Blogg

Många jag pratar med har ”kämpat” för att få en ADHD diagnos, eller beskriver att de kände en lättnad av att få diagnosen. Att de äntligen fått ett svar….

Jag kände mig varken glad eller lättad.  Jag kände mig bara ledsen, så jävla ledsen!

Jag har inte ifrågasatt diagnosen i sig, men jag har verkligen ifrågasatt om jag ska ha denna diagnos. Tänkt att det måste gjort något fel,  att de där jäkla testerna inte stämmer. Vem fan trycker inte x antal gånger för mycket vid det där datortestet till exempel.

-man kunde se vi detta testet att du gjorde fler fel än genomsnittet.

-ja, men alla måste göra fel här!

-ja, men du gjorde fler fel än genomsnittet vilket tyder på svårigheten att kontrollera impulser.

-nej det tror jag inte! Här måste ju vem som helst haft svårigheter!!!!

-ja, men du påvisar STÖRRE svårigheter!!!

Och alla de där testerna som påvisar koncentrationssvårigheter, vem fasen tycker inte att de är urtråkiga och får svårigheter och koncentrerar sig här och där?!?

Nej, jag känner mig fan inte lättad, jag känner mig förbannad!!! Jag har funnits i psykiatrins journaler sedan 1993, och nu, NU säger de till mig att jag har en diagnos och att jag behöver medicin. NU!?! Du erbjuder ett svar på mitt lidande men det är fan 20 år sedan jag egentligen behövde det svaret, hjälpen.

Det gör ont att veta att skyddet runt om oss inte håller, att de som skulle hjälpa bara skrev in det i sin dator och sedan stod och såg på….

Jag blir arg, besviken. Vem fan är du till att komma och säga att jag har svårigheter när jag har tagit mig ur de största själv, att erbjuda hjälp när det är ”försent”. När jag själv har fått leta efter strategier bara för att få min vardag att fungera normalt. Vart var du när jag behövde dig?

I mina journaler fick jag reda på att jag har lidit av en depression. Det är det aldrig någon som har sagt till mig. Varför? Är inte jag den förste som har rätt att veta? Vad gör uppgifterna för nytta i din dator när hjälpen  inte når ut till mig?

Du får fan inget tack av mig, du får fan ingen förlåtelse. Det du erbjuder mig nu är ingen hjälp, det läker inga sår och suddar inte ut några minnen.

Jag tänker på den där lilla tjejen som under alla skolår gick med en sådan stor ångestklump i magen att hon knappt kunde andas. Jag tänker på tonåringen som skar sig i armarna och stoppade fingrarna i halsen, hon som under hela sin uppväxt jagades av ångesten. Vem såg henne? Vem hjälpte henne? Be henne om ursäkt! Säg förlåt till det där lilla barnet! Kom fan inte till mig och säg till mig vad jag behöver eller vad jag ska göra. DU bär uppenbarligen inte på den lösningen.

För mig har det varit en jäkla smäll att falla genom skyddsnätet som ska finnas runt om oss. Jag ropade efter hjälp för att återigen kunna resa mig upp. Du kom, borstade av mig dammet och sa:” Ojdå, du är nog en sådan person vi borde ha fångat upp. Vi missade dig. Vi tog dig inte på allvar, fast att du sedan 13 års ålder ropat på hjälp.”

Du förväntar dig att jag ska känna mig lättad, att jag själv ska lägga mig i det där skyddsnätet och låta det vagga mig till ro. Men jag kommer inte att komma frivilligt, kommer jag så gör jag det motvillig. Jag är fortfarande öm från fallet, och rädd. Rädd för att ramla igen. Nu är din uppgift att fånga in mig, du vet det, jag vet det. Ändå låter du mig gå.

Återigen gör du mig besviken.

Nu har jag fått bekräftat från mitt handledare att jag kan gå vidare med min uppsats. Så nu är det snart dags för intervjuer. Jag söker därför personer med ADHD som varit dömda till en kriminalvårdspåföljd. Om de bor i eller i närheten av Vänersborg är det en fördel, annars kan jag förmodligen också köra intervjun via telefon. Personen skall ha en diagnostiserad ADHD problematik.

