Blogg

      Idag har hela familjen varit inne i stan och firat Sveriges nationaldag. Massa lek och stoj blev det. Kvällen kommer att tillbringas framför datorn med bokföringen efter det ska jag ägna mig åt att fortsätta måla. Önskar er en härlig kväll!!

När jag växer mig större blir farorna mindre.

För över 15 år sedan lovade jag mig själv att aldrig låta min rädsla stoppa mig. Det var på den tiden när hela världen skrämde mig. Då när jag knappt vågade se människor jag inte kände i ögonen, än mindre prata med dem. En dag kände jag att det fick vara nog, någon förändring var tvungen att ske och det var bara jag som kunde göra den.

Från och med den dagen sa jag JA.

Varje gång jag var rädd och ville säga nej, så sa jag ja. Jag gick på en date med en person jag inte kände, sade upp mig från mitt jobb och hoppade in i projekt dömda att misslyckas. Inget av det kändes bekvämt, men jag gjorde det ändå. Vissa av sakerna gick mindre bra, men andra gick vägen och jag lärde mig att oavsett utgången gå vidare.

Ibland har det känts hopplöst, det här hjälper ju inte, min rädsla ger inte med sig, när ska den krympa?

Folk pratar ofta om att man då och då ska gå ur sin komfortzon för att kunna växa. Men jag skulle istället säga att jag levt utanför den, och jag kände inte att jag växte ett enda dugg. Jag har tänkt att jag kanske pressar mig själv för mycket, att jag går på för hårt. Att jag då och då borde krypa tillbaka in i den där komfortzonen och bara vila.

Men idag när jag tittar tillbaka kan jag äntligen se att vissa av de stora rädslorna faktiskt har krympt och att de som ligger framför mig nu är nya faror. Faror som jag tidigare inte ens visste fanns.

Idag kan jag faktiskt känna att jag har växt, ryggen har blivit rakare, tanken starkare och jag större.

Imorse visade solen sig från sin bästa sida och jag kände hur jag medens vaknade till liv. Jag inser att jag är mer beroende av sol och ljus än vad jag tidigare trott och att mörkret påverkar mig mer än vad jag önskar. Det blev en lång morgonpromenad med hundarna till doften av gräs och syrén. Sen kände jag mig mer vaken än vad jag gjort på länge.

Efter jobbet i dag orkade jag mig äntligen ut i växthuset. Egentligen älskar jag trädgårdsarbete men oftast bara till en början, sedan tröttnar jag. Jag tror det är när allt man vill plötsligt förvandlas till måste….då är det liksom inte lika roligt längre. Det är roligare att anlägga rabatten än att rensa den. Naturen anses ju för övrigt ha en helande kraft och det kan jag verkligen hålla med om (så länge det inte förvandlas till ett måste, då är den inte så helande längre). Ny forskning har faktiskt visat att grön rehab leder till en minskad känsla av utbrändhet och en snabbare återhämtning vid sjukskrivning. Man har också sett att både blodtryck och hjärtfrekvens sjunker. Det är ju sådant vi egentligen vetat länge då naturen har används som terapirum i svensk mentalvård förr i tiden.

1980 märkte man att de i operationssalar som hade fönstret mot en park tillfrisknade snabbare än de som hade fönster mot en parkeringsplats. Jag förstår verkligen grejen med det. Samma sak gäller djur, själv mår jag aldrig så bra som när jag i lugn och ro kan få sitta och titta på hönor. Finns något så underbart rogivande att bara se på dem.

Resten av eftermiddagen/kvällen bestod av trädgårdshäng. Nu blir det filmkväll och helg!  :Bye:

Jag kan tycka att vi matas med så mycket positivt tänkande att vi glömmer att stanna upp och tänkta själva. Vi ska jaga våra drömmar, fånga dagen och följa våra hjärtan. När vi sedan inte lyckas, når hela vägen fram eller tröttnar innan vi nått målet blir vi ledsna, besvikna och ser ner på oss själva.

Vår bästa tid är nu, vi ska leva för dagen, samtidigt som vi måste spara inför vår framtid. Inte konstigt att man får ångest! Jag vill tex bo på landet, jag längtar så jag blir galen, jag vill göra det nu, nu, nu. Men om jag stannar upp och tänker efter först så inser jag att livet är lättare om jag stannar där jag är just nu. Där barnen har vännerna runt hörnet och kan ta sig till skola och fritidsaktiviteter själva inom ett par år. Jagar jag min  husdröm nu blir jag bara besviken, når jag den skulle den kanske till och med göra livet mer komplicerat för mig. Det samma gäller att driva företag på heltid. Jag har alltid sett mig själv sitta skrivandes på min veranda. Det ÄR vad jag ska göra om x antal år. Men inte nu. Jag älskar även att föreläsa, men att åka Sverige runt med två små barn hemma är inte så lockande. Därför har jag beslutat mig för att sluta jaga min drömmar. Jag ska spara dem, ha dem som målbilder och ta små små steg närmare, men jag måste sluta springa. Jag måste hela tiden stanna upp och påminna mig själv att jag kommer att komma dit, men inte än.

Bara för att jag inte längre springer så betyder det inte att jag har gett upp. Ibland måste man bara inse verkligheten, att den bästa tiden för dina drömmar inte alltid är nu.