Allmänt

Fullfart denna vecka

Yes, då rivstartar vi denna vecka. Egentligen vill jag att den snabbt ska vara över då den är ganska fullproppad med saker vilket inte tilltalar mig det minsta. Nej jag skulle hellre vilja ha ett tomt schema framför mig så att jag kan göra vad jag vill, men men. Nu är det ju också bara jag som bokar upp mig på olika saker så jag kan absolut inte skylla på någon annan. Ger man sig in i leken får man leken tåla eller vad säger man?

Vet redan nu att jag kommer längta hem

Förutom att det är en helt vanligt arbetsvecka har jag tre kvällar av fem uppbokade. Visserligen på roliga och trevliga grejer men jag känner ändå alltid motstånd att ta mig ut när jag kommit hem. På tisdagkväll har jag en ledarskapsutbildning jag går eftersom jag håller kurser för studiefrämjandet, på Onsdag är det e-com meetup vilket jag inte vill missa och på torsdag har jag kurskväll för mina deltagare som går min ”skriv dig själv” kurs. Klok som jag är har jag åtminstone bett om semester på måndagen veckan efter. Det är något jag lärt mig från föregående år och verkligen försöker få in. När man har några fullspikade dagar framför sig behöver man också minst en tom. Så den där tomma dagen är just nu den jag längtar efter mest även om det andra också är roligt.

Hoppas ni får en fin vecka!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Det riktigt hopar sig över mig. Sådana där små saker men som ändå tillslut gör att man inte kan andas. Det där med att omvandla ett företag är ju inte så lätt som det låter. Det är inte bara att det rubbar konton och bokföring utan också alla avtal och annat man jobbar med. Suck. Man vet liksom inte i vilken ände man ska börja. Fakturor rullar in samtidigt som stålarna rullar ut.

Och den där boken sen då, tryckeriet skickar ett mail om dagen om nya fel, går inte att öppna filer, fel storlekar med mera, med mera. Känns som att det aldrig tar slut.

Jag funderar på hur företaget ska leva vidare. Man får hela tiden väga energi emot pengar. Jag jobbar till större delen gratis. Gör saker för att det är kul, vilket gör att både energi och ekonomin sinar. Det måste få ett slut, jag måste göra annorlunda. Vet bara inte hur.

När man hittar ett fel brukar ofta ett annat dyka upp. Man börjar syna sin omgivning, hitta gamla skavsår som återigen börjar göra ont…

Som om det inte vore nog blir det fullt hundslagsmål hemma när barnen är själva. Grannarna får hoppa in för att avbryta misshandeln och dottern ringer mig gråtande och jag får fara i ilfart hem. Släppa allt och bara åka. Dagen efter känner man sig bortkommen vilsen, vet inte vad man gjort eller vad man ska göra. Så blir det när man rycks från sina rutiner, från sin plan.

I helgen ska jag försöka springa, ta frisk luft, läsa och skriva. Jag ska klappa mig själv på kinden, på axeln och säga till mig själv att bara härda ut. Oavsett hur jobbigt det känns, så blir det bra till slut.

Jag gör: Alltid någonting, eller har alltid något på gång. Har alltid en plan, en dröm och är sällan tom på tankar.
Jag kan: Lära mig! Jag älskar att lära mig nytt och är ständigt nyfiken. Är aldrig trött på utbildningar, böcker eller mer kunskap.
Jag köper: Just nu hudkrämer. Fattar knappt själv hur man kan lägga tusentals kronor på det. Men jag är en periodare. Jag fastnar i ett intresse och snöar in mig helt (och så ska jag ha ALLT). Nästa period lägger jag på något annat, samma sak varje gång. Jag har skrivit mer om ”all in” här och här.

Jag borde: Umgås mer med människor.
Jag måste: Alltid ha planer drömmar och mål annars känner jag mig fattig och tom.

