Det finns så mycket jag vill göra…sen. Jag planerar, samlar kunskap, för att kunna göra dem i framtiden. Hela huvudet är fullt av drömmar. Som jag faktiskt inte gör något åt just nu. För mig handlar det om att jag inte har hittat ”hem”. Jag bor inte på den platsen jag vill vara. Ändå har jag bott här i tolv år.

Jag säger till mig själv att när jag har hittat hem så ska jag börja kompostera och ta vara på jorden. Jag ska skapa en örtagård och göra egna kryddor, göra en gammaldags trädgård och använda blommorna för att skapa teér eller göra blomsterströssel.

Jag ska ha hönor, en gris, fler hundar, och jag ska ta en skogspromenad varje morgon.

När jag hittar hem ska min älskade hund som nu står i en vacker urna intill min säng få begravas i jorden. Och mina fötter ska möta jorden varje dag. Sen…

Jag har alltid längtat hem. Men aldrig hittat det, och nu när man börjar komma upp i ålder undrar jag om jag någonsin kommer att göra det. Skrämmande tanke. Anledningen till att vi inte sålt vårt hus för en plats ute på landet är barnen. Vi vill att de ska ha nära till vänner och skola. Jag vill slippa sitta i bilen (vilket jag avskyr) flera gånger om dagen. Så vi har sagt att om 10 år, då kanske vi flyttar, min man och jag.

Om 10 år är jag femtio och man undrar hur många dagar, veckor, år jag kommer att få i mitt hus, i mitt liv som jag alltid har längtat efter. Jag säger inte att jag inte är nöjd med livet jag har nu. Jag skulle inte vilja ändra någonting (än möjligtvis plats på vårt hus).

Jag kan inte förklara varför men närheten till naturen har alltid varit viktigt för mig. Det blir en slags stillhet i min själ. Jag som har svårt för att sitta still har inga problem med att sitta och studera fåglarna som rör sig mellan träden. Jag minns att jag som ung lekte att jag pratade med både djuren och naturen och på någotvis känns det väl så än. Det är där jag hör hemma.

Jag ska bygga fågelholkar, ha en av varje sort. Jag ska öppna fönstret på morgonen och inte höra mer än vinden sus. Jag ska sitta på stentrappan och studera träden som svajar, inte höra mer än tystnaden, och inte vilja vara någon annanstans. Sen.

Dom där drömmarna känns inte så sköna längre. Dom liksom kliar och sticks. För jag börjar bli otålig. Tio år, suck. Och samtidigt kämpar jag med att vara i nuet, att älska och njuta av hemmet jag faktiskt har. Det känns som att jag motvilligt satt livet på paus. Oavsett hur mycket jag försöker slå av pausknappen så går det inte, den sitter fast. Jag vill inte skjuta upp livet, vill inte spara det bästa till sist. I ärlighetens namn vill jag inte alls vänta. Jag vill börja göra allt det där ovanstående. Nu.

Att vara som du

Ibland kan jag känna mig så liten bredvid dig för du är på så många sätt större än jag. Du ger mer än jag, ser mer än jag, är mer än jag. Jag tänker många gånger att jag vill vara som du, göra som du. Men sen backar jag och går tillbaka till mig själv igen. Du inspirerar mig till att bli en bättre människa och om jag bara får nämna en sak du lärt mig så är det att jag måste ge för att få. För det är vad du gör, ger, ger och ger.

Du ger inte bara bort din tid, du ger bort ditt skratt, dina tankar, ditt innersta. Du ger många gånger bort dig själv. Bjuder den som går förbi. Det är det fina med dig. Jag känner mig mer försiktig, återhållsam. Skänker inte bort mig själv till vem som helst. Känner mig mer som en rädd hund med svansen mellan benen redo att bli bortschasad. Du är så otroligt älskad, uppskattad och omtyckt. Jag kan verkligen avundas all kärlek då får även om jag inte hade vågat komma nära den ens om man lade den i mitt knä. Nej jag stänger min dörr, det känns tryggast så, även om jag avundas din, som alltid står öppen ❤︎

Jag har så länge jag kan minnas drömt om ett eget hus i skogen. Alltså redan när jag var riktigt riktigt liten. Jag vet att när jag läste böcker tittade jag alltid på husen på bilderna. De var ofta snea och slitna, röda med vita knutar, och jag var kär. Det har aldrig varit snack om saken. När jag blir stor ska jag ha ett hus på landet med massa djur. Jag har sagt den meningen så länge jag kan minnas. Alla som någonsin har träffat mig vet de.

Men nu är jag här. Vuxen och stor. Men jag har inte mitt hus på landet. Jag har inte min dröm, mer än kvar i mina tankar. Och ibland tänker jag skit i barnen nu köper vi ett hus på landet, man lever bara en gång och jag har längtat efter det här i hela mitt liv, och i nästa andetag tänker jag, nej åtta år till, när barnen är stora, flyttat hemifrån eller i alla fall kan förflytta sig själva. Då får jag gå mot den där drömmen.

Rätt eller fel. Jag vet inte. Men det gör ont. Det gör fysiskt ont att vänta. För mina tankar är alltid där, i framtiden. På mitt hus, min trädgård, mitt lugn, mitt liv.

Och ibland bromsar jag in säger till mig själv att vakna upp. Jag lever nu. Jag måste njuta där jag är. Men jag trivs inte där jag står. Det är som att min blomma inte får syre, får ljus. Jag överlever, men kommer inte att blomma. Samtidigt känns det barnsligt. Vad är problemet? Jag har tak överhuvudet, vårt hus är snällt mot mig. Vad mer kan jag begära?!?

Men jag kan inte bygga för min framtid på en plats där jag inte vill vara. Allt blir bara tillfälligt. Jag blir bara tillfällig. Jag har alltid drömt om att få slå rot. Få känna mig trygg. Få stanna kvar, eller kanske mer att vilja stanna kvar ❤︎

Förra helgen gjorde vi en påhälsning hos min far. Ett litet miljöombyte för hela familjen där vi fick bada (för dem som ville det), andas frisk luft, och njuta av små grodor som hoppade omkring i skogen.

Lugnet och tystnaden här ute är fantastisk och jag njöt i fulla drag (och fortsatt drömma om mitt eget hus) som jag kommer att möta någonstans i framtiden. Min alldeles egna fridfulla oas ♡

Det finns inte mycket att göra här ute, och det är verkligen en övningssak för både vuxna och barn att inte hela tiden hålla sig sysselsatt. Det funkar faktiskt att gå runt och bara vara (i alla fall i ett dygn).

Himlen speglande sig i vattnet ♡

Kärlek ❤︎

Lilleman fick prova att köra båt. Gissa om han ville göra det igen och igen….

medans storasyster höll hårt i båtkanten och ibland både blundade och skrek.

Till och med hunden uppskattade båtturen. Han ville gärna stå längst fram och hålla utkik.

Vart man än tittar så är det vackert.

Och så hoppade en i plurret…

Spanandes efter fiskar.

En fröjd att se barnen roa sig.

Ibland önskar man att man inte själv var en sådan badkruka, men nej, så ångrar man sig precis efter man tänkt tanken och stannar stadigt på land.

Jag och dottern vaknade vid 5-tiden på morgonen och smög ut med hunden för att inte störa andra, och tvärtemot hemma hittar man här guld på morgonpromenaden. Dottern som inte var alls var intresserad av att leta svamp som eftermiddagsaktivitet lös upp som en sol varje gång hon träffade på en skinande gulklimp längst vägkanten. Också dom lär sig att njuta av det lilla ♡

Stolt som en tupp vill hon visa upp vinsten för sin pappa när vi trillar in genom dörren en timma senare, hennes ögon strålar när hon visar upp en smutsig hink fylld med kantareller och det slår mig att det här är livet och jag hoppas att hon alltid kommer att minnas den där känslan. För jag tror att vi alla behöver bli påminda om den där stora lyckan av att se grodan, blåbäret och svampen i skogen, istället för den lilla tillfälliga glädjen av ett nytt klädesplagg eller en like på instagram.

Att inte bry sig alls

Vad tycker du frågar hon och tittar på mig med skarpa ögon.

Det är tyst en sekund.

Jag letar efter ett svar men hittar inget. Jag brukar servera mjuka ord med tanke bakom. Sådana som smakar bra i min mun.

Vet du vad, svarar jag utan att vika undan med blicken.

Hennes ögonbryn höjs. Hon är förvånad. Kanske på tonen i min röst.

Jag bryr mig faktiskt inte, säger jag med en tydlig punkt bakom och en sur eftersmak.

Hon fortsätter att se förvånad ut, min mening behöver en förklaring, det syns i hennes ansikte men jag tänker inte ge den.

Jag sitter stadigt i stolen. Bestämd. Kanske till och med har armarna i kors.

Hon letar efter förklaringar i sitt eget huvud medans jag fortsätter att stirra på henne med rak blick. Hon hittar en och serverar den på ett silverfat. Jag nickar utan att ångra det jag sagt.

Känslan är stark i kroppen, och inte alls typisk mig. För jag är den som kommer med råd, förslag eller åtminstone lyssnar. Men inte den här gången, och någonstans sprids en skön känsla i kroppen. J A G  B R Y R  M I G  E J.

Som en paus i vardagen, från all min empati.

Hon stänger dörren försiktigt bakom sig och jag vet att hon inte fick vad hon kom för att hämta. Men jag kunde inte bry mig mindre…

En sådan lättnad att inte behöva blanda sig i andras tankar och känslor, utan istället stanna kvar i sin egen. En viss stolthet växer i min kropp. För det svåra för mig är aldrig att hjälpa andra, att bry mig, utan att istället göra motsatsen. Inte bry mig alls.