Allmänt

Din plats

Inget är väl så vanligt som rädslan att ta plats, sticka ut.

Varför egentligen?

Du är också en del av den här världen, du har en plats på den här jorden som bara är din. En livsruta. Frågan är vad du vill göra med den?

Många kämpar för att inte synas. För att inte överglänsa någon annan när vi egentligen borde göra tvärtom.

En blomma jämför inte sig med de andra blommorna i rabatten. Den tar den platsen den behöver och blommar ändå. Även om någon annan är större och vackrare.

Den skäms inte för sig själv. Den strålar. Sprider doft. Står där ståtligt utan att gömma sig. Istället sträcker den sig mot ljuset. Samlar kraft och kämpar för sin överlevnad.

Kanske borde du göra samma sak? Stråla, synas, visa vem du är?

För du är också en del av den  här världen. Det här är din tid. Frågan är vad du vill göra med den?

Hej, hej, spegelselfie.

Jag hade inga stora planer det här året, varken för mig själv, familjen eller företaget. Jag drabbas inte mer än någon annan i denna kris. Tvärtom kan jag känna mig trygg (om man nu kan det) då ingen i familjen tillhör en riskgrupp och vi både har trygga och fasta jobb. Men ändå..

…känns livet osäkert. Man tappar både fart och lust och tänker ”det är ingen ide”. Och kanske sörjer jag inte så mycket för min egen skull utan mer för andras. För folk som förlorar både arbete och familj. Får ont i magen bara tanken på hur många som går och är riktigt rädda och mår dåligt just nu.

Man vill bara vakna upp och höra att allt detta är över, att det var en (mar)dröm. Se tillbaka på det som en händelse som passerat.

Mina drömmar har förflyttats. Inte på grund av coronan utan mer baserat på samtal med min man. Tillsammans försöker vi titta framåt för att se vad som är möjligt för oss, vart vi hamnar, och tillsamman tog vi beslutet att stanna kvar där vi är. Helt plötsligt fick vi massa jobb i nävarna. Vi som hade gett upp om huset i längtan efter något nytt.

Jag inser att jag behöver bygga drömmen där jag står, istället för väntan på framtiden. Men inte ens det känns roligt när framtiden känns så osäker just nu. Det blir nytänk och omtag på flera sätt.

Jag träffar klienter och samlar på erfarenheter. Jag skriver på en ny bok och planerar inför en till, har hittat nya intresseområden och har som vanligt tankarna på svaj. Livet är likadant men ändå tvärtom.

På flera områden i livet tänker jag att ”det inte var så här det skulle bli”, men samtidigt lutar jag mig tillbaka och tänker att livet blir nog bra ändå, så länge det finns glädje där i ♡

Lämna det osagt.

Säg det inte rakt ut.

Jag ser det i dina ögon,

men vill inte att det ska ta slut.

Blundar.

För jag vill inte se dina ord.

Lämna det osagt.

Jag önskar att jag inte förstod.

Skrik.

Men säg det inte rakt ut.

Jag läser dina läppar,

som jag aldrig gjort förut.

Jag ser det i ditt ansikte.

Jag vet att du måste gå.

Medveten om att den här stunden,

är den sista för oss två.

Du snubblar på orden.

Men ramlar inte omkull.

Jag ler.

Mest för min egen skull.

Jag orkar inte vända om.

Jag ser dig gå.

Medveten om…

att vi inte längre är två.

• Lättnaden man känner efter att ha rensat och sorterat hemma.
• Nya tapeter ♡
• Se ett rådjur gå över promenadstigen.

• Att se en ekorre springa över parkeringen och ta skydd i ett träd.
• Att studera soluppgång.
• Fågelfjädrar på marken.

• Vårblommor.
• Cykla mot soluppgång.
• När smärta släpper.

• Se ambulansen hämta en person från ett äldreboende.
• Tacksamheten till vården ♡
• Tomma dagar med inget på agendan.

• Blommor som växer utan gränser.
• Solkatter i mitt kök.
• Vind i håret.

• Att se solen i Turbus ögon.
• Att få hem en ny diffuser jag längtat efter.
• Att få vakna upp med ryggsmärtor istället för hosta.

Livet känns fortfarande ganska overkligt även om man börjar vänja sig vid c-ordet och alla nyheter som skrämmer en. Jag känner att jag varje dag är tacksam och närvarande i stunden. Samtidigt får man sig en tankeställare om vad som är viktigt, och vart man vill lägga sin tid. Jag känner allt starkare att jag vill kunna driva eget på heltid, bestämma över mig själv och min tid. Välja vad jag vill göra varje dag. Samtidigt är man i samma stund tacksam för att man har en anställning, är trygg. Tankarna har väl aldrig snurrat så fort som de gör just nu, så är det väl för de flesta.

Trots allt som är på gång i världen så trivs jag så bra i mitt lilla samtalsrum och med mina samtal. Känner mig verkligen hemma i det jag gör och där jag är. Får så mycket tillbaka av mina klienter därför känner man att man skulle vilja lägga mer tid och kraft där man får den tillbaka. Tröttheten är fortfarande stor i mig, ibland övermäktig. Men jag har hållit kvar i yogan och lagt mig på mattan varje dag. Jag har också börjat cykla till jobbet och har som plan att promenera eller springa om mornarna så fort jag känner att jag kan lita på min rygg som har krånglat.

Jag saknar min energi. Ibland kommer den, som en stormvind, ger mig ideér och mod. Men så försvinner den igen och jag glömmer genast allt det där jag skulle ta mig för. Livet. Upp och ner. Ljust och mörkt. Tomt och fullt. Så dyrbart, oavsett dess innehåll.

När ni går förbi mig

Jag har alltid promenerat, till och med i vad jag skulle kalla ”rask takt”. Men jag insåg bara för någon vecka sedan att jag inte längre är särskilt rask. Och jag bara undrar, när hände det?

Härom dagen gick en kvinna förbi mig och jag menar verkligen gick. Jag skulle vilja säga att hon var i min egen ålder, eller i allafall i den åldern jag ser mig själv som (så förmodligen så så där 10-20 år yngre än mig).

”What the fuck” var det första jag tänkte när hon skuttar förbi mig med barnvagnen i ”rask takt”. Tävlingsinstinkten vaknade och jag tänkte att ingen jävel med barnvagn går om mig och hunden Turbo. Det är inte för inte han bär sitt namn.

Jag skulle vilja säga att hunden är anledningen till att jag inte tog mig förbi henne men sanningen var nog mer att jag glömde bort själva tävlingen ca 30 sek efter att jag själv startat den. Alltså på riktigt. Jag har inte bara dålig kondis utan dåligt minne också. Och där kan jag nog inte ens skylla på åldern det är nog bara sådan jag är.

Så det är det nya livet alltså. Pensionärspromenader. Det är inte promenaderna som blir längre utan jag som blir långsammare. Mannen har helt enkelt rätt när han tycker att jag varit ute i en evighet och jag bara tagit min vanliga promenad som alltid har tagit ca 40 minuter. Nu tar den helt enkelt lite längre tid…

Första upptäckten kom dagen innan mitt ryggskott. Det var nog första gången jag registrerade mitt långsamma tempo. Pensionärerna gick förbi mig och vinkade och jag undrade hur fan det gick till. När jag tvingade mig själv (och hunden) att öka tempot fick jag vansinnigt ont i höfterna och dagen efter kunde jag knappt röra mig och sedan pågick den orörliga historien i en vecka.

Jag vet inte om man ska kämpa emot eller inse läget. Åldern tar ut sin rätt… 

Jag har i alla fall ess i backfickan där jag i en evighet kan berätta om att ”när jag var ung” då sprang jag minsann till jobbet, det var en mil. Gissar att jag får leva på den länge 😉

Ok, jag är inte snabb längre. Eller kanske aldrig kan påstå att jag varit det heller. Men jag har i alla fall kunnat röra mig mer eller mindre snabbt framåt. Jag vill att ni kommer ihåg det. När ni går förbi mig.

Ordet finns inte för mig. Jag har aldrig förstått det. Varför göra något senare som man kan göra nu?

Jag vet inte när sen är, om det ens finns, eller vad det har för mening?

Hur kan man ens vänta till sen när nu är allt jag har?

Sen…vad betyder det egentligen?

Känns som en överenskommelse om en viktig betydelse jag missat. Platsen ekar tom i min ordbok, saknar översättning.

Jag skriver ordet och övar på att ta det i min mun.

Det känns obekvämt, lustigt. Som att prata ett språk man själv inte förstår.

Men jag nickar.

Låtsas som att det är självklart. Fast att varje gång jag hör det orsakar mig ett blödande sår.

Läslust

Jag är så lästrött. Förra årets läsmaraton tycks ha satt sina spår. Jag som förut kunde sluka flera böcker på en kväll orkar inte ens läsa det jag vill läsa. Jag ser bara text. Innebörden av den går inte in. Det känns både läskigt och tråkigt för en person som älskar böcker. Jag antar att det är en av anledningarna som gör att tv:n just nu tilltalar mig mer. Den som jag aldrig tidigare trivts med längtar jag nu efter. Jag vill ha lättsmälta serier och inte vetenskapligtext.

Jag ser såklart orsaken framför mig och jag låter den landa. Det får vara ok. Jag accepterar det fast att jag egentligen inte har lust. Jag förstår att motsatsen låser problemet, gör att det blir större istället för tvärtom.

Jag saknar böckerna, trots att jag varken har lust att ta i en, än mindre läsa den. Eller kanske är det just lusten jag längtar efter. Den stillsamma stunden där jag vanligtvis utmanar min hjärna. Just nu är den trött på utmaning, vill bara vila.

