Blogg

Ibland kan jag avsky den där förmågan man har att kunna se när andra har ont. Att känna när folk är sårade, ledsna eller besvikna. Man kan ofta känna det i luften redan innan någon blir arg. Det finns ingen känsla som går mig förbi. Det är som att jag ser rakt in i människans känsloregister och vet vad som ska hända innan personen vet det själv.

Jag vet vem du är innan du öppnat din mun, jag läser dig på sekunder. Och det gör ont. Det gör ont att se, att bära med sig din känsla resten av dagen, och även om jag inte tar den med mig så ser jag den ändå. Den svävar liksom runt utanför dig, som en osynlig dimma vid din sida.

Hur mycket jag än vill så kan jag inte blunda. För jag ser dig.

Ibland önskar jag att jag hade en avstängningsknapp, att jag kunde höra och se all skit men att den bara gled mig förbi. Att jag likt många andra bara kan vända ryggen till. Vända mig om och gå.

Men det kan inte jag. Mitt hjärta blöder.

Du stänger din dörr för att skydda dig själv, stänga de andra ute. De som bara går förbi, utan att se. Men jag ser dig känner din smärta på håll. Något i min mage säger mig att det inte rätt, att det inte är bra.

Jag försöker att som andra blunda, för det är så man gör, men jag känner dig ändå. Jag håller händerna för min mun, för mina öron, för att försöka döva, skydda mig själv. Men jag ser dig. Jag ser dig ändå.

Valborg började med solsken och pimpning av bil och slutade med födelsedagskalas och sjukstuga. Idag är jag hemma med båda barnen, vet inte vem som är sjukast, förmodligen jag. Magont, ögoninflammationer och förkylningar, allt på samma gång.

När sonen började att kräkas i Torsdags föll dottern i gråt, hon som hade sett så mycket fram emot tårta och presenter.

-Jag är också ledsen, säger Gibson.

-Nej det är du inte alls, snyftar Leia.

-Jo, det är bara det att det inte är hela min värld, svarar han utan att slita blicken från tv:n.

Tycker jag är en skön inställning. Att allt den där småskiten som bara händer oss i vardagen faktiskt inte är hela vår värld. Som att vara hemma och vabba idag till exempel, skit trist, men inte hela min värld, för om en dag eller två är vi friska igen.

Ibland har vi mycket att lära av de små! Idag är det regn utanför fönstret, men snart skiner solen igen. Så i stället för att irritera mig över den grå utsikten ska jag njuta över att höra regnet smattra mot rutan och förmånen över att få tillbringa dagen inomhus.

Bakom stängda dörrar har barnet ont i magen varje dag, anstränger sig ständigt för att passa in.

Du tycker att han skriker och slåss, men han försöker bara att rädda sitt skin.

Bakom stängda dörrar anklagar han sig själv, han vill finna lösningen på något sätt.

Men hur mycket han än försöker verkar han inte kunna göra något rätt.

Bakom stängda dörrar har föräldrarna sin kamp, och ALLT går dem emot.

Dörrar som smäller, Söndrigt porslin, bråken har fyllt sin kvot.

Bakom stängda dörrar växer ensamheten, utanförskapet. En bubbla som bara kan spricka.

Men ingen annan än dem innanför dörrarna kan höra klockan ticka.

Bakom stängda dörrar växer liten till stor och fortfarande inga vänner han har.

Men sorgen, föraktet, skammen, sitter för alltid i honom kvar.

Ensamheten bor i hans ådror, utanförskapet lever i hans blod.

Allt skedde framför era ögon, fast att ni inte förstod.

Bakom stängda dörrar finns två vettskrämda föräldrar, på väg att förlora sin son.

Hjälpen finns så nära, men ändå så långt ifrån.

Bakom stängda dörrar finns en familj bortom räddning, vars värld håller på att explodera.

Kanske till någons lättnad, poff, borta, så finns de inte mera.

Ropen på hjälp tystnar, glansiga ögon möter varandra.

Livet när det är som värst, att inte vara som ”alla andra”.

Jag har svårt för att slappna av och vila. För mig innebär semester att göra så mycket som möjligt på minsta möjliga tid. På semestern har man äntligen tid att helt och fullt tävla mot klockan, att kryssa av ”att göra listan” och fylla på den lika snabbt. Det är inte det att jag inte vill vila, det är mer att jag inte kan…

När vi ska ut på olika semesterresor brukar jag känna mig mer stressad än lugn. Liseberg, sommarland och folk i mängder. Får ångest av bara tanken. Man vill liksom vara där och njuta, ha kul med barnen men för mig brukar det oftast bestå av mer ångest än glädje. Därför blev jag såg glad när upplev vedum kontaktade mig och erbjöd mig ett upplevelsepaket. För första gången på väldigt väldigt länge ser jag fram emot en resa med familjen. Inte bara delar av den utan hela (jag ska inte ens ha med mig datorn!) :Amazed:

Jag vet inte exakt vad det är vi ska få uppleva, men jag tror varken att det innefattar badplatser, karuseller eller folkmassor. Jag tror därför att det passar mig perfekt! :Delighted:  Som pricken över i:t ska vi övernatta ute på landet, och hundarna får vi ta med :Approve:

Utvärdering kommer :Smile:

Kika gärna in på upplevvedum.se