Om en månad

Jag hoppas ha kommit i gång med den samtalsklient jag ska ha under handledning detta året och jag hoppas också ha sålt platser till alla mina planerade workshops så att de är fulla. Jag hoppas vara full av energi och ha lusten att planera in ännu mer workshops eller aktiviteter i lokalen. Jag hoppas också att jag hittat någon rutin vad gäller yoga och meditation. Jag tar verkligen mina förkylningar och mitt ryggont på allvar. Jag är inte en person som brukar bli sjuk. Tvärtom. Hela familjen kan ligga i både magsjuka och förkylning utan att jag drabbas. Jag misstänker att stress är en underliggande orsak till alla min besvär och då menar jag psykisk stress, oro. Och inte stress i min vardag för det upplever jag inte. Så om en månad hoppas jag att jag minskat min mentala stressnivå, byggt upp mitt immunförsvar och hittat tillbaka till mig själv igen.

Om sex månader

Om sex månader hoppas jag att det är full aktivitet i min lokal. Att jag hittat en lagom nivå på aktiviteter och hur den ska användas. Jag hoppas ha testat på både nymåne- och fullmåneritualer och kanske även testat att hålla i några egna. Jag hoppas fått in några nya samtalsklienter och ha färdigt klient två som ska handledas under hösten. Jag hoppas att jag hittat någon form av struktur på jobbet. Att jag har klienter som kommer, är motiverade och går igenom hela sina program. Jag önskar att jag har lärt mig massor av mitt halvår, att jag är en ännu bättre terapeut än tidigare och att mina klienter på frivården kommer frivilligt fast att det är under tvång. Jag hoppas vara godkänd och certifierad i mina pågående utbildningar, jag hoppas att jag lyckats att hålla mig frisk och att jag börjat springa igen.

Om ett år

Om ett år sitter jag här och är klar med min terapeut utbildning. Jag hoppas känna en stor lättnad och lycka. Jag hoppas att min verksamhet har byggts upp så att både jag och bästisen har en trogen tribe som kommer på alla våra aktiviteter i lokalen. Att vi slipper tänka på sälj utan kan leka och testa ideér utan att behöva anstränga oss. Jag hoppas att jag har flera pågående samtalsklienter och att allt rullar på av sig själv. Jag hoppas att jag är nöjd, glad och tacksam att jag tog på mig utmaningen med att läsa till terapeut och att skaffa mig en lokal. Jag hoppas att jag känner att jag hamnat rätt och är på rätt spår vad det gäller mitt företag. Jag hoppas också att jag startat (eller är  på gång att starta) en fullsatt grupp för företagare som behöver pepp och rådgivning, och jag hoppas att både jag och familjen får hålla oss friska. Jag hoppas att jag håller fast vid både fysisk och psykisk träning och att det får mig att fortsatt må bra. Jag hoppas att mitt och bästisens ”projekt” går bra, att det gått över våra förväntningar och ger oss både glädje och energi. Jag hoppas att jag njutit av året, att jag hittat glädje, fortsatt att bygga band, med människor jag tycker om.

Vart vill du vara om 1, 6, 12 månader?

Nu var den efterlängtade dagen över, och än är det ledighet kvar. Vi fick en härlig jul. Älskar att samla familjen tillsammans. Barnen har blivit så stora nu att de nästan sitter med hela kvällen och deltar i de vuxnas konversationer. Mysigt. Själv kunde jag knappt prata. Har drabbats av förkylningen från helvetet omgång två och tappade rösten helt på julafton.

Jag har ingen feber denna gång, men inte heller någon röst. Mest ett tungt huvud och slemmiga lungor vilket gör att man inte kan sova på nätterna. Men lika glad är jag för det.

Dottern fick köra sminkningen på jul också, hon är ju en hejjare på det där. Själv satt jag på julaftonskväll och kände att jag bara ville slita av mig masken. Förstår inte hur folk kan gå runt med så där mycket smink. Känns helt onaturligt i mitt fejs. Känns som att ansiktet ska krackelera så fort man rör en min. Men eftersom jag var stum hela kvällen gjorde jag väl inte så många miner. Eller ja, jag var väl inte tyst en minut men jag pratade ju förgäves. Det var inte en människa som hörde vad jag sade.

