Månadsarkiv: februari 2020


Skillnaden mellan oro och ångest

Rädslan skärper sinnet, ångest förlamar den.

Rädslan fyller en funktion. Den gör oss lyhörda, skärpta. Den är till för att skydda oss. När ångesten tar över förlorar vi våra kognitioner att tänka klart. Vi förstorar saker, eller tror på saker som inte är sanna. Vi blir inte helt logiska.

Det är viktigt att skilja på oro och ångest. För när man är orolig kan man ofta tala sig själv till rätta. När man känner ångest hjäper inga ord. Jag vill inte förminska oro, det är dränerande att känna, och det är den känsla jag själv oftast bär. Men när ångesten kommer är det som att temperaturmätaren stiger och man har svårt att tänka klart.

Denna kunskap var viktigt för mig själv, för min egen förståelse kring känslorna jag bär. Men det var också viktig för mina barn och är något jag berättar mer om på ett lätt förståeligt sätt i ”Annas oroliga mamma” Har du själv reflekterar över gränserna mellan oro, rädsla och ångest? Gör det, kanske som en skrivövning?

Vad tänker du när jag säger oro, hur känns det i din kropp, hur går dina tankar?

Vad händer när jag säger rädsla, vad kommer upp för bilder framför dina ögon, hur skulle du beskriva känslan, hur vet du om att du är rädd?

Vad betyder ångest för dig, när dyker den upp, hur stark är den och vad säger den dig. Låter tankarna annorlunda från oro till ångest?

Fundera över det och återkoppla gärna!

 


Att känna igen stressymtom

Att känna igen stressymtom

Att känna igen stressymtom

Om en lampa är röd i din bil varnar den att något är fel, tex att du behöver bensin. Eller att oljan behöver fyllas på i din motor. Kan du inte läsa av din instrumentbräda missar du viktigt information. Jag tänker att det är på samma sätt med våra kroppar. Trötthet och hunger är två bra exempel. Dom tecknen lyssnar vi ofta på, förstår vad det betyder. Men andra tecken går oss helt förbi. Något jag tycker är viktigt är att lära känna sin egen instrumentbräda. Vilka lampor finns det på den, och vad ska jag göra när de lyser röda?

Att känna igen stressymtom

På min egen instrumentpanel finns ihop spända käkar, det är ett tydligt tecken, en första varningssignal. Ignorerar jag den första  lampan börjar lampan med spänningshuvudvärk blinka. Irritation, tystnad och att dra sig undan är också tydliga tecken på att något är fel. När jag inte är mitt aktiva pratglada jag, då är det ofta inte bara normal trötthet som bor i kroppen, utan ofta något starkare än så. Sömnlöshet är en annan lampa, orkeslöshet är en tredje. När jag visar ointresse för sådant jag brukar gilla, och är omotiverad till saker jag vanligtvis älskar, ja då har mätaren gått i sin bott. Självkritik är en fjärde, hoppat över mindfulness är en femte, osv osv. Är du med på vad jag menar?

Hur vet du att något är fel?

Det är så lätt att bara ignorera tankar och känslor. Fast att vi VET att de ofta växer och inte försvinner av sig själv. Så förutom att lära känna dina egna signaler behöver du också ha en lista för vad du ska göra när lampan väl lyser, annars står du där, känner igen tecknen men inte vet vad du ska göra. Så måla upp din egen instrumentbräda om inte fysisk så i alla fall i ditt inre och skriv ner en lista på hur du ska ta hand om dig själv. Det förebygger både stress, nedstämdhet och depression. Du kan vara hur duktig som helst när det kommer till att känna igen tecken hos andra men kan du inte hjälpa dig själv hjälper du inte någon.

Ta hand om dig♡


Varför drabbas man av depression?

Varför drabbas man av depression?

Varför drabbas man av depression?

Vi människor är olika och forskning visar att vissa personer är mer benägna att drabbas av nedstämdhet och depression än andra. I boken ”att ta sig upp när man är nere” pratar man om olika ”överlevnadsstrategier” vi människor bär med oss. Författaren menar att huruvida vi kan bemästra en svår situation handlar om psykologiska faktorer som kan öka/minska risken för depression. Dessa faktorer är:

  • DIN SJÄLVKÄNSLA – en bra självkänsla innebär att du känner till både dina styrkor och svagheter och då också har lättare för att hantera kritik, avvisande beteende eller konflikter utan att anklaga dig själv. En dålig självkänsla har ofta orealistiska krav och förväntningar på sig själv och kan vara svår att leva upp till. Om du tex är beroende av att folk i din närhet ständigt visar dig uppskattning ökar chanserna för nedstämdhet när du inte får bekräftelsen du söker.
  • ATT KUNNA HÄVDA SIN RÄTT OCH KNYTA KONTAKTER – att kunna uttrycka dina känslor och behov ger dig en större möjlighet att kunna styra ditt liv. Om man stänger in sina känslor eller inte kan kontrollera dem gör att det blir svårt att hantera både livets påfrestningar och konflikter med andra. Man har också sätt vikten av att kunna utveckla nära och tillitsfulla relationer. Det främjar goda överlevnadsstrategier.
  • TANKEMÖNSTER – ett logiskt och realistiskt tänkande kan hjälpa dig att bemästra svårigheter. Om man överreagerar i situationer och faller in ett överdrivet och ologiskt tänkande ökar det risken för rigida tankemönster och så också nedstämdhet och depression.
  • ATT TOLKA KROPPENS SIGNALER – om man ”feltolkar” kroppens signaler och är överdrivet analyserande ökar risken för nedstämdhet och depression. Att tex vakna en dag och känna sig trött och nedstämd och intala sig själv att man förmodligen har drabbats av en depression kommer att öka dina depressiva känslor. Ser man det istället logiskt och blir medveten om att tröttheten beror på att man jobbat sent en hel vecka så kan man undvika att fastna i negativa tankemönster som kan öka på risken för depression.
  • DIN FÖRMÅGA ATT ACCEPTERA PROBLEM – att inse och erkänna att man har ett problem är det första steget mot förändring. Att förneka eller förminska sina känslor tenderar till att förstora dina svårigheter eller din grad av oro och ångest.
  • PERSONLIGA EGENSKAPER -vissa av våra egenskaper sägs innebära en ökad risk för depression då dina personliga egenskaper har stor betydelse på hur de reagerar på påfrestningar och händelser. Följande egenskaper har man sett kunna vara en ökad risk; beroende (att vara beroende av andra leder till en överkänslighet och man kan ha en tendens att klänga sig fast vid människor när man mår dåligt), anpasslighet (att ständigt rätta sig efter andras åsikter gör att man ofta är rätt för fördömanden), rigiditet (när man har bestämda åsikter och har svårt att se saker ur andras perspektiv kan man uppfattas som stelbent och känslokall. När andra har motsatta åsikter kan det få dig att känna dig hotad och illa till mods).

Bär man följande egenskaper ökar risken för nedstämdhet och depression men depressionen hänger ofta också samman med en utlösande faktor så som en pressad livssituation, stress, trauma eller livskris.

Så vad kan du göra med den här kunskapen? Om du känner igen dig i en eller flera av ovanstående riskfaktorer så börja att arbeta med dem NU, även om du inte har en depression i dagsläget kommer du tex att må bättre av att bli av med negativa tankemönster och ökad  självkänsla.  Mycket av jobbet kan du göra själv, eller bestäm dig för att göra förändringen tillsammans
med en vän. Men om du känner att spåren sitter för djupt i dig. Tveka inte med att kontakta en psykolog eller terapeut.


Kärleken till eteriska oljor

Alltså jag är kär. Fullständigt förälskad. Beroende. Jag vill ha doften i min näsa. Hela tiden. Kanske inte riktigt så illa, men nästan. Som vanligt när jag blir intresserad av något så går jag ”all in”. Jag köper inte en olja, utan flera. Jag testar inte bara ett märke eller en blandning, nej jag blandar hejvilt. Men anledningen till mitt stora intresse ligger inte bara i att jag tycker att det doftar gott, utan också att jag tycker att oljorna hjälper mig att vara mer närvarande i nuet.

Eteriska oljor har inte bara fått mig att njuta av dem utan jag uppskattar överlag mer dofter i min vardag. Jag stannar verkligen upp när jag skalar min apelsin, doftar på en ros eller kryddorna till maten. Doften får mig vara här och nu.

Varje morgon kör jag ett roll med ”wake me up” i nävarna, och varje kväll sprutar jag ”god natt” över sängen som innehåller lavendel, kamomill och enbär. Det är blandningar jag skapat efter mina egna behov. Under arbetsdagen fyller jag mig med doften passion eller stress away beroende på vad min kropp och mitt sinne behöver. Oljorna tillåter mig att ta korta pauser med djupa inandningar under min arbetsdag vilket gör mig mer aktiv och produktiv. Även diffusern går varm varje kväll där antingen jag eller dottern blandar ihop en egen komponerad doft.

