Allmänt

Fyra veckor har gått, försvunnit i ett nafs. Men mycket har det hunnits med och än är det sommar kvar.

Jag har bland annat hoppat på ett ben genom Öland…

besökt Borgholm och solnedgångar…

beundrat växter och väderkvarnar…

åkt många mil i bil…

…hälsat på min pappas lantliga paradis.

Jag har jobbat i växthuset

Varit på familjeläger med föreningen Attention…

åkt båt..

och promenerat längst saltdränkta stränder.

Jag har läst ut ett tiotal böcker…

och tillbringat hela dagar med dem jag älskar allra mest.

I morgon väntar verkligheten igen. Tillbaka till arbetsveckan. Känns lite ångestfyllt och overkligt, men jag vet att man inom en arbetsdag är tillbaka i vardagslunken igen, då känns det som man aldrig varit där ifrån. Och på något sätt längtar man ändå tillbaks till alla trygga rutiner, det är med blandade känslor det där. Men nu ska jag ta till vara på dagen.

Hoppas ni haft en fin helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Oj vad veckorna går fort. Nu vill man bara stanna tiden och bara vara. Är så fantastiskt skönt att få spendera dagarna hemma med familjen. Jag märker att jag har en helt annan slags energi när jag inte arbetar heltid. Jag kan tycka det är kul att vara social, se fram emot att träffa vänner och åka på aktiviteter. Det är motsatsen till mitt liv annars då jag bara vill vara för mig själv.

Jag vill verkligen inte att semestern ska ta slut. Jag vill ha mer! Trots skadad fot och att jag inte kunnat gå längre sträckor förrän denna veckan får jag ändå säga att jag haft det fantastiskt bra. Vi trivs så bra tillsammans min lilla familj. Det är alltid mer kramar än bråk och ungarna är fantastiskt goa mot varandra trots att de är tillsammans nästan 24 timmar om dygnet [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Det bästa med tiden som kommer nu är att plocka delar av sin frukost ute. Vi har blåbär, vinbär, hallon, björnbär, körsbär och vindruvor att skörda varje dag veckorna framöver. Det känns alltid lika stort. 

Igår städade jag ur mitt kontor och idag står det nog syltning och saftning på schemat. Man vill inte att ett enda bär ska gå till spillo.

Fast de flesta av dessa äter skatorna upp.

Jag känner mig lite trött och tankarna spretar och alla möjliga håll. Allt mellan jobb, företag och att försöka bara vara i nuet, i stunden. Jag fick höra om två dödsfall denna vecka. Både en företagarkollega och en klient, och jag blir illa berörd, varje gång. Jag vill så mycket med vet så lite och försöker göra det mitt hjärta verkligen brinner för, för att senare i livet inte kunna ångra mig. Jag vill verkligen leva fullt ut, ta till vara på varje dag. Men också det tar på krafterna.

Livet är så vacker att det gör ont. Så mycket fantastiska människor, så mycket vackra platser. Så mycket att smaka, så mycket att uppleva. Nej jag är inte färdig än, och jag sörjer verkligen dem som har fått gå i förtid.  Jag vet inte vart livet kommer att ta mig, men jag vet att jag har guld i min trädgård, och den ska jag ta vara på!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Du bor i himlen nu

Vi har träffats varannan vecka. I det högra hörnet på mitt kontor.

 Jag har fått se dig växa, från rädd och liten, till stark och stor.

Jag vet att jag inte bär någon skuld ändå reflekterar jag över varje ord.

För att leta efter felet som gjorde att du föll överbord.

Jag funderar och funderar fast att jag vet att det inte handlar om mig…

så tänker jag ändå på om det fanns något jag hade kunnat gjort för att hindra dig.

Hur kan någon försvinna utan förvarning, ta sitt liv så fort?

Fanns det något jag kunde ha sagt, något annat jag skulle ha gjort.

Du lämnar en tom plats i min kalender utan att säga ett ord.

Jag går tillbaka till arbetet, medan du lämnar vår jord.

Jag tvivlar på mig själv, undrar om detta jobbet verkligen är mitt att utföra.

Hur kan man laga någon utan att samtidigt förstöra.

Du lämnar något efter dig och jag vet inte om mitt arbete någonsin blir som förut.

Hur vet jag om de liv jag försöker laga gång på gång kommer ta slut.

Jag har ingen rätt och sörja men något känns så fel.

Hur kunde du gå sönder, när jag skulle göra dig hel.

Jag vet att det inte är mitt ansvar, valet är alltid ditt.

Men jag kan inte hjälpa att känna att en del av ansvaret är mitt.

Jag såg det aldrig i dina ögon, kunde inte läsa det i dina tankar.

Tänk om det är orsaken till att ditt hjärta inte längre bankar.

Jag vet att du hade ont och vad som fick ditt hjärta att värka.

Trodde ändå aldrig att du skulle försvinna utan att jag skulle märka.

Jag fortsätter livet, men det gör inte du.

Du stannar bland molnen, för du bor i himlen nu.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Mellan malva och stockros vill jag bo.

Dansa i vinden med ro.

Gräset så grönt, livet så skönt.

Mellan malva och stockros vill jag bo.

I en värld full av monster.

Ibland känns det som att det bor ett litet barn i mig. En liten flicka som ständigt är blyg, rädd och gråtfärdig. Hon står och tittar ner i backen och stampar hårt med ena foten. Jag vill inte, jag vågar inte, är ord som ofta kommer ur hennes mun. Jag brukar ofta ignorera henne,  göra som jag vill, men det känns liksom tröttsamt att ständigt höra hennes skrik och gråt inombords.

Jag har försökt att gömma mig för henne, ignorera henne och skälla ut henne för att hon ska ge sig i väg. Vem vill ha med sig ett tjurigt litet barn dagarna i ända? Men det spelar ingen roll vad jag gör. Hon dyker alltid upp ändå med sin buttra min och sitt varnande finger. Ibland när hon sitter ihopkrupen i ett hörn och skälver av tårar har jag tyckt synd om henne. Jag har gått fram och lagt armen om henne, försökt att trösta henne, velat visa henne världen och få henne att förstå att den trots alla hennes farhågor inte är så farligt.

Men jag har då skådat den avgrundsdjupa rädslan i hennes ögon, hon vågar varken se eller lyssna på mina historier. Hon är både blind och döv. Det enda hon ser, hon känner, är den stora ångesten som bor inom henne.

Jag är vuxen nu. Jag är lugn och trygg i mig själv. Men ändå dyker hon upp och fyller mig med tvivel. Jag vet inte hur jag ska trösta henne, eller få henne att försvinna. Så det enda jag kan göra är att ta hennes hand och acceptera hennes rädsla. Se situationen från hennes ögon, men komma ihåg att den trots allt är min.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Informationsoverload

Ät endast ekologisk mat, den andra maten är giftig och du kan DÖ. Barnens kläder kan bära gift. Dina överflödiga kilon kan vara en sjukdom. Fästingar är livsfarliga Använd inte ekologiska produkter, bara för att det är ekologiskt behöver det inte var bättre!!! Sociala medier skadar vår hälsa. Mikromat ger dig cancer. Radonmät ditt hus! Strålningen från mobilen skadar dig. Så blir du snygg snabbt. Ger du dina barn tillräckligt med uppmärksamhet? IS på väg till Sverige. 2-åring mördad. Den psykiska ohälsan ökar!

Nyss i mailkorgen: loose weight in five days!

PS, glöm inte att checka ut på din semester

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

En dag i Juli drar man något enkelt över axlarna, dagen är mulen och grå. Men det bekommer en inte.

Man spenderar dagen inomhus, obekymrad över disk och dammråttor.

Man ligger timmar i sängen, småslumrar och hinner läsa hälften av en bok.

Man njuter av närheten till varandra, fast att man befinner sig i olika rum.

Man förvånas över att klockan rör sig, när man själv inte gör det. Men man låter den gå, utan att själv titta på.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag skäms nästan över hur barnsligt ledsen jag varit över en stukad fot. Att gå med ständig smärta, det kan jag ta. Men att vara rörelseförhindrad, det funkar inte. Att inte kunna hämta mitt eget kaffe, vattna blommorna, gå ut med hundarna eller en plocka upp tvätt som ligger på golvet. Ni vet de där små små sakerna man vanligtvis gör utan att tänka på det. Ja, det är nog nästan dem som är värst.

