Allmänt

Jag har alltid varit en ordningsam människa, jag vet oftast vart mina tillhörigheter är och har sällan berg av disk eller tvätt. Men med två barn i familjen går det aldrig att hålla den där ordningsnivån man önskar, deras saker sprider sig magiskt över hela huset. Spelar ingen roll om du precis tog bort en leksak, efter några sekunder är den där igen. Oftast klarar jag det, klarar av att jag inte kommer upp till den där nivån och ordning och reda jag vill ha. Men ibland, när jag mår dåligt så förvandlas det till kaos.

Hemma är det förmodligen varken mer rörigt eller mer städat än vanligt, men i mitt huvud förvandlas allt till en trasslig oreda där man inte vet vart man ska börja. Jag ser bara en hög av smuts, ett berg av prylar och ett arbete som aldrig tar slut.

Det är som att jag behöver ha ordning runt mig för att det är så rörigt i mitt huvud, och när jag då faller ner i mina svackor så behöver jag än mer ordning, än mer tystnad. Istället för att tex ta tag i disken så börjar jag städa i en garderob. Det som stör mig mest vid dessa tillfällen är det jag inte ser, oordningen på vinden, leksakerna som ligger utspridda över tomten eller den oanvända ingången som är täckt med skit.

Då, när jag mår som sämst, vill jag skrubba insidan av badrumsskåpet, under vasken, sortera kläderna i färgordning, bara för att försöka få någon form av kontroll i mitt huvud.

Igår när min man kom hem stod disken kvar på bänken, och påsar med prylar stod framme i köket, prylar jag hittat i garderoberna man inte är inne i. Jag städade ställen som inte syns, men som känns, i mig.

Det är först efteråt jag kommer på mig själv. Att när jag har detta beteende så kanske det inte är städa jag behöver. Det kanske faktiskt är att sitta ner…och bara andas….

Midsommaren löpte rätt smärtfritt förbi, en och annan olycka skedde dock. Som tex när tårtan inte fick plats i kylen. Men problemet löste sig snabbt genom att bli till hundmat. Lycklig och mätt hund i alla fall  :Approve:

Nu har jag två ensamma semester veckor framför mig innan mannen också är ledig. Jag kan tycka att det kan vara rätt skönt ändå att lulla runt här hemma ensam och få göra allt i sin egen takt. (förutom att två hetsiga barn då :Tounge-Out: ).

Jag är ju inte den där personen som tycker att semester består av vila. Jag tycker att den består mer av göra, göra saker man inte hinner annars. Så som att rensa garderober, ta tag i de där tråkigaste städutrymmena eller ringa samtalen som aldrig blir av. Jag har listor varje dag som jag vill bocka av att jag har gjort. Att vila och sitta still för länge gör mig irriterad och rastlös. Jag vill att saker ska hända, hela tiden…

På dagens lista står bland annat att gå till tandläkaren med dottern, tömma tvättkorgen och rensa ur en av alla garderober här hemma. Japp, så dagens röjning börjar nu! Ha en bra Måndag  :Pleasure:

Ja det blev en liten midsommarbukett, på bild i alla fall. Inspirerad av en somrig bukett på jobbet. Ute är det lite fattigt på blommor fortfarande tycker jag. Men då har vi alla härliga färger och dofter framför oss tänker jag ☀️?

Idag väntar dans runt midsommarstång, mat med goda vänner och förhoppningsvis lite sol. Ha en bra dag!

Nej men nästan. Sommar och semester är det i alla fall. Nu har jag fyra tomma veckor framför mig. Känns underbart! 

Men självklart har jag fortfarande små mål som jag vill hinna med under semestern. Tex:

• Rensa min dator 
• Finputsa på hemsidan
• Planera inför höstens 12-stegs program
• Göra färdigt intervjuerna för min uppsats 
• Planera föreläsningar inför hösten 
• Boka in datum och lokal för vernissage 

Önskar er alla en härlig midsommar!

☀️☔️????

Hunden skulle så klart inviga utemöblerna direkt.

Alltså vår trädgård. Ja, jag vet inte vart jag ska börja eller hur det kommer att sluta. Men nu har vi gjort det igen. Gjort om och förhoppningsvis gjort rätt.  Under helgen har min underbara man byggt denna veranda. Japp, vi rev vår gamla som vi byggde för två år sedan och byggde en ny. De som känner oss vet att vårt hem ser annorlunda ut varje gång de kommer hem till oss. Och oftast är det inte bara det att vi möblerat om eller köpt något nytt. Nej vi river väggar, flyttar kök, tapetserar om, bygger upp och river ner, om och om igen. Själv börjar jag bli lite trött på det, fast att det ofta är jag som drar igång projekten…och min man som avslutar dem.

Har varit: örtagård, hönshus. Nu: växthus.

Som vid det tillfället jag skulle anlägga en örtagård för sex år sedan. Då utsåg jag den här plätten på tio meter. Tyckte jag var en skit bra idé fram tills jag hade köpt x antal örter och insåg svårigheten med att täcka 10 meter!! Hur fan tänkte jag där??

Har varit:örtagård, bärodling, såbäddar. Nu:lekplats.

Året efter flyttade jag de plantor som överlevt till denna plats. Den skuggigaste sidan av huset. Fråga mig inte hur genomtänkt det var…

Har varit: potatisland, odlingsbäddar. Nu: gräsmatta.

Året efter tänker jag till ordentligt. Bygger odlingsbäddar intill växthuset. Gör snyggt med grus runt hela odlingsområdet. Men vet ni hur jobbigt det är att rensa allt ogräs runt lådorna och gruset? S K I T J O B B I G T!!

När jag för fjärde året i rad ska flytta skiten finns det inte något levande kvar. Nej, men vi börjar om från början igen. Gör om, gör rätt!!

:Yes-Sir:

Jag undviker att se på nyheter och läsa dagstidningar, just för att jag vet att jag är extra känslig. Jag vet att jag lever utan hud, saknar filter. Allt går rätt in…

Jag har extra känsliga känselspröt som ständigt söker upp sorg och smärta, därför måste jag försöka att undvika det så gott det går, för att skydda mig själv. För mig räcker det att se ett påkört djur vid vägkanten. Den släpper liksom inte min näthinna på hela dagen och poppar upp i mina tankar till och från. Varför fick inte den leva, varför var det djuret tvunget att dö?? Det gör ont i hela mig….

Men oavsett hur mycket jag än försöker så går vissa saker inte att undvika. Som det här med Lisa som varit borta och nu hittats död. Från att jag hörde det vid första tillfällen har jag inte kunnat släppa henne vid tanken, jag har för en gångskull tittat i tidningar för att jag så gärna vill se nyheten är att hon är ok, fast att jag i magen hela tiden kände att det är tvärtom….

Så idag kom det. Beskedet som ingen människa ville höra. Det gör ont i hela mig, jag vill bara stoppa tiden, stanna upp, skrika, gråta fast att jag inte ens kände henne, men mitt liv rullar på som vanligt.

Jag tänker på hennes familj, hennes vänner, på henne. Världen borde stanna. Ingen har rätt att vara lycklig idag, när ett oskyldigt liv har tagits i från oss. Hur mycket jag än försöker att kämpa emot som finns mina tankar ändå hos er [wp-svg-icons icon=”heart-broken” wrap=”i”]

      Idag har hela familjen varit inne i stan och firat Sveriges nationaldag. Massa lek och stoj blev det. Kvällen kommer att tillbringas framför datorn med bokföringen efter det ska jag ägna mig åt att fortsätta måla. Önskar er en härlig kväll!!

När jag växer mig större blir farorna mindre.

För över 15 år sedan lovade jag mig själv att aldrig låta min rädsla stoppa mig. Det var på den tiden när hela världen skrämde mig. Då när jag knappt vågade se människor jag inte kände i ögonen, än mindre prata med dem. En dag kände jag att det fick vara nog, någon förändring var tvungen att ske och det var bara jag som kunde göra den.

Från och med den dagen sa jag JA.

Varje gång jag var rädd och ville säga nej, så sa jag ja. Jag gick på en date med en person jag inte kände, sade upp mig från mitt jobb och hoppade in i projekt dömda att misslyckas. Inget av det kändes bekvämt, men jag gjorde det ändå. Vissa av sakerna gick mindre bra, men andra gick vägen och jag lärde mig att oavsett utgången gå vidare.

Ibland har det känts hopplöst, det här hjälper ju inte, min rädsla ger inte med sig, när ska den krympa?

Folk pratar ofta om att man då och då ska gå ur sin komfortzon för att kunna växa. Men jag skulle istället säga att jag levt utanför den, och jag kände inte att jag växte ett enda dugg. Jag har tänkt att jag kanske pressar mig själv för mycket, att jag går på för hårt. Att jag då och då borde krypa tillbaka in i den där komfortzonen och bara vila.

Men idag när jag tittar tillbaka kan jag äntligen se att vissa av de stora rädslorna faktiskt har krympt och att de som ligger framför mig nu är nya faror. Faror som jag tidigare inte ens visste fanns.

Idag kan jag faktiskt känna att jag har växt, ryggen har blivit rakare, tanken starkare och jag större.

Imorse visade solen sig från sin bästa sida och jag kände hur jag medens vaknade till liv. Jag inser att jag är mer beroende av sol och ljus än vad jag tidigare trott och att mörkret påverkar mig mer än vad jag önskar. Det blev en lång morgonpromenad med hundarna till doften av gräs och syrén. Sen kände jag mig mer vaken än vad jag gjort på länge.

Efter jobbet i dag orkade jag mig äntligen ut i växthuset. Egentligen älskar jag trädgårdsarbete men oftast bara till en början, sedan tröttnar jag. Jag tror det är när allt man vill plötsligt förvandlas till måste….då är det liksom inte lika roligt längre. Det är roligare att anlägga rabatten än att rensa den. Naturen anses ju för övrigt ha en helande kraft och det kan jag verkligen hålla med om (så länge det inte förvandlas till ett måste, då är den inte så helande längre). Ny forskning har faktiskt visat att grön rehab leder till en minskad känsla av utbrändhet och en snabbare återhämtning vid sjukskrivning. Man har också sett att både blodtryck och hjärtfrekvens sjunker. Det är ju sådant vi egentligen vetat länge då naturen har används som terapirum i svensk mentalvård förr i tiden.

1980 märkte man att de i operationssalar som hade fönstret mot en park tillfrisknade snabbare än de som hade fönster mot en parkeringsplats. Jag förstår verkligen grejen med det. Samma sak gäller djur, själv mår jag aldrig så bra som när jag i lugn och ro kan få sitta och titta på hönor. Finns något så underbart rogivande att bara se på dem.

Resten av eftermiddagen/kvällen bestod av trädgårdshäng. Nu blir det filmkväll och helg!  :Bye: