Blogg

Jag frågade min bror när han var 12 år vad ADHD betydde för honom. Han svarade att det betydde att han var dum i huvudet. Jag ställde samma fråga tio år senare och fick samma svar.

Innan jag själv fick diagnosen ADHD tyckte jag synd om honom. Jag trodde att det var själva diagnosen som gav honom den känslan, eller om de kunde ha berott på hur han hade blivit behandlad av skolan, samhället. I hans fall kan jag ju inte riktigt veta, men när jag utgår från mig själv har jag precis samma känsla, att jag är dum i huvudet. Den känslan har jag burit med mig redan innan jag fick diagnos och jag har inte blivit fel/illa behandlad från varken skola eller samhället.

Jag kan givetvis inte tala för alla människor med ADHD men om jag bara utgår från mig själv så handlar det om min egen känsla, den där att man inte riktigt förstår hela vägen fram, jag når liksom inte hela vägen ut. Jag har alltid klarat mig, ALLTID. Jag har aldrig varit sämre än någon annan, snarare tvärtom, ändå sitter den där, känslan. Känslan av att vara dum i huvudet, känslan av att det hela tiden finns något där som jag inte förstår. Något som jag har missat.

Istället för att spela över, eller agera ut har jag spelat med. Nickat, låtsats och ansträngt mig in i det längsta för att det inte ska märkas.

För några år sedan beställde jag hem mina journaler från BUP, där kunde jag läsa att jag var intelligentare än genomsnittet, japp du läste rätt. Intelligentare än genomsnittet.  Jag vet inte hur många gånger jag läste den meningen, strök till och med över den med överstrykningspenna och läste den igen. Letade liksom efter ett fel någonstans, någon har ju uppenbarligen skrivit fel eller förstått fel, klantat till det helt enkelt. Den där meningen hjälpte mig inte, jag kände mig fortfarande som en bluff, en bluff som någon förr eller senare skulle avslöja.

Jag begärde ut mina journaler från ÖVM och även där gick det att läsa att jag hade en hög intelligens (stod visserligen också att vissa tester påvisade en exceptionellt låg begåvningsnivå, haha, men det relaterade dem till svårigheten att koncentrera sig). Men det spelar ingen roll vem som än säger det till mig, inte ens om självaste MENSA skulle komma och knacka på dörren. Ingen skulle kunna få mig att känna något annat.

Jag tror därför inte att det bara handlar om misslyckanden, för jag kan aldrig säga att jag riktigt misslyckats. Men jag har varit väl medveten om att jag fått kämpa mer än andra. Du mäter dig ständigt mot din omgivning och där såg jag väl skillnaden. Jag har alltid känt mig som en förklädd alien. Ingen ser på mig att jag är en utomjording, för jag fixar det. Jag kan göra precis allt det du kan, om inte mer. Men jag ser och känner att jag är annorlunda.

Jag har växt upp med den känslan och idag sitter den fast så starkt att ingen någonsin kan ta den i från mig. Idag vet jag visserligen att jag aldrig skulle ha jämfört mig med ”de vanliga”, idag vet jag att jag bär på superkrafter som ”de vanliga” inte äger. Jag har bara inte fått lära mig att använda dem eller hantera dem rätt för att någon högt beslutande människa trodde att vi alla skulle gå i samma led. Någon trodde att vi alla var byggda för att göra samma sak.

Ibland blir jag irriterad över hur vi använder psykiska sjukdomar/funktionsnedsättningar i vår vardag. Varje gång vi felanvänder dem förminskar och försmutsar vi dem!

Hår många har egentligen haft panik? Inte särskilt många om jag får gissa. Men alla slänger sig med det uttrycket så gott som dagligen. ”Jag fick fullkomlig panik”. Nej det du upplevde kan förmodligen kallas stark oro. Jag har haft panik 1 gång under mitt 34 åriga liv. 1 GÅNG! Och då höll jag på och hoppa ur Balder (en åkattraktion på Liseberg) när den var högst upp på toppen. Hade jag kommit loss så hade jag dött, men det tänkte jag inte på för jag hade fullkomlig panik. Jag grät så jag skakade och mina kompisar skrattade åt mig och tyckte att mitt beteende var roligare än åkattraktionen.

Hur ofta säger inte folk att de är deprimerade när de känner sig lätt nedstämda? De flesta som slänger sig med det har inte ens varit i närheten av en depression, de har kanske en dålig dag som högst!

Ångest är egentligen fel ord på det jag bär på. Och bara för att du vet hur ångest känns, bara för att du har upplevt det då och då så vet du INTE hur jag mår. GAD är STÖRRE än ångest, det är något du bär på DAGLIGEN, och ångest är inte hälften så tungt som att bära på GAD, så nej, du vet inte hur det känns!

Du lider inte heller av lite ADHD eller har en släng av schizofreni. Du har inte ens rätt att ta dem orden i din mun. Varje gång du slänger dig med sjukdomar du själv inte bär på förminskar du människor runt dig som lider på riktigt!

Igår kom den, som en käftsmäll i ansiktet. Som en för tidig julklapp, varken inslagen i glänsande papper eller med snören. Ångesten.  Den har hittat sin forna plats och bara på en dag har jag glömt hur det känns att vara utan den. Den gör mig lättirriterad, känslig för ljud och ljus. Och gör att hela mitt inre hamnar i uppror när jag känner att jag inte har kontroll över en situation. Jag kände inte av den när jag var hemma, i min trygga vrå. Jag hade förhoppningen om att kanske, kanske kommer den inte alls att komma tillbaka….

Vi åker ut till köpcentret för att handla skor åt dottern. Mannen går samtidigt och klipper sig. I skoaffären hittar vi inget bra, dottern är gnällig, det är massor av folk och sonen surar och springer iväg. Där och då kommer den! Mitt inre slits i stycken. Ångesten stegrar. Säger åt dottern att stanna där hon är samtidigt som jag inte vill lämna henne med blicken. Letar ivrigt mellan hyllorna efter sonen som springer kors och tvärs för att jag inte ska hitta honom. För honom är det en lek, för mig en nära döden upplevelse. Jag vill brista ut i gråt, skrika rakt ut. Stampa tjurigt som ett barn och kasta saker omkring mig. Men det gör jag givetvis inte. Man måste ju hålla ihop, hålla allt inom sig. Stressen stegrar.

Redan i den första butiken blir  jag medveten om att ångesten redan har intagit sig i min kropp, men jag kan hålla det under kontroll. Jag hittar sonen, försöker på ett lugnt och pedagogiskt sätt förklara för honom att han inte får göra så där, berättar hur rädd och orolig han gör mig. Han skiter i vilket.

Vi lämnar butiken utan skor. Jag söker upp min man, väntar på att han ska bli klar, känner att jag inte kan hantera det själv, är rädd att nå bristningsgränsen. Vi går tillsammans in i nästa affär, men jag kan inte längre få ihop det, jag hör bara en himla massa ljud och ser bara ett hav av skor. Jag vill likt min son springa och gömma mig, krypa upp någonstans bakom en hylla och bara gråta. Men det gör jag inte. Jag håller ihop. Mannen går ut med sonen i bilen, jag ska hjälpa dottern handla skor. Men jag hör inte längre vad hon säger, jag hör ingenting förutom allt oväsen som finns omkring mig. Jag vet inte ens vad hon ska ha för skor längre och varför.

Vi byter butik, och tillslut går vi ut med ett par skor. Innan vi åker hem måste vi bara ”åka förbi” matbutiken. Jag känner redan i bilen att det inte kommer att gå bra. Alla intryck, all stress, all ångest har gjort mig trött i både kropp och knopp. Jag är rädd att bara ramla ihop i en hög på golvet och bara ligga där, men det gör jag inte.

Vi går in med stora kundvagnen. Jag kan inte längre läsa ett ord i taget på inköpslistan, allt sitter liksom ihop som en stor massa. Jag kan inte fokusera, läsa listan, leta efter något och stoppa det i min vagn, samtidigt ha koll på de två barnen som springer runt omkring vagnen och tjatar och gnäller i ett frenetiskt tempo. Folk springer omkring kors och tvärs med sina kundvagnar. Jag skulle vilja be folk att stanna, stå still så att jag fan kan koncentrera mig. Men det gör jag inte. Jag ger mannen listan, kundvagnen och ansvaret över barnen. Själv går jag bredvid och försöker se normal ut, försöker att hålla ihop åtminstone till vi kommer ut i bilen. Biter ihop in i det längsta….

Jag hör inte vad tanten i kassan säger till mig, jag vet inte vad det kostade, eller vilka kort jag skulle dra. Jag försökte bara hålla mig till rutinen, till det som brukar förväntas av en.

När jag stänger bildörren om mig kommer tårarna. Barnen krigar i baksätet. Jag skulle bara önska att de kunde hålla käften. Men det gör de inte. Så att jag kunde få samla ihop mig lite, så att jag hade kunnat försöka dämpa ångesten som just nu fått alldeles för stor plats i min kropp.

-Vad är det med dig?, säger mannen och slänger en snabb blick på mig. Jag anar irritation i hans röst vilket gör mig än mer ledsen då jag i timmar kämpat för att hålla ihop, bara för att kunna fungera normalt så att ingen annan i min familj ska bli lidande. Så ingen utomstående ska se att det är något fel på mig.