Jag vet: Alldeles för lite om alldeles för mycket. Skäms ofta över min dåliga allmänbildning och att jag inte hänger med i nyhetsrapporteringar, men jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag kan mycket om det jag är intresserad av och tycker om, det andra får helt enkelt inte plats.
Jag tycker: Om djur. Jag älskar dem och vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan. Jag får alltid djurabstinens innan människoabstinens. Som tur är är det tillåtet att spana in andras hundar och till och med stanna och klappa och pussa dem på gatan. Lucky me!
Jag tänker: Alldeles för mycket. Jag skulle verkligen behöva en stoppknapp. Ibland kan jag bli arg på min man för att han är så jävla nöjd och inte drömmer, analyserar och tänker som jag gör. I början av vårt förhållande skällde jag ut honom för det. Försökte få honom att bli mer driven. Börja plugga, starta företag, inte bara ligga där och vara nöjd med livet. Men senare insåg jag att det inte var honom jag ville förändra, utan mer mig själv. Jag är avundsjuk på hans lugn och lättja. Önskar absolut mig mer av det!

Jag förbrukar: Läppcerat. Tappar bort, hittar, tappar bort, köper nya. Ja det är verkligen något jag förbrukar.
Jag lyssnar: På poddar. Nästan aldrig musik eller radio. Ofta är det poddar som handlar om motivation, framgång, och företagande. Ibland kan jag bli så trött på skiten. Hjärnan blir liksom överfull och då kan jag försöka få in något mer lättsamt. Men det går bara någon dag eller två, sen är jag där igen och behöver in med kunskap.

Jag drömmer: Om frihet. Jag skulle vilja vara fri och bestämma över min tid och mitt liv. Vill inte alla det? Dock är det väldigt få förunnat.
Jag längtar: Ofta efter framtiden även om jag inte vet vad som finns i den.
Jag fasar: För alldeles för mycket. Det är bättre nu, rädslan styr inte längre mitt liv. Men oj vad mycket jag har varit rädd för, listan kan göras låååång.

Jag använder: Min dator varje dag.
Jag njuter: När jag har en hund i knät. Älskar att smeka deras päls, känna deras andetag och få pussa på deras blöta näsor.

Jag blir: Sällan arg. Alltså på riktigt. Det är i princip omöjligt för mig att bli arg. Eller åtminstone så arg att jag skriker eller säger något elakt. Har knappt hänt. Är glad över min dotters heta temperament (som hon har ärvt av sin far). Jag önskar att jag också kunde vara en person som kunde fräsa i från, men nej, jag är bara följsam och mjuk. Suck!
Jag äter: Aldrig kött, blev vegetarian när jag var 11-12 år och inte på grund av miljön eller andra skäl som är modernt i nutid. När jag på riktigt förstod att det var ett djur jag stoppade i min mun fick jag inte längre in det där. Jag älskar djur och kan inte äta upp dem! Jag önskar ibland att jag hade kunnat äta kött då och då för min egen hälsa eller för att det ibland är det enklaste när man är bortbjuden, ute och reser osv. Men det går verkligen inte, man kan säga att det är som en fobi. Jag struntar i vad andra gör (skulle så klart önska att alla djur fick leva) men jag vill åtminstone inte ha ett djur i min mage.
Jag dricker: Te, och kaffe, men mest te. Söta frukt teér ska det vara!

Jag struntar: I ganska mycket. Jag känner ofta att min hjärna är överfull och att jag inte kan ta in mer. Jag orkar inte ha en åsikt i allt, eller ens veta allt. Så ja jag struntar i ganska mycket, för att överleva själv liksom.
Jag ska: ”bara”, jag har alltid något på gång eller något att göra. Jag ska ”bara” gör det här… är vanligt förekommande hemma hos mig.
Jag sparar: På minnen skulle jag vilja säga men nej, jag glömmer ju faktiskt bort det mesta. Men man skulle kunna säga att jag sparar på mina texter och mitt liv i och med att allt är sparat här på bloggen.
Jag brukar: Gå ut och gå med mina hundar varje dag. Det är återhämtning! Älskar att promenera.
Jag tittar: Sällan på tv. Men när jag unnar mig det känns det verkligen som avslappning. Är jätte skönt ju! Men skulle inte kunna tänka mig att göra det varje dag, utan det blir oftast någon kväll på helgen. För mycket tv gör mig uttråkad och får mig att må dåligt.

