Allmänt

Jag kan tycka att vi matas med så mycket positivt tänkande att vi glömmer att stanna upp och tänkta själva. Vi ska jaga våra drömmar, fånga dagen och följa våra hjärtan. När vi sedan inte lyckas, når hela vägen fram eller tröttnar innan vi nått målet blir vi ledsna, besvikna och ser ner på oss själva.

Vår bästa tid är nu, vi ska leva för dagen, samtidigt som vi måste spara inför vår framtid. Inte konstigt att man får ångest! Jag vill tex bo på landet, jag längtar så jag blir galen, jag vill göra det nu, nu, nu. Men om jag stannar upp och tänker efter först så inser jag att livet är lättare om jag stannar där jag är just nu. Där barnen har vännerna runt hörnet och kan ta sig till skola och fritidsaktiviteter själva inom ett par år. Jagar jag min  husdröm nu blir jag bara besviken, når jag den skulle den kanske till och med göra livet mer komplicerat för mig. Det samma gäller att driva företag på heltid. Jag har alltid sett mig själv sitta skrivandes på min veranda. Det ÄR vad jag ska göra om x antal år. Men inte nu. Jag älskar även att föreläsa, men att åka Sverige runt med två små barn hemma är inte så lockande. Därför har jag beslutat mig för att sluta jaga min drömmar. Jag ska spara dem, ha dem som målbilder och ta små små steg närmare, men jag måste sluta springa. Jag måste hela tiden stanna upp och påminna mig själv att jag kommer att komma dit, men inte än.

Bara för att jag inte längre springer så betyder det inte att jag har gett upp. Ibland måste man bara inse verkligheten, att den bästa tiden för dina drömmar inte alltid är nu.

Målning ”Bubbles”

Målning ”Changing”

Just nu befinner jag mig på latsidan. Har inte inspiration eller motivation till något annat än att skriva och måla. Att ta tag i trädgård, tvätt eller disk bär emot. Så idag drog jag en lättnadens suck över att det var regn. Annars vet jag att jag hade jagat ut mig själv i trädgården. Men nu kunde jag med gott samvete sitta inne, lapa kaffe och bara måla.

Målning ”unperfect”

Egentligen skulle jag bara vilja trycka på pausknappen, så att hela världen stannade upp samtidigt som mig (iallafall barnen). Då hade jag stängt av telefonen, släckt lampan och inte klivit upp alls. Jag hatar att befinna mig på den här sidan, på denna sida där orken tryter och trötthet och irritation istället segrar. Jag blir liksom allergisk mot mig själv och vill bara hoppa ur mitt skinn. En del av mig skriker vila, den andra ropar KÖR och jag irrar runt där emellan. Jag har hela dagen bara försökt att hålla in och härda ut. Går och lägger mig ikväll och hoppas att morgondagen ger mig en ny chans [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Igår kom jag hem från Malmö. Det har varit tre ganska hektiska dagar och nu har jag en kraftig jobb-baksmälla. Skulle behöva någon veckas ledighet för att hämta ikapp mig från tågresande, sömnbrist, överansträngning och hög ångest nivå. Så i helgen skall jag försöka göra minsta möjliga.

Både jag och Maria fick varsin present från en deltagare i Malmö. Tack Anna Lindskog! Och tack även till resten av er som var där och lyssnade. Jättekul att föreläsa med en aktiv publik som både ställer frågor och delar med sig av egna erfarenheter. Det är ni som gör att man orkar fortsätta!

Eftersom jag är världens bästa mamma köpte jag så klart presenter till barnen…..

……och en hjärna till min man…

…och givetvis även en present till mig själv [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Nu blir det att ta helg!

Nu sitter jag på tåget på väg mot Stockholm. Jag klarade det!

Varje gång jag ska resa blir jag sönderstressad av tanken att försova mig, missa tåget, gå på fel tåg, osv. Trots att det aldrig har hänt. Jag sover alltid oroligt natten innan. Tänker att väckarklockan helt magiskt ska dö, ställa om sig eller något liknande…Så i morse gick jag upp klockan fem (vaknade innan klockan) trots att inte tåget gick förrän halv sju.

Det är ju det där med tider. Jag blir så stressad av sådant att jag alltid vill vara 30-45-60 min för tidig. Vid ett tillfälle lyssnade jag på min man (ska aldrig mer göras om). Han sa att jag inte behövde cykla till tåget förrän tio minuter innan det gick, och jag tänkte att denna gång ska jag faktiskt testa och lyssna.

Jag minns att jag satt hemma i soffan och väntade in tiden, min kropp ville bara springa mot dörren men jag satt kvar. När det äntligen var dags gick jag ut och satte mig på cykeln. Redan efter någon meter kände jag att det var något fel. Punktering. Jag blev nu än mer stressad, men tänkte att det går ändå, så jag fortsatte att cykla. Big mistake!

Hela däcket gick givetvis sönder. Jag fick hoppa av cykeln och börja springa (med cykeln) vilket inte är så lätt med ett hjul som inte vill rulla. Springer förbi ett hus där dotterns klasskompis bor, hela familjen är på väg till jobb/skola och står på verandan när jag kommer lätt joggandes kutandes förbi. Jag lägger den här, ropar jag och slänger in min söndriga cykel i deras trädgård. De ser ut som fågelholkar när jag bara springer vidare.

