I för stora skor

Jag kommer ihåg när man läste sina första år på högskolan. När man på något vis trodde att man visste vad det handlade om. Som tur var arbetade jag extra vid sidan av mina studier och jag minns när jag vid mitt första ”professionella” samtal satt som ett frågetecken och tänkte ”vad  i helvete ska jag säga nu”. För sånt lär man ju sig inte i skolan.

Jag minns inte livshistorian jag fick rakt i ansiktet den där arbetsdagen. Men jag minns att den var brutal och fick mig att känna mig väldigt, väldigt liten. Jag minns inte vad jag svarade, eller om jag ens sade något över huvudtaget. Men jag minns att jag redan då drömde om att bli terapeut. Och att mina arbetskamrater som både var äldre än mig och hade jobbat där i flera år behandlade mig som att jag var kompetentare än dem, bara för att jag läst fler böcker. Medans jag satt där och kände mig som ingenting. De glömde nog bort att jag inte hade haft så värst mycket samtal, att de inte är böcker som ger erfarenhet.

Idag känns det skrämmande att jag i så ung ålder och med så liten kunskap fått så mycket ansvar. Men man måste ju alltid börja någonstans. Kanske kommer man hela livet känna att man blivit tilldelad förstora skor, och kanske är det just när man tror att de där stora skorna passar perfekt trots att andra kan se att de glappar och ger skavsår som man är ute på hal is.

Även om jag har nästan 20 år mer erfarenhet idag än när jag började min yrkesbana kan jag fortfarande känna mig ”ny” och okunnig. För när man jobbar med människor finns inget facit. Finns inga rätta svar eller formuleringar.

Min yrkesroll är inte längre ny, men det känns så. Ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man faktiskt kan. Idag strävar jag liksom efter att ha förstora skor. Jag vill lära mig, utvecklas, växa. Men jag vill hela tiden vara medveten om mina begränsningar, vilket jag kanske inte var den där gången för 15 år sedan i samtalsstolen. Idag vet jag att det inte är kunskapen i samtalen som räknas. Utan medmänskligheten, empatin. Och den fanns där för 15 år sedan precis lika stor och stark som idag ♥︎

Svisch och så var maj förbi. Årets bästa månad om du frågar mig. Det är så skönt med ljus och grönska, kan verkligen behövas just nu. Jag har haft sista lektionen för denna termin i utbildning vilket känns skönt. Nu är det bara ett halvår kvar och det känns som en otrolig lättnad. Förmodligen kommer utbildningen fortsätta att vara på distans ett tag till vilket jag ser som positivt för att slippa dessa långa resor. Nu är det bara fem träffar kvar + hemuppgifter som ska in. Men ändå. Så skönt.

Jag tror vet att skolan har tagit mycket av mina krafter. Jag är inte fri att lägga min energi vart jag vill vilket gör att jag snabbt blir trött. Jag är också trött på att bli granskad och att behöva dokumentera varje steg jag tar gällande terapin. Hade jag bara gjort det i skolväg så hade det säkert känts ok. Men jag är under handledning sedan ett år tillbaka i mitt jobb också. Så det är mycket som ska hållas koll på, och många som ska ha åsikter om mina samtal. Visserligen får jag jättefin respons men ändå, det spelar ingen roll, man känner ändå att man har höga krav på sig och det ligger alltid en oro i att få negativ kritik.  Är tacksam för att det gått så bra som det har gjort ♡

De kommande månaderna vill jag verkligen försöka ladda upp batterierna för att hålla hela hösten. Och jag vill så klart inte bara hålla. Jag skulle vilja ha kul samtidigt. Jag ska verkligen försöka att fokusera på att samla energi de kommande månaderna för att klara slutspurten. Om det är något jag inte är så är det att vara uthållig. Jag är en person som gärna vänder om, byter spår, när något blir för jobbigt. Inte för att jag oroar mig för att ge upp skolan eller inte klara den, men jag oroar mig för att inte må bra under perioden. Jag vet att jag är envis nog att streta mig framåt. Men jag vill inte få en utmattning eller depression i avslutningspresent. Därför är det viktigt att jag fortsätter rannsaka mig själv.

