Allmänt

Även jag är en hjälte

I helgen fick jag mig en funderare på det där med att vårda, hur vi gör det på olika sätt. Plåstrar om yttre och inre sår.

Jag fick tillbringa några timmar på akuten och blev rörd över varje vårdares arbete. Ville bara går runt och krama varenda en och säga tack för att du gör ditt jobb. Men det kan man ju inte på grund av galenskap.

På väg hem från sjukhuset stöter vi på kriminalvårdens logga. Jag tror ingen annan ser den än jag. Jag får genast en värme i magen, för det känns som att komma hem. På något obeskrivligt sätt betyder den trygghet, omtanke och kärlek för mig.

På Kriminalvården räddar vi också liv även om vi inte bär dem på bår. Och det är det arbetet som gör mig så stolt och glad. Att få visa någon tillit, förtroende. Att våga stå kvar, lyssna, oavsett vad personen säger eller har gjort. Ibland är man som myndighetsperson den enda tryggheten en person har. Det ligger något så sorgligt men också så vackert i det. Att få knyta band med personer som vid minsta motstånd tar fram saxen. Att börja om, igen och igen…

Vi är blygsamma med vad vi gör. Vi stoltserar inte, skryter ej. Som jag på ett sätt tycker att vi borde. För vi räddar liv, förändrar dem. För alltid. Även om det inte är på samma sätt som sjukvården. Men vi borde prata om det mer, komma ut i ljuset. Sprida våra solskenshistorier för att visa att de också finns där. När jag tittar på mina arbetskamrater tänker jag vilka hjältar, och jag beundrar dem med varje cell i min kropp.

Vad skulle vi gjort utan alla vårdare? Alla starka modiga människor som sätter andra i första rummet. Som fortsätter att hjälpa till, rädda liv ofta utan ett tack som lön.

Att hjälpa andra människor är det vackraste som finns, sa jag till mina barn när vi var på väg hem från sjukhuset den där natten. Och då ser jag den framför mig, loggan, och blir påmind om att det är ju det vi också gör. Räddar liv… om än på ett annat sätt.

Vi fortsätter vår bilresa tysta tillsammans. Den varma känslan i magen påminner mig om att också jag är en vårdare. En känsla av tacksamhet och stolthet sveper över mig. Även JAG är en hjälte!

Ditt liv i mina händer…

Ditt liv i mina händer.

Jag vill dig så väl.

Smärtan i dina ögon, har så många skäl.

Jag vill laga dig, klistra ihop dig fort.

Det spelar ingen roll vad du tidigare gjort.

Jag vill att du ska våga hoppa, backa och ta sats.

Jag vill hitta rätt pusselbitar, sätta dom på plats.

Jag plockar ihop dina skärvor, varsamt och ömt.

Jag bryr mig inte om ifall du gjort något dumt.

För jag ser dig. Barnet där inuti.

Personen som behöver växa, som längtar efter att bli fri.

Jag vill ge dig livet, att du ska ta det i din hand.

Samtidigt påminna dig om att det kommer fortsätta vara tung ibland.

Att verkligen leva kan vara svårt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det fortsättningsvis inte drabbar dig så hårt.

Ditt liv i mina händer.

Jag vill dig så väl.

Smärtan i dina ögon, har så många skäl.

Alltså Norrköping, i love you. Så vackert så jag tappar andan. Kreativiteten flödar i hela stan och jag kan inte gå många meter innan jag åter igen måste stanna och beundra något.Jag vet egentligen ingenting om staden (mer än att kriminalvårdens huvudkontor ligger där) vilket är anledningen till min resa.Tillbringade 6 veckor här (på grund av utbildning) för några år sedan, och nu blir det tre. Så jag vågar ge mig ut på längre och längre utflykter för varje gång, inte lika rädd för att gå vilse.Inte nog med att Norrköping har vackra byggnader och vacker natur. Stan kryllar också av restauranger och fikaställen.Jag önskar att jag hade fickan full med pengar och en större matsäck så hade jag garanterat besökt vartenda en.Jag ser mina tre veckor som lite av en retreat. Fin miljö, härlig mat och hela kvällarna för mig själv.Trots fantastiska ”klasskamrater” är jag en ensamvarg. När dagen är klar går jag en promenad för att sedan stänga in mig själv. Man får passa på att ta tillvara på tystnaden när man blir bjuden på den.Så fantastisk och kreativ miljö. Blir glad ända in i själen!Ensamheten är verkligen som medicin. Jag hittar alltid nya insikter i tystnaden. Den senaste tiden har jag känt ett stort behov av att lyssna på mig själv och i ensamheten får jag verkligen lov att göra det. Min första tanke var wow vad mycket jobb jag kommer hinna med när jag slipper att tänka på andra, men sen kommer jag på mig själv med att vilja testa motsatsen, att bara vara, för att jag kan.