Och mitt hår skulle ju plattas också. Det är ju drömmen, det där med rakt hår. Både jag och min dotter älskar den där känslan att kunna dra fingrarna genom håret (omöjligt pga massa trassliga lockar annars) och jösses vad långt hår jag hade. Man glömmer lätt det eftersom det åker upp med en halvmeter (smått överdrivet) i vanliga fall.

Förutom att bli frisk ska jag hänga med dottern på julrea någon av de lediga dagarna. Jag ska sätta mig och göra ett schema för meditationsritualer som jag ska komma igång med nästa år, skicka ut ett nyhetsbrev och bestämma datum för planerade workshops. Jag ska kontakta personen jag ska ha i terapi, göra färdigt papper och avtal, boka hotell för utbildningsåret och förhoppningsvis hinna gå några långa promenader och hänga med bästisen. Ja som ni ser, en hel del att sysselsätta mig med. Hoppas ni får en fin fortsatt julvecka!

2019:

Vilka människor har du träffat som gjort intryck på dig?

Denna är lika svår att svara på varje år så jag måste nog skylla på mitt minne för jag träffar ju helt fantastiska människor (men minns ingen av dem).

Vilka händelser förändrade dig på något sätt?

Att bara ha klarat av det här utbildningsåret är ingen händelse i sig men är något som förändrat mig då jag gått emot en massa rädslor och stått ut i saker som varit jobbigt. Jag mådde så otroligt dåligt av att få betala höstterminen 2019 ur egen ficka. Trodde att det skulle förgöra både mig och min familj. Men att komma ur det här halvåret och sett att vi klarat det utan några större problem ger mig absolut hopp för framtiden.

Vilka händelser fick dig att växa som person?

Min KBT-utbildning och min egen terapi. Jag tror att det var detta året då jag på riktigt förstod mina ”inbyggda scheman” och har därför kunnat jobba med dem. Idag, när jag blir så där oväntat eller överdrivet ledsen vet jag att det inte är den vuxna delen av mig som reagerar utan det där lilla barnet, som jag nu försöker att lära mig att ta hand om. Jag har absolut lärt mig mer om mig själv detta året!

Avklarade mål:

• Klarat mitt första utbildningsår -check.
• Lägga undan min 1000 kr varje månad för egenterapi -check.
• Jobba ihop 120 000 kr för resterande del av utbildningen -ej avklarat
• Få koll på företaget inkomster och utgifter -check.

2020:

Vilka människor vill du ska komma i din väg?

Jag vill 2020 träffa en massa deltagare till mina utbildningar och kurser. Jag önskar också en handfull skock med klienter att samtala med. Jag skulle vilja ha en trogen följarskara som är med på alla mina påhitt. Som jag får se utvecklas och växa, men som också kan hjälpa mig att utvecklas och växa. Jag drömmer också om en kvinnlig företagsgrupp som kan hjälpa, stötta och peppa varandra.

Vilka positiva händelser önskar du ska ske som gör dig till en bättre person?

Jag måste nog hålla kvar vid förra årets ord. Jag hoppas lära känna människor och hoppas hitta fler personer att släppa intill mig.

Vad vill du uppleva i syfte att växa som människa?

Jag skulle vilja uppleva ett ”enkelt” företagsår, där kunder och klienter naturligt avlöser varandra. Just nu har jag fastnat i tanken ”det kommer att bli svårt”. Och det kanske delvis är sant men tanken hjälper inte mig. Självklart är det svårt att överleva 100 % på en terapeutisk verksamhet, men det är inte omöjligt. Jag vet att jag är en duktig terapeut och jag borde hellre säga det till mig själv än ”det kommer bli svårt”. Så jag önskar mig själv motsatsen ”det kommer bli enkelt”. Så att jag i slutet av året kan säga ”in your face” till mig själv och hytta med näven för att det kan gå bättre än vad jag själv tror.