För lika viktigt som att hålla koll på vad som sker utanför dig själv är det att försöka hålla koll på vad som sker inuti ♡

Som om jag försöker glömma.

Som om jag försöker låtsas att du aldrig fanns.

Ibland hittar jag dig

någon helt annanstans.

Som om du aldrig funnits.

Som om du inte fanns kvar.

Ibland ser jag dig bland träden.

Bland minnena jag spar.

Som om du aldrig varit här.

Som att ditt hjärta slutat slå.

Jag packar ner dig i min väska

vill inte säga hejdå.

Jag tar dig med mig.

Gömmer dig för att inte se.

men så kommer jag på mig

med att du fortfarande går bredvid.

Ibland gömmer jag dig under sängen

vet inte om jag vill att du tittar fram.

Ibland drömmer jag att jag rusar,

rakt in i din famn.

Som att allting är overkligt.

Som att allt vore en dröm.

Ibland nyper jag mig i armen

önskar att jag vaknar upp ur min sömn.

Som om du aldrig sprungit bredvid mig.

Som att vi aldrig skrattat i kapp.

Som om vi aldrig rullat runt i gräset.

Som om vi aldrig skådat stjärnorna en tyst natt.

Oftast tänker jag inte på dig.

Ofta går jag dig förbi.

Ofta rycker jag på axlarna.

Som om det aldrig varit vi.

Sen kommer de där stunderna.

Som om allting vore svart.

Då tänker jag på dig.

Både dag och natt.

Du finns i de där stunderna.

När mitt hjärtat slutar slå.

Då tänker jag på dig.

Då minns jag dig ändå.

Jag har precis skickat in en av terminens examinationsuppgifter och känner att det är oklart om jag blir godkänd. När jag tryckte på knappen visste jag innerst inne att jag kunde ha gjort mer, läst mer, lagt ner min tid. Lagt till mer ord. Men någonstans satte jag en gräns.

GOOD ENOUGH.

Den var helt enkelt tillräckligt bra.

Det var 14 år sedan det där ordet blev mitt mantra. Som det klev in i min skalle och lade sig längst fram i min hjärna. Numera finns ordet i allt jag gör. I hela mig. Jag behöver liksom inte vara bäst på någonting, bara tillräckligt bra.

Vilket lättnad! Pust!

Jag satt söndertrasad hos psykologen med ett spädbarn i famnen den där dagen för 14 år sedan. Nybliven mamma som inte räckte till. Jag kände mig oduglig, misslyckad. Ingenting jag gjorde var bra, eller i alla fall kändes det så. Jag kände mig inte som andra mammor. Jag kände mig sämre.

Jag ville vara världens bästa mamma för mitt barn men kände att jag inte kunde leva upp till det. Det blev en daglig besvikelse. Och någonstans i det där mötet, i det där lilla rummet så sa hon det. Måste du vara världens bästa mamma? De flesta barn blir ok så länge man bara är tillräckligt bra.

Tillräckligt bra?

Någonstans gick det hem. Kanske blev det det enda halmstråt jag fick tag i på väg mot botten. Så jag grep tag i det och höll hårt. Och jag har inte släppt taget än. Det är så skönt att inte behöva ge allt. Att det räcker med good enough. Jag är inte världens bästa mamma, fru, vän, företagare eller anställd. Men jag är tillräckligt bra. Och det räcker långt. ♡

Kommer på katten med att knarka i rabatten. Han ligger utslagen på rygg över min nyplanterade kantnepea. Kanske är det en omöjlighet att få dessa blommor att överleva i ett kattätt område? Kanske kommer det än mer leda till revirtänkande och slagsmål när alla fyrbenta varelser vill komma förbi och sniffa sig höga på mina lila blommor?

Jag älskar blommor och trädgård. En gång i tiden var det faktiskt mitt största intresse och på gymnasiet stod jag i valet och kvalet om det var djur eller blommor jag skulle välja. Men det blev djur…

Det där med trädgård är ju inte lika lätt som det låter insåg jag när jag fick en. Jag tror att det är min ADHD som förstör för mig, eller i alla fall skyller jag på den och ger upp. Det går inte så bra att vara slarvig när det kommer till fröer. Inte att vara glömsk heller. Man får inte fler försök än ett. Missar man något så dör dem direkt.

