Allmänt

Optikerbesök och otydligheter

Jag besökte optikern för någon vecka sedan och trodde in i det längsta att det inte skulle vara något fel på min syn. Jag var ganska säker på att mina ökade koncentrationssvårigheter berodde på min psykisk hälsa. Det brukar i alla fall vara lätt och skylla på. Optikern bekräftade hela tiden mina misstankar (att jag såg bra). Du ser som en hök, säger hon. Jag nickar instämmande. Jag förstår verkligen att du inte tycker att du ser dåligt, säger hon igen. Jag börjar nästan att bli besviken. Glasögon vore liksom en lätt lösning på problemet. Den psykisk hälsan är det alltid svårare att få hjälp med. Du ser mer än vad du borde, säger hon när jag läser upp de minsta bokstäverna som hon satt en suddig hinna framför. Jag suckar, är beredd att resa mig från stolen och gå. Döm om min förvåning när hon börjar rabbla styrkor och frågar mig vilken jag tycker att jag ska börja med. VA???

Jag måste väl vara den enda människan som går till optikern och tror mig ha fel på min syn för att sedan få det bekräftat och då börja ifrågasätta det? Jag vet, jag blir så trött på mig själv! Som tur var kom jag på mig själv (hoppas jag) innan jag började låta otrevligt. Så jag bestämde mig för att tro på hennes ord och inköpa ett par glasögon (även om jag fortfarande kritisk).

Jag hade tusen frågor, men förstod inte svaren. Jag upprepade mig säkert om och om igen, och hon upprepade sig lika trevligt och lika otydligt tillbaka varje gång.

Du kan använda glasögonen när du läser, sitter framför datorn, kör bil….,eller hela tiden om du vill, men det får du känna själv, säger hon och tittar på mig. Förmodligen ser jag ut som en frågetecken. Vad menar du tänker jag. Hade liksom önskat att det kom en manual till så att jag kunde förstå exakt när de skulle av och när de skulle på, och även när styrkan ska utökas! Hur f*n ska jag veta det?

Vad hon inte förstod är att säga till mig att använda dem när jag vill, är samma som att säga till mig att inte använda dem alls [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]

Äntligen är den här #hypersjälar av Malin Roca Ahlgren, Anja Wikström & Jessica Stigsdotter Axberg! I boken delar 27 #hypersjälar med sig av tips och råd inom ADHD och Autism. Jag har inte hunnit läsa ut hela än, men jag kan säga att det är en bok man blir glad av att läsa. Den inger såååå mycket hopp. Tänk vad mycket fantastiska människor det finns. Att jag är en av hypersjälarna som fått medverka i boken känns smått overkligt. Lilla jag, ibland en massa andra beundransvärda människor!

Boken är lättläst, man vill inte sluta. Ett kapitel till, ett kapitel till…tänker jag innan ögonen slår ihop för kvällen. Samtidigt känner jag att jag inte vill att den ska ta slut, man är hela tiden nyfiken på mer. Personerna i boken känns liksom som mina vänner, fast att jag inte ens träffat de flesta av dem. Men jag känner verkligen djupt inne i hjärtat att vi alla arbetar för samma sak, att vi står på samma sida och bara det gör att boken får en speciell plats i mitt hjärta!

Eldsjälar, finns dom? Ja i denna boken finner du 27 stycken, och jag vet tre stycken till!

Tack Malin, Anna & Jessica för att jag fick vara en liten del av er fantastiska bok [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Ber om ursäkt om jag spammat er som följer mina inlägg via mail. Har gjort lite förändringar på hemsidan och insåg lite försent att varenda uppdatering jag gjorde förvandlades till ett nytt inlägg. Så vissa av er kanske har fått 10 inlägg från mig på en dag. Nej så ofta kommer jag fortsättningsvis inte att blogga så jag ska se till att det inte upprepas igen [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Helgen har bestått av solsken, och trots att jag bara har längtat in (för att sitta framför min dator) har jag faktiskt spenderat det mesta av tiden utomhus. Och idag är jag ledig från jobbet för att försöka slutföra min uppsats (håll gärna tummarna för mig).

Annat som ska göras idag är att besöka optikern. Jag har alltid haft svårt för att känna igen andras ansikten. (Hälsar jag inte betyder det alltså inte att jag är dryg, utan jag känner helt enkelt inte igen dig [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”]) Men det är något jag vant mig vid, och lärt mig hur jag ska hantera. Men nu känner jag helt plötsligt hur tidningen/telefonen/ipaden börjar komma närmare ansiktet när jag läser.

Jag som vanligtvis har svårt att koncentrera mig orkar i dagsläget knappt läsa alls. Minsta grej känns ansträngande. Jag som aldrig varit hos optikern innan förväntar mig nästan samma bemötande och svar som jag får på vårdcentralen.