Jag kan nästan skratta åt mig själv när jag sitter där och tycker synd om mig själv, för jag vet ju, det går över. Men samtidigt är det något inom mig som växer. Vet inte om det är ilska, frustration, rastlöshet eller uttråkning. Men vad det än är så förvandlas de till tårar på vägen ut.

Foten har blivit bättre, jag kan röra mig runt i huset, även om det gör ont. Men nu är det smärta i rygg och nacke som känns värst. Vet inte om jag har ont efter smällen att jag ramlade eller om ryggen tagit lite stryk av mitt haltande. Smärtan i nacken gick upp och satte sig i huvudet och förvandlades till en migrän under två dagar tills jag kom på att jag behövde stretcha ut rygg och nacke. Sagt och gjort och det släppte nästan med omedelbar verkan.

Jag rullade ut yogamattan och tänkte att den får ligga fram som en påminnelse till mig själv att jag behöver sätta mig ner och göra rygg- och nackövningar fram till att kroppen känns helt bra, (och förhoppningsvis även därefter.) Jag som vanligtvis jobbar mycket med acceptans har verkligen inte kunna acceptera denna verklighet. Jag trodde på fullaste allvar att det skulle gå över efter ett par dagar och nu efter en vecka inser jag att det förmodligen kommer att ta minst en till. Att springa eller ta långpromenader är förmodligen inget som kommer att hända under hela min semester men det känns alldeles för tungt för acceptera, en verklighet för stor att ta in.

Nej, jag lever på hoppet och tänker i morgon är en bättre dag, och när det väl inträffar finns ingen gladare än jag.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Spår av liv

Jag ser spår av liv på din hud, räknar dem i tystnad.

Ärren i ditt ansikte.

Rynkorna runt din mun.

För evigt inristade minnen som du ständigt försöker dölja.

Det är dem som gör dig levande, vacker.

Jag smeker sår som inte längre finns kvar.

Funderar över vart din kropp har burit dig, vilka stenar du snubblat över.

Din hud skvallrar om din bakgrund, ett liv du inte längre vill minnas.

Du kallar dig söndrig, jag kallar dig levande.

Varje del av dig, talar om något för mig.

Jag beundrar dig i tystnad, letar efter spår av liv på din hud.

Har du hittat din stjärna?

När jag jämför mig med människorna runt mig kan jag känna mig såååå tråkig. Jag kan tydligt se att jag fungerar annorlunda än dem. Folk vill gå på bio, gå ut och äta, pratar om spelningar, krogen och festivaler. Själv ryser jag av bara tanken och drömmer istället om att sitta med näsan djupt ner i en fackbok. Och när jag hittar en spännande teori *wow* ja då är jag i himlen.

Jag slukar forskningsartikel efter forskningsartikel och tänker att det jag känner då kanske är samma eufori som andra upplever vid en bra låt. Jag uppslukas av forskning och fakta, det är som att mata min hjärna med godis, en fullständig hjärnorgasm.

Och inte nog med att jag njuter av att lära mig nytt, jag blir mer starstruck av en forskare, eller för mig grym författare än om kungen hade gått mig förbi. Jag har aldrig brytt mig om kändisar eller programledare, har aldrig förstått den sortens beundran.

Stjärnorna som lyser för andra finns inte för mig. Jag ser dem inte, vet inte vilka de är och reagerar knappt på dess namn. Så när jag häromdagen nämnde en forskare för en kollega och hon tittade frågande på mig och utbrast vem, med frågande blick. Ja, då skrattade jag tyst för mig själv och tänkte att livet är fyllt av stjärnor, att vi alla går under samma himmel, men ändå inte kan dem alla vid namn. Vi kan alla ha vår egen favorit, beundra dem i tystnad.

Att vi ser olika stjärnor är för att vi tittar åt olika håll och där finns det inget rätt eller fel. Det spelar ingen roll att andra inte har sett samma stjärna som mig. För om du väl har hittat den där stjärnan, ja, då lyser den ändå starkast bara för dig [wp-svg-icons icon=”star” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar