Årsarkiv: 2020


Må bättre med hjälp av placeboeffekten

Att tanken har makt över vår kropp på olika sätt är ju ingenting nytt. Men under de senaste åren har vi blivit allt mer medvetna om hur vår tanke kan påverka både nerver, hormoner och immunsystem. Ett positivt behandlingsresultat har vid flera tillfällen visat sig INTE bara bero på de verksamma beståndsdelarna i en medicin eller behandling utan kan också bero på våra förväntningar.

”Verkningslösa” behandlingsformer skulle aldrig ha överlevt genom alla århundraden om det inte vore för att de har gett goda resultat, menar forskare. De goda resultatet kommer därför inte direkt endast på grund av den aktuella behandlingen, utan på patientens tro på behandlingen.

Placebo betyder ”jag ska göra gott” och har med förväntan att göra. Förväntar du dig att må bättre, ja, då gör du ofta det. Det handlar om din tro på att kunna bli frisk, du måste tro på att den behandling du ska få ska hjälpa dig, annars kommer den förmodligen inte att göra det. Oavsett vad det gäller för behandling, behöver du gå in med en vilja och en tro på att du kommer att bli bättre.

Så placeboeffekten är inte bara placeboeffekten, utan det är en effekt som är verklig och sann. Min utbildningsbakgrund lutar sig mot forskning och fakta, men av ovanstående anledning vill jag inte heller förringa någon form av (alternativ)behandling. Jag tror på det du tror på. För din tro kommer att hjälpa dig.

Förändringen börjar börjar hos dig. Det andra är bara en bonus.


Göra slut med en vän?

Göra slut med en vän?

Göra slut med en vän?

Det där men relationer är en snårig stig. Alla har vi sådana, både bra och dåliga. Jag skriver ibland om ensamhet eftersom det alltid varit en ganska stark känsla i mitt liv även om jag aldrig varit ensam. Och det hemska är att så otroligt många känner igen sig. Jag får många mail och svar från personer som upplever det precis likadant.

Du är inte ensam med att känna dig ensam

Jag lyssnade på ett podd för någon vecka sedan där dom sade att var sjätte person i befolkningen bar på den känslan, även om man hade vänner. Och det dom pratade om i radioprogrammet är att vi ofta har vänner som hänger med från barndomen, eller något gammalt jobb. Personer vi trivs med och tycker om, men inte så mycket mer. Dom menade att många saknade någon att prata på djupet med, att vara förtrolig, prata livsfrågor, drömmar och tvivel. Att dom flesta relationer bara är ytliga, oavsett hur länge vi känt varandra. Att det är få personer vi släpper hela vägen in.

Att bli ihop och att göra slut

Och så tänker jag på det där med kärleksrelationer. Där gör vi slut när det inte passar och oss längre, men så gör vi inte med vänner, fast att vi kanske borde? Nej dom hänger med, år efter år, fast att vi inte längre har något gemensamt.

Borde vi inte vara lika kräsna i våra vänskapsrelationer som i kärleksrelationer, jo, men det är vi inte på grund av att vi inte vill vara ensamma. Där står vi ut med skitsnack och brusten tillit, fast att vi inte skulle göra det i en kärleksrelation.

Det glöms nog bort att en vänskapsrelation också behöver vårdas. Man behöver tid tillsammans för att behålla kärleken, prata ut och för att undvika konflikter eller missförstånd både i vänskaps- och kärleksrelationer.

Vad är en vän?

Relationer baseras på tillit och ömsesidig respekt och när jag googlade på ordet vänskap för att se vad innebörden av det egentligen består av kom det fram att en vänskapsrelation ska bestå av:

  • att önska det som är bäst för den andra
  • empati och sympati gentemot varandra
  • ärlighet -speciellt i situationer där det är svårt att säga sanningen
  • ömsesidig förståelse och medkänsla
  • förtroende för varandra -att kunna ge varandra känslomässigt stöd och inte vara rädd för att bli dömd
  • en positiv ömsesidighet -ett lika givande och tagande mellan båda parterna

Allt det här i sig låter ju fint men är inte så lätt när det kommer till verkligheten, och hur ofta har du allt det där i en enda person?

Hur hittar jag en vän?