Jag läser: Just nu bara böcker om skrivterapi. Finns inga på svenska så har köpt in ett tiotal amerikanska böcker. Läser annars bara faktaböcker. Har försökt att läsa annat men slutat bara med att jag bli uttråkad och hittar på annat.
Jag vill: Jag har ingen aning om vad jag vill, jag vill olika saker från dag till dag. Det är väl det som är mitt problem. Kan bli så avundsjuk på människor som vet vad dom vill. Pluggar till en sak och stannar där hela livet. Tror dock aldrig att det kommer att hända mig. Blir alldeles för lätt uttråkad. Får nog bara acceptera att jag aldrig kommer att veta. Att jag alltid kommer att vara en person som flyttar på mig, ändrar mig och följer känslan.

Japp det är jag det!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Hur vågar du vara så personlig frågar folk mig ibland. Skriva dina innersta känslor. För mig känns det inte som några konstigheter. Känslor är bara känslor och något vi alla har. Vi delar precis samma känsloregister med varandra och flera av våra livsupplevelser också. Alla har vi upplevt sorg, saknad, ångest, utanförskap. Vi har känt oss osäkra, bortkomna och förvirrade, och sanningen är också att många av oss dagligen slåss mot en ganska låg självkänsla. Du tror att du är ensam, men det är det sista du är!

Det är så jag ser det, plus att jag alltid får något tillbaka. När någon gillar, delar, kommenterar eller skickar mail är det en bekräftelse till mig att jag inte är ensam, att någon annan känner, tycker likadant. Jag känner tvärtom att jag inte är personlig, att jag inte dela med mig, att det jag berättar om eller beskriver är mänskligt, som finns/upplevs av oss alla.

Däremot känner att jag blir starkare av att dela med mig, av att vara öppen och ärlig, att bara vara jag. Att inte behöva låtsas och göra mig till. För det är jag ändå inte bra på.

Vill du dela med dig?

Men jag är nyfiken på dig, min läsare. Jag vill lära känna dig bättre, veta vad just du går igenom. Därför undrar jag om du är intresserad av att dela med dig? Jag tänkte bjuda in en läsare i månaden att samtala med mig under en livesändning på min fb-sida. Där vill jag gärna att du delar med dig av dina känslor och erfarenheter (om du tror att det är till hjälp för dig att andra).

Det är en sådan otrolig lättnad att öppna upp, att se att människor stannar kvar och kanske till och med förstå dig, i situationer där du trott att de ska försvinna. Så är du intresserad av att berätta din historia under ca 30 min på min hemsida? Kontakta mig då på jessica@nestorforlag.se

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag gömmer mig i min ficka

Jag gömmer mig i min ficka.

Bär byxor med hål.

Händerna är smutsiga,

fast att de tvättats med tvål.

Skorna är trasiga.

Huvudet bär ett rufsigt hår.

I själen finns ett tomrum,

i hjärtat ett sår.

Jag vill inte gömma mig.

Men får inte plats.

Funderar på att hoppa,

men tar aldrig sats.

Här sitter jag fast.

Tiden bara går.

Och fast att jag vill ut,

har jag varit här i år.

Hur ska någon kunna hjälpa mig ut.

När de mig inte ser.

Tankarna glider,

är rädd att de blir fler.

Världen ser så vacker ut.

Men jag får inte vara med.

Mörkret jagar mig,

och låter mig inte vara ifred.

Jag gömmer mig i min ficka.

Hittar inte ut.

