nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6170customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6170
Ångestforum är precis som det låter, ett ideellt forum för personer med ångestproblematik. De har en även fb-sida där du kan följa dem. Följ dem här eller kika in på deras hemsida här om du vill komma i kontakt med andra med liknade problematik, få stöd eller rådgivning.
Personer med ångestproblematik kommer även att blogga på deras hemsida, jag är en av dem. (inläggen jag skriver där kommer även att publiceras här). Kika gärna in.
Under gårdagen läste jag ut ”fuck your fears” med Johannes Hansen. Under samma dag gick jag till frisören. (smart drag) Jag sa till henne att göra vad hon ville vilket slutade med att håret förkortades med 30 cm. FAAAN Johannes Hansen!
Här släpper man kontrollen och vad händer?!?!
För övrigt kan jag rekommendera boken. Jag såg Johannes Hansen på en föreläsning förra året och blev jätte inspirerad. Jag har tidigare (innan jag läste boken) tänkt att jag jagar min dröm, att jag är på väg, att jag inte är den där personen som bara står och ser på. Men efter att ha läst denna boken kan jag se att fortfarande begraver mig bakom ursäkter, inte lever min dröm och inte är lika modig som jag tidigare trott. Tack för den insikten Johannes!
Jag har alltid sett mig själv som morgonpigg, men insåg först idag att det nog inte är hela sanningen. Det är inte så att jag studsar upp utvilad och lycklig utan mer att jag måste gå upp. Mitt täcke förvandlas på morgontimmarna till ett ”måste göra täcke” och sluter sig tyngre och tyngre kring min kropp ju mer tiden går. Tillslut måste jag helt enkelt gå upp på grund av alla måsten som håller på att kväva mig. Kroppen och huvudet är fortfarande tungt och vill inget annat än att lägga sig igen, men med ångesten som huvudkudde och ett täcke med massa krav är det oftare bekvämare att gå ur sängen än att ligga i den. När mitt huvud väl har vaknat är det oftast kört för mig. Har tankarna en gång börjat virvla runt där inne så vet jag att de är omöjliga att stoppa, hur mycket jag än försöker. Att gå upp ur sängen är ett sätt att minska lidandet. Att låta tankarna vinna.
Sen älskar jag morgonen, det är oftast tyst och lugnt och jag vill inget hellre än att ha de där tysta timmarna för mig själv. De blir sällan så men jag får ändå ett försprång mot den där att göra listan som bor inom mig och ständigt fylls på.
Jag har försökt SÅ många gånger förut, men misslyckats. Men nu ska jag försöka igen! Jag ser inte fram emot det, är inte motiverad. Mer motvillig, trotsig, vill göra vad som helst för att komma undan. Bara tanken på det får det att klia i min kropp, det får mig att vilja springa ett maraton, naken. Vad som helst, bara jag slipper!!!
Vad pratar jag om? AVSLAPPNING, MEDITATION, MINDFULNESS!!
Jättefina ord, men jag tror att jag har allergi mot det. Vill helst inte närma mig det för då känns det som att jag ska gå sönder, sprängas. Det får mig att vilja gråta, skrika rakt ut!
Hur jobbigt kan det vara tänker du???
Ja, jag kan inte ens förklara, men för mig är det, det största hindret, det högsta berget. Mycket kan jag, men att vila, varva ner, nej.
Jo men nu har jag ju sagt det högt så nu måste jag ju göra det, eller åtminstone försöka. Jag har köpt en app (oas-mindfullness) där det finns ett program så att jag på åtta veckor ska bli en lugn(are) och (mer) harmonisk människa.
Så en recension kommer om sisådär åtta veckor (påminn mig gärna, finns en viss risk att jag försöker slippa undan). Jag kommer inte att börja idag, och inte imorgon. I över morgon kommer det nog heller inte finnas tid…..
Bram är en livlig sexåring som tänker mycket. Han är smart och kreativ, men har svårt att sitta still. I skolan går det inte så bra, då Brams nya lärare mest är intresserad av att få honom att lugna ner sig. Brams föräldrar frågar sig hur mycket deras son kan anpassa sig utan att bli väldigt olycklig.
En barnfilm som fick mig att gråta. Både för att jag kände igen mig själv, men också över vetskapen om att så många barn som lever i Brams vardag. Även om folk idag har mycket kunskap om ADHD så går det inte att förklara känslan för folk, och hur tankarna ständigt svänger, som Bram själv säger ”jag blir så trött av mina egna tankar”. Jag hade velat gråta mig igenom hela filmen för att jag tyckte så synd om Bram, mig själv och alla andra barn som blir missförstådda.
Rekommenderar filmen till dig som har barn med ADHD. Filmen visar tydligt att det INTE är Bram det är fel på utan mallen där vi försöker pressa in alla människor oavsett form.
Här är en tioårsplan jag gjorde för över ett år sedan och som det ser ut nu har jag klarat det mesta av mina mål, här näst är att färdigställa min examen vilket förhoppningsvis sker 2015.
