Psykisk ohälsa

När jag var ung skar jag mig själv i armarna. Jag tror att jag just då faktiskt inte visste varför. Men än idag kan jag som när på exakt minnas känslan av frihet när rakbladet for över armarna. Det var en sådan lättnad att få känna en fysisk smärta, istället för psykisk. Det var som en ventil, ett sätt att kunna få pysa ut allt där inne som gjorde så ont.

Idag vet jag att det handlade om ångest, en obeskrivligt stark ångest, som jag under dessa år inte ens var medveten om att jag hade, och förmodligen ingen i min omgivning heller. Jag vet att jag i mina yngre tonår inte kunde sätta ord på smärtan, eller ens med någon säkerhet säga vart i mig den fanns. Jag kunde inte beskriva känslan och inte dess rörelse. Hur den sakta men säkert spred sig över hela min kropp, och tillsist flöt ut över hela mitt liv.

När jag senare i mitt liv jobbade på behandlingshem eller när jag i andra situationer mötte människor i sociala yrken kunde folk säga att dessa individer (vanligtvis flickor) bara ville ha uppmärksamhet, ”det är inget att bry sig om”. Man skulle genom att ignorera dem släcka ut beteendet. Ja men det stämmer att personen vill ha uppmärksamhet, den rent utav skriker på hjälp! Medan vi ignorerar och ”släcker” ut dess beteende. Och nej jag har ingen enkelt lösning på problemet, det enda jag vet är att barn som mår bra söker uppmärksamhet på annat sätt. Ett barn eller ungdom som har ett självskadebeteende mår INTE bra! Det är jag säker på! Vill man bara ha uppmärksamhet finns det andra sätt än att skada sig själv att få det på.

Så nästa gång DU träffar ett barn eller ungdom med synliga sår eller ärr. Våga fråga, våga hjälpa. Inget blir bättre av att du låtsas som ingenting.

Den 8/9 kommer Maria Andersson till Vänersborg och föreläser om flickor med ADHD. Föreläsningen ger dig kunskapen om hur problematiken kan identifieras och vilka uttryck de kan ta sig hos flickor i olika åldrar. Du får goda pedagogiska exempel på hur man kan arbeta för att identifiera flickor med ADHD/ADD och som är i behov av särskilt stöd.

•  Grupprabatt boka 10 biljetter betala för 8 stycken.
• Reducerat biljettpris till dig som är anhörig eller med egen diagnos endast 250 kr per biljett inkl. moms .
• Som  medlem i föreningen Attention betalar du 150 kr per biljett inkl.moms.

 För mer information och anmälan besök www.maria-andersson.se

Många blir arga på diagnosen, tycker att det är ett jäkla påhitt, det fanns ju aldrig förr! Andra blir arga på personerna, jäkla idioter, vem fan mår inte dåligt det är ju bara att kämpa!

Just nu är det ADHD som står på agendan. Det är en otroligt tillströmning på folk som väntar på utredning. Tidigare var utbrändhet, gå in i väggen var något som folk tyckte var överdrivet, vem fasen har inte gått in i väggen liksom, vem vill egentligen jobba, kunde folk ropa i kör.

Själv skiter jag i vad vi kallar det, vad det är för diagnos. Sanningen är att otroligt många mår dåligt och frågan är vad vi gör åt det?

Vad gör vi för att förhindra att folk ska gå in i väggen, vad gör vi för att alla ska passa in i systemet och slippa få en diagnos för att kunna få den hjälp de behöver. Vad gör vi?

Det är så många mer än vad du tror som mår dåligt idag, vad kan du som enskild individ göra åt det?

Jag försöker att prata om det, skrika ut det högt. Jag svarar på frågor och hjälper till så gott jag kan. När jag ser någon må dåligt så ignorerar jag det INTE, jag tar tag i det och säger att personen är värd bättre, att den inte ska ge upp och att den inte är ensam. Jag skriker ut min egen smärta för att sätta ord på vad kanske också du känner. Jag tar ut skammen i ljuset, för det är bara i mörkret den kan växa.

Alla har vi en mer eller mindre outtalad tanke om psykisk ohälsa, vad är din?

Jag har hört folk prata om ” nervsvaga”, ”nervsjuka” och folk som är ”sjuka” i huvudet, så när jag berättar om min psykiska ohälsa brukar jag få höra att det inte syns eller märks på mig. Jag brukar därför undra hur man vanligtvis ser ut och beter sig om man lider av psykisk sjukdom? Att jag jobbar heltid utan problem och har klarat av att studera brukar också vara två stora frågetecken. Folk som lider av psykisk ohälsa är folkskygga, sjukskrivna och skulle aldrig orka med att studera i flera år.

Hela synen på psykisk ohälsa är snedvriden och falsk. Man sitter inte inspärrad på mentalsjukhus, ligger hemma och skakar av ångest eller knaprar massa blåa piller. Visst man kan göra det men de flesta av oss lever helt vanliga liv, den enda skillnaden är att vi behöver kämpa lite mer än alla andra, både med oss själva och mot omvärlden.

Vi måste därför visa upp oss mer, ställa oss på scenen och ropa ”Här är vi! Det är ok, jag är ok. Det finns plats för mig med” Istället för att känna dig svag ska du veta att du är stark då du klarat dig ändå hit med större hinder än dina motspelare. Då kommer springa in i samma mål som alla andra, bara med lite mer blåmärken. Så istället för att dölja dem, visa upp dem! Skrik ”ja, jag har ont, men jag tar mig fram ändå!” Du är inte sämre, du är bättre! Du har större moln på din himmel, en lerigare väg att gå och fler gropar att falla i. Du har inte valt din väg, men du kravlar dig ändå fram. Så var stolt, var stark! Du har inget att skämmas för, bara att vara stolt över!

Folk säger till en att bromsa, stanna upp, som om man hade något val. Som om man själv valde sina demoner, när och var man skulle bli jagad. Den som varit där själv vet att med ångest flåsandes i nacken kan man inget annat än att springa.

Det är lätt att be någon att stanna upp, men utan att visa möjliga flyktvägar är det enda som händer vid inbromsningen att man blir tillfångatagen. Man vet aldrig hur hårt eller hur länge.

Så stoppa aldrig någon i för hög fart, personen faller förmodligen bara omkull. Går sönder så väl inuti, som utanpå. Avled istället, gör en skenmanöver eller erbjud ett annat alternativ.

Tvinga aldrig fast en pusselbit som inte passar, för det är inte du som kommer leva med konsekvenserna. Det är inte du som får avskavda kanter, känner dig trängd och aldrig passar in även om det ser bra ut på ytan.

Be aldrig något följa ditt mönster, för den som inte kan följa dina raka linjer kommer aldrig att känna sig tillräcklig, bra nog. Trots att dess mönster visar en vackrare avbild.

Vi har alla vår väg att gå, vi måste trampa upp vår egen stig, möta våra egna hinder. Be mig inte följa dig bara för att din stig ledde dig mot ditt mål, för det är inte mitt.

Jag är livrädd för piller i alla dess former, vet inte riktigt varför. Jag tar ju dagligen vitamintabletter utan att jag med alla säkerhet vet vad de innehåller, jag tar en alvedon om jag har ont i huvudet och ifall läkaren skulle säga till mig att jag behövde penicillin eller antibiotika så hade jag med all säkerhet tagit de med. Men när det gäller läkemedel mot vår psykiska ohälsa är det annorlunda. Spelar ingen roll hur många läkare som säger det till mig så vill jag inte, vägrar. Jag vet inte om det handlar om att det är först när du tar pillret som du erkänner för dig själv att inte allt är som det ska, att du inte mår som du önskar, eller om det faktiskt handlar om att man inte vet något annat. Får du en sjukdom så känner du det och du vill inget annat än att bli frisk men psykisk ohälsa kommer smygande, ibland är det knappt att man vet om att den är där. Det enda man vet är att man inte mår riktigt bra men man kan inte säga varför. Jag hörde en person säga en gång att han hade kommit ur en depression han knappt var medveten om att han hade, och jag tror att det är så för många.

Jag vet inte i hur många år jag har levt med min ångest, det enda jag vet är att den har varit där tillräckligt länge för att bli en del av mig. Jag såg det som en del av min personlighet.  Jag kan inte minnas något annat än den där ständiga klumpen i magen och rädslan som sitter som en rustning kring kroppen.

Jag trodde att det var mitt straff, något jag blivit tilldelad för att leva med, något jag bara fick acceptera.

Idag vet jag bättre! INGEN är värd att gå runt med den tyngden på sin kropp, inte du och inte jag. Det går att bli fri.

Jag vet din rädsla och jag vet att ingen kan övertala dig för jag har varit där själv. Men jag vill berätta för dig om lättnaden när tyngden lyfts i från en och man undrar varför jag inte gjort det här tidigare, hur kunde jag straffa mig själv på det där sättet?

DU är värd frihet, du är värd glädje och lycka. Ta ansvar för ditt liv och släpp offerrollen. Du vet hur det känns och du gillar den inte, våga testa något annat. Om du inte gillar friheten lovar jag att rustning kommer att finnas kvar så du kan ta på dig den igen.

Jag söker testläsare till min barnbok om ångestsyndrom. Söker familjer både med och utan ångestsjukdomar. Boken är på ca 30 sidor med flera bilder och du får den mailad till dig. Efteråt önskar jag att du svarar på ett par frågor.

Boken är tänkt till barn från fem år och uppåt. Intresserad? Maila mig på jessica@nestorforlag.se

Jag minns tiden då jag sprang lös utan koppel och inte lyssnade på inkallning. När kroppen sa i från och tröttheten ropade testade jag retsamt att springa längre och längre bort. Det fanns ingenting den kunde locka mig med, jag styrdes endast av min egen vilja. Tillslut blev jag tillfångatagen och tröttheten omfamnade mig och kroppen bannade mig för att jag inte velat lyssna. Den varnade mig att om jag inte lärde mig att lyssna på den skulle jag aldrig mer få springa fritt, jag skulle då hållas i koppel, eller i värsta fall, helt instäng.

Jag lyssnade på kroppen….ett tag. Men när jag kände hur tröttheten släppte taget om mig och kraften kom tillbaka vara jag tvungen att återigen springa.

Jag gjorde samma misstag om och om igen. Varje gång jag blev tillfångatagen skämdes jag, varför lyssnade jag bara inte? Varför var jag tvungen att springa så långt, så fort?

Tillslut försvann tilliten helt och jag blev satt i koppel. Jag försökte hela tiden löpa linan ut och hängde alltid längst fram i kopplet flåsandes, med en snara runt halsen. Linan blev kortare och kortare och från och till blev jag satt i bur. Kroppen straffade mig och tröttheten höll mig ständigt instängd. För att vila upp mig sa dom, lära mig.

Numera går jag flera meter bakom i kopplet och hur mycket jag än försöker så når jag aldrig dit fram jag en gång var. Så fort kopplet spänns kommer tröttheten ikapp mig och jag hamnar återigen bakom. Nu lever jag på gamla minnen, känslan att kunna springa fort över ängarna och hoppas att jag någon gång kan komma tillbaka.

Jag försöker säga till kroppen att jag har lärt mig min läxa, men nu är det den som inte lyssnar.