Allmänt

Det är så konstigt, sa jag till min man i Lördags, för första gången på riktigt länge så längtar jag ut, fast att jag vet att det kommer vara fullt av folk och oväsen. Det är ljuset svarar min man, värmen, våren, då orkar man mer. Jag hoppades på att han skulle ha rätt. Jag har länge känt mig trött och sliten, har känt motvilja att på helgerna ta mig utanför dörren, än mindre vistas bland folk. Jag blir utmattad av bara tanken.

Två timmar senare låg jag söndrig i sängen, tror till och med att jag sov. Kändes som att jag sprungit ett maraton fast att jag bara varit 30 minuter på en mässa. Tror till och med att jag hade kunnat somna i bilen om jag tillåtit mig själv.

Så långvarig var den energin. Lätt fånget, lätt för gånget. Nej, det här batterierna behöver helt klart laddas mer. ☀️

[embed_video link=https://www.youtube.com/watch?v=Y4cIbehTmfY]

Vill tipsa på om en film från arbetsmiljöverket om den sjuka jobbstressen. Jag är glad att någon uppmärksammar det här och tar det på allvar! Det har nu kommit en ny föreskrift som riktar sig till arbetsgivare. Men när det gäller att stoppa problematiken kan även du och jag göra nytta. Syftet med föreskriften är att främja hälsa, att helt enkelt motverka ohälsa.

Jag tror att vi alla har någon arbetskamrat som vi är oroliga för, och jag vet att det är jätte svårt att nå ut till någon som befinner sig mitt i hetsen, som känner sig jagad. Så kommer man där och frågar hur personen mår. Det är svårt att nå fram. Men det här personen påverkar omedvetet  dig och mig, hennes flämtade gör i alla fall mig stressad, jag tittar mig genast över axeln och undrar vad jag har missat. Måste jag göra mer eller snabbare? Hon får även mig att vilja sudda ut mina gränser. Gränser jag har satt för mig själv som jag inte vill gå över, för att behålla min hälsa.

Vi måste stoppa det här, inte bara för din och min skull. För allas. Vi måste sluta springa, känna oss jagade. Vi behöver sätta upp staket runt om oss och säga att det här går jag bara inte över, det här är min gräns. Varken du eller din arbetsgivare tjänar på att du går in i väggen, så säg i från. Inte bara till din arbetsgivare utan även till din stressade arbetskamrat. Kan du inte hjälpa henne, fine, men låt inte henne dra dig med sig!

Jag svarar inte i min jobbtelefon på min fritid, jag tänker inte på mitt arbete på helgen, jag försöker inte klämma in ett möte i ett redan stressat schema. Jag gör det jag behöver och det jag måste, men sen räcker det. Där går min gräns. Vart går din?

Veckan har känts fullmatad som vanligt. Egentligen kanske inte med så mycket mer än vanligt, men det räcker att någon dags kvällsrutin blir rubbad så känner jag av det hela veckan. Och i tisdags var det NPF-dag i Trollhättan och det kunde jag så klart inte missa! Men både kropp och knopp sa ifrån när jag rubbade mina rutiner och har tvingat mig att ta det extra lugnt resten av veckan.

Trötthet och en molande huvudvärk blev mitt straff, men det var det värt. Föreläsaren Anneli Jäderholm fick mig att bli ännu mer nyfiken på en värld jag inte känner till och fantastiska Hasse Andersson som startade NPF-laget i trestad kunde beröra till tårar. Så tack Emma för att du skapade denna dag! (och att jag fick vara med på ett hörn:)

För några veckor sedan hade vi också vår första tolvstegsträff mot ångest, och nu är det bokat att fortsatta träffar kommer att bli av. Ser jag grymt mycket fram emot! Jag har skickat ut mail till er som var med på träffen så kontakta mig om det inte har kommit fram. Var du inte med på första träffen men är intresserad av att gå? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se Jag är noga med att inte få för stora grupper så du kommer med i mån av plats, så först till kvarn.

Denna helg är lite mer fullspäckad än vanligt, men det känns trots allt ok. I morgon ska två mässor besökas och på söndag får jag långväga besök. Jag hoppas på att solsken, familjemys, och återhämtning också ska inrymmas i schemat [wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”]

Trevlig helg!

Facebook tävling -vinn ett mental health armband!

Dags för en ny Facebook tävling, jag tävlar ut två armband från Wear your label!

Wear your label har skapat ett armbands projekt för att förena de som kämpar, de som överlevt och de som stödjer de drabbade. De har skapat armband i olika färger där varje färg ska symbolisera psykisk åkomma. Denna limegröna som jag lottar ur ska symbolisera generell psykiska ohälsa. (De andra armbanden hittar du här).