I dina händer

I dina händer bor trygghet, en trygghet jag inte kan finna någon annanstans.

I dina händer bor kärlek, en kärlek jag inte visste fanns.

I dina händer bor värme, en värme starkare än något jag tidigare känt.

I dina händer bor lyckan, du får mig att släppa allt som tidigare hänt.

I dina händer bor världen, en värld som bara är min.

I dina händer bor framtiden, där jag inget hellre vill än att vara din.

I dina händer får jag plats, fast att jag egentligen är för stor.

I dina händer…

ja det är där kärleken bor.

Min första kärlek var en hund. Han hette Jesper och var en alldeles för överviktigt labrador. Nu i efterhand kan jag se att jag och Jesper inte hade någon speciell relation. Inte om jag jämför med hundarna som kom efter honom, men ändå har han lärt mig så mycket. Jag är så glad att jag fick växa upp med djur. Jag tror inte att jag hade varit samma människa, om jag inte hade haft dem nära… Hundar har kommit att betyda mycket för mig.

En hund är liksom mer än bara en hund. Den är en kärlek, en vänskap, en trygghet, ett stöd. Min hund Gizmo som jag fick äran att ha som bästis under hela min tonårstid var min bästa vän. På riktigt alltså. Jag valde honom först. Om en människa inte tyckte om min hund åkte hen ut genom dörren. Alltid. Jag tog med Gizmo över allt, vi var som ler och långhalm. Han var med mig när jag mötte min första kärlek, han följde med mig när jag flyttade hemifrån, han var med mig under mina 3 år på gymnaisum på annan ort, han var med mig (varje dag) på mitt första jobb, och han fanns med i mitt liv när jag fick mitt första barn. Vi har haft många långa och viktiga år tillsammans <3 Jag har alltid sagt att Gizmo var min största kärlek…. Det fanns något mellan oss som aldrig kommer igen. Han var en del av mig. En del av mig som jag nu saknar…

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva hans bortgång. Som tur var hade jag fått barn. Annars vet jag inte hur jag hade tagit mig vidare, förbi sorgen. Men på något sätt kan jag fortfarande trösta mig med att han kommer tillbaka. Även om jag vet att det inte är sant. Bara tanken känns så mycket lättare att bära än att han skulle ha lämnat mig för alltid. Gizmo var med mig under mina livs svåraste år. Kanske därför han kom att bli så speciell. Är glad att han fick vara med mig även som vuxen. Att han fick träffa min man och min dotter, innan han gick bort. Gizmo avskydde barn, och jag oroade mig för hur det skulle gå när jag själv fick ett. Men det var som att han förstod. Hon är en del av familjen. Jag är säker på att han älskade henne, lika mycket som jag. Gizmo blev nästan tolv år gammal. Han omkom i tågolycka. En skogspromenad som alltid kommer att bli ihågkommen. En sorg som fortfarande ligger obearbetad i mitt inre och ibland gör sig påmind.

Nestor var hunden jag drömt om sedan jag var ett litet barn och för första gången såg ”Turner och Hoch”. Det var en sådan ras jag skulle ha när jag blev stor. Så jag sparade ihop pengarna, letade upp en kennel och köpte min egna alldeles riktiga hund. Det kändes så vuxet. En dröm som gick i uppfyllelse! Han var en clown. Och jag älskade honom. Vi hade några fina år tillsammans men när jag fick mitt första barn trivdes han inte i vår familj längre. Jag tog honom till veterinären och gjorde alla möjliga tester på honom då han fick kliande utslag över hela kroppen och började kissa och bajsa inne varje dag. Veterinären sade till mig att ge upp, att det satt i hans huvud. Han ville inte komma i andra hand och att hans beteende var ett sätt att visa det. Det spelade ingen roll hur mycket uppmärksamhet jag gav honom eller hur långa promenader jag gick. Han tyckte inte om att ha ett barn i huset. Jag grät varje dag i ett halvår innan jag kunde släppa taget. Han fick åka tillbaka till uppfödaren och jag har aldrig känt en sådan stor förlust. Vilket misslyckande!