Mål 2020:

Mitt största mål är att klara utbildningsåret, resten kommer i andra hand. Det är så klart att det finns otroligt mycket jag vill men jag kan inte kämpa för så mycket annat just nu. Jag måste hålla fokus! När jag fick lokalen började jag genast brainstorma hur många workshops och utbildningar jag skulle ha, men bästisen drog ner mig på jorden. Man ska orka också. Så sant. Så vi kom fram till att 4 workshops på ett år är lagom (men får jag till några extra är jag glad). Jag vill givetvis få in lokalkostnaden så att jag slipper ta ur egen ficka. Det är en önskan, men ingenting jag kommer att jobba stenhårt för eftersom skolan kommer först. Så mål för 2020 är alltså:

• att klara av det sista utbildningsåret
• att hålla fyra workshops
• att ha färdiga grunder och planer för både nestor förlag och min terapeutiska verksamhet inför 2021
• att få färdigt min lokal
• att båda hemsidorna ska vara klara

Här hittar du bokslut för 2018, 2017,

Vill bara hoppa in och önska er en god jul och hoppas på att ni får en fantastisk dag!

Att ge dom vad dom vill ha

Det luktar julgran och kaffe. Och tystnaden, denna fantastiska tystnad när resten av huset sover. Det är så att man vill stanna tiden. Hundens andning, kattens spinnande, regndropparna mot plåttaket och mina fingrar hastigt rusande mot tangenterna är det enda som hörs.

Idag är det några timmars arbete kvar innan jag går på en efterlängtad ledighet. Som jag har längtat. Och barnen, dom där fantastiska barnen. Dom trånar och längtar. Efter en stund som så himla snabbt är över.

Är du nöjd med julklapparna frågar mannen mig, hans eget svar ligger inbäddat i frågan. Och jag tror att han vet mitt innan jag säger det rakt ut. Nej, självklart inte, man vill alltid ge mer. Det känns aldrig tillräckligt, trots att vi alltid spräcker pengagränsen vi satt upp för oss själva. Man är så rädd att barnen ska bli missnöjda. Att ögonen slutar glittra. Att kvällen slutar i besvikelse och brutna löften. Det är jag som får sätta stopp, alltid. Han vill tömma plånboken och ge dem allt vi har medans jag försöker lugna mitt inre med att säga att vi gett tillräckligt. Att det inte bara är gåvorna som räknas, utan också tiden tillsammans.

(Men säg det till en 13-åring som önskar sig en gant-tröja).

Hos mig har det aldrig bott någon julstress. Men det finns en stress, över att inte kunna ge människor vad de vill ha. Och jag kan inte ge mina barn allt de vill ha. Idag står det inte längre en boll, eller lego på listan. Nej nu handlar det om airpods, calvin clein och gant kläder. Vet inte vart mina små barn tog vägen?

Jag har möjligheten att ge mina barn mer än vad jag själv fick. Och det är jag djupt tacksam över. Men man måste stanna där, sätta sina gränser. Både för deras och för min skull. För vi blir ju inte lyckligare av prylar. Barnen är friska och glada redan innan de öppnat sina paket. Det gäller att komma ihåg det. Det finns egentligen ingenting vi behöver. Mer än varandra <3

Följ dina drömmar

Jag vill vara företagare, terapeut, en yogi. Jag vill vara en person som tränar, mediterar, tar hand om mig själv. Jag vill vara modig, pålitligt, tydlig, självklar. Jag vill vara en person som stöttar, vägleder, hjälper till och alltid finns tillhands utan att för den sakens skull göra våld på mig själv.

Många skulle nog säga att jag redan är mycket av det där men vet du vad?

Det krävs att jag verkligen anstränger mig. Inget av ovanstående kommer av sig själv. Jag har drivit mitt företag i över sex år och ibland har jag velat kasta in handduken men valt att inte ge upp, vet du varför?