Det skulle liksom inte förvåna mig om hon efter undersökningen säger, nej jag hittar inget fel på dina ögon, det är nog bara din ångest som spökar.

Oavsett vad man ringer för så brukar ju ångest vara svaret. Det är som att hela skärmen blinkar och lyser rött när jag ringer dem. Hon har bara ångest, ta inte hit henne!!!

Ha ha, nej så är det självklart inte, men det känns så, och jag vet många som har liknande erfarenheter.

Det är det som kan vara det svåra med ångest. Man kan liksom inte lita på sig själv. Du känner ju verkligen, och upplever det du gör, det är inget påhitt. Men du vet inte vad det är som skapar det. Inbillar jag mig eller känner jag verkligen det här brukar jag fråga mig själv. Men självklart är det aldrig så att jag inbillar mig, det är min ångest som inbillar mig. Så det ska bli spännande att se om jag kommer hem med ett par glasögon, eller om det återigen bara är mitt huvud som spökar [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Godmorgon! Jag har just studsat ur sängen och tänker sätta mig att jobba med pyjamasen på. Idag är det att jobba hemifrån som gäller och det känns fantastiskt, önskar att jag hade fått kunna göra det oftare. Många tycker att det är svårt att jobba hemifrån, har inte disciplinen eller hittar på massa andra måsten, men om det är något jag kan så är det det. Efter alla år med studerande och företagande så vet jag att jag funkar bäst när jag jobbar hemma. Jag slipper att bli störd och kan ta mina egna pauser och slippa anpassa mig efter kafferasten.

Många har svårt att förstå det där med att jobba hemifrån. När jag studerade så ringde ofta vänner och frågade om jag skulle med på stan eller om jag kunde ta en fika. Svaret blev alltid nej. Men du är ju hemma, kunde de säga.

Ja jag är hemma men att studera eller driva företag är som vilket annat jobb som helst, klarar jag inte uppgiften jag håller på att utföra, så får jag heller ingen inkomst. Så enkelt är det!

Dom slutade att ringa sen, jag förlorade nog en hel del vänner den vägen. De förstod aldrig min prioritering. Men det är så jag funkar. Ska jag göra något så gör jag det till 100% och då finns det inte så mycket plats till annat kvar, så som vänner tex.

Nej nu är det dags att vakna till liv och sätta igång dagen, önskar er en trevlig helg! Kram

40-års kris?

-Har du hamnat i en 40-års kris? frågade min man mig häromdagen. Jag förstod vart frågan kom i från, för helt sonika har jag börjat lägga min lön på smink och skönhetsprodukter vilket aldrig tidigare inträffat. Jag började fundera på det han sa, kände liksom efter lite, har jag en kris?

Men nej, jag kom fram till att det var precis tvärtom. Jag bryr mig mer om mig själv nu, än vad jag någonsin gjort tidigare. För första gången i mitt liv lägger jag ner tid och omvårdnad på mig själv och får det att kännas bra.

Idag känner jag en tillfredställelse, njutning av att lägga en ansiktsmask eller sminka mig, och gör det inte på grund av att det är något jag vill ta bort eller förändra. Nej det är inget jag gör för att jag måste, utan för att jag vill.

För mig har smink och skönhetsprodukter tidigare handlat om att man är utseendefixerad. Idag har jag insett att det inte alltid handlar om utseendefixering, utan även om livskvalité. Det finns en viss skillnad i att ta hand om sig själv för att det får en att må bra, eller att göra det för att man annars mår dåligt.

Att det tog 36 år att finna lyckan i att ta hand om sig själv kallar jag inte kris, det kallar jag insikt.

Kunde Maj börja bättre? Sol och värme i dagarna två. Tvätt som fått både hängas och glömmas ute över natten. Ser ni mina smutsiga fönster? Ett klart vårtecken! Nu bär det av till jobbet och ikväll väntar företagsdaten som jag längtat efter hur länge som helst. Ser jag mycket fram emot!

Maj är en lugn månad för mig. Förutom tolvstegsträff och denna företagsdate händer inte mycket (förutom i mitt huvud där det alltid är projekt på gång). Så detta lugn kan behövas. För övrigt är Maj min favorit månad. Ljus, varm och med vetskap om att sommaren är på väg.

Japp, igår var det ju vårstädning av min kalender, och oj vad saker man kan hitta! [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Som den här tex. Klokt av mig att skriva upp vad som ska göras vid varje månadsskifte, vart ska jag skriva upp att jag ska behöva kolla på den? [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Men titta här då, här har jag ringat in dagar i rött och i grönt. Hur tänkte jag där, måste ju haft något väldigt bra tanke med det [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Åh, ser man här, en ”att göra lista” där bara hälften har blivit gjort [wp-svg-icons icon=”shocked” wrap=”i”]

Åh jag som har letat överallt efter tomma papper att skriva på. Här satt de ju! Prydligt längst bak i pärmen. Klokt av mig, nu ska jag bara komma ihåg det nästa gång jag behöver anteckna! [wp-svg-icons icon=”pushpin” wrap=”i”]

Men kolla här då, en bloggstrategi för 2016, dessa brukar ju dock fungera bäst när man fyller i dem……

…..och titta här vad jag hittade allra längst fram i kalendern men ändå inte sett på några månader. Ett schema, dessa funkar ju allra bäst när man följer dem [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”]

Igår vankades det kalas för sonen som fyllt år. Finns det något man kan önska sig mindre än 23 skrikande barn när man känner sig hängig och sliten? Kalaset gick trots allt bra. Lite skratt, lite tårar, och alla kom överlevande därifrån (tom jag). Sedan fick jag lite egentid i favoritfåtöljen. Bara jag ett block och en penna. Önskar mig inget annat!!

Jag hann ta några koppar te i tystnad innan lilla familjen kom hem. Sen bestod dagen mest av soffsittande för min del. Att jag inte kunde ta mig ur soffan betyder att jag är hängig annars brukar jag inte kunna hålla mig kvar i soffan så länge. Och idag sov jag två timmar längre än vanligt (jiho!!) och klockan sju gick jag upp tillsammans med solen. Jag ställde mig på verandan en stund och andades in vårluft och tittade på min trädgård som håller på att genomgå en grön förvandling. (Äntligen!!)

Nu ska jag sätta mig ner och rensa min kalender (läs mitt liv), för utan den är jag ingenting. Folk brukar kommentera att jag har en stor kalender, men som sagt, allt man inte har i huvudet finns där i…och det blir ju en del.

Det blir lätt att jag får oordning i den (ja både huvudet och kalendern ;), jag skriver lite saker här och var, använder post it lappar och sen hittar jag inte vart det nu var jag gjorde den där anteckningen, suck. Så nu ska det försöka struktureras upp igen så att jag är redo för en ny vecka!

Påminnelse till mig själv: Hjälper det mig eller behöver jag gå vidare?

Är du som jag och lätt fastnar i det där ältandet? Jag tänker ibland att jag oftare borde lära mig att sätta punkt. Man har så klart rätt till att vara både arg, besviken och ledsen. Men inte för alltid. Ibland borde man sätta ett slut på det. Det som irriterar mig är att man lägger sin energi på en händelse eller en person som inte är värd det. För mig fastnar det på repat och personen blir svartmarkerad för resten av livet.

Jag har varit sådan i hela mitt liv men det är först nu i vuxen ålder förstår jag ju hur barnsligt det är, och att jag om någon hade tjänat på att gå vidare.

Jag brukar tänka på sinnesrobönen ”Ge mig sinnesro att accepterar det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd till att inse skillnaden” och önska att jag hade den intatuerad på insidan av mina ögonlock. Kanske det skulle hjälpa?

Livet går vidare och jag vill hänga med, jag vill inte fastna däremellan, i ilskan, i ältandet, i orättvisan.

Idag sätter jag punkt, jag släpper taget, jag går vidare….

Idag blev jag ledsen, ni vet så där otroligt ledsen att man knappt kan prata. När någon frågar hur det är och du inte kan svara för att tårarna tar över din röst. Ögonen svullnar, du snorar och du önskar att du bara hade kunnat hålla igen lite bättre. Men jag kan inte det, när jag blir ledsen så blir jag verkligen så jäkla ledsen. När jag känner mig illa behandlad så tar jag det verkligen så personligt, så hårt.

För första gången i mitt liv kände jag att någon nedvärderade mig på grund av min diagnos. Och egentligen blev jag arg, men mina tårar kommer alltid snabbare än ilskan. Ofta blir jag också arg på mig själv för att jag inte kan visa att jag är arg, för hur arg ser man ut när  man bryter ihop och gråter?

Jag ringde i alla fall till en arbetskamrat och grät ur mig det mesta, sedan läckte resten ut i bilen på väg hem. På en sekund förlorade människan som sårat mig den lilla respekt jag hade för henne, och det värsta är att jag vet att hon aldrig kommer att få den tillbaka, För om det är någonting jag har svårt för så är det att förlåta. Och arg, ja det kan jag vara i flera år.

Så vad gör man när man kommer hem efter en skit dålig dag och det känns som bröstet har exploderat? Jo man tar en promenad i tystnad med de två som verkligen vet hur man vill bli tröstad.

Sen kryper man upp tillsamman i soffan och pussas, och äter choklad.

Önskar er en trevlig helg!