Plötsligt var vi hundlösa och då dök denna kille upp. Vi tog över honom som vuxen och det kanske var första gången jag ägde ”bara en hund” för en starkare kärlek än så blev det aldrig. Victor var trött och lat. Ville inte träna, ta promenader eller mysa. Han var en härlig kille men fick efter några år flytta hem till min bror då han inte ville följa familjens rutiner. (som tex att gå ut och kissa på morgonen innan jobbet).

Eftersom vi inte klarade av att leva hundlösa hittade vi denna lilla tjej. Lemmi. Den där känslan som jag hade med Gizmo kom plötsligt tillbaka och på något konstigt vis kändes det som att de hade samma själ. Jag pratade med henne, liksom Gizmo, utan ord. Kontakten som jag haft med de hundarna har jag inte känt med någon annan.

Lemmi´s liv blev alldeles för kort, vi fick bara några år tillsammans och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det. En solig vårdag vek Lemmi för första gången från min sida och sprang efter en fågel, ut på isen…och drunknade. Sorgen var outhärdlig. Inte nog med att jag tagit livet av en hund, jag sårade hela min familj. Återigen fick jag ta en promenad hem utan koppel och jag vill aldrig igen återuppleva den smärtan! Efter hennes död ville jag inte ha en hund. Aldrig mer. Jag orkade inte med smärtan, sorgen, förlusten.

Men när jag en kväll skulle natta dottern sade hon ”mamma det är något fel på huset, det är så kallt och tomt”, hon satte huvudet på spiken, för det är exakt vad hundar gör. De gör hus varma och levande. <3

Jag ville, vågade inte skaffa någon mer hund. Det kändes som att jag bar otur med mig. Att jag tog livet av alla mina hundar. Men det var inte bara jag som saknade en hund. Det gjorde resten av familjen också. Min man tog beslutet, och vi blev ägare till en omplaceringshund. Diesel. En fantastisk kille.

Och när det värsta av sorgen hade lagt sig. När jag återigen kunde tro på att jag kunde ha en hund i min ägo utan att förgöra den (tack Diesel för den insikten) så kom en ny liten fransk bulldog till oss. Turbo.

Ett hundliv. Jag är så glad att få ge mina barn det, för det har betytt så otroligt mycket för mig. Hundar lär oss något, ger oss något, varje dag. Om vi bara är villiga att lyssna. Att som barn få ta hand om, känna kärlek och förtroende, och ha en kompis som man på riktigt kan lita på. Det är större än allt annat.

När jag hade min första hund kunde jag ibland känna mig som en dålig hundägare, jag ville alltid ge hunden mer promenader, mer träning, mer tid. Jag kunde då till en viss del hålla med om att hundar kunde kännas som ett bekymmer. Men när jag förlorade honom insåg jag att det var ett kärt bekymmer. Att jag hellre hade dubblat skuldkänslorna istället för att förlora honom. Idag ser jag inga bekymmer. Jag fullständigt struntar i hundhår och hundträning så länge jag får ha en hund vid min sida.

Jag vill inte leva utan hund. De är mitt syre, min luft, mitt lugn.

Så många hundar och lika många sorger… Trots all förlust och sorg är jag glad för varje hundliv jag fått.  Och på något sätt inbillar jag mig att den där hundsjälen som jag på ett så orättvist sätt förlorat finns där ute…och bara väntar på att mötas igen <3

Veckoplan 34

Avklarat förra veckan:

Kontoret blev färdig städat förra veckan, det gick snabbare och enklare än vad jag trodde. Jag gick färdigt min e-kurs samt gjorde klart min egen e-kurs ”Skriv dina memoarer” som nu finns i webbshopen. Mina två bokideér kommer att bli verklighet och åkte i väg på sättning. Jag har haft samtal med ännu en författare till förlaget och fått bekräftat att min kortlek kommer att landa hos mig 1/9. Du kan redan nu förbeställa dig ett ex här.

Veckans mål:

Jag ska kolla igenom ett manus som är aktuellt för utgivning. Förhoppningsvis kommer mina böcker vara färdiga att sändas till tryck. Jag ska också jobba på min e-kurs under de tre veckor jag är i Norrköping. Mitt mål är att den ska vara klar när jag åker hem:)

Veckans fokus:

• Kolla igenom manus.
• Skicka böcker till tryck.
• Arbeta med e-kurs.

