånbok som bevis för att jag har levt, jag vill att alla orden ska vara sagda, att allt jag längtar efter att göra har gjorts. Att den personen som förtjänade en kram fick en och jag vill äta mer chocklad. (Det sista menade jag inte). 

Tomma fickor visar inte bara ett mindre resultat på vågen (hallelulja) utan också ett lättare sinne och liv.  Varför ska jag lämna massa pengar på banken när jag kan njuta av dem nu (trygghet jag vet, suck) och varför ska jag hålla inne på allt jag tänker och känner när det kanske kan hjälpa eller glädja någon annan.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här egentligen, om meningen tilltalade er på samma sätt som den tilltalade mig. Men kanske var det vad jag behövde höra just då, i ett tåg på väg ner till Malmö och mitt livs hittills största utmaning. Det var som att hon sade ”du har gjort rätt, kasta bort dina 136 000,  även om det inte blir som du tänkt dig gör dom ingen nytta på banken, lev för helvete, lev”.

Det kanske inte var så hon menade det men det var så jag tolkade det. Så idag tänker jag göra det. Leva lite lättare, med tom plånbok och tomma fickor. Livet bring it on.

Nej ,jag har inte fått hybris, eller jo kanske lite. Men jag vill faktiskt förändra världen. Kan ibland känna mig så jävla trött på tystnaden. Trött på skuld och skam. Ja vi pratar mer om psykisk ohälsa idag än tidigare, men sen tar det stopp där.

Vi har svårt för att hjälpa oss själva, berätta om våra egna känslor eller för att söka hjälp utifrån. Jag läser som många av er till terapeut och jag kommer medveten inte platsa in i den där terapeutmallen när jag är klar.

En psykolog eller terapeut gömmer sig ofta längst in på ett kontor, dom är svåra att hitta, och när du väl behöver en ja då får du fanimej leta (eller stå flera år i kö). Dom berättar sällan själva om sin inre värld, om sin kompetens eller sin erfarenhet.

Att psykologer och terapeuter är så tysta om sitt arbete och på sätt och vis gömmer sig, skrämmer mig (eller kanske mer gör mig förbannad). Det är som att våran inre värld är något att skämmas för när jag vill påstå motsaten.

Nej jag vill ha ett synligt kontor som är lätt att hitta, en öppen dörr och tydliga ord som beskriver vad som faktiskt händer där inne. Jag vill tvätta bort rädslan över att gå i terapi och räta ut alla frågetecken om vad som händer inne i ett behandlingsrum. För vi förändrar och räddar liv, varför pratar vi inte högre om det?

De personer jag pratat med som unnat sig egenterapi säger att det är det bästa dom gjort, men dom skriker inte ut det till världen direkt. Vilket dom (enligt min mening) borde göra.

Vi ska inte bara prata mer om psykisk ohälsa, varje människa behöver jobba med sin egen inre värld utan att skämmas. Jag vill att man ska våga det!

Jag har varit hos min terapeut, är ett ord alla ska kunna säga utan att titta ner i marken, istället ska de stolt stoltsera med att de tar hand om sig själva.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att lyssna på nya levnadshistorier, vara ett bollplank och dela med mig av mina verktyg. Jag kan inte tänka mig något vackrare. Efter ett bra samtal fylls hela jag med energi och det kan ingen gammal sanning ta ifrån mig.

Nej, jag ska förändra världen. Men jag kanske börjar med Sverige, Vänersborg. Jag tänker fortsätta att prata alldeles för högt om ämnet, visa min verksamhet och skryta över det jag gör. För jag hjälper faktiskt människor, jag räddar liv.