Psykisk ohälsa

När ångesten blir ditt liv

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jo, jag vet att ångest är en del av livet och att det är något vi alla upplever, men jag kanske behöver visa dig skillnaden mellan din och min.

Jag skulle vilja plocka ut känslan, klä av den naken och visa dig dennes riktiga form. För den du har sett/upplevt är bara dess skal och inte dess inre kärna.

Det är en skillnad att känna en naturlig ångest och att leva med ständiga katastroftankar. Jag vet det för att jag upplever dem båda.

Det är skillnad mellan en negativ tanke och att ständig bombarderas, uppfyllas av dem, att leva i katastrofvärld där verkligheten knappt finns. Det är skillnad när ångesten du känner befläckar livet till den grad att du knappt längre ser ljuset, där oron har blivit till en stor mörk massa som tänker hela ditt fönster mot världen. Från och till försöker du skrapa dem rena men de täcks snart igen med ny sörja.

Det är skillnad på att gå vilse inom sig själv eller i den yttre världen, att leva i sitt eget mörker eller i omvärldens, och att aldrig någonsin hitta ut.

Det är en viss skillnad på när ångesten du känner blir större än kärleken du känner och när till och med dina vackraste tankar färgas mörka. När ditt inre blir ditt fängelse och ditt liv ett eget helvete.

Kom inte till mig och säg att du vet vad ångest är förrän du känner till dess riktiga namn och har smakat på dess äkta sötma. Du kanske har fått en smutta här och var i ditt liv, medan jag suttit fast i dess klibbiga gegga.

 

Är det medicin alla behöver? 3 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

– Jag ska träffa läkare och ställas in på concerta nu.

-Ok, vad bra. Av vilken anledning testar du medicin?

-?

-Vad vill du att medicinen ska hjälpa dig med?

-?

-Jag tänker att du har ett arbete som fungerar, du har ett förhållande och ett hem du sköter om. Så vad är det som gör att du behöver mediciner?

-…..jag vet inte, jag har inte tänkt på det sättet. Jag har ADHD liksom….

Jag tycker att det är jättebra med mediciner, men jag tror inte att det är för alla. Jag anser att det är viktigt att i ifrågasätta läkarna och att analysera sig själv vad gäller sin diagnos. Om jag behöver medicin, vilka symtom är det då jag önskar att den ska förminska/ta bort. Jag menar att det är farligt med den övertro vi har på läkare och mediciner. Med det menar jag inte att vi inte skall använda dem eller lyssna på dem. Jag menar bara att vi ska få fram all fakta, alla svar och själva bestämma vad som är bäst för oss och inte bara göra som en läkare säger, eller ”som man ska” för att man har en viss diagnos.

Jag har träffat dem som äter alldeles för mycket mediciner och jag har träffat dem som borde äta mer. Jag har också träffat de som själva inte  vet varför de äter sin medicin. Jag tror att vissa människor behöver medicin, men absolut inte alla. Så ifrågasätt, leta reda på fakta, och gör vad som är bäst för dig.

När det gäller ADHD så anser jag att många gånger är det inte ADHD symtomen i sig som behöver behandlas. Ofta lider personen av andra diagnoser som kanske svarar bättre på medicin, eller så kanske det räcker med att förändra miljön kring personen. För mig är ADHD något litet i något som är väldigt stort, och det är oftast inte bokstäverna vi behöver fokusera på, utan allting annat runtikring.

Det finns ingen färdig lösning som passar oss alla, och samhället har inte resurserna som krävs för att behandla oss individuellt. Du måste själv ta ansvar och ta reda på vilken hjälp och behandling du behöver för att klara ditt liv så bra som möjligt. Det finns ingen fungerande mall så frestas inte av att hoppa in i den. Mallen används för att professionella ska göra det så enkelt som möjligt för sig, och det är jättebra. Men alla passar inte i den! Så hitta din egen mall, lägg fram den på bordet och säg: det här är vad jag behöver!

 

Din rädsla är min

Detta inlägg publicerades i Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag ser min rädsla i dig och det triggar mig, gör mig förbannad. Jag önskade dig så mycket mer än att ständigt leva med den känslan. Varje nedslag för dig känns om inte ännu starkare hos mig, då jag ser det som ytterligare ett bevis på att jag inte lyckats skydda dig så mycket som jag önskat.