För jag vill inte vara en sådan person. Jag vill inte vara den som ger upp när det går emot mig, därför fortsätter jag fast att det vid tillfällen både gjort mig ont och gjort mig sömnlös. För att bli terapeut var jag tvungen att aktivt söka och välja en utbildning och sedan fortsätta kämpa mig framåt i flera år. Jag hade aldrig kunnat bli terapeut om jag inte AKTIVT gjorde ett val och tog tag i det.

För att kalla mig yogi krävs det att jag yogar regelbunden, det räcker inte med att jag köper en utrustning eller är med på ett pass då och då.

Jag kämpar varje dag mot rädslor, får hela tiden göra val för att fortsätta arbeta på den jag vill bli. Jag hade kunnat välja ett enklare liv, jag hade förmodligen mått mycket bättre (ångestmässigt) om jag stannat innanför min komfortzon.

Det jag vill säga med detta inlägg är; stanna inte kvar i dina drömmar (gör dom till verklighet). Pjäsen flyttar sig inte framåt om du inte rör den själv. Om du vill bli en författare måste du skriva, om du vill bli en konstnär måste du måla. Om du vill bli en person som står upp för dig själv måste du öva på att säga ifrån.

Vad hindrar dig? Andra människor eller dina egna tankar?

Gör dig isåfall av med båda! Du blir inte den du vill vara av utan att själv göra något åt det. Det kommer aldrig att komma någon med ett magiskt trollspö, du kommer aldrig förvandlas över en natt.

Det spelar ingen roll hur mycket du vill, viljan tar dig ingenstans. Det är ”görandet” som förändrar världen, förändrar dig.

Det jag vill säga är att dina drömmar inte kommer till dig, då måste gå efter dem! Så spring efter dem, NU.

Skulle åka till lokalen med bästisen häromdagen för att ta lite bilder till min nya hemsida. Jag lät dottern sminka upp mig då hon är mer kunnig på sånt där än jag själv. Highlighter (hur stavar man det ens), conselier, foundation med mera. Herregud känns alldeles för övermäktigt för mig som tycker att jag sminkar mig mycket då jag de senaste åren börjat använda ögonskugga.

Men jösses vilken skillnad (och vilken smutsig spegel hon har), jag kände mig som en annan människa. Så mycket piggare och fräschare med allt det där i ansiktet. Men nej, aldrig att jag skulle orka göra det där själv varje morgon.

Grymt duktig trettonåring vill jag säga. Jag visste ingenting om smink när jag var i den åldern. Var i för sig inte  heller särskilt intresserad. Och flera fina bilder blev det, både på mig och lokalen. Men mest lokalen. Själv avskyr jag att vara med på bild. Jag måste jobba på det. Jag blir så totalt obekväm när någon tar fram en kamera (till och med när jag själv gör det). Det värsta jag har gjort var när jag skulle filma mig själv för att vara med i ”mitt psyke och jag”. Jag gjorde det, filmande mig själv i flera månader. Men det blev aldrig lättare. Man borde ju komma över det där tänker jag ju mer man utsätter sig och utmanar sig, men inte. Det är väl något jag får jobba med kommande år, eller inte.. vi får se.

I veckan ska jag jobba med att sätta upp en hållbar plan för det kommande året. Jag tror att jag behöver minska ner mina inlägg här då jag känner att det har varit svårt att hinna med i mitt resande och läxläsande. Ju tröttare jag blir, desto mer tappar jag orden och jag är så jäkla rädd om mig själv. Jag vill verkligen inte gå sönder. Vill inte göra för mycket. Pressa mig själv för hårt. Jag behöver välja mina kanaler och vart jag ska lägga min energi. Kanske ska rådgöra med bästisen om detta.

Jag håller på och bygger en ny hemsida men även denna ska göras om. Och i förändring kommer jag över se över mina tjänster och är osäker på om jag ska fortsätta ge ut andras böcker då tar otroligt mycket tid och energi men inte ger något annat än glädje tillbaks. Jag har älskat att ge ut mina författares böcker, att se de uppfylla en dröm. Men kostnadsmässigt och energimässigt är jag den stora förloraren. Jag får även  mängder med mail från folk som vill ge ut sina manus. Att bara skriva nej till alla tar sin tid.