För att tävla om dessa armband:

• Gilla min sida.
• Dela detta inlägg.
• Lämna en kommentar att ni gillat och delat.

Vinnaren utses den 21/3. Lycka till!!

Bakning á la Jessica

Ja det där med att baka är ju ett kapitel i sig, fördelen är ju att ingen annan vill äta det jag gjort i vilket fall. De ser ju sällan ut som på bilden, och enligt min man så smakar det inte heller som det ska. Det innebär att jag får alla bröd, bakverk och godis jag tillverkar för mig själv. I det här huset är det ingen som ens ber om att få smaka. När jag tycker att jag lyckats med något riktigt bra försöker jag tvinga någon i familjen att smaka. Det brukar sluta med grimaser och spott i papperskorgen.

Ja men visst nu förstår jag hela grejen med att låta saker jäsa klart och varför man ska ha ingredienserna i en viss ordning. (sen så brukar jag i för sig glömma bort det och göra som jag vill ändå), men jag förstår ändå syftet. Även om jag läser och anteckningar vilka ingredienser som ska vara i, åker och handlar och kommer hem för att baka så blir det fel. Varför kollar du inte så att du har allting först innan du börjar baka, frågar min man. Men det var ju precis det jag hade gjort! Förstår inte hur det ändå kan bli fel!

Sen är det som att oavsett hur mycket jag försöker anstränga mig så tolkar min hjärna det ändå fel.

3 dl Valnötter (i Jessicas hjärna =valfria nötter)

7 dl boveteflingor -boveteflingor, hm, måste gå lika bra med bovetemjöl. Oj 7 dl, jag hade bara 3, måste gå lika bra att hälla i något annat (läs tar tar blandade mjölsorter som finns i skafferiet).

Häll sedan den färdiga degen i en 1, 1/2 liters form. En och en halv liter, noga, den här måste duga tänker jag och häller det i sockerkaksformar. Jag var helnöjd med resultatet tills jag hällde ut brödet på skärbrädan och genast insåg  varför jag skulle haft en större form. Inte bara att det var svårt att skära brödet när det var i miniformat. Om du ville ha en macka fick man ju ta fyra för att få i sig samma mängd.

Äh, jag tycker att jag lär mig något nytt varje gång, nästa gång kanske det blir perfekt, om jag nu minns mina misstag [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Saker som kan hända en helt vanlig Lördag

• Man blir väckt klockan fem med den viktiga frågan: får vi spela tv spel.
• Man kan inte somna om.
• Man går upp och dricker te.
• Fyller sedan på med kaffe.
• Man sätter ett plåster i nacken (har fått produktprover på ngt slags akupunkturplåster).
• Man sätter sig framför datorn och jobbar lite.
• Man umgås med tvättmaskinen en stund.
• Man tar med sig hundarna till brevlådan för att posta lite brev (får nästan bryta mig in i brevlådan för att få in mitt brev paket).
• Man tar en joggingtur med en av hundarna då den andra bestämmer sig för att stanna i soffan.
• Man åker till affären för att handla middag och kommer ut tvåtusen kronor fattigare (vad f *n hände??).
• Man lagar blomkålspizza som i slutändan mer liknar något som hunden kastat upp än pizza.
• Man beslutar sig för att äta upp pizzan ändå.
• Man bestämmer sig för att baka en rawfood efterrätt utifrån den nya boken böckerna jag köpt.
• En efterrätt blev tre. (om jag följde receptet, eh, nej)
• Man mellomyser med familjen.
• Man lägger sig samtidigt som barnen och undrar hur/när de kommer att vecka en nästa dag.

Nu avskärmar jag mig från omvärlden i några dagar!

Åh härliga Fredag! Jag kan inte minnas att jag tidigare älskat helgerna så mycket som nu (det har jag förmodligen men minnet är bra men kort). Men nu känns det mer njutbart på något sätt. Jag bara älskar att skrota runt utan några planer och helst göra ingenting. Eller ja, ingenting hemma hos mig innebär att jag som vanligt går upp klockan sex äter en långsam frukost, tränar, tvättar, städar, ta en långpromenad med hundarna, bakar, bloggar och bokför. Hm, det låter ju som lite mer än ingenting. Egentligen handlar nog njutningen mer om att jag inte utsätts för så mycket intryck. För göra saker det vill måste jag ju. Det är nog mer att jag försöker undvika affärer, folksamlingar eller kontakter med människor över huvudtaget. Känns så härligt att vara instängt med familjen och bara gå ut för att träna eller hämta luft.

