Allmänt

Ibland tänker jag på att du har valt mig. Det gör mig glad.

Ibland tänker jag på att du väljer mig varje dag, då du stannar kvar.

Det är mig du valt att vakna bredvid, hålla om och tillbringa den största delen av din tid med. Mig.

Det skulle kunna ha varit vem som helst, men det är jag.

Ibland tänker jag att du har skapat mig, gjort mig till den jag är, idag.

Funnits vid min sida och stöttat mig varje steg på vägen.

Du är bryggan mellan mitt förflutna och min framtid, då det var du som förändrade den.

Det var du som visade mig mitt eget värde.

Det var du som visade mig tillit och äkta kärlek.

Du tog det bästa av mig och höjde det till skyarna, så högt att jag inte längre kunde se allt som vart dåligt.

Mitt förflutna suddades ut och ut i ljuset kom istället en ny människa.

Jag vet inte vart jag hade varit utan dig och jag hoppas att du vet att jag är dig evig tacksam.

Jag förvånas över att du aldrig slutar att tro, på mig.

Att du tror att jag kan lyckas med allt jag tar mig an.

Med dig vid min sida kan ingenting gå fel.

Du gör mig stark älskling. Du gör mig hel.

Igår firades dotterns 9-årsdag. Dock fortfarande lite lågmält och försiktigt då bacillerna fortfarande löper amok i huset i form av feber och ögoninflammationer.

Vi blev också barnvakter åt denna lilla goding som jag släpat med mig på långpromenader i dagarna två.

I morgon är det löpardojjorna på!

I morgon står vårruset på schemat, och ikväll förberedelser för kommande föreläsningar, lite deklarationsjobb och betalning av fakturor. Ha en bra kväll!!

Idag vaknade jag innan resten av världen. Jag gick ut i trädgården och fick se den vakna till liv. Den hade liksom jag en trött hinna över sig men jag kunde nästan se hur den försvann undan i solens strålar. Det är något speciellt med morgonen. Luften, tystnaden. Jag skulle liksom vilja stanna kvar i den där lilla stunden för alltid.

Jag tog ett varv i trädgården för att se knopparna brista, lyssna på fågelsång och andas in den fuktiga morgonluften.

Jag blev kvar en stund vid Häggen, älskade Hägg! Den bästa tiden på året är när Häggen står i blom, och snart, riktigt snart är vi där. Men det är med blandade känslor för efteråt saknar jag dess skönhet, den blir återigen bara ett vanligt träd som jag aldrig skulle ha lagt märke till, och tiden där efter går allt för fort.

Jag tog med mig en bit av våren in, men bestämde mig sedan för att inta frukosten ute. Så på daggblöta trädgårdsmöbler satte jag mig med en rykande kopp te, lyssnade på fåglarnas sång och såg resten av världen sakta vakna.

Ibland kan jag avsky den där förmågan man har att kunna se när andra har ont. Att känna när folk är sårade, ledsna eller besvikna. Man kan ofta känna det i luften redan innan någon blir arg. Det finns ingen känsla som går mig förbi. Det är som att jag ser rakt in i människans känsloregister och vet vad som ska hända innan personen vet det själv.

Jag vet vem du är innan du öppnat din mun, jag läser dig på sekunder. Och det gör ont. Det gör ont att se, att bära med sig din känsla resten av dagen, och även om jag inte tar den med mig så ser jag den ändå. Den svävar liksom runt utanför dig, som en osynlig dimma vid din sida.

Hur mycket jag än vill så kan jag inte blunda. För jag ser dig.

Ibland önskar jag att jag hade en avstängningsknapp, att jag kunde höra och se all skit men att den bara gled mig förbi. Att jag likt många andra bara kan vända ryggen till. Vända mig om och gå.

Men det kan inte jag. Mitt hjärta blöder.

Du stänger din dörr för att skydda dig själv, stänga de andra ute. De som bara går förbi, utan att se. Men jag ser dig känner din smärta på håll. Något i min mage säger mig att det inte rätt, att det inte är bra.

Jag försöker att som andra blunda, för det är så man gör, men jag känner dig ändå. Jag håller händerna för min mun, för mina öron, för att försöka döva, skydda mig själv. Men jag ser dig. Jag ser dig ändå.

Valborg började med solsken och pimpning av bil och slutade med födelsedagskalas och sjukstuga. Idag är jag hemma med båda barnen, vet inte vem som är sjukast, förmodligen jag. Magont, ögoninflammationer och förkylningar, allt på samma gång.

När sonen började att kräkas i Torsdags föll dottern i gråt, hon som hade sett så mycket fram emot tårta och presenter.

-Jag är också ledsen, säger Gibson.

-Nej det är du inte alls, snyftar Leia.

-Jo, det är bara det att det inte är hela min värld, svarar han utan att slita blicken från tv:n.

Tycker jag är en skön inställning. Att allt den där småskiten som bara händer oss i vardagen faktiskt inte är hela vår värld. Som att vara hemma och vabba idag till exempel, skit trist, men inte hela min värld, för om en dag eller två är vi friska igen.

Ibland har vi mycket att lära av de små! Idag är det regn utanför fönstret, men snart skiner solen igen. Så i stället för att irritera mig över den grå utsikten ska jag njuta över att höra regnet smattra mot rutan och förmånen över att få tillbringa dagen inomhus.

Bakom stängda dörrar har barnet ont i magen varje dag, anstränger sig ständigt för att passa in.