Hoppas någon räddar mig,

innan det tar slut.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag berättade i ett tidigare inlägg att jag denna månaden börjat jobba mer med alternativa tankar så jag tänkte prata med er lite mer om det då jag vet att många blir hjälpta av det. Jag har tidigare jobbat med det och får göra det i perioder mer eller mindre, och så är det väl när man har tusentals tankar och flera av dem alltid lutar sig åt den mörka sidan, då måste man börja ta tag i dem, titta på dem och sortera upp dem på något sätt.

Alternativa tankar handlar om att byta ut en negativ tanke till något mer realistiskt eller hjälpsamt. Exempelvis är tanken jag är värdelös på mitt jobb inte så hjälpsam för dig. En mer realistisk och kanske sann tanke är att jag har svårt att känna mig tillräcklig på mitt jobb. Bara man säger meningarna högt känner man skillnaden i dem, den ena är absolut mörkare än den andra. Jag kommer aldrig att lyckas med det här är också en negativ tanke som kanske farit i genom ditt huvudet, att i stället tänka, jag har tagit på mig en svår uppgift, det här kommer att bli utmanande, är en lite mildare tanke.

Har du en negativ automatiskt ofta återkommande tanke? Skriv ner den på ett papper. Sätt en siffra bredvid tanken (mellan 0-10) hur mycket du tror på tanken. Skriv sedan ner vad tanken ger dig för känslor, och sedan vad den leder till för handling.

Ingen positiv läsning det där eller hur?

De negativa tankarna leder dig sällan till ett positivt håll, ibland kan det vara en endaste liten tanke som hindrar dig från att nå ditt mål. Det är därför jätte viktigt att sortera ut dem och börja arbeta med dem.

Har du bevis eller motbevis för att din tanke är sann eller inte? Då kan du också skriva ner det. Sedan är din uppgift att hitta en alternativ tanke, en tanke som ska vara sann, men mer snäll. Eller kanske ser du att din negativa tanke var helt och hållet på hittat så att din alternativa tanke kan bli motsatsen till din negativa tanke?

Testa!

Denna övning kan du göra med alla dina negativa tankar, men du behöver jobba med en i taget, det är svårt att byta ut flera tankar samtidigt så gör övningen och se vilken negativ tanke som påverkar dig mest. Kanske finns det bara en tanke som leder till negativa handlingar , medan de andra leder till negativa känslor?

Gör gärna övningen och berätta för mig hur det gick!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag har haft växthusdrömmar så länge jag kan minnas. Har alltid älskat att sätta fingrarna i jorden och se gröna blad växa. Det konstiga är att sedan jag byggde mig själv ett växthus, så tillbringar jag inte alls så mycket tid där som jag önskar och borde. Och jag kan fortfarande stirra avundsjukt på andras vackra växthus och trädgårdar, men inte alls uppskatta min egen.

Du får bygga växthuset själv sa min man, (själv hade han hellre velat haft ett garage). Sagt och gjort. Jag gjorde upp en ritning, mätte våra gamla fönster, köpte brädor och satte igång. Ramen gick väl bra att bygga, var inte så mycket som kunde gå fel, men när fönstren skulle på, ja då kan ni självklart gissa att jag mätt helt och hållet fel.

Helt plötsligt gick inte min fina ritning ihop (konstigt nog) och jag tappade lusten. Min man fick naturligtvis ta över och slutföra större delar av bygget. Det blev en blandning mellan fönster och brädor, för att liksom rädda upp det. När min man slätat över mina misstag sade han till mig att slutföra arbetet själv. Då var det endast ett tak som skulle på. Men växthuset blev konstigt nog stående, vet inte om det kan ha varit i ett till två år, utan tak. Tills han fick göra jobbet igen.

Japp och nu står det där (tack Marcus) sen  några år tillbaka och ger mig skuldkänslor. För helt plötsligt räcker orken inte till. Från början köpte jag fröer och lökar för tusentals kronor, men ja ni kan ju gissa vad som händer.

Saker ska tas upp, vändas och vattnas. Jag glömmer av, vet inte vart jag lagt saker eller ens vart lökarna var planterande och vilka fröer jag satt vart. Frökalaset slutade så klart i ett enda stort misslyckande.

Kanske var det det som fick mig att tappa sugen. Men jag kan inte hjälpa det. Det är totalt omöjligt för mig att köpa en enda fröpåse. Jag måste göra allt på en gång. Allt eller inget. Och de senaste åren har inget vunnit.

För några år sedan planterade jag ner två vindruvsstockar i växthuset, och de är de enda som i stort sätt har överlevt där inne. Och det är väl för att de inte har begärt någonting av mig. Den har fått vara i lugn och ro. Men det här året fullkomligt exploderade dem. Tog över hela växthuset och en bra bit utanför. Täcker igen sitt eget fönster.

Jag vet att jag måste klippa ner den, rejält. Jag vet inte vem det gör mest ont i. Mig eller vindruvsstocken. Men vi får väl se om det är något jag tar mig för, eller om det stannar där, i tanken.

Litervis med vindruvor blev det i år i alla fall. Känns helt fantastiskt att få plocka, och att veta att den här kommer att bli större och starkare år efter år. Är så glad att få ha varit med på dess resa. Är helt klart en växt som passar mig, en som är självständig och kraftfull, precis som jag [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Förutom vindruvor har vi varje köpt några tomatplantor och gurkplantor. Det är samma sak varje år, tre små gurkor och tomaterna hinner det knappt bli något av förrän det är höst igen. Massor av gröna vackra små bollar som aldrig hinner växa sig stora.

När vi köpte vårt hus var jag besviken över den lilla trädgården, jag hade önskat mig en fyra gånger så stor, I dag är jag tacksam och önskar mig inte en centimeter till. Kan till och med tänka mig mindre.

Det är helt otroligt vad tid och energi en trädgård tar, förr gav den mig energi, idag känner jag bara motsatsen.

Men varje vår och sommar hoppas jag, känner efter nerifrån tårna. Söker efter den där längtan som jag en gång tidigare haft, men hittar den inte igen.

Det här året rensade jag inte en enda rabatt, allt fick växa sig vilt.

Ser så många bilder av fina buketter och tänker att nästa år ska jag plocka in blommor varje dag. Har haft samma tanke varje år och inte en enda blomma plockade jag in, trots att rosorna blommade utanför min dörr.

Jag är ändå ok med både känslan och tanken. Man kan inte få plats med för mycket i sitt liv, ska en sak in måste en sak ut, och jag har ingenting jag vill ta bort just nu.

Trädgården överlever utan mig, år efter år och det finns det så mycket annat som inte gör. Jag känner att den tar hand om mig trots att jag inte tar hand om den. Det finns en trygghet och tillit i det. En varm känsla i magen. Den ger mig ingen skuld eller förbannelser, inga arga mail eller missade meddelande på telefonen. Den står kvar där tyst, och viskar att den kan vänta.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hej Oktober

I Oktober blir det så definitivt. Man behöver inte längre tveka, tvivla eller gissa. Hösten är här. Oktober betyder starka färger och kall luft. Den kan vara frostig och fantastisk, mörk och mysig. Mörka månader betyder återhämtning för mig, som att återigen få krypa in i sitt skal. Som att få gå i ide lite grann. Hösten ställer inte lika höga krav som de ljusa månaderna. Du är välkommen som du är oavsett dagsform.

Bra saker som hänt i September:

• Jag har äntligen tagit tag i det där med att byta bolagsform och redovisningskonsult, det är något som legat och skavt i mig länge och det jag varit i nu har inte känts rätt i magen. Så även om jag befinner mig i ett jobbig sits nu där allt ska flyttas över, vilket kommer innebära både tid och pengar så känner jag verkligen att det är rätt beslut.
• Jag fick uppleva ett bra samtal på jobbet igen, de kommer mer sällan nu, men när de kommer så bär man med sig dem länge. Jag får leva på det här ett tag men hoppas att jag ska få uppleva samma fina relationer som jag gjort innan sommaren.
• Jag har påbörjat och avslutat skrivterapikurser vilket känns jätte kul, samlar verkligen kunskap och erfarenheter nu känns det som, suger åt mig som en svamp.
• Har varit på konferensen i suicidprevention vilket kändes jätte bra.

Saker att se fram emot i Oktober:

• Jag går och väntar på ett mail. Tittar på telefonen stup i ett. Nu struntar jag nästan vad som står i det så länge jag får ett svar. Men ser verkligen fram emot när det kommer. Då kan man låta axlarna sjunka ner lite grann.
• Jag ska hälsa på Göteborgs universitet och berätta lite om vad man kan jobba med som kriminolog, bland annat göra reklam för arbetet som frivårdsinspektör och kanske värva en lekmannaövervakare eller två.
• Jag ska på konferens kring gängkriminalitet som jag ser mycket fram emot (känner att alla små avbrott betyder mycket för mig just nu).
• Jag har blivit inbjuden till Vänersborgs bibliotek som utställare på kulturveckan.
• Ska gå en kurs i ledarutveckling, samt hålla kurs för mina nya skrivgrupp.
• Och sist men inte minst så kanske, kanske, kanske min bok ”Jakten från självkänsla” är tryckt och klar, det innebär ju också att det får blir någon form av releasefest, men vi får se, håller tummarna för det!

Månadens affirmation:

September månad var ett djupdyk i en ångestsvacka. Jag upptäckte att negativa tankar tagit upp stor del av min tid. Denna månad kommer jag därför inte ha en färdig affirmation utan jobba hela tiden med alternativa tankar för att hitta tillbaka till mig själv igen. Det gäller att vara uppmärksam, att inte slå på sig själv när man redan ligger. Därför kommer jag välja att plocka bort de tankarna som är negativa för mig och hitta något annat. (För dig som inte har kunskap om alternativa tankar kommer ett inlägg i veckan om det).

Månadens aha-upplevelse:

Kanske ingen aha-upplevelse men denna månaden har jag verkligen fått påminna mig själv att jag dagligen jobbar med motstånd. De personer jag möter har aldrig valt att träffa mig eller prata med mig, dom är sällan där frivilligt (även om de personerna finns också) men det är i grund och botten ett straff de har fått. Och där sitter jag och vill ha ett ”bra” samtal och servera en förändring många av dem inte vill ha. Jag har höga förväntningar på mig själv och fixar det där i vanliga fall utan problem, men när man själv känner sig skör blir det där extra tydligt, man lägger skulden för det som inte går bra på sig själv när det egentligen är det sista stället det ska hamna på. Jag vet ju allt det där men i vardagen glöms det ofta bort, mitt jobb känns ju som alla andras men när man tittar närmare ser man att det ofta är motsatsen. Och jag behöver påminna mig om det. [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Önskar er en fin dag!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Mellan längtan och hopp

Studsar upp sekunden klockan slagit fem. Har legat i över en timme och väntat, precis som om något förbjudit mig att gå upp. Men jag vill alltid ge mig själv chansen att somna om, trots att jag vet att det aldrig inträffar. Har min hjärna vaknat så är det vaken, det är något jag lärt mig efter alla år.

Det är heller aldrig tankar av oro och stress som väcker mig, utan bara ord som kommer ut. Jag skriver hela blogginlägg i mina tankar, fingrarna längtar efter att uttrycka sig, en sjuk grej att känna mitt i natten, men ja så är det. Aldrig att jag längtar efter något annat.

Jag går upp med hoppet att få vara ensam några timmar, blir alltid besviken när någon annan snabbt dyker upp. Behöver stunden för mig själv, med hundarnas snarkningar som bakgrundsmusik. Det är fortfarande svart ute och jag tänder lite små lampor här och var. För att få vakna långsamt, för att fortfarande känna att jag vilar. Trots att jag gått upp.