Är du intresserad av intervjun så kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Det känns omöjligt att förklara, och hur mycket jag än försöker så får jag oftast bara folk till att skratta. Det låter roligt, kreativt och spännande. Ja det är ju sån min hjärna är, den har liksom inga begränsningar. Den lever sitt egna lilla liv.

Igår morse satt jag och åt hotellfrukost och tänkte på hur dåligt de marknadsförde sina egna produkter. Min hjärna började spinna vidare på hur hotellet skulle kunna bli bättre och tjäna mer.

”Om de ställer fram sina egna teér främst så att folk dricker dem först och sedan också informerar dem att de är till försäljning genom en skylt, så skulle iallafall jag köpt med mig en påse hem om jag gillade téet. På teförpackningen skulle adressen stå till deras webbshop så att man lätt kunde beställa hem teét igen. Samma skulle man kunna göra med sin hemmagjorda myssli, osv, osv……”

Jag satt säkert i 30 min och kom på en massa företagsideér som inte är mig till någon nytta alls. Totalt slöseri med tid och energi. Och min hjärna är sådan HELA TIDEN. Vart jag än kommer så börjar den fokusera på vad man skulle kunna göra annorlunda, vad kan man göra bättre. Det är ju visserligen jättebra om det gynnar en själv men för mig blir det ett sådant både slöseri på tid, men också en av anledningarna till att jag aldrig kan vila. Hjärnan tillåter mig liksom inte.

Mitt huvud är som en kastrull med popcorn som aldrig slutar att poppa, där oljan tar slut och där det alltid bränner fast i botten. En stor del av mitt arbete går åt till att skrubba den där kastrullen, och sedan börja om från början igen.

Det har pågått i några år nu, kastrullen börjar bli repig och allt bränner lättare och hårdare fast, samtidigt som tillgången till olja minskar. Antingen måste jag få tillgång till mer olja eller lära mig att ta av kastrullen innan de bränner fast.

Det låter så enkelt men är så svårt. Det är omöjligt att i en vardag med alla måsten hinna skaffa sig tillräckligt med olja, och funktionhindret du bär på innebär att du aldrig får kastrullen av plattan i tid.

Jag skulle behöva någon som hela tiden checkade av min bränsletillgång och som lyfte av locket så att idéerna fick poppa ur kastrullen. Men istället lägger du locket på, gömmer undan oljan och sätter plattan i bott.

Jag vill lära mig, men har inte förmågan. Du vill hjälpa men har inte kunskapen….

Det ryker, luktar bränt. Jag inser när brandlarmet går att jag har gjort det igen. Du sätter på fläkten och drar ur batterierna, som om det skulle hjälpa.

• När du talar till mig, var konkret. Säg vad du tycker och tänker, det du egentligen menar. Jag förstår inte alltid det du säger ”mellan raderna”, eller det som är inbyggt eller underförstått.
• När jag frågar en fråga så ber jag om ett svar. Jag vill ha svaret. Inte en lång historia. Det får mig att tappa fokus och inte förstå någonting.
• Ge mig inte flera arbetsuppgifter på en gång. Jag tappar bort mig, gör allt på en gång, eller glömmer bort allihop då jag ska försöka hålla allt i minnet samtidigt. Låt mig göra EN sak i taget.
• När jag har något att säga/berätta vill jag gärna göra det med en gång, det faller annars så snabbt ur minnet och jag hittar det inte igen.
• Låt mig ta pauser. Jag gör det inte för att jag vill utan för att jag måste. Detta för att sedan kunna arbeta effektivare.
• Jag vill ha klara regler och en tydlig struktur. Annars så målar jag lätt utanför ramarna.
• Låt mig få utlopp för all energi och kreativitet, om den stängs in blir jag svagare, förminskas och tappar bort mig själv.
• Sätt upp ett tydligt och högt staket och låt mig få springa fritt inom gränserna.
• Om du vill vara min vän, få mitt förtroende. Så räds inte min framfart. Kom inte för nära för då flyr jag, men inte heller för långt ifrån för då når jag dig inte. Låt mig hålla i taktpinnen och stanna kvar fast att jag säger åt dig att gå.