Månadsarkiv: februari 2020


10 saker jag önskar mig av 2020 1 kommentar

Rutiner i sociala medier

Jag vill verkligen hitta, eller jag kanske ska säga följa en rutin som funkar för mig när det kommer till inlägg i sociala medier och när det kommer till försäljning. Jag skulle vilja lära mig att följa rutiner i företagandet så att saker inte missas och att jag inte bara gör det jag tycker är roligt eller känner för. Jag vill faktiskt jobba hårt och komma framåt. Så jag hoppas kunna börja med det i år. Hitta ett arbetssätt jag gillar och följa det, regelbundet.

En trygg & inspirerande kontorsmiljö

Jag vill få ordning på mitt kontor. Jag har under mina snart 8 år som företagare haft mitt kontor på olika platser i hemmet men aldrig lyckats hitta något jag gillar. Det blir att jag landar i soffan vid köksbordet eller lite varstans i huset. En av anledningarna tror jag ligger i att jag vill vara nära barnen och familjen och att man då sitter bredvid dem och skriver. Men samtidigt vill jag i bland vara i fred och när man jobbar med massa papper så behöver man ibland srprida ut sig. Detta året skulle jag verkligen vilja få ordning på mitt lilla utrymme. Jag har köpt ett större skrivbord, vill köpa en bekvämare stol och försöka skapa en sådan trivsam miljö att jag VILL sitta där. Det hoppas jag lyckas med detta året.

Ordning bland papper & listor

Jag har ju papperslappar, med både tankar och att-göra-listor lite över allt. Jag vill hitta ett sätt att få ordning på min hjärna och hitta en kalender som har allt där jag kan få ner kom-i-håg både för jobb, familj och företag, som det är nu blir det en salig blandning av allt och svårt att hitta.

Energi

Energi, jag hoppas kunna hitta energi detta året. När jag tittar tillbaka i gamla anteckningar ser jag samma ord upprepas. Trött, trött, trött.. Jag är så trött på att känna mig trött, trött på saker som gör mig trött, trött på att få höra om andras trötthet. Så 2020- hejdå trötthet.

Tillit

Tillit. Jag hoppas verkligen jobba upp en relation mellan mig och tillit. Just nu tappar jag bort den så fort jag vänder bort blicken. Jag vill att den ska finnas där, även när jag tittar tillbaks.

Nya kunder & klienter

Klienter och kunder. Jag hoppas att komma ha lagom mycket samtalsklienter i gång hela året. Att när en slutar, kommer automatiskt en ny. Jag hoppas att mina workshops blir fulla, och att företaget utan en kraftig ansträngning rullar runt.

En glad & härlig utbildningstid

Jag hoppas att jag kan finna ro och glädje i mina Malmö resor och att utbildningen går bra. Just nu känns resandet tufft men jag hoppas kunna hitta rutiner att vända på det. Att jag kan unna mig något eller hitta något glädjande just i resan, det är ett helt år kvar så det kommer att bli otroligt tufft om jag inte gör det.

En sund & stark kropp

Jag är så trött på att ha ont, att känna mig plufsig och svag. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan man hade i kroppen som vältränad, och den finns inte där i dag, alls. Jag vill inte behöva tänka på vad jag äter. Jag vill inte bry mig om kolhydrater, socker och fett. Men gör jag inte det pekar vågen ständigt uppåt och jag får hämta tillbaka mig själv igen. Jag är trött på att behöva ha kontroll på vad jag stoppar i min mun och hur jag rör mig. Ok, jag kommer aldrig bli så vältränad som förut då jag inte är beredd att träna tre timmar om dagen. Men jag vill inte heller må som jag gör nu där jag vid minsta ansträngning känner mig döende. Jag vill känna mig stark igen. Jag hoppas att min rygg kan tillåta mig att springa, och att jag kan fortsätta med yogan. Jag håller tummarna att jag i slutet av 2020 är i bättre skicka än vad jag är i nu, och då pratar jag om känslan i kroppen. Jag vill känna mig frisk och stark.

En färdig företagsplan (och en tro på att den är möjlig)

Jag har sagt till mig själv att detta är året då jag bygger en färdig struktur och plan för mitt företagande. Jag kan inte hålla på och dubbeljobba så många år till. Eller jag vill inte hålla på och dubbeljobba så många år till. Jag vill kunna ha fri tid efter mitt jobb att lägga på träning, familj och vänner. 2021 ska jag ha en plan som jag själv är taggad på och tror är möjlig hur jag ska kunna gå ner i tid eller skifta jobb så att jag kan leva mer på mitt företagande än min anställning.

Kärlek & gemenskap

Som jag sagt skrivit om vid flera tidigare tillfällen har jag haft starka ensamhetskänslor hela livet. Problemet är att de ofta kommer ”upp poppande” fast att jag inte längre är det minsta ensam. Jag vill inte att de känslorna längre ska vara dominanta. Jag har blivit bättre på att inte knuffa undan människor och på att visa kärlek. Jag har tillåt nya människor att komma innanför min mur och jag har en kärleksfull familj. Jag önskar att jag kan låta de positiva känslorna av kärlek och gemenskap ha övertaget detta året. Om så bara för merparten av året. Skulle kännas så skönt med en varmare och mer tillitsfull känsla i magen än den där gamla kalla tomheten. Är trött på den och byter ut den nu. Bytt är bytt, kommer aldrig åter.

Japp det var mina önskningar av 2020 det.


Tidningen uppmärksammar ”Hur långt kan man gå”

En av mina författare medverkade nyss i Norrköpings tidning. Artikeln finner du nedan.
Ett par ficklampor lyste elakt rakt på honom och någon skakade hans arm.

– Kom igen, kompis. Du kan inte må sämre än så här. Nu kan det bara bli bättre.

På en parkbänk i Green Park i London hittade två poliser Norrköpingsbon Marcus Osin. Upptäckten blev räddningen. Uppdraget – att åka till London för att ta sitt liv – hade misslyckats.

”Jag insåg att jag inte skulle lyckas dö på egen hand”, skriver Marcus själv om händelsen den där kyliga måndagen i slutet av februari 2017.

För att förstå hur Marcus hamnade på en parkbänk i London måste vi backa bandet och berätta om vad som ledde till vändpunkten i Green Park.

– Jag har alltid varit en grubblare, gått och funderat mycket. Vintern 2017 mådde jag riktigt dåligt.

Marcus började kolla upp olika sätt att begå självmord. I samband med sin pappas 70-årskalas hade han bestämt sig.

– Jag bjöd på god mat, oxfilé, som en present. Men jag såg det själv som en avskedsfest.

Marcus hade beslutat sig för att åka utomlands för att ta livet av sig. Han skulle åka till Arlanda.

– Mitt pass hade gått ut, jag hade läst någonstans att man kunde fixa provisoriskt pass på Arlanda.

Marcus tog sin bil till Västberga, där sålde han den. Därefter började han gå till flygplatsen – en promenad på drygt sju mil.

– Då jag jobbar som terminalarbetare har jag bra koll på postnummer och orter, jag använde det för att ta mig till Arlanda.

Promenaden gick genom centrala Stockholm, Rotebro, Märsta och så småningom Arlanda. Han var trött, hungrig och hade ont i benen. Men det spelade ingen roll, han hade bestämt sig för att dö. Efter en natt på flygplatsen tog han ett tidigt morgonplan till London.

– Jag kunde nog hamnat var som helst, men jag har alltid gillat England och London. Det var nog det som fick mig att ta det planet.

När Marcus kom ut från Victoria station kom det en kall vind. Hans första tanke var att uppsöka ett bed & breakfast. Men det blev aldrig av – i stället väntade fem dygn som hemlös med självmordstankar i London.

– Jag har i efterhand förstått att jag led av en psykos. Verklighet blandades med fantasier. Ett tag var jag övertygad om att jag hamnat mitt i ett terrordåd.

Marcus gick omkring i Londons centrala delar, runt Themsen, i Hyde Park och utanför exklusiva Harrods.

– Jag har aldrig känt mig så ensam. Jag sov och vilade på parkbänker och i telefonboxar. Jag tog emot vatten och lite mat av olika välgörenhetsorganisationer som hjälpte hemlösa.

Vid ett tillfälle, i Picadilly circus tunnelbanestation, tittade Marcus ner på spåren och var nära att hoppa.

– Då kom en kvinna som jobbade som säkerhetspersonal och frågade hur jag mådde. Hon räddade mitt liv.

När polismännen väckte Marcus på parkbänken i Green Park var han i mycket dåligt skick. Han fördes till Gordons Hospital för akut vård, efter några dagar fick han även hjälp för sin depression. Via Interpols databas framgick det att Marcus var anmäld försvunnen.

Marcus låg på sjukhus i London i tre veckor innan han fick åka hem. Under tiden fick han besök av sin familj.

– Jag förstod ju då hur många det var som brydde sig om mig. Nu är jag ju överlycklig för att jag inte lyckades ta mitt liv.

Hur har din familj tagit det här?

– Det har varit svårt för dom också. Min mamma har mått dåligt över att hon inte såg hur illa det var. Men jag var bra på att dölja hur jag mådde.

Nästan tre år efter händelserna i London får Marcus fortfarande medicin för sin depression. Men han mår mycket bättre nu. Han jobbar heltid, har nyligen inlett en relation och träffar sin sjuårige son varannan helg.

– Jag har börjat pratat lite med min som om det som hände. Men det är ju inte så lätt att ta upp.

Som ett led i att bearbeta det som hänt har Marcus skrivit en bok. I ”Hur långt man kan gå” beskriver han bland annat de där fem dagarna i London.

– Jag hade aldrig skrivit något tidigare. Men jag kände att det var viktigt att få skriva min berättelse. Jag hittade ett förlag som fokuserar på psykisk ohälsa och de gav mig chansen att ge ut boken.

Marcus använder nu sina egna erfarenheter till att hjälpa andra som är suicidala. Förutom boken föreläser han även.

– Vi måste våga prata om det här, man får inte gömma undan det.

Vad är det viktigaste rådet du kan ge andra?

– Att man måste söka professionell hjälp. Så fort du börjar må dåligt måste du prata med någon. I dag finns det mycket hjälp att få. Att få hjälp tidigt är helt avgörande.

Boken hittar ni bland annat här.


Det bästa med honom

Det bästa med honom

Det bästa med honom

På Söndag fyller en av världens bästa människor år. Känns märkligt ändå att saker i världen kan falla samman så bra att han blev min. Hittills har jag gett honom 15 år av mitt liv, och jag hoppas att det blir många fler.

Jag minns att jag ända sedan dagen jag träffade honom har beundrat hans beslutsamhet och förmåga att kunna säga i från. Han är en sådan person som tar plats utan att tveka och det älskar jag honom för. Jag märkte med en gång att han var en sådan människa som menade vad han sade. Jag kan räkna personer på en hand som jag träffat och haft exakt samma tillitskänsla till. Han har alltid talat med en tydlighet i rösten och där har det aldrig funnits någon tvekan. Kanske är det en av anledningarna till att han alltid fått mig att känna mig så trygg.

Jag har avundats hans sätt att vara rakryggad,

stå för sina åsikter och inte tveka för att gå in i en konflikt. Har alltid velat äga lite mer av hans ”jag skiter i vad andra tycker”.

Han är på så många satt motsatsen till mig själv. Även om jag är mer empatisk så visar han omtänksamhet på ett helt annat sätt, han ser saker, och gör saker för andra som jag inte ens lägger en tanke på. När han älskar någon, så gör han det till 100%, han gör allt för att göra de personerna lyckliga. Mycket gör han halvdant, men när det kommer till relationer så går han ”all in” antingen tycker han om dig, eller så gör han det inte alls. Han är inte rädd för att investera i människor, ta nya kontakter eller säga saker rakt ut. På alla ställen jag backar, går han rakt fram.

Han är en person som alltid säger vad han tycker, även om sanningen gör ont. Men med tiden har jag lärt honom att tala med mjukare bokstäver samtidigt som han har fått mina att öka i storlek.

Vi får verkligen fram varandras bästa sidor, får den andra att växa, utvecklas och förändras samtidigt som det är viktigt för oss båda att fortfarande få behålla en del av sig själv.

Han har inte bara förändrat mig, utan hela min värld

och det vet han om, jag hoppas att jag på något sätt också gjort skillnad i hans.

Han är personen som lärde mig tillit, kärlek och att sätta gränser. Både för andra, men också för mig själv. Han lärde mig planering och försöker fortfarande 15 år senare skapa ordning och reda i en människa som är ett kaos.

Förr brukade jag alltid berätta vår historia för människor hur han”tjatade” till sig att vi blev ett par. Han gillade aldrig berättelsen. Jag älskade den. För den visar på modet och alla de där egenskaperna jag älskar honom för. Vem säger till någon ”du ska bli min fru och mamma till mina barn”. Jo, en person som är självsäker och vet vad han vill, och jag tror att det är en av anledningarna till att valde att tro på hans ord. Min osäkerhet och vilsenhet behövde någon som var trygg och stabil…och där fanns han, hela tiden vid min sida.

Jag  förundras fortfarande över hur han kan tillåta mina projekt och ideér och hur han alltid lyckas att tro på mig utan att tveka. Han varken förminskar eller skrattar åt mina drömmar vilket jag älskar honom för. Att han peppar mig och puschar mig framåt, samtidigt som han står kvar brevid. Han har aldrig varit rädd för min framfart, klagat över att jag är för mycket eller springer för fort. Han uppskattar och hänger med i min fart utan att försöka sakta ner eller bromsa in.

Det finns mycket som jag  älskar med honom, så som hans tro på att allt löser sig…

men det bästa med honom måste helt klart vara att han älskar mig.


Vad är en depression?

Jag kommer under några veckor skriva återkommande inlägg om ämnet depression. Vad är en depression, varför drabbas man och hur kan man blir frisk? Vill du gå i samtalsbehandling för depression? Kika in på jessicahjert.se för att boka en tid.


Jag orkar inte gå ur sängen.

Alla människor kan känna sig nere då och då, eller vara tillfälligt ledsna. Men när man lider av en depression upplever man ofta mer djupgående känslor av hopplöshet, hjälplöshet, apati eller handlingsförlamning och under en längre tid. Depression har ett brett spektrum av symtom där de varierar i svårighetsgrad från individ till individ.

Vanliga känslor vid depression:

  • förtvivlan
  • oro
  • ångest
  • inte uppleva någon glädje eller njutning
  • skuldkänslor
  • självanklagelser
  • lättirriterad
  • sorgsen
  • håglös

Ofta är tankarna överdrivet självkritiska. Man anklagar sig själv eller har negativa förväntningar på framtiden. Man har svårt att koncentrera sig, ta beslut och kan ha självmordstankar.

För mig känns det som en börda på mina axlar.

Man får ett förändrat beteende och kanske blir mer passiv än tidigare och upplever en brist på både energi och motivation. Man har lätt för att gråta och kanske faller till tårar helt utan anledning. Man kan också känna sig trög och trött, rastlös eller passiv. Vissa personer isolerar sig eller känner att de blir mer beroende av andra än tidigare. Andra ökar på sin konsumtion av mediciner eller alkohol.

Ingenting känns kul längre, jag ser inte fram emot något, inte ens det jag gillade förr.

När det kommer till den fysiska hälsan kan ha försämrad aptit, drabbas av viktnedgång eller tröstäta. Man kan få insomningsproblem, vakna flera gånger per natt eller få ett ökat sömnbehov där man sover och sover utan att bli pigg. Man kan få ett minskat intresse för sex, få smärta och värk i olika kroppsdelar, besvär med magen eller känna sig allmänt sjuk.

Jag känner mig värdelös, jag är hellre själv. Dom har det bättre utan mig.

Depression har som du ser flera olika symtom. Det är därför viktigt att inte jämföra dig med andra utan känna efter hur DU mår. Känner du inte igen dig själv? Mår du sämre än tidigare? Känner du igen dig i ovanstående? Ta alltid dina symtom på allvar  och  kontakta  en  vårdcentral.


Januari-månadens självporträtt

Jag tänkte summera varje månad med ett litet självporträtt men eftersom jag är värdelös på att ta bilder på mig själv bjuder jag här på en bild från hotellrummet i Malmö. Om jag känner mig själv rätt så är det säkert så det kommer att se ut varje månad. En spegelbild från varje malmöresa. Ja det återstår att se!

Januari blev en tuff månad där jag helt plötsligt fick en smäll av väldigt stark ångest. Den höll i sig i ca två veckor. Jag visste att det skulle gå över men det förvandlade ju hela Januari till en ganska jobbig månad där jag sovit dåligt och varit full av oro. Mitt ledord för året var tillit och jag lovar att vi fick en tuff start där jag verkligen fått öva mig på tillit. Tillit till att ångesten skulle gå över och att det kommer gå bra.

Det har varit mycket på gång och en ganska orolig månad över lag. Jag har startat upp  två nya samtalsklienter, vilket känns super kul och ska nu gå in i min handledningsfas i skolan. Företaget är ju i förändring så mycket blir att tänka på vad jag ska göra, vad som ska bort, nya rutiner osv. Så hjärnan jobbar för fullt även om det inte händer så mycket utanför den.

Det har varit mycket utgifter den senaste tiden i och med min lokal och i slutet på januari så bestämde sig också min dator för att ge upp, suck. Så det blev en mycket dyr, men väl förtjänt för tidig 40-års present till mig själv. För om det är något jag använder så är det min dator ♡

Jag hoppas nu på ett mentalt lugnare februari. I februari kommer jag ha öppet hus, hålla min första workshop i lokalen och även ha en 40-års fest så jag hoppas verkligen det blir en månad av GLÄDJE.

Jag arbetar som sagt med att skapa nya rutiner i mitt företag och håller på och bygger mig en helt ny arbetsplats här hemma, samt ska jobba på att vara uthållig med att marknadsföra och sälja produkter. Denna månaden hoppas jag komma igång med mina eteriska oljor och kunna sälja lite färdiga blandningar av dessa. Jag har också valt ut ”Annas oroliga mamma” som månadens produkt så tanken är att ha den i fokus hela månaden. Vi får se hur det går.

Ja det var en sammanfattning av januari, smärtsam, rörig, men med hopp om framtiden.


Kan en terapeut må dåligt?

Kan en terapeut må dåligt?

Kan en terapeut må dåligt?

Nu när jag går in i en ny roll i mitt företag har jag en massa tankar som slåss med varandra. Här på bloggen (och i andra sociala medier) har jag varit öppen med mina diagnoser (ADHD och GAD). Det har varit hjälpsamt både för mig själv och för andra.

I rollen som behandlare har jag känt mig stärkt av mina erfarenheter. För jag har inte bara läst om teknikerna jag lär ut, jag har arbetat med dem själv, i min vardag, i bland så gott som dagligen. Jag har känt sorg och ångest. Varit deprimerad och hittat triggers som återkommande kikar in i mitt liv då och då för att ställa till det.

Jag vet ofta vad mina klienter går igenom

och har sett mina erfarenheter som en stor fördel i mitt arbete. Men…när det kommer till att driva eget som terapeut skakar mina erfarenheter helt plötsligt om mig på ett annat sätt. Kommer man känna ett lika stort förtroende till mig som terapeut med dessa diagnoser….eller inte?

Jag tänker att att många har en nidbild av terapeuter och psykologer som att de är ”perfekta” människor utan psykiskt lidande. Att dom har kunskaper som förebygger och förhindrar att deras psyke rubbas. JAG vet att det inte är sanningen, att det oftast istället kanske är motsatsen till sanningen. Att människor som väljer att fördjupa sig i psykologi ofta har genomgått olika kriser själv -ibland kanske till och med mer än andra. Det som får mig att tvivla är att jag inte vet om andra vet det!?! Om andra förstår att eller tänker på att negativa känslor är något som drabbar alla, att ingen går fri. Tänk om andra ser det som en nackdel istället för en fördel?

Helt plötsligt skrämmer min egen öppenhet mig.

För det är ju inte så här andra terapeuter gör…

Jag får hela tiden påminna mig om att jag inte vill passa in i ledet, utan sticka ut. För innerst inne vill jag ju inte heller göra som andra terapeuter och psykologer. Jag vill ju gå emot tystnaden, bryta tabun, förtryck och gärna bjuda på mig själv som ett exempel. För sån är jag.

Jag vill visa hela mig, och inte bara mina bättre sidor. Rädslan ligger i att jag inte vet om det gynnar mig… i längden. Rädslan för vad folk ska tycka och tänka gör sig påmint. Fast att jag egentligen inte bryr mig ett skit om det.

Jag vill inte ljuga för mina klienter

eller visa upp en perfekt fasad. De som väljer att gå i terapi hos mig gör det gör att jag besitter både kunskap OCH egen erfarenhet, eller åtminstone är det vad jag säger till mig själv.

Frågan kanske inte är om en terapeut kan må dåligt, utan får en terapeut må dåligt? Det är väl den frågan jag ställer mig själv. Svaret är såklart ja.  Men får de prata (högt) om det? Där vill jag också svara ja.