Vart hittar man en ny vän, och vad säger man? Hur vet man att man passar ihop? Att det kommer nya appar där man hittar vänner är ju något som visar hur stort problemet egentligen är idag, att det är många som känner lika dant.

Många skäms över den där ensamhetskänslan medan jag tänker att den är självklar. Naturlig. Vi är gjorda för att vara i flock. Vi låter inte djur leva ensamma eller vara själva mer än några timmar i streck så varför tror vi att vi människor skulle klara oss bättre av det? Vi mår precis lika dåligt av att spendera ett helt liv ensam som en undulat skulle göra. Ensamhet skadar oss, är farligt för vår hälsa. Och kanske är det inte ”att göra slut” som vi är rädd för, utan det är att inte hitta någon ny. Vi kanske med lätthet hade valt bort vissa personer, eller varit mer ärliga om vi visste att det återuppstår en ny vän när den gamla drar?

För att må bra tror jag att vi behöver se över våra relationer. Vad känner vi och varför. Vem litar jag på? Vem kan jag prata med? Vem ger mig energi? Vem ger aldrig tillbaka? Vem vill jag gråta med, skratta med, vara tyst tillsammans med?

Ibland hittar vi personer som ställer upp för oss i motgångar, som helt oväntat finns vid vår sida, och ibland märker vi att någon tidigare litat på inte alls blir glad för din skull, inte unnar dig din glädje eller medgång. Relationer är aldrig lätta, varken att starta eller avsluta. Och även om man är ”färdiga med varann” kan det vara en sorg att se någon gå.

Jag vet egentligen inte vad jag ville säga med det här inlägget mer än att kanske bekräfta din ensamhetskänsla och påminna dig om vikten av NÄRA relationer. Stå inte ut med vänskapsrelationer som där du känner dig utnyttjad eller inte lyssnad på. Våga göra slut och skaffa nya ✿


Februari -månadens självporträtt

Jag slirade in i februari men januaris känslor kvar i kroppen. Så månaden har bara handlat om att hålla balansen, återfå fokus, att kunna fungera. Man skulle kunna säga att jag är en expert på att ta mig ur och hantera ångest. Men min terapeut berömde mig inte för min förmåga att återgå till livet utan menade tvärtom att jag skulle stanna kvar i ångesten och inte jobba mig ur den.

Förstår absolut vad hon menar, men vem stannar frivilligt kvar i känslor som är fruktansvärda? Jag vet att det inte är känslorna jag är rädd för, dem klarar jag av, men jag är rädd för att fastna i dem. Rädd för depressionen, för mörkret och för att inte orka med vardagen. Livet rullar på och för att få hänga med kan man inte stanna i sina negativa känslor. Jag ger i alla fall mig själv ett MVG i ångesthantering och hoppas att jag kan få stå stadigt i några månader framöver.

Jag minns faktiskt inte så mycket mer av februari än att det var då jag kom på fötter igen. Sömnen började återvända, och därmed också energin. Jag firade en födelsedag, lyssnade på vårfåglar och njöt av varje solstråle som februari bjöd på. Fokus har legat inåt. Jag har inte varit aktiv varken i mitt företagande eller i mina drömmar. Det är verkligen så att när man mår bra, då har man verkligen tusen olika önskningar. Men när man mår dåligt, då har man bara en ♡


Skillnaden mellan oro och ångest

Rädslan skärper sinnet, ångest förlamar den.

Rädslan fyller en funktion. Den gör oss lyhörda, skärpta. Den är till för att skydda oss. När ångesten tar över förlorar vi våra kognitioner att tänka klart. Vi förstorar saker, eller tror på saker som inte är sanna. Vi blir inte helt logiska.

Det är viktigt att skilja på oro och ångest. För när man är orolig kan man ofta tala sig själv till rätta. När man känner ångest hjäper inga ord. Jag vill inte förminska oro, det är dränerande att känna, och det är den känsla jag själv oftast bär. Men när ångesten kommer är det som att temperaturmätaren stiger och man har svårt att tänka klart.

Denna kunskap var viktigt för mig själv, för min egen förståelse kring känslorna jag bär. Men det var också viktig för mina barn och är något jag berättar mer om på ett lätt förståeligt sätt i ”Annas oroliga mamma” Har du själv reflekterar över gränserna mellan oro, rädsla och ångest? Gör det, kanske som en skrivövning?

Vad tänker du när jag säger oro, hur känns det i din kropp, hur går dina tankar?

Vad händer när jag säger rädsla, vad kommer upp för bilder framför dina ögon, hur skulle du beskriva känslan, hur vet du om att du är rädd?

Vad betyder ångest för dig, när dyker den upp, hur stark är den och vad säger den dig. Låter tankarna annorlunda från oro till ångest?

Fundera över det och återkoppla gärna!

 


Att känna igen stressymtom

Att känna igen stressymtom

Att känna igen stressymtom

Om en lampa är röd i din bil varnar den att något är fel, tex att du behöver bensin. Eller att oljan behöver fyllas på i din motor. Kan du inte läsa av din instrumentbräda missar du viktigt information. Jag tänker att det är på samma sätt med våra kroppar. Trötthet och hunger är två bra exempel. Dom tecknen lyssnar vi ofta på, förstår vad det betyder. Men andra tecken går oss helt förbi. Något jag tycker är viktigt är att lära känna sin egen instrumentbräda. Vilka lampor finns det på den, och vad ska jag göra när de lyser röda?

Att känna igen stressymtom

På min egen instrumentpanel finns ihop spända käkar, det är ett tydligt tecken, en första varningssignal. Ignorerar jag den första  lampan börjar lampan med spänningshuvudvärk blinka. Irritation, tystnad och att dra sig undan är också tydliga tecken på att något är fel. När jag inte är mitt aktiva pratglada jag, då är det ofta inte bara normal trötthet som bor i kroppen, utan ofta något starkare än så. Sömnlöshet är en annan lampa, orkeslöshet är en tredje. När jag visar ointresse för sådant jag brukar gilla, och är omotiverad till saker jag vanligtvis älskar, ja då har mätaren gått i sin bott. Självkritik är en fjärde, hoppat över mindfulness är en femte, osv osv. Är du med på vad jag menar?

Hur vet du att något är fel?

Det är så lätt att bara ignorera tankar och känslor. Fast att vi VET att de ofta växer och inte försvinner av sig själv. Så förutom att lära känna dina egna signaler behöver du också ha en lista för vad du ska göra när lampan väl lyser, annars står du där, känner igen tecknen men inte vet vad du ska göra. Så måla upp din egen instrumentbräda om inte fysisk så i alla fall i ditt inre och skriv ner en lista på hur du ska ta hand om dig själv. Det förebygger både stress, nedstämdhet och depression. Du kan vara hur duktig som helst när det kommer till att känna igen tecken hos andra men kan du inte hjälpa dig själv hjälper du inte någon.

Ta hand om dig♡


Varför drabbas man av depression?

Varför drabbas man av depression?

Varför drabbas man av depression?

Vi människor är olika och forskning visar att vissa personer är mer benägna att drabbas av nedstämdhet och depression än andra. I boken ”att ta sig upp när man är nere” pratar man om olika ”överlevnadsstrategier” vi människor bär med oss. Författaren menar att huruvida vi kan bemästra en svår situation handlar om psykologiska faktorer som kan öka/minska risken för depression. Dessa faktorer är:

  • DIN SJÄLVKÄNSLA – en bra självkänsla innebär att du känner till både dina styrkor och svagheter och då också har lättare för att hantera kritik, avvisande beteende eller konflikter utan att anklaga dig själv. En dålig självkänsla har ofta orealistiska krav och förväntningar på sig själv och kan vara svår att leva upp till. Om du tex är beroende av att folk i din närhet ständigt visar dig uppskattning ökar chanserna för nedstämdhet när du inte får bekräftelsen du söker.
  • ATT KUNNA HÄVDA SIN RÄTT OCH KNYTA KONTAKTER – att kunna uttrycka dina känslor och behov ger dig en större möjlighet att kunna styra ditt liv. Om man stänger in sina känslor eller inte kan kontrollera dem gör att det blir svårt att hantera både livets påfrestningar och konflikter med andra. Man har också sätt vikten av att kunna utveckla nära och tillitsfulla relationer. Det främjar goda överlevnadsstrategier.
  • TANKEMÖNSTER – ett logiskt och realistiskt tänkande kan hjälpa dig att bemästra svårigheter. Om man överreagerar i situationer och faller in ett överdrivet och ologiskt tänkande ökar det risken för rigida tankemönster och så också nedstämdhet och depression.
  • ATT TOLKA KROPPENS SIGNALER – om man ”feltolkar” kroppens signaler och är överdrivet analyserande ökar risken för nedstämdhet och depression. Att tex vakna en dag och känna sig trött och nedstämd och intala sig själv att man förmodligen har drabbats av en depression kommer att öka dina depressiva känslor. Ser man det istället logiskt och blir medveten om att tröttheten beror på att man jobbat sent en hel vecka så kan man undvika att fastna i negativa tankemönster som kan öka på risken för depression.
  • DIN FÖRMÅGA ATT ACCEPTERA PROBLEM – att inse och erkänna att man har ett problem är det första steget mot förändring. Att förneka eller förminska sina känslor tenderar till att förstora dina svårigheter eller din grad av oro och ångest.
  • PERSONLIGA EGENSKAPER -vissa av våra egenskaper sägs innebära en ökad risk för depression då dina personliga egenskaper har stor betydelse på hur de reagerar på påfrestningar och händelser. Följande egenskaper har man sett kunna vara en ökad risk; beroende (att vara beroende av andra leder till en överkänslighet och man kan ha en tendens att klänga sig fast vid människor när man mår dåligt), anpasslighet (att ständigt rätta sig efter andras åsikter gör att man ofta är rätt för fördömanden), rigiditet (när man har bestämda åsikter och har svårt att se saker ur andras perspektiv kan man uppfattas som stelbent och känslokall. När andra har motsatta åsikter kan det få dig att känna dig hotad och illa till mods).

Bär man följande egenskaper ökar risken för nedstämdhet och depression men depressionen hänger ofta också samman med en utlösande faktor så som en pressad livssituation, stress, trauma eller livskris.

Så vad kan du göra med den här kunskapen? Om du känner igen dig i en eller flera av ovanstående riskfaktorer så börja att arbeta med dem NU, även om du inte har en depression i dagsläget kommer du tex att må bättre av att bli av med negativa tankemönster och ökad  självkänsla.  Mycket av jobbet kan du göra själv, eller bestäm dig för att göra förändringen tillsammans
med en vän. Men om du känner att spåren sitter för djupt i dig. Tveka inte med att kontakta en psykolog eller terapeut.


Kärleken till eteriska oljor

Alltså jag är kär. Fullständigt förälskad. Beroende. Jag vill ha doften i min näsa. Hela tiden. Kanske inte riktigt så illa, men nästan. Som vanligt när jag blir intresserad av något så går jag ”all in”. Jag köper inte en olja, utan flera. Jag testar inte bara ett märke eller en blandning, nej jag blandar hejvilt. Men anledningen till mitt stora intresse ligger inte bara i att jag tycker att det doftar gott, utan också att jag tycker att oljorna hjälper mig att vara mer närvarande i nuet.

Eteriska oljor har inte bara fått mig att njuta av dem utan jag uppskattar överlag mer dofter i min vardag. Jag stannar verkligen upp när jag skalar min apelsin, doftar på en ros eller kryddorna till maten. Doften får mig vara här och nu.

Varje morgon kör jag ett roll med ”wake me up” i nävarna, och varje kväll sprutar jag ”god natt” över sängen som innehåller lavendel, kamomill och enbär. Det är blandningar jag skapat efter mina egna behov. Under arbetsdagen fyller jag mig med doften passion eller stress away beroende på vad min kropp och mitt sinne behöver. Oljorna tillåter mig att ta korta pauser med djupa inandningar under min arbetsdag vilket gör mig mer aktiv och produktiv. Även diffusern går varm varje kväll där antingen jag eller dottern blandar ihop en egen komponerad doft.

Jag planerar att skaffa en diffuser i näst intill varje rum. För som det är idag flyttar jag runt på den jag har beroende på vilket rum jag är i. Vem vill liksom inte höja sin koncentrationsnivå med citron när man gör sin bokföring eller ladda sovrummet med lavendel innan läggdags?

Just nu håller jag i vilket fall på och bygger upp en webshop på min nya hemsida (jessicahjert.se) där du kommer att kunna köpa rollers med dina egna bladningar, och självklart även hitta en del av mina favoriter. Jag har också några färdiga bladningar av ”god natt”-sprayen (149:-) och ”wake me up” (99:-) om du är intresserad av testa dessa produkter innan min webshop drar igång. Bara att hojta till i så fall.


På 40-årsdagen ♡

Gud vad jag är vuxen nu. Men samtidigt känns det inte så. Det är konstigt hur det på ett sätt kan kännas likadant samtidigt som kroppen förändras. För det gör den. Den är tröttare nu, och har mer ont. Om jag jämför med tidigare i mitt liv.

Visst jag har förändrats, både inuti och utanpå. Förutom de där rynkorna så har jag blivit klokare, snällare mot mig själv, lärt mig att säga både ja och nej. Jag har lärt känna mig själv, på djupet, och kan på ett annat sätt än tidigare stå upp för vem jag är, vad jag vill, och vart jag ska.

Jag skulle vilja säga att jag blivit mer orädd, men det är inte sant. Rädslorna har bara ändrat form, bytt plats eller ändrat riktning. Jag är inte lika rädd för att säga ifrån, eller bryr mig inte lika mycket om vad folk ska tycka och tänka. Kanske har jag hittat vad som är viktigt, på riktigt, i alla fall för mig.

Jag har inget att bevisa för någon, mer än mig själv. För ofta är den hon jag slåss mot, den där lilla rädda Jessica som ständigt gråter och slåss, som varnar mig för alla faror och tror att oavsett vad jag gör som kommer jag aldrig att lyckas, eller i alla fall inte bli lycklig. Och jag skulle vilja skrika till henne; se på mig nu. Och ge henne en sightseeing över mitt liv för att visa upp vad jag eller närmare sagt hon har gjort. Hon som inte trodde på sig själv. Ibland önskar jag verkligen att man kunde tala barnet i sig själv till rätta. Men det bär sina egna känslor, sina egna minnen.

Men jag är säker på att vi ska mötas en dag, för att klippa ihop våra historier och tillsammans göra det till en vacker film. För att visa för oss själva att delarna av oss sitter ihop, även om vi går isär, är så olika. Det är som att jag inte tror på henne, och som att hon inte tror på mig. Att vi alltid kämpar med att berätta vår egen historia utan att förstå att vi bär på samma.

Kanske är det först nu, efter 40 som jag på riktigt kommer bli vän med mig själv. Som jag kommer att sluta fred med både min kropp och barnet i mig själv. Det är i alla fall det jag hoppas på. Så grattis till mig själv. Till liten som aldrig blir stor. Och till stor som aldrig igen vill bli liten ♡


Att prata med barn om psykisk ohälsa

Att prata med barn om psykisk ohälsa

Att prata med barn om psykisk ohälsa  Fotograf: Hobbykreatören 

Så länge jag kan minnas har jag levt med katastroftankar. Men ingen annan har blivit drabbad av dem, än jag. Eller det var i alla fall så jag såg det, och kanske var det sant. I alla fall innan jag fick barn. Då var det ingen som märkte, ingen som läste rädslan i mina ögon eller reagerade över min hastiga andning eller hur jag kunde rycka till av rädsla i olika situationer.

Men när dottern var runt sju år kände jag hur hon såg igenom mig. Hur hon kunde läsa av rädslan i mina ögon. Jag fortsatta ändå att försöka övertala mig själv att det inte var så. Log med hela munnen samtidigt som ögonen skrek av skräck. Och min taktik hade funkat, i flera år, tills dagen då hon säger att hon inte gråter för att hon är rädd, utan för att jag är det. Ridå.

Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara henne? Och hur skulle jag kunna lugna och trösta henne när jag inte kunde lugna och trösta mig själv?

När man har en ångestsjukdom är rädslan inte sann

(mer än för en själv) och det var något jag kände att jag behövde förklara för mina barn. Även om jag är rädd, så behöver de inte vara det. Jag berättade om mitt ”larmsystem” i kroppen som var ”sönder”, att det fungerar som ett brandlarm men att min tjuter även när det inte brinner. Vilket gör mig rädd många gånger, fast att det inte finns någon brand i närheten.

Jag skrev en bok, för att göra det lätt för mig själv (och andra) att prata om ämnet. Och det visade sig inte bara vara ett enkelt sätt att förklara ångestsyndrom utan psykisk ohälsa överlag. Boken blev en naturlig ingång för samtal och också till att prata om hur barnen själv tänker och mår.

Med tanke på hur många som är drabbade av psykisk ohälsa skulle jag våga säga att ALLA barn skulle behöva få till sig denna bok och diskutera ämnet, för alla känner vi någon som är drabbad, eller hur? Min dotter som idag är 14 kan idag själv så enkelt sätta ord på sina känslor och är medveten om när hon har logiska/ologiska rädslor och jag vill tro att våra samtal om ämnet är anledningen till det. Att de inte bara hjälper henne att förstå sin omgivning, utan också att det hjälper henne att förstå sin själv,

Boken finner du på Adlibris, bokus eller här.


40-års kris?!?

40-års kris

40-års kris

Jösses vilket start på året. Kan inte minnas senast jag kände mig så bräcklig och svag. Det finns ingen anledning eller orsak. Det bara är. Ångesten sliter och drar i kroppen, och man kämpar med att behålla sitt logiska vuxna jag och inte låta ångesten fånga en helt. ”Men skärp dig, lägg av”. Orden biter inte på tankar som far i 500 knyck. Istället följer jag med stormen. Jag tillåter ångesten  att vila i bröstet och tröttheten breda ut sig över min panna. Jag accepterar både tårarna och tankarna, jag låter dem vara. För jag vet att det går över.

Ibland vaknar jag upp på morgonen, känner mig som mig själv och tänker ”idag är det bra”, men så räcker det med ett ord eller ett missat telefonsamtal för att ångesten ska bubbla upp inombords. Jag känner en stress som egentligen inte hör hemma i mig men jag lyssnar in och famnar om. Jag bokar av saker i kalendern. Försöker sortera intryck och springer längst vana vägar. Jag släpper planerna för framtiden, försöker se nuet och bara vara. Jag försöker sortera mellan jag vill och jag orkar. Men sanningen är att jag vill och alltid har velat så himla mycket men egentligen inte orkat någonting.

Känslan är gammal och går inte att lyssna på. För ska jag låta ångesten och energin styra tar den över hela mig.

Men kanske är det inte min gamla ångest som gör sig påmind. Kanske är det en begynnande 40-års kris då födelsedagen närmar sig. Jag märker att jag börjar notera åldrar på människor jag möter. ”Den personen är äldre än mig och den är också äldre än mig”. Jag drar slutsatsen att eftersom det finns människor som är äldre än mig borde jag rimligtvis ha några år kvar att leva. Jag pustar ut av lättnad varje gång jag hör någon bli frisk från världens alla sjukdomar och jag sjunker till botten varje gång jag hör hur någon drabbas.

Jag vet att livet inte kommer med några löften men jag hade behövt dem nu. Någon som kan ge mig ett kvitto, en garanti för att jag får se mina barn växa upp och förverkliga några av mina drömmar. Jag har bestämt mig för att bli 96 och är rädd för att döden fångar mig i förtid. Jag som har så mycket kvar. Varje gång jag ser en pensionär blir jag varm i magen och känner hopp. Jag vill också så himla gärna bli gammal!

Jag är van med ångest. Belive me. Men denna är starkare och gör ondare än vanligt. Jag skulle så gärna byta den här mot mina vanliga känslor men denna ångest vill inte bli återlämnad.

Halva livet sägs har passerat (så förhoppningsvis återstår lika många år till). Det sägs ju att man blir klokare med åldern och kanske är det inte klokhet som kommer med åren utan mer medvetenhet om hur kort och skört livet kan vara? Jag känner att det blir än viktigare att njuta av sina dagar, umgås med personer värdiga ens kärlek och inte slösa bort timmar och dagar på skit. Kanske är det dags att resa sig upp ur krisen och bestämma sig för hur andra halvan ska se ut. Vad ska jag lägga min tid och energi på och hur ska jag ta hand om mig själv. Jag vill inte ångra eller sakna något. Jag vill känna att jag har levt, tagit chanser, risker och vågat säga vad jag tycker. Kanske är en 40-års kris inte en kris utan en möjlighet till förändring. Ett tecken på att stanna upp och se vad du egentligen vill och vart du ska. Jag skakar av mig de negativa känslorna och reser mig upp. Livet här kommer jag!