Så här i slutet på året är det alltid dags att göra årsavstämning, både privat och företagsmässigt. Är det något ni själva gör? Jag kan verkligen rekommendera det. I alla fall om man är en sådan person som jag som ständigt strävar framåt. Jag vill ha mål, och jag vill nå dem!
För mig hänger i för sig privatliv och arbete ihop då jag ser arbete som en så stor del av mitt liv och är någonting jag inte kan/vill vara utan. I år kommer jag ha nya mål, bland annat skall jag försöka sätta upp en struktur och ordning som jag aldrig har försökt med förut (det kanske jag har men uppenbarligen inte lyckats). Jag kommer också att sätta upp återhämtningstid på mitt schema, boka in tid för att läsa, samla energi och inspiration.
Träning har alltid varit viktigt för mig, i år av helt andra skäl. För mig har det varit en del av min ätstörning att äta kontrollerat och röra mig tillräcklig mycket. Jag kommer inte att sluta att tvinga mig själv till att träna, men när jag numera gör det sker det av helt andra skäl än tidigare. Nu ska det tränas för att det är någonting jag mår bra, det rensar skallen och ger mig mängder med texter, idéer och energi (kanske borde undvika träning istället, haha). Så i stället för att träna för att bli av med något (kilon) kommer jag att träna för att tillföra något (energi). Därför kommer träningen vara en fortsatt viktigt del av mitt schema.
Vad som har hänt 2014:
Vad som förhoppningsvis kommer att hända 2015:
Jag vill samtidigt tacka alla er som läser, kommenterar, mailar, delar och gillar. Jag hoppas att ni vill följa med mig in i 2015! Med detta önskar jag er ett gott nytt år! Kram
Jag anser att betygssystemet påverkar oss mer än vad vi tror. I större delen av mitt unga liv var jag IG. ICKE GODKÄND. Jag tror inte att jag tänkte på det så mycket då, det var mer något som satt i mig, som en självuppfyllande profetia. Jag var inte tillräckligt bra, jag var dum i huvudet och uppenbarligen mycket sämre än de andra, och ändå gjorde jag så gott jag kunde.
Jag vet idag att bara för att du har IG eller G så är du inte mindre begåvad än dina klasskamrater, du kanske behöver lära dig saker på ett annat sätt, har dyslexi eller koncentrationssvårigheter. Men det var i alla fall så det kändes, för mig. Med en IG stämpel i pannan av dem som har kunskapen och makten att avgöra det så antog jag att det var så. Vad var det ens för mening att försöka anstränga sig när du redan visste att du aldrig kommer att kunna bli lika bra som de andra, när du vet att du ändå aldrig duger? Kan man inte bli bäst eller nå upp till en bra nivå kan man lika gärna vara sämst, man kan lika gärna skita i allt. Och det gjorde jag.
Många har frågat mig vad det var som hände, när bytte mitt liv riktning? Jag kan inte säga exakt tid och rum men jag vet att det hade med mina betyg att göra, men min tro på mig själv. Jag gick i gymnasiet. Jag satt på lektionerna, jag var där rent fysiskt även om mina tankar alltid var någon annanstans. Men det fanns EN lärare som såg mig, EN. Jag minns inte vad hon gjorde, jag minns knappt hennes namn, men jag vet att hon var den förste som gav mig ett MVG. Jag minns inte ens om jag gjort mig förtjänt av det. Men det var som att hon lyfte av locket och plötsligt kunde jag andas igen.
Jag minns känslan. För dig kanske det bara är några bokstäver på ett papper men för mig var det ett bevis på duglighet. Innan var skoldörren stängd för mig, men hon öppnade den. Genom den där öppna lilla springan såg jag att jag också hade en chans, att det fanns hopp för mig med, och först då var jag beredd att försöka.
Och jag klarade det! Klarade det ända fram till en masterutbildning på högskolan även om jag tvivlade hela tiden. Men tänk om hon aldrig hade öppnat min dörr. Tänk om jag aldrig hade fått MVG, hur hade mitt liv sett ut idag då? Jag tänker på alla barn där ute som någon har stängt dörren för, som bara sitter av sin tid i tron att de inte kan bättre. Jag tänker på dem som likt mig bara behöver ett bevis på sin duglighet, som behöver någon som ställer upp deras dörr på glänt.
Tänk om vi hade fortsatt att betygsätta oss genom livet (det kanske vi gör på sätt och vis genom löneförhöjningar och liknade men det är åtminstone inte lika tydligt). Tänk om mina arbetskamrater hade haft MVG och VG, men att jag knappt kunde kämpa mig upp till ett G. Hur hade det känts? Jag önskar ingen människa den känslan, INGEN. Ändå vet jag att det är tusentals som bär på den där ute, varje dag.
Micke Gunnarsson startade en kampanj MVG till varenda unge, det är en kampanj som aldrig borde ta slut. Ge MVG till varenda unge, idag. Varje dag.
SSRI räddar liv, så enkelt är det. Det är inget fel att ta mediciner om man behöver det. Men det finns en baksida som man också behöver prata om.