Ändå känner jag mig mer naken och sårbar nu än tidigare när jag blottar mig själv. Trots detta fortsätter jag att följa MINA värderingar, men känner samtidigt att de krockar med andras.

Det skaver att gå emot rädslor. Men samtidigt skaver det att gå emot sig själv. Det är bara frågan vilken av skavsåren som går djupast.


Snabba ben och trötta fötter

Snabba ben och trötta fötter

Snabba ben och trötta fötter

Rubriken har inget med mig att göra. Har varken snabba ben eller trötta fötter, men jag har börjat springa igen. Eller ta det med en nypa salt. I skrivande stund har jag haft ETT enda löppass. Jag tog mina första stapplande löparsteg det här året i början på veckan. Trots att jag tänkt på löpning var och varannan dag har det inte tidigare blivit av. Jag har skyllt på att jag inte har några skor, vilket i sig är en sanning så jag slängde mina gamla för över sex månader sedan då de var utslitna. Och sedan dess har jag inte haft kraften att köpa nya.

”Jag borde springa, jag borde springa” är ett mantra som upprepat sig i mitt sinne det senaste. Jag vet ju vilken bra medicin det är för mig så det är bara idioti att låta bli. Min hjärna vet vad min kropp behöver…men min kropp skiter uppenbarligen i vilket.

Men i och med förra veckan starka ångestdusch gjorde jag slag i saken, köpte ett par skor och sprang.

Löpning (eller ja, snigeljoggning kanske är sannare ord) är som medicin för mig. Jag mår alltid väldigt bra, efteråt, och kan egentligen inte förstå att jag kan avbryta vanan att springa när den betyder så mycket för mig och uppenbarligen förändrar mitt liv. Förr sprang jag en mil var och varannan dag. Men det är inget försvar när man den senaste tiden inte tagit ett endaste löpsteg.

Man skulle önska att knyta på sig löparskorna skulle vara lika enkelt som att svälja en tablett (eftersom det enligt forskning ger samma eller bättre effekt) men det är det givietvis inte. Träning tar både tid och energi (men ger ofta dubbelt tillbaka).

Efter springturen kom påminnelsen om varför jag haft mitt uppbehåll som ett slag i ansiktet, eller kanske mer ett slag i ryggen. Ja för ryggen är ju anledningen till problemet. Jag har den senaste månaden inte haft någon smärta i ryggen alls och glömde i vanlig ordning av problemet. Tills efter springpasset då smärtan gjorde sig påmind och har nu suttit i hela veckan.

Jag visste inte ens att det var möjligt att man kunde ha så dåligt minne. Att jag kunde glömma bort att jag regelbundet går hos en sjukgymnast och har slutat springa på grund av min rygg. Det kanske trots allt inte är ryggen jag behöver söka hjälp för, det kanske är huvudet….😆


I sorg och saknad

Veckoplan | 38

Vi har haft flera år tillsammans du och jag och jag måste erkänna att jag visste att du skulle lämna mig någon dag, men inte trodde jag att det skulle bli så snart. När det väl sker så gör det det i en väldig fart. Du har blivit långsammare, och tappat din forna glans, men ändå trodde jag att du skulle hitta tillbaka någonstans.

Du hostar och du hackar och jag försöker att ta hand om dig, men du visar ingen förbättring, nästan som om du skriker ”lämna mig”. Kanske är det för att du var min ”första” att det är det som gör det så speciellt. Att jag inte vill att du ska somna så jag försöker att väcka dig snällt.

Förbi är tiden, då vi hade det bra. Men tänk vad mycket vi gjort, fram till idag. Utbildningar och böcker, föreläsningar och hemsidor,  du har hängt med mig från stad till stad. Att du funnit dig i allt jag skapat genom åren gör mig fantastiskt glad.

Det är dags att byta ut dig. Vi har kommit till platsen där vi måste säga hejdå. Det kanske är överdrivet att säga att det skär i mitt hjärta, (men plånboken säger så). Så adjö min trotjänare, min MacBook air. Jag hoppas att du inte förbannar mig för att du inte fick en repair.

Vi ses i himlen där träffas vi igen. För trots att du nu lämnar mig, har du varit en trogen vän. Ja du blir ersatt, av en mer rosa gestalt. Men kom ihåg att du alltid kommer vara den första, och det slår ju allt ❤️