Jag tror att jag vågar påstå att han blir bättre. Att fajterna emellan oss blir mer sällan. Han är ju snart 1,1/2 år, promenaderna är lugnare, och även de flesta kvällar. I alla fall när han fått sin två timmars aktivering. Utan den är han fortfarande ett monster.

Jag skulle också vilja påstå att jag har blivit bättre. Både med honom och mot mig själv. Men det vet jag inte är riktigt sant. Förra veckan hann jag inte med en lunchrast. Magen ekade tom mellan 6-17 och bara några dagar där efter satt jag i flera möten efter varandra. Jag vet att det inte är på det sättet man tar hand om sig själv och jag förstår knappt hur dessa tillfällen ens kan ske. Skulle vilja skylla på någon annan men vet att bollen ligger hos mig själv. Dessa tillfällen är dock sällsynta och jag tycker att jag hittat en bättre balans med att inte bara göra betalt jobb utan också med att försöka kasta in roliga saker där emellan.

Jag kanske skulle kunna påstå att livet blivit bättre men jag vet inte riktigt om det är sant. Kanske önskar jag bara att det vore det. Jag faller ofta ner i hål av tvivel och får ensam ta mig upp utan en hjälpande hand eller stege. Men jag vill tro att allt går åt rätt håll, även om det inte alltid känns så. Det blir bättre. Han, jag och livet.

Veckans bästa:

Att få en extra ledig dag, så välbehövligt. Nu var visserligen denna dag, midsommarafton, helt fullsmockad. Men så nyttigt att komma ifrån datorn och sitt vanliga arbete.

Veckans sämsta:

Att jag i Onsdags inte hann äta lunch och Torsdagen nästintill blev likadan där möten avlöpte varandra. Det är ovanligt att detta sker, ofta planerar jag bättre än så men jag låter dessa dagar bli en påminnelse till mig själv. Planera!!

Veckans selfcare:

I Lördags var jag helt slut, batteriet var verkligen tomt. Men jag tillät mig att vila och knappt lyfta rumpan ur soffan. Nej riktigt så illa var det inte så klart. Men jag satt still mer än vanligt denna dag och gjorde allt i min makt för att ladda upp mig igen.

När min dotter kom in i mitt liv blev min livsmission att vara en god förebild. Det fanns så mycket jag ville lära henne som inte gick att sägas i ord. En av de viktigaste sakerna för mig var att acceptera och kanske till och med tycka om min kropp.

Från att ha lidit av ätstörningar hela sitt liv till att plötsligt acceptera den jag var kändes som en helomvändning. Det kändes omöjligt innan jag fick barn, men det blev så mycket lättare att acceptera sig själv för hennes skull, än för min egen.

För hennes skull ville jag inte banta, jag ville visa att jag kunde äta godis utan att säga att det är fel eller dåligt eller ångra mig efteråt. Jag ville träna för att ta hand om min kropp, för att jag älskade den, istället för att som tidigare, för att jag hatade den. Kärleken jag var tvungen att ge mig själv framför hennes ögon dödade mina egna demoner, gjorde så att de inte längre fick plats i mitt liv.

En annan sak jag ville visa henne var modet att följa sina drömmar, att inte ta skit och att välja vilka människor du har runt dig. Vissa saker kan helt enkelt inte sägas utan måste göras. Jag vill inte vara den personen som drömt att ge ut en bok, driva företag, stå på en scen, och sedan inte göra det. Nej jag vill kasta mig ut, visa att jag är livrädd, men göra det ändå.

Ibland kan det kännas så mycket enklare att förändra sig själv för någon annans skull än för sin egen. Jag vet det.

För dig som är redo för förändring, vill nå dina mål och bli din egen bästa vän. Jag finns här för att stötta dig. Den 1/9 öppnar portarna. Välkommen in!

Nyfiken och vill veta mer, signa upp dig här.

Han vaktar. Inte på ett ängsligt eller aggressivt sätt. Nej, mer på ett modigt och nyfiket sätt. Han säger till med några skall så fort det är något som är annorlunda i miljöer han känner väl. Ibland för att det ligger något främmande på vår promenadväg, ibland står det en bil konstigt parkerad på ställen det inte stått bilar förut, ibland ligger det en cykel vid vägkanten. Minsta lilla förändring uppmärksammar han. Han går alltid fram och nosar på det som är främmande, sen släpper han ”problemet” ser inte ut att lägga någon värderingen i varför eller hur ”problemet” har uppstått. Han går vidare lika positiv och glad som innan han stötte på det.