Jag hann med sekunder till tåget, svettig, stressad och  något förbannad.

Vad lärde jag mig av det (förutom att aldrig mer lyssna på min man)? Att fortsätta vara ute i mycket god tid.

Vill tipsa om podcasten Sinnessjuk som drivs av Christian Dahlström (som tidigare drev psykpodden). Om du vanligtvis inte lyssnar på podcast skulle jag ändå vilja tipsa dig om att lyssna på avsnittet ”Självmord och anhöriga med Ludmilla Rosengren” som inte lämnar någon oberörd. Ludmilla har gått igenom min värsta mardröm och man kan inget annat än att beundra denna starka människa.

Detta är en av mina favorit poddar då jag tycker Christian är en sjukt bra journalist som varvar erfarenhet, forskning och vågar ställa svåra frågor. Jag har svårt att både lyssna och läsa då jag lätt tappar koncentrationen men under dessa poddar kan jag oftast hålla total fokus.

Vill för övrigt även tipsa om Christians bok ”Panikångest och depression” där han svarar på de sextio vanligaste frågorna inom ämnet. Om ni inte redan har gjort det, läs!!

Just nu fylls hela trädgården av doften av hägg. Lika mycket som jag älskar det får jag en ilande känsla av saknad då jag vet att det inom kort är över. Den bästa tiden är nu och klockan slutar inte att ticka! Jag vill egentligen bara stanna upp, bromsa in farten och leva där i häggdoften för alltid.Samtidig är semestern på antågande, så nära att jag nästan kan ta på den. Nedräkningen har börjat. Jag ser fram emot att stanna upp, ladda batterierna och verkligen ta mig en funderare på hur jag vill att hösten skall se ut. Ja hoppas under dessa fyra veckor också hinna jobba en del med min uppsats då jag är ledig från föreläsningarna.

För övrigt skedde en ”förlovning” här i helgen. Mamma fick som vanligt sätta sig i skamvrån. När den 9-åriga dottern berättade att hon skulle köpa en ring till pojkvännen kom mamma hem med en tjugokronors döskallering. Hennes lilla finger fick däremot en prydnad av ”diamant”.

Men ända från skamvrån kunde jag se deras rosiga kinder och små trevande händer. Med blickar för blyga för att mötas [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Torsdagen började med att vi checkade in på Olivia Eko som har ett jätte mysigt bed & breakfast där vi skulle stanna över natten. Där vi bjöds på lunch i deras mysiga gårdsbutik.

Vi tog en promenad i lantlig miljö.

Och åkte sedan iväg till Sika lada där jag och barnen gjorde egna blomsterarrangemang.

Sonen gjorde ett till mamma.

Dottern gjorde ett till sin pojkvän.

och mamma gjorde en till sig själv. Sedan besökte vi en stor loppis där både jag och mannen blev kära i den här. Men den fick tyvärr inte följa med oss hem då den inte fick plats i bilen. Vi stannade sedan till och tog en mysig fika vid en rastplats.

I Vedum märker de ut alla fina rastplatser så att besökare lättare ska hitta dem.

Solen visade sig från sin bästa sida och hundarna fick sitta med vid bordet.

På eftermiddagen fick jag och mannen testa på och skjuta lerduvor och sonen fick pröva luftgevär.

På kvällen grillade vi och intog middagen i växthuset intill de bräkande fåren.

Dagen efter fick vi åka och titta på när en vallhund jobbade, barnen fick mata lammunge med flaska. Vi tog en promenad runt en vacker sjö och åt lunch runt öppen eld. När vi begav oss hem var barnen så här pigga.

Jag kan verkligen rekommendera er ett upplevelsepaket i Vedum (finns även att köpa som presentkort för att ge bort). Familjen var mer än nöjd, och själv känner jag att jag mer än gärna åker tillbaka. Så har du vägarna förbi, eller vill planera in en mysig lantsemester så kika gärna in på upplevvedum för att se deras utbud. Själv har jag hittat den perfekta platsen att åka till för att ta en skrivretreat, tysta promenader eller varför inte åka dit med pensel i hand. Lika nära som långt bort. Själv kände jag mig med ens hemma [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Ett samarbete med upplev Vedum.

För mig är det alltid något magiskt med att komma ut på landet. Allt blir liksom vackert! Saker man inte hade stått ut med hemma kan man inte se sig mätt på. Jag kan bli förtrollad av en rutten träbit, eller en sten.

Ett staket med mossa.

Eller så förvandlas söndriga fönsterrutor och flagnande färg till det vackraste jag sett. Men om det skulle vara i mitt hem skulle jag otåligt målat över det på direkten.

Trasig betong och hemliga dörrar. En riktig sagovärld.

Gårdagens regniga promenad

Nu har vi några lediga dagar framför oss. Underbart! Idag bär det iväg till Vedum där vi bland annat ska skjuta lerduvor, promenera i skogen och få se vallhundar i arbete. Ska bli riktigt mysigt! Det bästa är att helgen är kvar när man kommer hem. Jag hoppas att jag ska hinna måla lite tavlor, städa växthuset och ta några långa promenader med hundarna. Det värsta är att jag numera hittar så vackra saker att foto i naturen så promenaderna tar längre tid än vanligt. Nu är det hundarna som får vänta på mig, att jag ska bli klar, istället för tvärtom.

Ha en härlig dag!