Vi människor förändras, ofta utan att märka det själva. Därför kan det vara intressant att göra en personlig inventering av då och nu. Vad har förändrats i ditt liv, och varför? Här kommer min lista, utmanar dig till att göra en likadan 🙂

Musik

Då: Techno/rave.

Nu: knappt någon musik alls. Lyssnar jag på något ska det vara lugn musik. Gärna med en tydlig text så att man kan sjunga med.

Tidningar

Då: Lantliv är nog den enda tidningen jag prenumererat på. Har alltid drömt om ett hus på landet.

Nu: Hade tjänsten Readly ett tag och där läste jag mest tidningar om träning och hälsa. Har dock fortfarande ett brinnande intresse efter huset på landet men insåg att jag bara blev ledsen av att läsa om andras drömhus då jag bara blev avundsjuk.

Vad såg jag på tv

Då: Tyckte nog om ”glad tv” som inte tog någon energi. Tittade inte så mycket på tv:n men kan komma ihåg Dr Phil, Ricky lake och Monkey planet eller vad det nu hette där man fick följa en familj apor.

Nu: Ser inte så mycket på tv nu heller men vill fortfarande se lättsamt. Kan bli någon reality-serie med dottern i perioder.

Böcker

Då: Har nog alltid älskat fakta, läste mycket hundsjukvård och djur och natur, sådant som intresserade mig.

Nu: Nu läser jag endast psykologi eller boostande företagsböcker.

Film

Då: Har nog alltid gillat drama och kärlek. Ska vara lättsmält och inte väcka ångest.

Nu: Har egentligen samma smak idag men eftersom min man får bestämma när vi väl ser på film blir det sällan ”feelgood” utan filmer som gör mig orolig och sömnlös (krävs inte mycket för att jag ska ligga och fundera över filmer).

Njutningsmedel

Då: Har alltid älskat sött och måste jag välja ut något så är det nog kakor och choklad.

Nu: Sedan flera år tillbaka har jag ändrat mina vanor och äter mer rawfood och väljer ofta nyttigare alternativ. Men vem försöker jag lura? Älskar fortfarande kakor och choklad.

Mat

Då: Har varit vegetarian sedan unga år och alltid varit ganska ointresserad av matlagning. Det har bara känts som ett jobbigt måste. Jag minns inte vad jag har ätit men förmodligen något enkelt. Mycket bröd, och förmodligen makaroner med ketchup.

Nu: Älskar fortfarande bröd, müsli, har också en förkärlek för banan. Har gett mig själv som nyårslöfte att försöka lära mig laga bättre mat så har precis börjat laga mat med grönsaker, bönor och linser. Heja mig!

Hobby

Då: Skriva, har alltid skrivit mycket.

Nu: Skriva.

Intressen

Då: Djur, framförallt hundar.

Nu: Hundar känns inte längre som ett intresse utan som en naturlig del av mitt liv så nya intressen är företag, psykologi och samtalsmetodik.

Sociala behov

Då: Hade ett stort umgänge och har alltid haft många vänner. Men vet inte om jag kan säga att jag haft stora sociala behov. Har nog inte känt det lika starkt förr som jag gör nu.

Nu: Har fåtal vänner. Men känner starkt för dem som är nära mig. Känner inget behov alls av ytligt bekanta utan ska jag ha en relation så ska den vara nära. Punkt.

Ensamhet

Då: Var ofta ensam och hade ett starkt behov av att få vara själv.

Nu: Är aldrig ensam men har fortfarande ett stort behov av att få vara själv.

Har inte förändrats ett dyft känns det som förutom på musikdelen då. Men måste väl erkänna att kommer det en bra technolåt har jag fortfarande svårt att inte ställa mig upp och bara dansa 💃🏻

Marsmånads Malmö resa är över. Två tillfällen kvar sedan blir det sommarlov från utbildningen och sen är det bara en termin kvar. Jag räknar verkligen ner. Får verkligen se till att fira när det är över.

Helgen gick bättre än förväntat. Jag sov någorlunda bra natten till fredag vilket gör skoldagen lättare, och det var kul att se klasskamraterna igen. Dock fick jag vänta med att visa upp mina samtal till sista dagen vilket var jobbigare än jag trodde. Att hålla sig fokuserad och intresserad är svårare än vad man tror. När vi började kolla på mina filmer var det bara 2-3 timmar kvar innan mitt tåg skulle gå vilket gjorde mig ofokuserad och stressad (helt i onödan, jag vet). Men sån är jag.

Sen har jag otroligt svårt för det där med handledningen. Har så otroligt höga krav på mig själv och noterar alla brister och fel. ”Jag är duktigare än så”, kan jag tänka när jag ser mig själv. En tanke som absolut inte hjälper mig. Men jag märker att jag också har svårt att ta till mig andras tankar om min klient. Jag tycker många gånger att jag kan och vet bäst själv vilket heller inte är sant. Hm, det där är verkligen något jag behöver jobba på. Något att ta upp i min egenterapi kanske?

Fick med mig klasskamraterna till ett nytt lunchställe (vet inte om de blev lika nöjda som jag) som helt klart blev min favorit. Grönare än så här blir det inte. Deras toast var magiskt. Avokado heter stället om du gör ett Malmöbesök något gång♡

Jag fick också ett större och bättre hotellrum än de jag vanligtvis har vilket gjorde mig löjligt nöjd och glad. Även om utsikten över en parkering inte var vidare vacker så var det stora fönster och ljus. Mer än så kräver jag liksom inte. Ljus är allt för mig. Gör helt klart en stor skillnad på mitt mående.

Tågresan hem brukar vara det tuffaste momentet för mig. Denna gång var jag medvetet snäll mot mig själv. Jag krävde varken att jag skulle läsa eller jobba, och istället för att fylla öronen med poddar så satt jag och stirrade ut genom fönstret och jobbade med mina egna tankar.

Jag tror också att min klasskompis omedvetet satte huvudet på spiken till anledningen varför hemresorna blir så jobbiga för mig vilket jag innan inte varit medveten om. Vid flera tillfällen har det varit så att ett barn ringt och har varit ledsen och saknat mig när jag varit på väg hem. På lördagkvällarna ungefär vid åtta tiden har jag vid flera resor fått sms från min son där han frågar var jag är och när jag kommer hem vilket varje gång gjort mig gråtfärdig. Vid ett tillfälle minns jag till och med att jag satt på sista tåget hem och fick ett mail från skolan (på en lördagkväll?!?) där läraren berättar att sonen varit ledsen i skolan och att han berättat att det var för att jag var bortrest, att han saknade mig.

Alltså aj, det gör så jävla ont i mammahjärtat då. Och extra ont gör det när sonen uttrycker det eftersom han ofta försöker spela ”cool” och inte alls behöver prata med mig när jag är borta. Han klarar sig utan problem hela fredagen, men på lördagen hör han nästan alltid av sig för att kolla vart jag är eller bara säga att han älskar mig och saknar mig.  Så klart att den dagen blir tyngre att bära.

Barnens längtan efter mig gör förbannat ont, i mig, och det är då så lätt att drabbas av tankar, ”tänk om något händer”, ”om jag inte kommer hem….” osv.

Nu när jag hittat smärtan. Kunnat sätta ord på både det ena och det andra hoppas jag att jag också kan hantera det bättre. För ofta är det ju så att vi först måste kunna förstå vara känslor, för att kunna förändra dem.

Önskar er en fin dag!

Något jag gjort förra veckan som var planerat?

Eh, ja hela mitt liv är planerat. Jag var på yoga i tisdags och alla andra veckodagar går jag en promenad med hunden. Hade inga andra större planer. Jo för fasen, jag bakade också bröd. Två gånger till och med. På en vecka. Måste vara något slags rekord. Jag har också lagat mat varje dag och hållit mig till de recept jag förutbestämt. Risken när jag kommer hem från jobbet och är trött är att jag skiter i att laga mat för att det är jobbigt och att jag bara käkar sallad eller något halvdant. Avskyr att behöva laga mat. Men denna veckan har jag lyckats med det i alla fall. Starkt jobbat.

Något jag gjort förra veckan som inte var planerat:

Hmm, ja kanske att jag gjort några korta yogaövningar i princip varje dag eftersom jag har så ont i nacke och rygg.

Ett tips från förra veckan:

Jessica sitt för guds skull vid skrivbordet när du ska jobba så att du slipper få så jäkla ont i kroppen! (säger hon till sig själv samtidigt som hon ligger i sängen och skriver det här).

Förra veckans upptäckt:

Sjukgymnasten upptäckte att jag var sned i kroppen igen och knäckte mig rak gissar jag. Så nu ska jag försöka hålla mig rak. Hm..

Godaste maten jag lagat förra veckan:

Oj, jag har blivit så jävla grym på att laga mat så jag vet faktiskt inte. Men något som är jäkligt gott och går på några minuter är spenatsoppa där jag bara håvade i havregrädde, spenat och kryddor i en stekpanna. Klart på något minut eller två. Passar mig som inte vill stå framför spisen.

Förra veckans aj:

Alltså min nacke. Aj som fan. OCH min ländrygg. Har haft spänningshuvudvärk i flera veckor och vet knappt hur det känns att inte ha ont i huvudet och nacke. Plus att det är ett himla sjå att stå upp och bara skriva på tavlan på jobbet och sedan försöka sätta sig i en stol igen. Känns som ryggen ska gå av varje gång.

Förra veckans känsla:

Måste vara huvudvärk som är min starkaste känsla från veckan.

Förra veckans frukost:

Helgens hotellfrukost i Malmö.

Förra veckans magi:

Måste vara fredagen som bara svischade förbi. Hela dagen var mysig och gick i en väldans fart. Kände mig glad och tacksam hela dagen. Det var magiskt ♡

Betyg på förra veckan:

3

Inte en skråma?

I Japan finns en konstform som heter Kintsugi som bygger på att man kan laga det som är trasigt. Istället för att dölja sprickan så framhäver man den genom att laga den med guld. Det bygger på en förståelse att ett föremål som har en historia är vackrare än ett föremål utan historia. Att reparera ett trasigt lergods är inte enkelt, det kräver tid, tålamod, engagemang och ibland kanske hjälp från någon annan, men det går.

Konstformen skulle också direkt kunna överföras till oss människor. För idag uppfattar jag det som att vi ofta gör motsatsen, går sönder, och försöker dölja det.

När jag första gången fick höra talas om den här konstformen relaterade jag direkt till mig själv och min situation. För tidigare i mitt liv har jag skämts över mig själv och mitt förflutna, jag har velat gömma mig, prata tyst om det. Varken erkänna för mig själv eller någon annan att jag hade problem.

Men när jag fick min ADHD-diagnos började jag laga mig själv -med guld.

Jag började att prata om mina erfarenheter, visa upp dem, och insåg att det fick både mig själv och andra och må bättre. Jag slutade dölja mina sprickor, jag började istället framhäva dem, för det är dem som gör mig till den jag är. Vi har alla sprickor i vårt glas, mer eller mindre. Men vi visar inte upp dem för varandra, vilket kan leda till problem -vi känner oss ensamma. Men om du slutar tänka på att DU är sönder, och istället påminner dig om att alla andra också är sönder. Du ser det bara inte.

För helt ärligt, känner du någon som lever utan en endaste skråma?

Så börja se efter dina sprickor istället för att dölja dem, och börja reparera dem försiktigt, en efter en. Använd guld och låt dem glimma. Dina erfarenheter gör dig inte bara starkare, utan också vackrare. Så istället för att skämmas, skryt. Våga visa vem du är och vad du har varit med om. Du har levt, du har gjort fel, du är inte perfekt, men du finns, du lever, och DU är helt fucking fantastisk.

Jag är i slutfasen på min egenterapi och det senaste samtalet (som var på min födelsedag) pratade vi om hur jag skulle härda ut detta årets Malmöresor eftersom de har skapat en hög ångest hos mig de senaste tillfällena. Min terapeut föreslog att jag skulle ta med mig ett kort på familjen, en lykta eller något liknande som jag kunde ställa upp på hotellrummet och som kunde påminna mig om min familj. Jag fnös av idén ganska snabbt och tänkte att ”inte fasen kommer jag bära med mig en lykta på resorna”, och att jag tar fram ett kort och ställer på skrivbordet är heller inte så troligt. Jag släppte tanken ganska snabbt och begav mig hem.

Men direkt när jag kommer innanför dörren gav min man mig ett paket och i den låg en scarf. Utan att ens titta närmare på den kände jag att ”där är den”  dvs den där påminnelsen som terapeuten ville att jag skulle ta med mig till Malmö. Som jag kan bära likt en snuttefilt och ha tätt intill halsen både dag och natt. Ibland faller bitarna på plats. Vissa presenter blir liksom mitt i prick.

Födelsedagen är över och jag ska sluta och tjata om den men jag vill bara visa upp några av mina fantastiska presenter. Här är bara några av dem. Så som tex presenterna från mina fantastiska arbetskamrater. Den som har valt ut dem måste verkligen känna mig, det var så mycket jag i varenda en av dem. Och givetvis ett fantastiskt fint födelsedagskort målat av hobbykreatoren som verkar ha ett finger med i spelet över allt 🙂

Så som tex denna present som hon också målat men som kom från fantastiska Nevenka som utmanar mig till att tänka innan mina inköp (kan behövas, tack) och i Mars månad har jag och hobbykreatören utmanat varandra till att inte shoppa något alls (och så här långt två veckor in i månaden har jag i alla fall klarat det). Älskar sådana här presenter som är lite utanför boxen, där man får med sig en tanke som är lika stor som självaste presenten ♡

På sängkanten står nu en tavla som min pappa målade till mig på 40-årsdagen tillsammans med en blå kalcit som Therese gav mig för att försöka förbättra min sömn ♡

Från Therese fick jag också oljan ”inner child” vilket är passande då jag i min egenterapi aktivt jobbat med att stilla, lugna och trösta mitt inre barn ♡

Och från två av mina äldsta barndomsvänner kommer denna fantastiska gåva som dagligen hänger runt min hals. Tack alla fina fantastiska människor som kom på både kalas och fest och som förgyllde min dag med både er tid och era gåvor. Så tacksam 🙏

Att möta människor, öppna och sårbara är det bästa jag vet. Sällan kommer man så nära någon som i ett behandlingsrum. Där är mötena alltid äkta, inga fasader eller försvar. Jag tror att det är den där äktheten som tilltalar mig, som gör att jag älskar mitt jobb. Sårbarheten, förtroendet. När det kommer till behandling så är alla ord vackra och fina att möta i rummet.

Något i mig läker när jag får vara med den andra personen. När jag får öppna deras ögon, eller när jag får dem att se situationer från ett annat håll. När dom lämnar mitt rum oavsett om dom är rödgråtna eller fulla i skratt så vet jag att dom både är lättare och lättade inombords. För dom kan lämna sorgen, rädslan eller skammen hos mig. Jag förvaltar den tills att dem kommer tillbaka.

Och vi skrattar i mitt behandlingsrum, ibland blir jag rädd att jag lagt ut ett skämt för snabbt. För ofta handlar det om klienten själv, om dess sårbarhet eller rädslor. Men tilliten och förtroendet finns redan där så det blir som att bryta en barriär, och vi kan gå vidare, ta nästa steg.

Jag är så tacksam att jag hittat min plats. Att jag trivs med mina klienter, och att mina klienter trivs med mig.

Att få stå nära andra människors rädslor, är något av det vackraste som finns. Att våga stå kvar, i både smärta och sorg är så betydelsefullt, inte bara för personen jag håller i handen. Utan även för mig själv.

Tacksamhet

När man varit lite i obalans blir det desto viktigare att försöka se de där små bra sakerna i vardagen. Att bli tacksam och uppskatta de lilla i stället för det där stora så som hem och hus. Eftersom jag inte hittat en kalender som passat mig har jag bestämt mig för att sakta men säkert bygga min egen kalender för att kunna planera och fokusera på de saker jag tycker är viktigt i livet. Varav en av dem är tacksamhet.

Jag tänkte varje månad försöka skriva ner alla de där guldstunderna man är med om. Små korta ögonblick där livet bara känns bra. Det glimmar till liksom, om så bara för en stund. Så här kommer guldstunderna för februari:

• att få beskåda två skator som tog skydd under vårt tak i stormen ♡
• en otroligt vacker soluppgång på väg till jobbet
• att få morgonkramas med hunden i sängen innan jobbet
• att möta en hundvalps nyfikna ögon under en löptur
• morgonsol på frostbitet gräs
• fågelsång och solstrålar
• arbetskamrater som bjuder på extra stora och varma födelsedagskramar
• en joggingtur där jag fick springa tillsammans med tanken ”vad skönt det här är”
• att få höra varma ord om en själv från en gammal arbetskamrat
• glädjen varje gång en nytt oväntat ansikte dök upp på vårt öppna hus
• insikten på min födelsedagsfest att folk verkligen var där och bjöd på sig själva och liksom jag skrattade från djupet av sina hjärtan  ♡