Veckans fundering:

Du ska alltid göra allting samtidigt sa min man till mig härom dagen. Gör en sak i taget. Det får mig att fundera på rätt eller fel, följa någon annan eller följa mig själv. När jag får ideér och kraft så kör jag bara, chansar, och jag älskar det! Sen  kommer svackor där jag tvivlar, tänker vad har jag gett mig inpå, vad fan har jag gjort. Och så kommer ångesten, den där stunden då jag önskade att jag vore som alla andra och nöjde mig med en vanlig vardag där jag slipper stöta på såna svårigheter och gå utanför min komfortzon. Men sen gör bara tanken mig uttråkad, och jag hoppar tillbaks in i gamla banor igen. Kanske är min uppgift inte att följa andra, göra en sak i taget? Kanske har jag fått min hjärna för att följa dess framfart och inte anpassa mig till min omgivning?

Veckans svårighet:

Att vara ifrån familjen <3

Om tid finns:

Ska jag undersöka Norrköping.

Det händer så mycket, och samtidigt ingenting. Jag blir om och om igen påmind om livets sårbarhet, samtidigt som jag är allt för medveten om den hela tiden.

Jag står vid insidan av fönstret och tittar ut samtidigt som jag vill dansa med solen och sjunga med fåglarna. Men jag skjuter upp drömmarna till morgondagen trots att jag vet att det kan vara försent.

Livet är nu. Men jag planerar alltid för i morgon och saknar alltid igår, fast att den dagen inte längre finns… Livets skörhet, en vindpust, en sekund, som efter den andra redan är borta…

Tillbaka till vardagen…

Efter helgen trillar vardagen igång igen. Känns lika overkligt som de där dagarna innan man skulle få semester.  Man kan knappt förstå att det är sant. Jag är glad att få tillbringa 3 veckor i Norrköping, känns som en mjukstart på något sätt fast att jag vet att det är motsatsen. Men det är åtminstone ett sätt att fly vardagen.

Jag känner mig inte redo. Gör man någonsin det?

Jag nästan paniknjuter av ledigheten så mycket att den blir plågsam. Jag måste vila, måste gå ut och gå, måste vara i solen, måste träffa andra människor, måste göra någonting minnesvärt samtidigt som det hela går ut på att inte göra något alls.

Jag tänker mer på det jag inte gjort, det jag inte hunnit med och vill dra semesterdagarna tillbaka. Visst jag har vilat, varvat ner. Men de där sommarbilderna man ser framför sina ögon, nej de har jag inte upplevt än. Dagarna har tillbringats bredvid AC:n i stället för solen. Tror aldrig jag varit inomhus så mycket som nu. Jag trodde aldrig att man skulle klaga på det älskvärda ljuset för nu, när hösten ger sig till känna vill man inget annat än att ha det tillbaka, men värmen har ärligt sagt varit outhärdlig.

Alltså jag älskar att vara hemma, och med storstädningarna vi har gjort nu vill jag bara vara hemma ännu mer. Vet inget bättre än stunderna tillsamman med min familj <3 Jag funderar över hur länge man skulle klara av att vara hemma innan man blir uttråkad? Skulle jag väl i för sig kanske aldrig bli med tanke på alla projekt som far runt i mitt huvud. Har fyra böcker jag hoppas hinna till tryck innan slutet av året.

Ser fram emot hösten. Hoppas den blir färgglad och ljus.

Kanske kommer allting stilla sig inom mig nu. Ångestens vindar är sällan så hårda som på sommaren. Känns nästan alltid som att jag ska blåsa bort. Men jag klarade mig. Jag står kvar, stadig men inte stark. Tankarna har varit gråare än vanligt, eller mår jag alltid så här? Kan själv bli förvånad över deppigheten som bor inom mig när livet borde vara ett äventyr. Kanske andras strålande glädje som gör mig ledsen? När folk lyser och sjunger kärlekssånger till sommaren så bleknar jag. Eller kanske är jag alltid så grå? Lika bra att hösten kommer, så är vi två 🙂

Jag hittar sorger i allting. I stället för att glädjas över en fantastisk semester så sörjer jag över att den är slut. Kämpar ständigt med att se saker från rätt håll. Får lyfta mig själv för att hålla näsan över vattenytan. Blir trött av att bära mig själv under armarna och känner ibland att jag bara vill släppa taget.