Jag planerar att skaffa en diffuser i näst intill varje rum. För som det är idag flyttar jag runt på den jag har beroende på vilket rum jag är i. Vem vill liksom inte höja sin koncentrationsnivå med citron när man gör sin bokföring eller ladda sovrummet med lavendel innan läggdags?

Just nu håller jag i vilket fall på och bygger upp en webshop på min nya hemsida (jessicahjert.se) där du kommer att kunna köpa rollers med dina egna bladningar, och självklart även hitta en del av mina favoriter. Jag har också några färdiga bladningar av ”god natt”-sprayen (149:-) och ”wake me up” (99:-) om du är intresserad av testa dessa produkter innan min webshop drar igång. Bara att hojta till i så fall.


På 40-årsdagen ♡

Gud vad jag är vuxen nu. Men samtidigt känns det inte så. Det är konstigt hur det på ett sätt kan kännas likadant samtidigt som kroppen förändras. För det gör den. Den är tröttare nu, och har mer ont. Om jag jämför med tidigare i mitt liv.

Visst jag har förändrats, både inuti och utanpå. Förutom de där rynkorna så har jag blivit klokare, snällare mot mig själv, lärt mig att säga både ja och nej. Jag har lärt känna mig själv, på djupet, och kan på ett annat sätt än tidigare stå upp för vem jag är, vad jag vill, och vart jag ska.

Jag skulle vilja säga att jag blivit mer orädd, men det är inte sant. Rädslorna har bara ändrat form, bytt plats eller ändrat riktning. Jag är inte lika rädd för att säga ifrån, eller bryr mig inte lika mycket om vad folk ska tycka och tänka. Kanske har jag hittat vad som är viktigt, på riktigt, i alla fall för mig.

Jag har inget att bevisa för någon, mer än mig själv. För ofta är den hon jag slåss mot, den där lilla rädda Jessica som ständigt gråter och slåss, som varnar mig för alla faror och tror att oavsett vad jag gör som kommer jag aldrig att lyckas, eller i alla fall inte bli lycklig. Och jag skulle vilja skrika till henne; se på mig nu. Och ge henne en sightseeing över mitt liv för att visa upp vad jag eller närmare sagt hon har gjort. Hon som inte trodde på sig själv. Ibland önskar jag verkligen att man kunde tala barnet i sig själv till rätta. Men det bär sina egna känslor, sina egna minnen.

Men jag är säker på att vi ska mötas en dag, för att klippa ihop våra historier och tillsammans göra det till en vacker film. För att visa för oss själva att delarna av oss sitter ihop, även om vi går isär, är så olika. Det är som att jag inte tror på henne, och som att hon inte tror på mig. Att vi alltid kämpar med att berätta vår egen historia utan att förstå att vi bär på samma.

Kanske är det först nu, efter 40 som jag på riktigt kommer bli vän med mig själv. Som jag kommer att sluta fred med både min kropp och barnet i mig själv. Det är i alla fall det jag hoppas på. Så grattis till mig själv. Till liten som aldrig blir stor. Och till stor som aldrig igen vill bli liten ♡


Att prata med barn om psykisk ohälsa

Att prata med barn om psykisk ohälsa

Att prata med barn om psykisk ohälsa  Fotograf: Hobbykreatören 

Så länge jag kan minnas har jag levt med katastroftankar. Men ingen annan har blivit drabbad av dem, än jag. Eller det var i alla fall så jag såg det, och kanske var det sant. I alla fall innan jag fick barn. Då var det ingen som märkte, ingen som läste rädslan i mina ögon eller reagerade över min hastiga andning eller hur jag kunde rycka till av rädsla i olika situationer.

Men när dottern var runt sju år kände jag hur hon såg igenom mig. Hur hon kunde läsa av rädslan i mina ögon. Jag fortsatta ändå att försöka övertala mig själv att det inte var så. Log med hela munnen samtidigt som ögonen skrek av skräck. Och min taktik hade funkat, i flera år, tills dagen då hon säger att hon inte gråter för att hon är rädd, utan för att jag är det. Ridå.

Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara henne? Och hur skulle jag kunna lugna och trösta henne när jag inte kunde lugna och trösta mig själv?

När man har en ångestsjukdom är rädslan inte sann

(mer än för en själv) och det var något jag kände att jag behövde förklara för mina barn. Även om jag är rädd, så behöver de inte vara det. Jag berättade om mitt ”larmsystem” i kroppen som var ”sönder”, att det fungerar som ett brandlarm men att min tjuter även när det inte brinner. Vilket gör mig rädd många gånger, fast att det inte finns någon brand i närheten.

Jag skrev en bok, för att göra det lätt för mig själv (och andra) att prata om ämnet. Och det visade sig inte bara vara ett enkelt sätt att förklara ångestsyndrom utan psykisk ohälsa överlag. Boken blev en naturlig ingång för samtal och också till att prata om hur barnen själv tänker och mår.

Med tanke på hur många som är drabbade av psykisk ohälsa skulle jag våga säga att ALLA barn skulle behöva få till sig denna bok och diskutera ämnet, för alla känner vi någon som är drabbad, eller hur? Min dotter som idag är 14 kan idag själv så enkelt sätta ord på sina känslor och är medveten om när hon har logiska/ologiska rädslor och jag vill tro att våra samtal om ämnet är anledningen till det. Att de inte bara hjälper henne att förstå sin omgivning, utan också att det hjälper henne att förstå sin själv,

Boken finner du på Adlibris, bokus eller här.


40-års kris?!?

40-års kris

40-års kris

Jösses vilket start på året. Kan inte minnas senast jag kände mig så bräcklig och svag. Det finns ingen anledning eller orsak. Det bara är. Ångesten sliter och drar i kroppen, och man kämpar med att behålla sitt logiska vuxna jag och inte låta ångesten fånga en helt. ”Men skärp dig, lägg av”. Orden biter inte på tankar som far i 500 knyck. Istället följer jag med stormen. Jag tillåter ångesten  att vila i bröstet och tröttheten breda ut sig över min panna. Jag accepterar både tårarna och tankarna, jag låter dem vara. För jag vet att det går över.

Ibland vaknar jag upp på morgonen, känner mig som mig själv och tänker ”idag är det bra”, men så räcker det med ett ord eller ett missat telefonsamtal för att ångesten ska bubbla upp inombords. Jag känner en stress som egentligen inte hör hemma i mig men jag lyssnar in och famnar om. Jag bokar av saker i kalendern. Försöker sortera intryck och springer längst vana vägar. Jag släpper planerna för framtiden, försöker se nuet och bara vara. Jag försöker sortera mellan jag vill och jag orkar. Men sanningen är att jag vill och alltid har velat så himla mycket men egentligen inte orkat någonting.

Känslan är gammal och går inte att lyssna på. För ska jag låta ångesten och energin styra tar den över hela mig.

Men kanske är det inte min gamla ångest som gör sig påmind. Kanske är det en begynnande 40-års kris då födelsedagen närmar sig. Jag märker att jag börjar notera åldrar på människor jag möter. ”Den personen är äldre än mig och den är också äldre än mig”. Jag drar slutsatsen att eftersom det finns människor som är äldre än mig borde jag rimligtvis ha några år kvar att leva. Jag pustar ut av lättnad varje gång jag hör någon bli frisk från världens alla sjukdomar och jag sjunker till botten varje gång jag hör hur någon drabbas.

Jag vet att livet inte kommer med några löften men jag hade behövt dem nu. Någon som kan ge mig ett kvitto, en garanti för att jag får se mina barn växa upp och förverkliga några av mina drömmar. Jag har bestämt mig för att bli 96 och är rädd för att döden fångar mig i förtid. Jag som har så mycket kvar. Varje gång jag ser en pensionär blir jag varm i magen och känner hopp. Jag vill också så himla gärna bli gammal!

Jag är van med ångest. Belive me. Men denna är starkare och gör ondare än vanligt. Jag skulle så gärna byta den här mot mina vanliga känslor men denna ångest vill inte bli återlämnad.

Halva livet sägs har passerat (så förhoppningsvis återstår lika många år till). Det sägs ju att man blir klokare med åldern och kanske är det inte klokhet som kommer med åren utan mer medvetenhet om hur kort och skört livet kan vara? Jag känner att det blir än viktigare att njuta av sina dagar, umgås med personer värdiga ens kärlek och inte slösa bort timmar och dagar på skit. Kanske är det dags att resa sig upp ur krisen och bestämma sig för hur andra halvan ska se ut. Vad ska jag lägga min tid och energi på och hur ska jag ta hand om mig själv. Jag vill inte ångra eller sakna något. Jag vill känna att jag har levt, tagit chanser, risker och vågat säga vad jag tycker. Kanske är en 40-års kris inte en kris utan en möjlighet till förändring. Ett tecken på att stanna upp och se vad du egentligen vill och vart du ska. Jag skakar av mig de negativa känslorna och reser mig upp. Livet här kommer jag!


Så tacksam…

Är så tacksam för alla fina människor som kom på mitt och hobbykreatörens öppna hus. Tänk vad många fina människor vi har i våra liv.  Jag tror det är svårt att förstå hur innerligt tacksam man blir för det stöd man får när man tagit modet till sig att öppna eget och våga skrika ut sina drömmar. Jag tror att jag talar för både mig och hobbykreatören när jag säger tack från djupet av våra hjärtan.