Jag hade lågt förtroende för vården och var rädd för mediciner innan jag vågade testa och kan meddela att förtroendet inte är högre nu. Visst jag har läst och hört om utsättningssymtom förut och är därför medveten om att man ska trappa ner, vilket jag gjorde. Men det som gör mig besviken är bristen på information från dem som ska ge mig den.
Vården hävdar att SSRI preparaten INTE är beroende framkallande men jag vill hävda att utsättningssymtom och abstinens i stort sett är samma sak. Skillnaden ligger i att du inte får ruseffekter av SSRI, men likväl har kroppen vant sig vid en kemiskt substans som den uppenbarligen inte vill vara utan.
Jag har pratat med flertalet personer som har försökt att sluta med SSRI men inte har lyckats och enligt mig låter samtalen ungefär samma som de jag dagligen möter med en missbruksproblematik. Nej det är klart att de inte vill hålla på med droger, de vill bara må bra, och slutar man med droger, då mår man inte bra. Så enkelt är det!
Symtom vid alkohol abstinens:
Symtom vid opiatabstinens:
Utsättningssymtom SSRI:
Jag vill absolut inte skrämma någon till att inte ta medicin, jag vill att de som har ansvaret ger oss all information och framför allt rätt information. Sen är jag fullt medveten om att de flesta patienter förmodligen inte är lika krävande som jag är, vilket är jättebra, för dem.
Vi hade en plan, jag och min ADHD. Men hur mycket jag än försöker att hålla mig till den där planen så är det något inom mig som styr och ständigt tar över. Något som gör att jag inte kan kontrollera min egen hjärna, styra min egna energi. I stället för att fokusera på det jag behöver och egentligen vill, så är tankarna ute på helt egna äventyr. Den startar igång nya projekt, går på nya stigar och letar efter andra vägar. -Håll dig på spåret ropar jag, men du är för långt fram för att höra mig.
Du letar alltid efter genvägar, eller platser som ser roligare ut. Jag går bakom, blir tröttare och tröttare för varje steg. -Stopp, stanna, vart är du på väg, vi hade ju en plan du och jag! Du springer för fort, titt som tätt tappar jag bort dig, när jag hinner ikapp försöker jag att få tag i dig, samla ihop er. Jag vill hålla dig fången, instängd. Med ett A under armen, D under andra och med H och D i nävarna, stretar jag på. Håller er hårt för att inte förlora greppet, igen.
Jag talar till er lågmält, tyst, nästan viskar. ” Jag orkar inte springa zickzack genom livet. Jag vill också stanna upp ibland, få känna mig lugn, trygg…” Du skrattar mig i ansikten, klappar mig på kinden och glider hastigt ur mitt grepp. Knogarna är vita, jag kramar dem än.
Jag orkar inte ropa längre. Jag följer dig som en hund. Då och då ropar du på mig. Lockrop, vill att jag ska skynda mig, springa snabbare. Men varje gång jag är framme vid din sida så drar du i väg igen.
Livet med dig är en ständig kurragömmalek. Jag vet aldrig vart jag har dig. Men jag vet att jag måste hitta dig, att vi ska vara tillsammans. Fungera tillsammans. Men hur mycket jag än försöker så tar du tar alltid över, det är alltid jag som får räkna.
Jag försöker ständigt dra upp dig på rätt spår. På den ”rätta vägen”, då du som oftast ränner i dikena. När jag tror att vi är tillsammans, att du är med mig, så talar jag ut i intet. När jag vänder mig om är du inte där. Jag blundar, räknar, och letar, igen…..
Hoppas att ni alla har haft en skön jul! Som ni vet hade jag ju en massa planer som bara skulle göras under mina lediga veckor. Men tyvärr går allt i ett annat tempo än vad jag önskar. Sedan jag slutade med medicinen lider jag av utsättningssymtom och min hjärna går i slowmotion. Jag är känsligare än vanligt för både ljus, ljud och stök runt mig. Har tom svårt att läsa texter eller bara tänka klart. Förutom att jag samtidigt mår skitdåligt på alla sätt kan jag väl förstå att min hjärna behöver pausa, vänja sig vid omställningen. Men det är svårt att förklara för en familj som bara vill att allting ska fungera som vanligt. ”Nej mamma kan inte ens titta på dig just nu gumman, jag mår tyvärr för dåligt för att ens hålla still mina ögon så länge”. Nej man får bara bita ihop och låtsas att allt är som vanligt.
Än finns det tid kvar så jag hoppas innerligt att det hinner gå över innan jag börjar att jobba igen. Igår var det riktigt kallt ute och idag ligger det snö på backen. Japp sonen väckte mig vid sextiden för att ge mig den informationen. Jag som har sömnproblem uppskattar verkligen och bli väckt av informationsskäl. I vanliga fall brukar det vara ”mamma jag går på toaletten nu”, ”mamma jag är vaken”, ”mamma nu är det morgon” osv. Men idag är ingen vanlig dag, idag är det en snödag, så idag blir det åka av…