När det gäller mina drömmar om att kunna leva på mitt företag så handlar det om just det. Att bara få vara för mig själv. Jag är en person som nästan alltid längtar efter att få vara ensam. Ibland undrar jag hur lång tid det skulle ta innan jag skulle sakna social samvaro om jag skulle få testa situationen. Förmodligen skulle folk få dra ut mig ur min vrå. Tror inte alls att jag uppfattas som så osocial, men det är så jag känner mig.

Nej, nu ska jag stänga av telefoner och blockera fönster & dörrar så att ingen kan ta sig varken in eller ut :Wink: önskar er en trevlig helg!

I år har jag och min man varit gifta i sex år och tillsammans i 11 (tror jag). Varken jag eller min man är personer som kommer ihåg år eller datum, eller är överhuvudtaget inte så noga med att fira. Men jag tänker ofta på att jag vill köpa honom något fint, något speciellt. Men tanken lyckas ofta försvinna lika snabbt som den kom, och så står man där utan paket, igen…

Samtidigt känner jag att det inte finns någonting jag kan ge honom. Inget som någonsin kan motsvara det han gett mig. För min man gav mig den största gåva man kan ge en människa. Något som jag förhoppningsvis alltid kommer att bära med mig. Han gav mig min självkänsla. Han lärde mig mitt eget värde och jag kan inte tänka mig något finare än det.

Innan jag träffade min man var jag en person som alltid ställde upp för andra, en person som aldrig sa i från. Jag gav bort både tid och pengar utan att få ett tack tillbaka. Jag var en person som ville tillfredsställa alla men som själv aldrig tog någon plats. Jag lät folk trampa på mig, ignorera mig eller knuffa mig undan utan att ens fråga varför. Kanske trodde jag att jag inte var värd bättre?

Men min man var den första personen som stannade upp och sa ifrån, som verkligen ifrågasatte varför jag tillät folk att behandla mig på det sättet. Det hemska var att jag själv inte hade reflekterat över det innan, att jag trodde att det var så det var…. Jag hade nog inte ens tänkt tanken att jag själv kunde förändra det där, att jag hade något val. Trodde mer att det bara var en sanning.

Varför ska du ge när du inte får tillbaka, frågade han mig. För att det är så jag alltid har gjort, svarade jag. Du är värd bättre, ingen, INGEN, får behandla dig illa, menade han. Till en början trodde jag honom inte. Bara tanken på att säga ifrån, säga nej eller sluta ställa upp för andra gav mig ångest. Men idag har jag svårt att förstå att JAG har tänkt så lite om mig själv.

Den där trasiga flickan är idag bara ett blekt minne, nästan overklig. Jag vet inte vart jag skulle varit idag om det inte vore för honom, men alldeles säkerligen inte på samma plats som idag. För min man förändrade mig, förändrade mitt liv, och för det är jag honom evigt tacksam.

Tacksam inte bara för att han gillar mig, utan också för att han fick mig att tycka om mig själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

-Har du varit ute med hundarna, frågar jag min man så fort jag kommer innan för dörren.

-Varför frågar du samma fråga VARJE DAG, frågar min man (lite lätt irriterad).

-Öh..för att jag undrar samma sak varje dag.

-Vad brukar jag svara då?

-Att du har varit ute med dom.

-Så varför fortsätter du då att fråga när jag tar ut dem varje dag??

-För i morgon är det ju en ny dag, och då kanske det är annorlunda….

–Djup suck.

Jag lägger min sorg här…

”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.”

Jag träffade en man idag vars ögon bar på en större sorg än han vågade uttala. Han satt ihopkrupen, tyst. -Blir det inte bättre än så här, viskade han.

-När man kommit upp i min ålder och ser tillbaka så undrar man verkligen om det inte blir bättre än så här, upprepar han igen. Jag önskade att jag hade kunnat trolla. Tagit bort sorgen i hans ansikte och gett hans liv mera ljus. När han lämnade rummet följde mina tankar med honom.

Jag kom på mig själv med att fundera på hur mitt liv hade sett ut om det var jag som satt i den där stolen, 30 år äldre än idag. Jag är medveten om att ingen av oss kan undvika sorg, förluster och trauman i våra liv. Men trots det hoppas jag ändå på att vi kan se mer ljus än mörker. Ofta drömmer vi om framtiden, när barnen blir stora, när man går i pension, eller dagar då man helt enkelt bara har mer tid för sig själv. Men hur kommer det kännas när vi är där? Är vi så nöjda som vi tror att vi kommer att vara? Mannen framför mig var inte det. Jag är säker på att han hade en helt annan bild av sitt liv för trettio år sedan än den han bar på idag.

Jag tänker att  ju hårdare man håller fast sitt förflutna, desto mindre kan man omfamna nuet. Kanske är det att vara närvarande idag, som skapar din lycka i framtiden.