Lust kommer och går, är svår att tvinga fram. Ibland behöver man bara låta lusten vila, för att den ska ha kraft att komma tillbaka. Och det gäller att påminna sig om det. Att lust är en känsla som präglas av en stark längtan efter något och kommer inte fram bara för att du tvingar dig till något du egentligen inte vill. Jag skriver inte bara för att påminna dig om det utan mer för att påminna mig själv; följ din lust, gå dit den går, vila när den vilar och lita på att den kommer tillbaka ♡

Jag sätter ett kryss i min kalender och ser att det bara är ett enda skoltillfälle kvar sedan är vårterminen gjord. Samma sak med egenterapin, ett sista möte sedan är 20 terapitimmar avklarade. Drar lättnadens suck och kommer sedan tillbaka till verkligheten igen. Allt känns bakfram just nu. Även om jag kan fortsätta kryssa av saker i min kalender känns framtiden oviss. Jag planerar inte för en semester i sommar, inte för barnens kalas och inte för skolan till höstan. Man är bara här och nu och håller andan. Längtar tills att det är över.

En sådan overklig grej att vara med om ändå under sin livstid. En pandemi. Och det spelar inte roll hur jag än lägger mina kort så känns det som att jag gör något fel. Är jag tillräckligt sjuk för att vara hemma? Är jag tillräckligt frisk för att gå till jobbet? Jag tror aldrig någonsin man känt efter så här mycket. Har jag ont i halsen? Var det där snor som kom från min näsa? Och oavsett om jag är hemma eller om jag går till jobbet så känns det som att jag gör något fel. Kanske för att ingen av oss faktiskt vet.

Som det kontrollfreak jag är har jag släppt allt. Faller handlöst och litar på livet.

Vi fortsätter att gå ut, handlar, smårenoverar vårt hus. Det känns fantastisk samtidigt som jag bara vill stänga in mig och länga alla pengar på hög, inte slösa en krona, för tänk om….

Jag sover bra, andas utan problem. Jag störs inte av tankar på det som är runt om oss även om man inte kan undvika att höra eller läsa om det vart man än vänder sig. Just nu är jag bara i varje stund. Inte i framtiden, inte i det förflutna. För första gången i mitt liv är jag ingen annanstans, än här.

Vi har nu bott i vårt hus i 12 år och jag trodde aldrig att det var denna platsen jag skulle komma kalla mitt hem. Ända sedan jag varit liten har jag drömt om en trygg plats. Det har på något vis varit jätte viktigt för mig. I alla barnböcker och filmer så var det hemmen jag studerade, huset. Och jag minns hur jag lätt kunde sjunka in i drömmarnas värld. Till tryggheten i ett trähus, med trägolv och mjuka möbler. Det huset jag lever i idag liknar inte det i mina drömmars värld. Kanske på insidan men inte alls på utsidan. För jag drömde om livet på landet. Om getter, hönor och grisar. Jag drömde om skog, stigar och grusgångar. Jag drömde om att bo i ett och samma hus hela livet. Att kunna erbjuda mina barn en trygg plats, ett hem att återkomma till, ett hem som står kvar.

Men så ser man dem idag. Hur de rör sig i huset. Hur trygga det är, och hur de vet vart allting har sin plats. Hur det här hemmet känns som en självklarhet för dem. Som om inget annat fanns.  Jag studerar dem med en värme i magen, av att ha gett dem en känsla jag själv aldrig fick.

För hur bygger man egentligen trygghet mellan fyra väggar? Det är ingen självklarhet att den alltid får plats. Men i det här hemmet bor den, i allra högsta grad. Och det är det som gör mig så tacksam, som får mig att stanna kvar, gör mig rädd för att släppa taget, för att vi vet vad vi har.

För även om jag känner mig hemma här så kan jag inte sluta längta till skogen, till ensamheten och till mina djur.

Men vi har beslutat oss för att stanna kvar, att lita på livet. Att mina drömmars hem dyker upp när hela familjen är redo för det.

Så i veckan tog vi tag i renovering omgång  nr 302, ja eller i alla fall känns det så. Jag och min man är ena jäklar på att förnya oss, byta ut saker, ändra om. Men för första gången på tolv år känner vi att det bliv riktigt bra. Att det är först nu vi fick till det på något vis.

För visst behöver man byta ut saker. Tänka om, och förnya sig. Men med en förändring kommer fler. Helt plötsligt behöver man inte bara nya tapeter, utan nya möbler till tapeterna, eller kanske till och med nytt porslin. Ja denna månad kommer nog gå till den dyraste i historien. Men också den som förändrade hela vårt hus och fått oss att på riktigt vilja stanna kvar.

Efter småbarnsåren tappade jag all min lust för trädgård och inredning. Ett intresse som från början var riktigt stort. Jag hoppas nu att den kommer tillbaka inte bara här på insidan utan också får oss att orka inreda ta hand om utsidan på huset.

Så vad är egentligen ett hem? Är det där jag hänger min hatt eller där min trygghet bor? Kan mitt hem vara någon annanstans än  miljön jag lever i? När känner du att du kommer hem?

Även om jag inte känner att detta huset är där mitt hjärta bor som kommer jag alltid att älska detta stället för att det är här mina barns trygghet bor. Det är här dom har fått sina första skrapsår, det är här dom lärt sig krypa och gå. Det är här dom har stängt in sig och låst sin dörr. Det är här dom har skapat sina första och kanske största minnen. Själv har jag i hela mitt liv längtat bort, och vad jag hoppas jag har givit dem, är en längtan hem ♡