Tiden gick alldeles för fort och jag hade önskat att jag hade kunnat stanna upp och prata mer med varje person men det gick verkligen i ett. Håller tummarna för att jag inte missade att uppmärksamma någon <3

En fin grej som blev mycket uppskattad var att få dofta på olika oljor och på baksidan av varje kort stod det varför man drogs till den speciella oljan. Det kunde tex vara att man bar på en stor sorg, slogs mot sin kropp eller hade brist på energi. De flesta tyckte att doften de valde stämde väl överens med tankarna/känslorna de hade om sig själva och köpte omedelbums med sig en doft hem. Så fint! Jag är jätte nyfiken och hoppas på återkoppling om hur dofterna påverkat dem. Hoppas de kunnat fungera både som tröst och som energiboost.

Fina människor och fina samtal <3




Så tack hobbykreatören för att jag får dela alla mina ideér med dig och tack alla fina människor som kom. Ett extra tack till fotografen Johanna Skoog som förevigade dagen. Ni alla gjorde verkligen min dag!


Jag borde vilja mer…

Jag borde vilja mer...

Jag borde vilja mer…

Jag gjorde en skrivövning som ledde till ett litet uppvaknande i veckan. Jag har ju lite problem med att hålla balansen i livet. Avskyr både när det går för snabbt och när det går för långsamt. Jag vill ha mål, komma framåt. Men inte på bekostnad av min hälsa. I år har jag inte satt några stora mål för mig själv, det enda jag egentligen vill uppnå är att klara av skolan. Punkt. Jag är nöjd där. Men ändå finns det någon annan del i mig som skriker PRESTERA, du måste få in PENGAR. Trots att jag redan jobbar heltid finns det en sida av mig som säger att jag måste jobba ännu mer.

Så när jag satte mig med veckans skrivövning insåg jag att JAG inte alls känner för att prestera. JAG den kloka delen av mig vill bara klara mig igenom allt, hel, och må bra. Konstigt ändå. Hur man kan veta och samtidigt inte ha någon aning alls. En sida av en säger en sak, den andra skriker motsatsen.

Men jag vet att orden som kommer ut på pappret är dom som är rätt. Det är dem jag ska följa. Det känns ovant ändå för jag är så van att vilja mer..jag har alltid ett driv att pressa mig själv. Men det där drivet finns inte alls där just nu.

Vill du testa på skrivövningen?

Nu är vi precis i början på 2020, men tänk dig att du sitter där sista dagen i december, vad har hänt, vad kan du se framför dig. Vad har du gjort? Skriv ett brev till dig själv och berätta vad som hänt under året. Berätta vad du varit med om, vad du uppnåt, vad du drömt om, saker som inträffat. Berätta för dig själv hur ditt 2020 sett ut.


Denna övning får dig tydligare mot ditt mål och visar dig vad du på riktigt vill uppnå och vad du önskar ska ske 2020. Och som du redan kanske vet så ökar risken att du tar tag i dina drömmar och mål när du har dem nedskrivna. Lycka till!


I terapi

Terapi handlar inte om att trösta och att hålla om. Nej det handlar lika mycket om att informera och att ifrågasätta.

Många runt omkring dig vet inte om vad du känner eller vad du tänker, och vet dom det så kanske dom inte bryr sig (och även om dom skulle bry sig så låter dom dig ha dina tankar för dig själv och undviker att ifrågasätta dem). Så tänkt om du går runt och tror på saker som inte är sant?!

Det gör du garanterat, en tröst är att det gör jag med! Men ibland kan det där vi tror på, som inte är sant, ställa till det för oss. Göra oss upprörda och ledsna.

Mitt jobb som terapeut är inte att hålla med dig så fort du kommer in i mitt rum, eller tycka synd om dig. Det handlar ofta om att få dig att se din situation från ett annat håll eller på ett annat sätt. Ofta handlar det inte om att bli av med en känsla, utan tvärtom stanna kvar i den. Att acceptera det vi känner, oavsett om det är bra eller dåligt.

Din omgivning kanske inte vågar ifrågasätta dig och dina tankar, och gör dom det så kanske du väljer att inte lyssna. En terapeut ser din situation med nya ögon och utan massa personliga känslor i vägen. Och det är ofta det som gör att du hör vad jag säger. Ibland räcker den med den där frågan ingen annan ställer dig för att du ska tänka annorlunda, göra om, eller göra nytt.