Vad är det med mig? Jag önskar älskling, att jag kunde ge dig svaret. Jag önskar älskling att jag ägde lösningen. Men just nu gör jag inte det. Jag kommer fortsätta kämpa, jag kommer fortsätta att hålla skiten inom mig. Och det lilla du får se, dom där små tårarna, den är inte ens hälften av vad som finns på insidan. Så snälla låt mig bara få samla ihop mig själv utan att försvara mig, utan att förklara mig.

Jag har länge vetat att jag har ett stort behov av kontroll. Men oftast har jag tänkt att det varit hjälpsamt och är en av anledningarna till att mina ADHD symtom inte är särskilt synliga. Det händer inte så ofta att jag missar, tappar bort eller gör saker fel för att jag kontrollerar allt omkring mig HELA TIDEN (inklusive mitt eget beteende). Jag har inte analyserat anledningen till mitt kontrollbehov särskilt mycket utan mer tänkt att det är en strategi jag tagit till för att det varit nödvändig.

Men nu på senare tid har jag börjat reflektera mer över mitt ständiga behov och insett mer och mer att det endast är ett sätt för att hantera min ångest. Vet jag inte vad som väntar, eller om jag känner att jag inte har kontroll så upplever jag stark ångest. Idag uppstod tex två tillfällen där jag inte hade behövt att kontrollera, MEN jag var tvungen. Det ena var på jobbet, jag var själv i korridoren och skulle in till köket för att diska upp några grejer (mitt rum ligger precis intill). När jag står och diskar kommer en olustkänsla över mig, jag MÅSTE stänga och låsa dörren, ifall någon skulle komma in. (det fanns inga klienter i närheten och jag skulle märkt om någon var i korridoren). Men för att obehagskänslan skulle lämna mig och för att jag skulle kunna känna mig trygg så var jag tvungen att låsa dörren innan jag kunde fortsätta diska.

Det andra tillfället var i bilen hem. Jag hade pratat med min man i telefon och sedan lagt den bredvid mig på sätet. När jag hämtar upp min man flyttar jag telefonen eftersom han ska sätta sig på sätet. När vi kommer till dagis inser jag att jag inte vet vart min mobil är. Men helt logiskt förstår jag att telefonen är i bilen efter som jag själv inte har gått ur den, men jag är ändå tvungen att kontrollera för att kunna släppa tanken och minska min ångest. Självklart låg den i väskan, var annars??

Ja ni vet ju själva hur ofta man förelägger saker, lika ofta måste man leta upp dem, eller kontrollera att sakerna är där man vill att de ska vara (vilket de oftast inte är). Hela dygnet består av ett enda kontrollerande, inte konstigt att ångesten stegrade efter att jag fick barn, för vem kan kontrollera dem?

Ibland har jag fått höra ”om du bara kunde släppa loss någon gång, inte vara så himla präktigt”. Men det är ingen fasad jag håller upp för att vara bättre än någon annan. Det är inte ens mig du ser! Det är ångestens ansikte och mitt sätt att försöka hålla den under kontroll. Släpper jag kontrollen finns risken att ångesten tar över och börjar styra mig, istället för tvärtom.

Nu är det verkligen nedräkning och nedvarvning, 4 arbetsdagar kvar innan två veckors semester! Jag tycker verkligen om mitt jobb, men ibland är det skönt med en paus och bara arbeta med allt som ska göras i företaget. Försöka jobba ikapp liksom, just nu ligger jag efter med såååå mycket. Har inte ens hunnit skicka ut pressmeddelanden eller marknadsföra den senaste boken. Nej utan jag gick direkt på föreläsningsbiten istället. Varför stanna kvar i ett projekt när det är färdigt liksom?

Självklart har jag satt upp en massa mål som ska hinnas med under dessa två ”lediga” veckor, och förmodligen kommer jag bli besviken och stressad för att jag känner att jag inte hinner med dem.

Hur mycket jag än försöker så får jag alltid för många punkter på min lista, och skulle det hända att jag hann med varje punkt så tro inte att jag skulle sätta mig ner och vila och njuta av att blivit klar. Nej då är det direkt iväg till nästa projekt, sätta upp nya mål. Jag tillverkar själv så täta projekt så att jag inte får andrum där emellan. Så jäkla dumt!

Så under kommande två veckor skall jag:

• göra färdigt min intervjumall
• vila
• skriva färdigt två föreläsningar
• pausa
• färdigställa mitt och Marias marknadsföringsmaterial
• varva ner
• läsa X antal böcker
• koppla av
• träna (varje dag)
• återhämta mig
• bygga upp ett nytt strukturerat och välordnat kontor
• samla kraft
• pussas och kramas med barnen
• finna ro
• mysa med hundarna

Resten av tiden tänker jag ägna åt min man (om inte någon ny spännande idé dyker upp).