Du tycker att han skriker och slåss, men han försöker bara att rädda sitt skin.

Bakom stängda dörrar anklagar han sig själv, han vill finna lösningen på något sätt.

Men hur mycket han än försöker verkar han inte kunna göra något rätt.

Bakom stängda dörrar har föräldrarna sin kamp, och ALLT går dem emot.

Dörrar som smäller, Söndrigt porslin, bråken har fyllt sin kvot.

Bakom stängda dörrar växer ensamheten, utanförskapet. En bubbla som bara kan spricka.

Men ingen annan än dem innanför dörrarna kan höra klockan ticka.

Bakom stängda dörrar växer liten till stor och fortfarande inga vänner han har.

Men sorgen, föraktet, skammen, sitter för alltid i honom kvar.

Ensamheten bor i hans ådror, utanförskapet lever i hans blod.

Allt skedde framför era ögon, fast att ni inte förstod.

Bakom stängda dörrar finns två vettskrämda föräldrar, på väg att förlora sin son.

Hjälpen finns så nära, men ändå så långt ifrån.

Bakom stängda dörrar finns en familj bortom räddning, vars värld håller på att explodera.

Kanske till någons lättnad, poff, borta, så finns de inte mera.

Ropen på hjälp tystnar, glansiga ögon möter varandra.

Livet när det är som värst, att inte vara som ”alla andra”.

Jag har svårt för att slappna av och vila. För mig innebär semester att göra så mycket som möjligt på minsta möjliga tid. På semestern har man äntligen tid att helt och fullt tävla mot klockan, att kryssa av ”att göra listan” och fylla på den lika snabbt. Det är inte det att jag inte vill vila, det är mer att jag inte kan…

När vi ska ut på olika semesterresor brukar jag känna mig mer stressad än lugn. Liseberg, sommarland och folk i mängder. Får ångest av bara tanken. Man vill liksom vara där och njuta, ha kul med barnen men för mig brukar det oftast bestå av mer ångest än glädje. Därför blev jag såg glad när upplev vedum kontaktade mig och erbjöd mig ett upplevelsepaket. För första gången på väldigt väldigt länge ser jag fram emot en resa med familjen. Inte bara delar av den utan hela (jag ska inte ens ha med mig datorn!) :Amazed:

Jag vet inte exakt vad det är vi ska få uppleva, men jag tror varken att det innefattar badplatser, karuseller eller folkmassor. Jag tror därför att det passar mig perfekt! :Delighted:  Som pricken över i:t ska vi övernatta ute på landet, och hundarna får vi ta med :Approve:

Utvärdering kommer :Smile:

Kika gärna in på upplevvedum.se

Helgen flöt på bra men när det äntligen var dags för utcheckning från hotellet står vi plötsligt där med endast en hotellnyckel  och givetvis faller skuldlotten på mig :Pondering:

-Jag sätter mig här tills du har löst det, säger mannen min. Sök igenom din väska!

Jag går självklart direkt i försvar  :Bully: Varför är det alltid jag som blir anklagad?! Så fort någonting är borta så behöver det faktiskt inte vara jag! Andra människor kan väl också förlägga saker?  :Thinking:  Mannen min suckar.

Jag letar igenom HELA min väska, men hittar ingen nyckel. Vilket givetvis betyder att skulden inte ligger hos mig!  :Tounge-Out:

Jag gör det enda rätta och lägger skulden på barnen. För jag vet ju (läs tror) att jag lade min nyckel på skrivbordet direkt vid incheckning och rörde den aldrig mer eftersom jag visste var rädd för att slarva bort den.

Som tur var betydde en bortslarvad nyckel ingenting för hotellets del, men för mig var det krig  :The-Incredible-Hulk: Oskyldigt anklagad!!! Jag försökte förklara för min man att det lika gärna kunde varit han som slarvat bort den, för denna gången visste jag att jag faktiskt varken sett eller rört den där nyckel på hela helgen!

Vi hinner knappt komma innanför dörrarna här hemma för en en hotellnyckel nästan snubblar ur min väska  :Amazed:

(ja, samma väska som jag letade igenom). Men bara för att den låg i MIN väska anser inte jag att det behöver betyda att det är jag som är skyldig… Nej det kan ju faktiskt vara så att någon annan hittade den, säg i sin egen ficka, eller plånbok, och planterade den i min väska  :Whistling:

Det finns ju liksom inget bevis på att det är jag som har lagt den där. Vid en närmare utredning kanske det skulle kunna visa sig att en annan familjemedlem helt enkelt smugit dit den  :Ssshh:

Jag hade i alla fall rätt i EN sak! Jag hade inte sett den, rört den eller tappat bort den. Den har hela tiden legat i tryggt förvar….i min väska. :Who-s-the-man:

Du kan vara beroende fast att du går till ett jobb varje dag. Du kan vara misshandlad utan att bära blåmärken. Du kan känna dig ensam fast att du har vänner, känna dig tom trots att livet är fullt.

Du kan ha en ätstörning trots att du är normalviktig. Du kan vara ledsen fast att du ler. Du kan må dåligt fast att allt är bra, känna dig söndrig fast att du är hel.

Du kan känna dig ful fast att du är vacker. Dum fast att du är smart. Du kan känna dig fattig trots att du är rik, rädd trots att du visar mod.

Du kan känna dig fel, fast att du är rätt [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]