Att tanken har makt över vår kropp på olika sätt är ju ingenting nytt. Men under de senaste åren har vi blivit allt mer medvetna om hur vår tanke kan påverka både nerver, hormoner och immunsystem. Ett positivt behandlingsresultat har vid flera tillfällen visat sig INTE bara bero på de verksamma beståndsdelarna i en medicin eller behandling utan kan också bero på våra förväntningar.

”Verkningslösa” behandlingsformer skulle aldrig ha överlevt genom alla århundraden om det inte vore för att de har gett goda resultat, menar forskare. De goda resultatet kommer därför inte direkt endast på grund av den aktuella behandlingen, utan på patientens tro på behandlingen.

Placebo betyder ”jag ska göra gott” och har med förväntan att göra. Förväntar du dig att må bättre, ja, då gör du ofta det. Det handlar om din tro på att kunna bli frisk, du måste tro på att den behandling du ska få ska hjälpa dig, annars kommer den förmodligen inte att göra det. Oavsett vad det gäller för behandling, behöver du gå in med en vilja och en tro på att du kommer att bli bättre.

Så placeboeffekten är inte bara placeboeffekten, utan det är en effekt som är verklig och sann. Min utbildningsbakgrund lutar sig mot forskning och fakta, men av ovanstående anledning vill jag inte heller förringa någon form av (alternativ)behandling. Jag tror på det du tror på. För din tro kommer att hjälpa dig.

Förändringen börjar börjar hos dig. Det andra är bara en bonus.

Göra slut med en vän?

Det där men relationer är en snårig stig. Alla har vi sådana, både bra och dåliga. Jag skriver ibland om ensamhet eftersom det alltid varit en ganska stark känsla i mitt liv även om jag aldrig varit ensam. Och det hemska är att så otroligt många känner igen sig. Jag får många mail och svar från personer som upplever det precis likadant.

Du är inte ensam med att känna dig ensam

Jag lyssnade på ett podd för någon vecka sedan där dom sade att var sjätte person i befolkningen bar på den känslan, även om man hade vänner. Och det dom pratade om i radioprogrammet är att vi ofta har vänner som hänger med från barndomen, eller något gammalt jobb. Personer vi trivs med och tycker om, men inte så mycket mer. Dom menade att många saknade någon att prata på djupet med, att vara förtrolig, prata livsfrågor, drömmar och tvivel. Att dom flesta relationer bara är ytliga, oavsett hur länge vi känt varandra. Att det är få personer vi släpper hela vägen in.

Att bli ihop och att göra slut

Och så tänker jag på det där med kärleksrelationer. Där gör vi slut när det inte passar och oss längre, men så gör vi inte med vänner, fast att vi kanske borde? Nej dom hänger med, år efter år, fast att vi inte längre har något gemensamt.

Borde vi inte vara lika kräsna i våra vänskapsrelationer som i kärleksrelationer, jo, men det är vi inte på grund av att vi inte vill vara ensamma. Där står vi ut med skitsnack och brusten tillit, fast att vi inte skulle göra det i en kärleksrelation.

Det glöms nog bort att en vänskapsrelation också behöver vårdas. Man behöver tid tillsammans för att behålla kärleken, prata ut och för att undvika konflikter eller missförstånd både i vänskaps- och kärleksrelationer.

Vad är en vän?

Relationer baseras på tillit och ömsesidig respekt och när jag googlade på ordet vänskap för att se vad innebörden av det egentligen består av kom det fram att en vänskapsrelation ska bestå av:

• att önska det som är bäst för den andra
• empati och sympati gentemot varandra
• ärlighet -speciellt i situationer där det är svårt att säga sanningen
• ömsesidig förståelse och medkänsla
• förtroende för varandra -att kunna ge varandra känslomässigt stöd och inte vara rädd för att bli dömd
• en positiv ömsesidighet -ett lika givande och tagande mellan båda parterna

Allt det här i sig låter ju fint men är inte så lätt när det kommer till verkligheten, och hur ofta har du allt det där i en enda person?

Hur hittar jag en vän?

Vart hittar man en ny vän, och vad säger man? Hur vet man att man passar ihop? Att det kommer nya appar där man hittar vänner är ju något som visar hur stort problemet egentligen är idag, att det är många som känner lika dant.

Många skäms över den där ensamhetskänslan medan jag tänker att den är självklar. Naturlig. Vi är gjorda för att vara i flock. Vi låter inte djur leva ensamma eller vara själva mer än några timmar i streck så varför tror vi att vi människor skulle klara oss bättre av det? Vi mår precis lika dåligt av att spendera ett helt liv ensam som en undulat skulle göra. Ensamhet skadar oss, är farligt för vår hälsa. Och kanske är det inte ”att göra slut” som vi är rädd för, utan det är att inte hitta någon ny. Vi kanske med lätthet hade valt bort vissa personer, eller varit mer ärliga om vi visste att det återuppstår en ny vän när den gamla drar?

För att må bra tror jag att vi behöver se över våra relationer. Vad känner vi och varför. Vem litar jag på? Vem kan jag prata med? Vem ger mig energi? Vem ger aldrig tillbaka? Vem vill jag gråta med, skratta med, vara tyst tillsammans med?

Ibland hittar vi personer som ställer upp för oss i motgångar, som helt oväntat finns vid vår sida, och ibland märker vi att någon tidigare litat på inte alls blir glad för din skull, inte unnar dig din glädje eller medgång. Relationer är aldrig lätta, varken att starta eller avsluta. Och även om man är ”färdiga med varann” kan det vara en sorg att se någon gå.

Jag vet egentligen inte vad jag ville säga med det här inlägget mer än att kanske bekräfta din ensamhetskänsla och påminna dig om vikten av NÄRA relationer. Stå inte ut med vänskapsrelationer som där du känner dig utnyttjad eller inte lyssnad på. Våga göra slut och skaffa nya ✿

Jag slirade in i februari men januaris känslor kvar i kroppen. Så månaden har bara handlat om att hålla balansen, återfå fokus, att kunna fungera. Man skulle kunna säga att jag är en expert på att ta mig ur och hantera ångest. Men min terapeut berömde mig inte för min förmåga att återgå till livet utan menade tvärtom att jag skulle stanna kvar i ångesten och inte jobba mig ur den.

Förstår absolut vad hon menar, men vem stannar frivilligt kvar i känslor som är fruktansvärda? Jag vet att det inte är känslorna jag är rädd för, dem klarar jag av, men jag är rädd för att fastna i dem. Rädd för depressionen, för mörkret och för att inte orka med vardagen. Livet rullar på och för att få hänga med kan man inte stanna i sina negativa känslor. Jag ger i alla fall mig själv ett MVG i ångesthantering och hoppas att jag kan få stå stadigt i några månader framöver.

Jag minns faktiskt inte så mycket mer av februari än att det var då jag kom på fötter igen. Sömnen började återvända, och därmed också energin. Jag firade en födelsedag, lyssnade på vårfåglar och njöt av varje solstråle som februari bjöd på. Fokus har legat inåt. Jag har inte varit aktiv varken i mitt företagande eller i mina drömmar. Det är verkligen så att när man mår bra, då har man verkligen tusen olika önskningar. Men när man mår dåligt, då har man bara en ♡

Gud vad jag är vuxen nu. Men samtidigt känns det inte så. Det är konstigt hur det på ett sätt kan kännas likadant samtidigt som kroppen förändras. För det gör den. Den är tröttare nu, och har mer ont. Om jag jämför med tidigare i mitt liv.

Visst jag har förändrats, både inuti och utanpå. Förutom de där rynkorna så har jag blivit klokare, snällare mot mig själv, lärt mig att säga både ja och nej. Jag har lärt känna mig själv, på djupet, och kan på ett annat sätt än tidigare stå upp för vem jag är, vad jag vill, och vart jag ska.

Jag skulle vilja säga att jag blivit mer orädd, men det är inte sant. Rädslorna har bara ändrat form, bytt plats eller ändrat riktning. Jag är inte lika rädd för att säga ifrån, eller bryr mig inte lika mycket om vad folk ska tycka och tänka. Kanske har jag hittat vad som är viktigt, på riktigt, i alla fall för mig.

Jag har inget att bevisa för någon, mer än mig själv. För ofta är den hon jag slåss mot, den där lilla rädda Jessica som ständigt gråter och slåss, som varnar mig för alla faror och tror att oavsett vad jag gör som kommer jag aldrig att lyckas, eller i alla fall inte bli lycklig. Och jag skulle vilja skrika till henne; se på mig nu. Och ge henne en sightseeing över mitt liv för att visa upp vad jag eller närmare sagt hon har gjort. Hon som inte trodde på sig själv. Ibland önskar jag verkligen att man kunde tala barnet i sig själv till rätta. Men det bär sina egna känslor, sina egna minnen.

Men jag är säker på att vi ska mötas en dag, för att klippa ihop våra historier och tillsammans göra det till en vacker film. För att visa för oss själva att delarna av oss sitter ihop, även om vi går isär, är så olika. Det är som att jag inte tror på henne, och som att hon inte tror på mig. Att vi alltid kämpar med att berätta vår egen historia utan att förstå att vi bär på samma.

Kanske är det först nu, efter 40 som jag på riktigt kommer bli vän med mig själv. Som jag kommer att sluta fred med både min kropp och barnet i mig själv. Det är i alla fall det jag hoppas på. Så grattis till mig själv. Till liten som aldrig blir stor. Och till stor som aldrig igen vill bli liten ♡

40-års kris

Jösses vilket start på året. Kan inte minnas senast jag kände mig så bräcklig och svag. Det finns ingen anledning eller orsak. Det bara är. Ångesten sliter och drar i kroppen, och man kämpar med att behålla sitt logiska vuxna jag och inte låta ångesten fånga en helt. ”Men skärp dig, lägg av”. Orden biter inte på tankar som far i 500 knyck. Istället följer jag med stormen. Jag tillåter ångesten  att vila i bröstet och tröttheten breda ut sig över min panna. Jag accepterar både tårarna och tankarna, jag låter dem vara. För jag vet att det går över.

Ibland vaknar jag upp på morgonen, känner mig som mig själv och tänker ”idag är det bra”, men så räcker det med ett ord eller ett missat telefonsamtal för att ångesten ska bubbla upp inombords. Jag känner en stress som egentligen inte hör hemma i mig men jag lyssnar in och famnar om. Jag bokar av saker i kalendern. Försöker sortera intryck och springer längst vana vägar. Jag släpper planerna för framtiden, försöker se nuet och bara vara. Jag försöker sortera mellan jag vill och jag orkar. Men sanningen är att jag vill och alltid har velat så himla mycket men egentligen inte orkat någonting.

Känslan är gammal och går inte att lyssna på. För ska jag låta ångesten och energin styra tar den över hela mig.

Men kanske är det inte min gamla ångest som gör sig påmind. Kanske är det en begynnande 40-års kris då födelsedagen närmar sig. Jag märker att jag börjar notera åldrar på människor jag möter. ”Den personen är äldre än mig och den är också äldre än mig”. Jag drar slutsatsen att eftersom det finns människor som är äldre än mig borde jag rimligtvis ha några år kvar att leva. Jag pustar ut av lättnad varje gång jag hör någon bli frisk från världens alla sjukdomar och jag sjunker till botten varje gång jag hör hur någon drabbas.

Jag vet att livet inte kommer med några löften men jag hade behövt dem nu. Någon som kan ge mig ett kvitto, en garanti för att jag får se mina barn växa upp och förverkliga några av mina drömmar. Jag har bestämt mig för att bli 96 och är rädd för att döden fångar mig i förtid. Jag som har så mycket kvar. Varje gång jag ser en pensionär blir jag varm i magen och känner hopp. Jag vill också så himla gärna bli gammal!

Jag är van med ångest. Belive me. Men denna är starkare och gör ondare än vanligt. Jag skulle så gärna byta den här mot mina vanliga känslor men denna ångest vill inte bli återlämnad.

Halva livet sägs har passerat (så förhoppningsvis återstår lika många år till). Det sägs ju att man blir klokare med åldern och kanske är det inte klokhet som kommer med åren utan mer medvetenhet om hur kort och skört livet kan vara? Jag känner att det blir än viktigare att njuta av sina dagar, umgås med personer värdiga ens kärlek och inte slösa bort timmar och dagar på skit. Kanske är det dags att resa sig upp ur krisen och bestämma sig för hur andra halvan ska se ut. Vad ska jag lägga min tid och energi på och hur ska jag ta hand om mig själv. Jag vill inte ångra eller sakna något. Jag vill känna att jag har levt, tagit chanser, risker och vågat säga vad jag tycker. Kanske är en 40-års kris inte en kris utan en möjlighet till förändring. Ett tecken på att stanna upp och se vad du egentligen vill och vart du ska. Jag skakar av mig de negativa känslorna och reser mig upp. Livet här kommer jag!