Ingenting är klart än. Det ligger bara i tankarna, men jag ska bygga en hållbar plan. Detta året ska jag bygga en stabil grund för min kommande verksamhet. Se vilka företagsben som ska få finnas kvar och vilka som ska bort. Företaget är till för min egen skull, för att jag ska växa och ha roligt och jag måste hålla. Hela vägen ut.

Både jag och företaget har förändrats genom åren och så kommer det kanske alltid att vara. Men det jag har lärt mig är att inte ge mer än vad jag får tillbaka, att hela tiden se över min energi. Kostnader och intäkter. Både fysiskt och psykiskt. Det hjälper inte att ha med sig tanken ”att vara rädd om sig själv” så vida man inte gör något åt det. Även om jag har bromsat på otroligt många plan så känner jag att min kropp varnar mig och att jag behöver lyssna på den, ge den mer tid.

Jag klarade detta året, det är bra. Men jag har ett till framför mig med otroligt många utmaningar så jag behöver planera in glädje och återhämtning till lika stor del som jag planerar in jobb. Se till att göra det du med <3

Det känns som att jag tappar bort mig själv lite. Mellan detta företaget, och det andra jag håller på att bygga upp. Mellan skola och jobb, mellan dröm och verklighet. Helt plötsligt känns allt för stort för mig, jag tappar taget. Famlar mellan bokstäver och vet inte vad jag ska säga. Kanske behöver jag lite distans…till mig själv. Eller till andra. Jag vet inte.

Men jag vet att huvudet värker och ryggen gör ont, samtidigt som jag befinner mig på en sådan fin och bra plats i livet. Jag vill inte vara någon annanstans just nu. Ändå vet jag inte riktigt om jag är här.

Känns galet egentligen att vi går mot jul. Samtidigt så skönt då jag har två veckors ledighet. Ska bli så härligt! Hoppas såklart att jag får väldigt mycket gjort under dessa två veckor.

Dottern ringde mig under min utbildningsvecka och berättade att de hade julpyntat hemma men var helt uppgiven för att vi inte hade julgardiner. Det var tydligen det som gjorde hela julen menade hon och att detta skulle förstöra hela hennes barndom. Min första tanke var att jag verkligen MÅSTE köpa juldukar och julgardiner, men nästa tanke jag landade i var att om bristen på julgardiner kommer vara hennes hemskaste minne från hennes barndom så måste hon ändå haft en ganska bra sådan. Värre kan man ju ha det 🙂

Ska villigt erkänna att vi är ganska dåliga på julpynt här hemma. Vi har självklart stjärnor, stakar och tomtar men det är inget jag lagt ner hjärta och själ i. Skulle kunna bättra mig på den fronten, för mina barns skull 🙂

I morgon bär det åter iväg till malmö. Sista tillfället för denna termin. Det slår mig så här när jag ser tillbaka på året hur tufft resande är för mig. Det verkligen tär på min energi. Jag är en hemma människa. Punkt slut. Trots detta mår jag just nu oerhört bra. Det känns som att jag kunnat sätta punkt för flera saker samtidigt vilket alltid är en lättnad för mig.

Det slog mig också härom natten att jag förra året i december hade skrivit på papper för att gå terapiutbildningen och detta året i december har jag skrivit på papper för egen lokal. Undra vad jag kommer hitta på för nytt nästa år?! Skämt åsido så befinner jag mig ständigt i utveckling, ibland får jag påminna mig själv om hur uttröttande det faktiskt är att hela tiden utmana sig själv, även om det på många sätt är roligt. Jag behöver stå still ibland (även om jag inte tycker det själv). Kanske är det nästa sak att öva på, sätta som mål? Att inte hela tiden utmana mig att växa, utan att ibland stanna upp och vara nöjd?

Nej, vem försöker jag lura? Det kommer aldrig hända! Torsdagkram till er!