Det har varit en hektisk vecka. Har startat upp en ny skrivkurs samtidigt som jag avslutat en annan. Håller på och ändrar bolagsform, byter redovisningskonsult och försöker att skapa nya skrivkurser och workshops. Denna helg längtar jag verkligen efter att komma ikapp, rensa alla papper som ligger över mitt skrivbord, radera/svara på mail och förbereda inför kommande workshop.

Jag känner dock att jag mår bättre nu, har hämtat hem mig själv igen. Ångesten är inte lika kännbar men jag får vara försiktigt med varje steg jag tar för att inte halka tillbaka. Idag var tanken att vi skulle besöka bokmässan i Göteborg samtidigt som min dotter skulle göra en audition inför en film. Men med tanke på demonstrationerna som kommer att vara i staden i håller vi oss hemma. Jag vet inte vem som är mest besviken, hon eller jag. Vet själv precis hur det är att gå och vänta på något, att få ont i magen av att inte veta. Att befinna sig mellan längtan och hopp. Att hoppas så starkt och så mycket att man tillslut inte orkar hoppas alls.

Önskar er en fin helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

En numera jävligt oblyg person…

Ibland bär vi med oss gamla sanningar utan att ifrågasätta dem. Både om oss själva, andra eller vår omgivning. Jag har i över trettio år trott på att jag varit blyg, och kanske var jag det för tjugo år sedan. Jag minns att det var något jag hörde om mig själv eller åtminstone tänkte eftersom jag ofta inte pratade. Idag vet jag ju att jag var tyst av helt andra orsaker (selektiv mutism).

Jag är fortfarande en tyst person. I en grupp är jag sällan den som tar plats utan snarare den som studerar andra och lyssnar. Jag hade därför aldrig ifrågasatt den sanningen utan mer förlikat mig med den.  Jag minns inte hur jag och min man en dag kom in på samtalet men jag minns att jag sade att jag var blyg. Jag minns att han tittade på mig frågande, som om jag nyss sagt något som var väldigt fel.

Du är inte blyg svarade han. Nu var det min tur att se ut som ett frågetecken, vad menar du säger jag. Men du är ju inte rädd för att synas och höras, du har inte svårt för att säga vad du tycker eller tänker eller är obekväm inför att prata. När du är tyst är det ju för att du väljer det, och inte för att du inte vågar annat och det är ju en stor skillnad.

Han fick mig där och då att ifrågasätta den tanken och se att den inte alls var sann. Den kanske någon gång har varit det men inte idag, inte längre.

Det samma gäller envishet. Jag har alltid tänkt att jag inte är en envis person och det har jag tyckt varit negativt. Jag har många gånger önskat mig mer envishet. Jag är ingen tävlingsmänniska direkt, ger gärna platsen på prispallen till någon annan, och jag har många gånger önskat att det vore annorlunda. Jag har förknippat de där två som att det vore exakt samma sak.

När min man en dag utbrister att jag är den envisaste människan han känner (tror inte att han menade det positivt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]) blir jag lika förvånad. Jag är aldrig den som försöker övervinna någon annan, som måste ha rätt i alla samtal eller hävda mig själv, men när det är saker som betyder något för mig ja då slutar jag ju sällan sträva. För det som är viktigt, för mig, stångar jag ju mer än gärna pannan blodig. Och så är det väl för många av oss. Vem slåss för något som inte spelar dig någon roll? Inte jag iallafall.

Därför är det viktigt att ibland upp och sortera våra gamla föreställningar, och påminna oss om att vissa är inte annat än gamla. De kanske alltid varit falska, eller åtminstone är dem det nu. Så stanna upp och ifrågasätt, stämmer den här tanken om mig själv, är den sann?

I värsta fall kan det visa sig att du länge levt i en lögn, i en föreställelse som aldrig varit verklig, och även om den en gång varit det, så behöver den inte vara det idag.

Har du gamla sanningar om dig själv som inte stämmer, berätta!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar