Jag är inte stolt över min bakgrund. Att haft ätstörningar i mer än halva mitt liv, ett gammalt självskadebeteende, återkommande depressioner, ständig ångest och som vuxen få en ADHD-diagnos i handen. Nej, jag önskar faktiskt ingen det. Men nu är den lotten min så vad skulle jag välja att göra med den?

Istället för att tycka synd om mig själv bestämde jag mig ganska snabbt för att använda mig av mina erfarenheter. Att helt enkelt göra dem till min styrka.

Men hur gör man det?

Jag valde att vara ärlig. Att sluta gömma mig och låtsas att allt var bra. Jag började blogga, föreläsa och pratat öppet om mina erfarenheter även när det kändes svårt. Min erfarenhet idag, är att min öppenhet har gjort mig så mycket starkare. Min erfarenhet har verkligen blivit min styrka. Det handlar inte bara om att jag hjälper andra. För att genom att vara öppen och ärlig hjälper jag också mig själv.

Många av oss bär med oss erfarenheter som tynger oss. Som gör oss ledsna, sårbara, svaga. Men om du någon gång har funderat på hur du ska kunna vända båten, använda dig av dina erfarenheter så som att tex börja föreläsa eller skriva en bok om din upplevelse så vill jag tipsa dig om arbetsmanualen ”Din erfarenhet, din styrka” som du hittar i min webbshop. Efter att ha gjort resan själv har jag lärt mig av både misstag och erfarenheter, därför vill jag hjälpa dig.

Jag lovar dig, du kan vända din erfarenhet till din styrka, åtminstone så kommer du må bra av att bara försöka ♡

Arbetsmanualen hittar du här!

• Möta två ekorrar på morgonpromenaden och se dem hoppa från träd till träd
• Häggen som slår ut
• Doften av nyklippt gräs
• Att ligga i soffan och höra regnet smattra mot fönsterrutan
• När man tittar på sin man och känner samma starka kärlek som för 15 år sedan

• Pussar och kramar av från sina barn
• När gräset glittrar av frost
• När en arbetskamrat väljer att komma till mig när hon är ledsen ♡
• Cykla i nedförsbacke
• När ett möte blev bättre än man förväntat sig
• Att brottas med barn i sängen
• När man blir så berörd att man får tårar i ögonen av att berätta för sin klient hur mycket man uppskattar att jobba med hen.
• Att äntligen få lust att börja skriva på en bok igen.

I för stora skor

Jag kommer ihåg när man läste sina första år på högskolan. När man på något vis trodde att man visste vad det handlade om. Som tur var arbetade jag extra vid sidan av mina studier och jag minns när jag vid mitt första ”professionella” samtal satt som ett frågetecken och tänkte ”vad  i helvete ska jag säga nu”. För sånt lär man ju sig inte i skolan.

Jag minns inte livshistorian jag fick rakt i ansiktet den där arbetsdagen. Men jag minns att den var brutal och fick mig att känna mig väldigt, väldigt liten. Jag minns inte vad jag svarade, eller om jag ens sade något över huvudtaget. Men jag minns att jag redan då drömde om att bli terapeut. Och att mina arbetskamrater som både var äldre än mig och hade jobbat där i flera år behandlade mig som att jag var kompetentare än dem, bara för att jag läst fler böcker. Medans jag satt där och kände mig som ingenting. De glömde nog bort att jag inte hade haft så värst mycket samtal, att de inte är böcker som ger erfarenhet.

Idag känns det skrämmande att jag i så ung ålder och med så liten kunskap fått så mycket ansvar. Men man måste ju alltid börja någonstans. Kanske kommer man hela livet känna att man blivit tilldelad förstora skor, och kanske är det just när man tror att de där stora skorna passar perfekt trots att andra kan se att de glappar och ger skavsår som man är ute på hal is.

Även om jag har nästan 20 år mer erfarenhet idag än när jag började min yrkesbana kan jag fortfarande känna mig ”ny” och okunnig. För när man jobbar med människor finns inget facit. Finns inga rätta svar eller formuleringar.

Min yrkesroll är inte längre ny, men det känns så. Ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man faktiskt kan. Idag strävar jag liksom efter att ha förstora skor. Jag vill lära mig, utvecklas, växa. Men jag vill hela tiden vara medveten om mina begränsningar, vilket jag kanske inte var den där gången för 15 år sedan i samtalsstolen. Idag vet jag att det inte är kunskapen i samtalen som räknas. Utan medmänskligheten, empatin. Och den fanns där för 15 år sedan precis lika stor och stark som idag ♥︎

Svisch och så var maj förbi. Årets bästa månad om du frågar mig. Det är så skönt med ljus och grönska, kan verkligen behövas just nu. Jag har haft sista lektionen för denna termin i utbildning vilket känns skönt. Nu är det bara ett halvår kvar och det känns som en otrolig lättnad. Förmodligen kommer utbildningen fortsätta att vara på distans ett tag till vilket jag ser som positivt för att slippa dessa långa resor. Nu är det bara fem träffar kvar + hemuppgifter som ska in. Men ändå. Så skönt.

Jag tror vet att skolan har tagit mycket av mina krafter. Jag är inte fri att lägga min energi vart jag vill vilket gör att jag snabbt blir trött. Jag är också trött på att bli granskad och att behöva dokumentera varje steg jag tar gällande terapin. Hade jag bara gjort det i skolväg så hade det säkert känts ok. Men jag är under handledning sedan ett år tillbaka i mitt jobb också. Så det är mycket som ska hållas koll på, och många som ska ha åsikter om mina samtal. Visserligen får jag jättefin respons men ändå, det spelar ingen roll, man känner ändå att man har höga krav på sig och det ligger alltid en oro i att få negativ kritik.  Är tacksam för att det gått så bra som det har gjort ♡

De kommande månaderna vill jag verkligen försöka ladda upp batterierna för att hålla hela hösten. Och jag vill så klart inte bara hålla. Jag skulle vilja ha kul samtidigt. Jag ska verkligen försöka att fokusera på att samla energi de kommande månaderna för att klara slutspurten. Om det är något jag inte är så är det att vara uthållig. Jag är en person som gärna vänder om, byter spår, när något blir för jobbigt. Inte för att jag oroar mig för att ge upp skolan eller inte klara den, men jag oroar mig för att inte må bra under perioden. Jag vet att jag är envis nog att streta mig framåt. Men jag vill inte få en utmattning eller depression i avslutningspresent. Därför är det viktigt att jag fortsätter rannsaka mig själv.

För lika viktigt som att hålla koll på vad som sker utanför dig själv är det att försöka hålla koll på vad som sker inuti ♡