Planering är inte heller min starka sida. Jag flyttar runt på stenar och växter varje år. Så är det något jag mot all förmodan fått att överleva, japp då dör det garanterat under flytten. Lägg till små barn, noll med tid och en depression så är det där intresset ett minne blott. När blommorna/grönsakerna inte vill överleva ja då ger jag upp. Orkar liksom inte en fight till.

Idag blir jag trött bara jag tänker på trädgård, fast samtidigt kliar det i fingrarna och jag vill så mycket. Men jag litar inte på mig själv. För min erfarenhet säger att det inte blir bra, hur mycket jag än försöker.

Men allt går ju såklart inte fel. Tacka vet jag bären, dessa älskade buskar. (Som detta året har flyttats). Håll tummarna för mig att de överlever! Dom kommer med underbara överraskningar varje år. Och vindruvan. Ja det har tagit över hela växthuset. Men kanske är detta året då jag faktiskt gör om och gör rätt? Där var sak hittar sin plats. Där jag inte glömmer av vad jag planterat (eller att jag överhuvudtaget har planterat). Där jag inte glömmer av att vattna, och där jag inte kör över det med gräsklipparen.

Kanske ger jag det ett nytt försök. I år, igen.

Jag mår inte dåligt,

är inte speciellt ångestfull.

Men jag känner absolut att jag påverkas,

förlorar både hopp och energi.

Planerna och drömmarna om framtiden känns plötsligt inte lika stora,

inte lika viktiga.

Och när mina mål inte längre lyser i neonskyltar tappar jag både fart och riktning.

Jag bromsar,

ramlar omkull

och vet inte vart jag ska gå.

Inte ens ordet semester skapar ljuv musik längre.

Känns som att det bara är oljud som hörs.

Livet har alltid varit osäkert.

Men kanske har det nu dragits till sin spets.

Det känns helt plötsligt inte lika meningsfullt att gå framåt.

Var och en står på sin alldeles egna plats.

Skakar galler.

Fast att man egentligen inte är inlåst.

Både friheten och framtiden är begränsad.

Fast att den fortfarande ligger framför oss.

Precis som förut.

Jag har alltid varit en jävel på att drömma. Minns när jag var yngre och alltid var någon annanstans. På den tiden kunde man rymma från verkligheten på ett annat sätt än idag.

Jag hade nog svårt att skilja på dröm och verklighet. På nuet och framtiden. Jag har nog liksom alltid levt med ena foten i en dröm. Och på något sätt verkar det som att det är där jag trivs bäst. I längtan. Någon annanstans. Där solen alltid skiner, fåglarna sjunger och jag får arbeta i takt med min egen energi.

Att landa tillbaka i verkligheten kan ibland kännas som en käftsmäll, man drar i backen så det dånar när man öppnar ögonen och ser att man inte är där man trodde att man skulle vara. Det gör ont.

Jag får alltid arbeta med att hämta tillbaka mig själv. Att försöka dra tillbaka det där benet till verkligheten så att jag kan fortsätta att gå. Men det blir alltid att jag haltar mig fram och ramlar in i den där världen, igen och igen.

Om man har ett ben i drömvärlden och ett i verkligheten blir det svårt att komma fram. Det blir svårt att trivas med sitt liv, att hitta mening, veta vad som är sant och vad som är falskt.

Man väntar på att någon ska väcka en samtidigt som man inte vill vakna. För när man vaknar vill man bara tillbaka till drömmen igen. Där det är mjukt och fluffigt.

”Du är där du ska vara” är ett mantra jag burit med mig själv i flera år, som jag ständigt får påminna mig om för att inte springa för fort. Och även om jag många gånger skulle önska att jag vore en person med båda fötterna på jorden så skulle jag inte vilja vara utan de där drömmarna, den där längtan, den där strävan. För även om jag ibland tycker att livet går för långsamt att det ibland kliar och sticks så är det drömmarna som formar mig. Gör mig till den jag är. Den jag ska bli. Och att växa tar sin tid. Den är en process som inte kan skyndas på, oavsett hur mycket man försöker.