Jag tänker att vi människor också ofta agerar ”vakthundar”, men kanske inte på ett modigt eller nyfiket sätt, nej utan mer ängsligt eller aggressivt. Vi går sällan fram och nyfiket luktar på chefens förslag om förändring i dina arbetsuppgifter eller i arbetsmiljön, vi är inte alltid modiga nog att titta närmare på problem som uppstått i vår hemmiljö. Nej, när det uppstår förändringar i vår miljö är det många som agerar med aggressivitet eller rädsla. Vi vaktar våran vardag för att vi inte vill ha några oförutsedda eller främmande hinder på vår väg.

När jag ser honom i mötet med något nytt, främmande och ibland skrämmande inspirerar han mig till att agerar likadant. Att inte likt en småhund backa ifrån problemet och stå och skälla på det i timmar, nej, utan mer som han, gå fram och titta på det för att sedan gå där ifrån. ”Oj, här var någonting nytt” ska bli min första tanke oavsett hur mycket hindret skrämmer mig. Jag vill välja nyfikenhet och mod, istället för rädsla och misstänksamhet.

Det är givetvis inte så lätt som det låter, men inte heller så svårt som vi tror ❤︎

För att skydda oss letar vår hjärna automatiskt efter faror. Det flesta av oss har rädslor som hindrar oss i livet och inte sällan ser vi ett katastrofscenario framför oss. Det vi glömmer när vi har den där bilden på vår näthinna är att inte heller den tanken är realistisk. Sällan blir det så illa som vi tror. Ofta målar vi upp värre bilder i vårt huvud än vad vi upplever i verkligheten.

För att få ett bättre perspektiv kan vi behöva ta distans till vår rädsla och ställa oss följande frågor:

1. Vad är det bästa som kan hända?
2. Vad är det värsta som kan hända?
3. Vad är det mest realistiska som kan hända?

Med dessa frågor får vi inte bara en bild i vårt huvud, utan tre och det kan bli lättare att välja den realistiska bilden när vi ställer den mot två ytterligheter. Ett tips är att göra följande som en skrivövning. Spara den och ta fram den när du stöter på en rädsla och kom ihåg att det tar tid att förändra ditt sätt att tänka. Har din hjärna övat på att se det värsta som kan hända i flera år tar det tid att börja se livet ur en annan synvinkel. Så öva, öva, öva..och ge aldrig. aldrig upp.

Vi åt kakbuffe´ till middag igår.

Hon höjer ögonbrynen. Vaaaa, vad säger du?

Ja, jag åkte till Ica och skulle handla middag men hade noll inspiration och lust till att laga mat så jag köpte flera olika sorters kakor och bullar som vi delade på. 

Hon skrattade till och jag lade ingen vikt vid det. Jag är van att prata utan att tänka och har inget intresse av att vinna medaljen ”världens bästa mamma”. Jag vet att man inte ska ge ungarna kakor till middag men ibland gillar jag (och mina barn) att gå utanför gränserna.

Dagen efter kom hon tillbaka. Jag har tänkt på det där du sa igår…

 Vadå, frågade jag förvånat utan en tanke på gårdagens samtal.

Det där om kakbuffen, svarade hon. Jag ville bara säga att det kändes så skönt att höra det, att jag kände mig lättad. Det kändes så härligt med din inställning på något sätt och jag tar med mig att också bli lite mer sån.

Lite mer vad då, frågade jag nyfiket.

Lite mindre perfekt.

Man skulle kunna tagit hennes ord som en pik, men jag valde att se det som en komplimang för jag har inget intresse av att vara perfekt. För mig räcker det att vara good enough.  Jag är inte världens bästa mamma. Jag är inte heller världens bästa vän, partner eller hundägare. Men jag är tillräckligt bra. Jag vill inte sträva efter en känsla jag inte kan nå. Jag vill vara den jag är och det måste få vara ok. Därför är jag gärna din mindre perfekta förebild. För vet du vad…INGEN är perfekt.

Själv anser jag att ”perfekt” sällan en bra förebild, de jag tycker om och beundrar är faktiskt dem eller det som är lite mer ”operfekt”. Så idag vill jag skicka med dig en liten tanke; vem blir lycklig av din perfektion? Förmodligen inte du, och vet du vad, förmodligen inte heller andra.

Har du något område i ditt liv där du kämpar för mycket, där du skulle behöva bli mer good enough och sänka kraven på dig själv?