Årsarkiv: 2020

En lista

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
  • Jag gillar att….

Brainstorma, planera för framtiden och drömma mig bort.

  • När jag skriver vill jag att folk känner att…

jag är öppen, genuin och ärlig.

  • En ovanlig, oviktig sak om mig är….

Jag har aldrig sett Sagan om ringen, Harry Potter eller andra serier och filmer hela världen tycks ha sett.

  • En ovanlig viktig sak om mig är….

Att jag använder mina egna erfarenheter när jag hjälper andra.

  • Jag är …..på….

Jag är dålig på att ha tålamod, vänta på saker.

  • Jag önskar jag kunde vara mer…

allmänbildad.

  • Det snabbaste sättet att få mig att tacka ja till en inbjudan är att….

Säga att det kommer vara hundvalpar där.

  • Det snabbaste sättet att få mig att tacka nej till en inbjudan är att…

Säga att det kommer spelas musik och vara mer än 5 människor i samma rum.

  • Jag gillar att prata om……förmodligen lite för mycket.

Företagande.

  • Jag kommer älska dig för alltid om du…..

Stannar kvar vid min sida.

 

Jag önskar dig allt ♡

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Soulsister.

Soulsister.

Idag fyller världens bästa hobbykreatör år och jag skulle vilja ge henne hela världen (men jag hade inte tillräckligt mycket inslagspapper så jag fick hitta på något annat). Jag är en sådan person som tycker att födelsedagar verkligen ska firas, oavsett ålder. För det finns något så himla vackert med att åldras, att få lägga till ett helt nytt år på sin livslinje. Och motsatsen hade ju varit fruktansvärt så fram med rynkor och grått hår!

Ja nu skulle det här inlägget inte handla om åldras utan om dig. Dagens födelsedagsbarn. Jag skulle vilja skriva något fint men tappar helt orden. Jag känner att jag inte kan ge dig tillräckligt. Varken i ord eller i gåva. Men jag vill ge dig en liten påminnelse om hur stor du är, och hur många centimeter du faktiskt har växt utan att själv vara medveten om det. (Nu pratar jag om mentala centimeter och inte kroppsform) även om den visserligen också har en tendens att förändras  (alltså nu snackar jag på mig själv). Ja du fattar.

Tänk på dig själv när vi träffades, på den där tjejen som ville bära hatt. Och titta på hon som står där idag. Allt hon har gått igenom. Vilken resa. Jag är så glad att jag fått vara vid din sida och hoppas få tillbringa flera år framöver jämte dig.

Inte vet jag om det på riktigt finns något man kan kalla en själsfrände, men om det finns så är jag säker på att det är du. För aldrig har jag haft någon så nära (men samtidigt så långt i från). För det spelar ingen roll hur ofta eller hur länge vi träffas, det känns aldrig som tillräckligt och man vill alltid ha mer. Alla ord hinner aldrig sägas och jag kommer ofta på mig själv med saker jag glömt att berätta eller samtalsämnen jag vill dryfta. Du känns som min familj, som min syster, som en så naturlig del av mig själv.

Älskade vän ♡

Jag hoppas att du får solsken idag. Jag önskar dig en blå himmel. Jag hoppas du vaknar till fågelsång och hundpussar. Jag önskar dig den perfekta koppen kaffe (men kommer samtidigt på att du inte dricker det längre). Jag önskar dig nakna fötter på grönt gräs. Jag önskar dig en färggrann blombukett. Jag önskar dig solen i ansiktet (inte när du kör bil). Jag önskar dig massa kärlek och kramar. Jag önskar dig kärlek och paket. Jag önskar dig lycka. Jag önskar dig allt.

Älskade vän, jag önskar dig allt.♡

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa av

måste alla vara så jävla lyckligaNär jag fick mitt första barn kändes det som om mitt liv togs ifrån mig. Jag som har ett så stort behov av frihet kunde inte styra mitt liv om så för en sekund. Det kändes som att jag satt i fängelse med en sadistisk fångvakt som avgjorde när jag fick sova och när jag fick äta. Jag förstår att få barn är en omställning för alla men för mig förvandlades omställningen till ett mörker, till en depression som jag varken minns början eller slutet på.

Som att en depression inte var nog så illa så fick man det tilltryckt i ansiktet att man skulle må bra, att NU var den mysigaste och lyckligaste perioden i ens liv. Fast att det för mig kändes som ett helvete. Lyckan kändes långt bort. Det är fortfarande med en sorg i hjärtat som jag ser tillbaka på den där tiden. Och jag kommer nog alltid vara ledsen över att jag mådde dåligt under den tiden, den tiden då alla säger att man ska passa på och njuta, vara lycklig.

Men helt ärligt så njuter jag mer nu. Jag njuter dagligen av samtalen med mina barn, och kunna kramas, skratta och gråta tillsammans. Jag njuter av att höra deras klokhet, hur de resonerar och njuter över att se de växa och lära sig, varje dag. För mig kommer småbarnsåren aldrig vara en magisk tid. Jag skulle vilja säga att den är mer magisk nu. Det är nu vi tillsammans kan skapa minnen, göra barnen delaktiga och forma vår relation och gemensamma framtid. Så det jag vill säga till dig som sitter fast mellan småbarnsåren och känner att du inte vill annat än att komma därifrån; det är ok att inte älska situationen du befinner dig i. Bara för att det här inte är din livs bästa stund betyder det inte att du inte älskar (eller kommer att älska ditt barn). Det betyder inte att du är en sämre mamma (eller pappa) än någon annan, och det betyder framför allt inte att du aldrig mer kommer att uppskatta föräldraskapet.

Jag skulle verkligen önskat att jag fick höra de där orden själv när jag mådde som sämst. Därför vill jag påminna dig om att det är ok att uttrycka dem. Det är ok att känna att du vill tillbringa tid själv utan en skrikande minimänniska bredvid dig. Det är ok att längta bort eller fantisera tillbaka till tiden innan dina barn. Det har inget med bristen på kärlek att göra, dina tankar avgör inte din duglighet som mamma. Det är okej att vara trött, otacksam och vilja hoppa över perioder av sitt liv. Och bara genom att acceptera den tanken kan din situation kännas bättre.

Mår du dåligt (eller känner du någon som mår dåligt) som nybliven förälder? Boken Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden hittar du här, här eller här.  (Finns även som e-bok).

Guldstunder -Mars

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

  • Att få studera stora snöflingor i från fönstret.
  • När handledaren uttrycker att han är imponerad över att jag lyckas få min klient så delaktig.
  • Studera en stor flock fåglar som täcker himlen.

  • Att vakna på morgonen av ljuset.
  • Att få ett helt nytt hem med hjälp av nya tapeter.
  • Att se ett kärleksfullt par stå och kramas länge på perrongen.

  • Att studera en fågel som glidflyger över himlen.
  • Att få höra ordet imponerande som återkoppling på ett av mina samtal.
  • Att äntligen få betyget ”över genomsnittet” på en samtalsintervention.

  • Att få vara med och närvarande när vinter och vår möts.
  • Den kalla morgon luften.
  • Solen, solen, den fantastiska solen.

  • Att få vakna varje morgon och känna sig frisk.

Mellan fyra väggar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Han gråter med händerna framför ansiktet.

–Allt jag har velat är att folk ska vara nöjda med mig, säger han genom fingrarna, men se på mig nu….jag har gjort alla besvikna.

Jag har inga svar, inga lösningar, inget som kan få honom att må bra. Jag sitter tyst på en plaststol och tittar på honom. Han drar sin tröja över ansiktet för att torka sina tårar.

-Ända sedan jag var liten har jag bara velat göra rätt, men det blev bara fel. Lärarna sa till mig att jag var dum i huvudet, att jag inte kunde lyckas. Fast att jag hela tiden visste att de hade fel började jag tro på dem.

Gråten eskalerar igen, ögonen är rödsprängda och händerna skakar. Han skäms, skäms inför mig, inför sina anhöriga, inför dem han skulle visa att han faktiskt kunde bättre.

Jag tittar på en liten pojke i en vuxen kropp, en pojke som så länge blivit nedtryckt att han  tillslut slutat växa. Där de som skulle hjälpa honom gjorde tvärtom. Han berättar sin historia och jag vill inte tro honom men gör det ändå. Sanningen gör ont.

-Det är inte du som ska skämmas, det är dem, jag hoppas att du vet det.

Han nickar, tårarna har slutat rinna.

-Jag har förlorat tron på människan fast att jag inte vill det, jag litar inte på någon längre.

Vi tittar på varandra i tystnad. Han säger tack, och jag känner att han på riktigt menar det fast att jag egentligen inte gjort någonting…mer än att suttit i det där mörka rummet, på den där hårda plaststolen och lyssnat på hans historia.

Han ger mig ett ögonkast innan jag låser dörren om honom och jag hinner tänka att det är så här den här unga människan kommer tillbringa sina kommande år. Inlåst mellan fyra väggar. För att någon i hans liv gick fel.

Jag vrider om nyckeln och ljudet ekar inom mig. Stannar kvar som en kall känsla i min mage.

Det är flera år sedan vårat möte. Och vad jag vet sitter han kvar där än, mellan fyra väggar tillsammans med känslan av misslyckande och viljan av att vara alla till lags. Jag minns honom. Jag minns sorgen, rädslan och orden som åkte rakt in i mitt hjärta trots att jag stretade emot. Och jag tänker på hur fel det kan gå när vi vill att folk ska vara nöjda med oss. När vi utgår från andras vilja istället för vår egen. Hans ord kommer inte förändra hans liv, men jag kan låta dem förändra mitt.

Jag kan låta dem bli en påminnelse om vikten att följa min egen kompass. För när man har förlorat tron på andra människor har man oftast också förlorat tron på sig själv.

Mars -månadens självporträtt

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Mars kommer väl minnas som den månaden Corona tog över världen och människor började isolera sig. Det känns som en helt ny, obehaglig och galen värld. Det ligger osäkerhet i luften överallt. Ska barnen gå till skolan, vad händer med våra jobb, ekonomin och kommer jag behöva åka till Malmö? Och den största frågan såklart som ingen vill ta i sin mun är om man själv och ens anhöriga kommer att bli sjuka, och hur sjuk kommer man att bli då?

Bra saker som händer i allt mörker är att solen tittar fram och att sommartid börjat. Ser fram emot att vakna i en ljusare värld även om den är bekymrad. Nu i Mars har jag återfått min balans. Ångestdörren är stäng och jag kan andas. Sömnen är fortfarande svajig och jag känner mig galet omotiverad och trött till det mesta just nu. Men efter att ha badat i ångest några månader gör tröttheten ingenting. Den känns mer glittrig och skön om man ska jämföra. Bär hellre trötthet än ångest alla dagar i veckan.

I mars månad tog vi ett omtag om vårt hem och ska börja renovera. Trots att jag egentligen inte orkar ska det bli skönt. Jag behöver in med färg och nytt. Jag är så sugen på att handla. Vill köpa nya blommor, nya krukor, soffkuddar, gardiner och mattor. Jag vill kasta ut allt jag äger och börja om på nytt.

Men sakta i backarna. Självklart kan man inte göra så. Men i mitt huvud händer det hela tiden. Där är hela hemmet klart. Men i verkligheten kommer det nog dröja ett helt år innan vi är färdiga med hela projektet.

Under mars månad har jag också gått från att vara vegetarian till vegan. Jag blev inspirerad av foodpharmacy och har faktiskt lagat middag till mig själv så gott som varje dag. Det har faktiskt känts lekande lätt och jag mår psykisk bra av att äta mer grönt. Däremot pekar vågen uppåt. Men det verkar inte göra någon skillnad hur jag än beter mig. Den går bara åt ett enda håll. Upp.

Mars månad har varit långsam, men jag mår bra. Trots corona, viktuppgång och att ha spenderat en rejäl summa pengar på renovering så mår jag bra. Jag känner mig mjuk både i kropp och själ. Och det njuter jag av, så länge det varar ♡

Att rensa i röran

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Världens bästa hobbykreatör  har genom sina feng shui blogginlägg (tillsammans med en minimalistisk vän) inspirerat mig till att rensa i mitt hem. Både jag och mannen har känt oss rejält trötta på vårt hus ett tag. Dels beror det på att vi samlat på oss mängder med saker, inte renoverat på några år, och köpt saker på impuls och inte för att vi faktiskt (på riktigt) tycker om dem utan mer för att vi helt enkelt inte kunde låta bli. (Ja impulsivitet suger).

Vi har bott här i snart tolv år och har renoverat hela huset samtidigt som vi tagit hand om två små barn, och man blir trött. Oavsett hur mycket man städar så framkommer det chokladhänder på listerna, grus i hallen och smulor i köket. Och oavsett vilka möbler man inskaffade så blev det strax förstörda med målarfärger (som ingen av barnen har använt 🙄), kiss, spy eller uthällda drickor mm. Man blir trött.

Någonstans i småbarnskalabaliken ger man upp. Det hjälper inte att tvätta fönster när små fingrar kladdar ner det minuter efteråt, och det nymålade golvet blir repigt ganska snabbt när man kör med sina bilar på det. Man blir så trött.

Men nu är barnen större och kanske ska man ge livet huset ett nytt försök? Kanske kan man från och med nu köpa möbler, tapeter och mattor som man faktiskt ÄLSKAR och inte köpa produkter bara för att det är billiga då man vet att det kommer att förgås inom kort. Sagt och gjort. Vi ”skulle bara” åka till färgaffären och kolla på tapeter och färg för att se vad det kostade var min tanke men kom hem nära 5000 kronor fattigare. Det där med att hålla igen är varken min eller min mans starka sida. Vill vi ha något gjort vill vi göra det nu!

Eftersom vi INTE började i ett rum som vi sa att vi skulle göra (vem är förvånad 🙄) är hela huset kaos. Men det kommer bli så bra när det blir klart. Kommer också bli en stor lättnad att bli av med allt man samlat på sig under åren. Eftersom det inte är ett särskilt bra läge att ta hem människor nu för att sälja produkter så ligger allt i en hög och väntar på bättre tider. Jag hoppas så att de kommer snart♡

Hela världen håller andan

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Hela världen håller andan

Hela världen håller andan och självklart känns det. Även om jag inte känner mig orolig eller ångestfull så vet jag att känslan sitter i ryggmärgen och att tanken finns i bakhuvudet. Hela tiden. Jag väljer dock att inte ge dem någon större uppmärksamhet.

För mig som ALLTID har något att oroa mig för och ofta går runt med någon rädsla gör detta ingen skillnad fast att jag vet att detta är allvarligare än mina fantasier. Hjärnan tolkar det som same, same, och glad är jag över det så att jag slipper sömnlösa nätter och överreaktioner.

Sover dåligt gör jag ändå. Men bättre nu än för några veckor sedan. Jag lider inte längre av stark ångest under nätterna vilket är en lättnad, men jag sover lätt och drömmer massor.

Och så är jag trött, så fasligt trött. Har ingen ork ens för det jag egentligen brinner för och älskar. Men den där orken flög i väg för länge sedan. Tror den försvann med första barnet. Det var som att världen krympte och än har jag inte fått den tillbaka.

Den som tycker jag är aktiv nu skulle ha sett mig förr. Där var det renoveringar, planteringar och företag balanserad med vanligt arbete, vänner och småbarn. Nu är det bara jobb och familj som gäller. Mer än så får nästan inte plats.

Men jag har blivit så mycket bättre på att vila. Välja vart jag lägger min energi, fast att jag skulle önska att jag kunde kasta ut den lite varstans. Kanske är det livet som vuxen. Eller i alla fall vuxen med barn hemma. Där man alltid i första hand behöver tänka på någon annan än sig själv.

Livet just nu är gott. Jag mår bra. Likt hela världen har jag bromsat in och försöker fånga stunden. Hela världen håller andan medans jag fokuserar på att andas djupt. Ända ner i magen. Jag håller fokus på ljuset och värmen i min kropp. Och jag försöker ge kärlek till alla människor som kommer i min väg. Vad mer kan vi göra. Än att ta hand om oss själva, och varandra ♡

Att fånga möjligheter eller låta dem gå?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Härom veckan outade jag på instagram att jag inte var kär i mitt hus längre och igår fick vi meddelande om att vi är på sjunde plats i kön när det kommer till en lägenhet vi varit intresserade av (vi har aldrig tidigare varit så nära i kön) och var tvungna till att tacka ja eller nej om vi ville gå vidare i processen.

Ibland tror man att livet skojar med en. Inte för att vi fått lägenheten än men bara att möjligheten presenteras. Och med en ny tanke och möjlighet kommer fler frågor. Sälja ett hus, nu? Det kanske inte är rätt tid. Eller är det någonsin det?

Och när man står där och tittar på huset som kanske kommer bli ens hem och får reda på att man har en granne som spelar alldeles för hög musik och att tvättstugan ligger i ett annat hus känns ens egen trygga vrå plötsligt så himla mycket bättre. Vad gör lite skit i hörnen egentligen när man har allt man behöver?

Kanske kommer möjligheter inte alltid till dig för att du ska ta dem, utan också för att du ska låta dem gå?

Just nu…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Alltså nu finns det inga bekymmer i världen (jo, jag vet att det finns det) men i min lilla värld känns allt lugnt och fridfullt. Att solen tittade fram ljusade upp hela mitt liv, på riktigt alltså. Kändes väldigt grått där ett tag. Jag älskar våren. Den bästa perioden startar faktiskt NU och trots (eller kanske på grund av) alla tråkigheter runt om oss så tänker jag se till att njuta av den här tiden  mer än vanligt. Jag tänker vara glad, trots att det lurar oro runt varje hörn.

Hur är allt med er? Jag ser många som mår så otroligt dåligt av allt som händer just nu och man önskar att man kunde räcka till för att både lugna och ta hand om alla. Jag har ju sedan årskiftet arbetar på min tillit och den kommer väl till pass nu. Jag försöker att lita på livet. Jag gör det jag kan, fortsätter min vardag utan några större förändringar. Ja så är läget, just nu.

Ett tips till dig som mår väldigt dåligt av situationen runt oss är att skärma av dig från tidningar, tv och sociala medier. Gör saker du tycker om, umgås med personer du uppskattar och stanna upp och var i stunden minst tre gånger om dagen. Påminn dig om att just nu är du frisk, just nu har du mat i magen, och just nu har du ett arbete att gå till. Försök att känna tacksamhet för att du just nu har det bra. Vi vet ingenting om framtiden (det har vi aldrig gjort). Det enda vi vet är det vi har, just nu.