Jag förstår det inte ens själv för jag ogillar inte min vardag, jag älskar mitt jobb. Kanske är det förändring som är jobbigt, att återigen byta vanor, ändra plats, ställa om och ställa in? Eller kanske tänker jag bara för mycket?

Ibland får det trots allt vara ok att tycka synd om sig själv och idag är en sådan dag. Det är synd om mig. Jag vet bara inte varför (än).

Önskar er en fin helg!

Jag kommer att dela med mig av allt jag går igenom på listan och skriva ner fakta, tankar och åsikter för att du ska få så mycket kunskap och information om ämnet som möjligt. Jag kommer betygsätta varje upplevelse på en skala mellan 1-5. Först ut är: Kreativ kurs.

På min ”ta-hand-om-mig-själv-lista” fanns att gå en kreativ kurs med. Sagt och gjort. Nu kan den bockas av. Jag gick en workshop där man blandade meditation och målning. En fantastiskt kombo om du frågar mig. Workshopen hölls i Galleri Håfors och med denna utsikt kan det ju inte bli fel. Hela stället var som en dröm och jag hade svårt att ta mig där ifrån.

Tips på hur man gör en pantflaska vacker!

Jag förälskade mig totalt i dessa vackra sjalar. Så otroligt fina. Men jag höll i plånboken för en gångskull.

Hur vackert?

Det bjöds på lunch och just där och då kändes det som att jag aldrig smakat på något godare. Kanske var det miljön eller bara att jag var närvarande i stunden?

Men hur söt var inte denna, och vilken utsikt han har!

Ett sånt här ställe är verkligen vila för själen. Det är njutningsfullt att bara gå där inne, workshop eller ej. Rekreation. Skulle kunna gå och bara fota i timmar, ser så små vackra detaljer lite överallt.

Fakta:

Jag medverkade på en workshop kallad ”meditation och kreativitet” på Galleri Håfors. Workshopen var 2,5 h och hade som fokus att ladda batterierna inför hösten.

Pris:

Priserna på kreativa kurser varierar men mellan 500-1500 skulle man nog kunna gissa. Denna kostade 500 kr.

Fördelar:

När man är ett fåtal personer tycker jag att man kommer så nära varandra. Det känns så öppet och ärligt. Det känns liksom aldrig konstigt att öppna upp, bli berörd eller börja gråta. Det är liksom en del av det hela och det är det som gör det så vackert. Att det var i en vacker miljö är ett plus, samt att man träffar människor med liknande intressen, så fint.

Nackdelar:

Enda nackdelen var att det var långt bort. Tog en stund att åka. Och jag blir så himla trött och utmattad av att köra bil. En annan nackdel är att man inte vill lämna platsen 🙂 Hade gärna kunnat bosätta mig där. Flytta in i ett hörn av galleriet, bo i ladugården eller varför inte gömma mig i garaget.

Energigivande:

Absolut. Det är så fräckt att man i möten med nya människor kan ha så djupa fantastiska samtal. Blir helt varm i hjärtat. Jag var verkligen full med kraft och energi efteråt. Men när jag kom hem slutade kvällen i tårar. Dagen öppnade verkligen upp för tankar och känslor och jag fick mig nog en rejäl utrensning i gamla sorger. Förmodligen välbehövligt!

Avslappnande:

Själva miljön gjorde att jag slappnade av direkt. Kände ett otroligt lugn. Så verkligen avslappnande.

Betyg:

4

Övrigt:

Rekommenderas!!!

<3 <3 <3

Några fantastiska dagar har smugit sig förbi. Var precis lika drömmigt som jag inbillade mig. Tillsammans med bästa familjen Skoog tillbringade vi ett dygn i Dalsland med paddling och dressin. Jag skulle vilja säga att vädret var på vår sida trots att vi gick igenom både storm, regn och grå himmel. När vi stannade för en fika kom denna traskande fram till oss. Så nyfiken och fin. Kände att jag ville ta med henne hem (men såg vissa svårigheter med en ko i en kanot). Det visade sig att hon var mest nyfiken på hunden, mysigt fikasällskap ändå <3

Efter regn kom solsken. Precis som det ska vara.

<3

Så vackert, jag ville mest stanna och ta kort över allt. Utsikten var fantastisk!

Så fina dagar <3 Ser fram emot att göra detta igen, igen och igen…Kan varmt rekommenderas! Härliga semester! <3 <3 <3