Jag vill bara fösa fram dig, hålla fast dig och tvinga dig möta dina rädslor. För att jag vet att du för eller senare måste ta tag i det ändå. Men det skulle bara leda till en ständig kamp mellan dig och mig, det du egentligen skulle slåss mot faller då i skymundan.

Jag vill bara skrika kämpa, ta fighten, den kommer bara växa sig större. Men vad hjälper det när du inte har den minsta aning vad du har framför dig. Du börjar bli stor och jag måste släppa din hand.  Jag kan inte längre hjälpa dig, skydda dig. Från och med nu är du helt själv och det gör mig lika rädd som dig.

Min förlust, din största seger

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Kriget utan vinnare, har nått sitt slut. Jag kommer aldrig få se dig igen.

Du blev kvar, tog dig aldrig ut. Men jag väntar vid dörren än.

Länge har du kämpat, stridit som besatt. Men nu är det över och du har somnat in.

Du var alltid på flykt, dag som natt. Att det nu är slut, lättar inte bördan min.

Framför mig såg jag bara dina ögon oskyldigt blå. Medan du rände runt från hus till hus.

Jag hade inte i min vildaste fantasi anat vägen du skulle gå. Ständigt på jakt efter nästa rus.

Du har suttit bakom galler, likt fågel i en bur. Jag ser nu att jag bara hade dig till lån.

När du blev fri byggde du upp din egen mur. Jag ville vara dig nära, men du drog dig ständigt ifrån.

Jag sluter mina ögon, och lyssnar efter ditt skratt. Mitt barn, min skatt, mitt allt.

Lyssnar efter rösten som väckt mig var natt. Utan dig är det tyst, tomt och kallt.

Tänker på din späda hand i min och doften av ditt hår. Hur kunde det gå så fel?

Fast att det var längesedan känns det som igår. Hur ska jag någonsin kunna bli hel?

Jag som inte ens var med i striden. Har förlorat allt, det jag älskar som mest!

Kan vi inte bara dra tillbaka tiden, till då vi hade det som bäst?

Du har nått slutet. Hos mig finns bara smärtan kvar.

Mitt förflutna för alltid brutet. Raderat allt som en gång var.

Mitt liv har fått en ny början, ditt har fått ett slut.

Du lämnar mig kvar i sörjan och tar själv den lättaste vägen ut.

 

 

Kärlek som gör ont

Detta inlägg publicerades i Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Världen har aldrig varit så farlig som nu, när du finns i den. Jag vill bara varna dig för livets alla faror, skrika dem rakt ut, bromsa din framfart. Jag står inte ut med tanken att du kommer att möta mörker på din väg.

Jag vill hålla dig instängd, inlåst, för alltid invirad i bomull. Jag vill ha dig skyddad av änglar, vargar, väktare. Jag vill hålla dig i handen och aldrig släppa. Jag vill alltid finnas ett steg bakom, framför, bredvid. Jag vill bära dig, omfamna dig, hålla en vakande hand över dig och en beskyddande hand under dig.

Jag vill skriva din framtid, röja vägen framför dig och skjuta undan allt motstånd. Jag vill radera överraskningar, olyckor och otur från din värld, från din vokabulär. Jag vill inte att du ska kliva över ett enda hinder, missa ett enda mål. Jag vill bygga dig en kokong och låta dig färdas i den, skyddad från omvärlden.

Min kärlek till dig gör ont. Du gör mig rädd, skrämd, skräckslagen. Du får min värld att svaja, spricka, brista. Lika mycket som du är orsaken till min oro, till min rädsla, är du också orsaken till min lycka <3

Ett helt liv med ångest? 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Ibland blir jag så himla arg på mig själv, på min sjukdom, på omvärlden som inte en endaste gång varit i närheten av att hjälpa mig trots att jag under årets lopp både varit hjälpsökande och hjälpbehövande.

Jag har fått klara mig själv och jag tänker att jag har gjort det bra då jag inte låtit ångesten stoppa mitt dagliga liv. Jag har antagit utmaningar, stångats med rädsla och levt med dagar av plågande oro.

Jag har accepterat den ständigt närvarande känslan, att den är en del av mitt liv, en del av min vardag, en del av mig. Jag har sagt till mig själv att jag har vunnit, att det är jag som är starkast, att det är jag som har makten. Att jag klarar det här! Jag klarar att i resten av mitt liv brottas med negativa tankar, slåss mot oron och plågas av ångesten. Jag klarar det!

Men ska jag verkligen behöva?

Ska inte jag om så bara för en dag kunna vakna och få känna att kriget är över, att den ständigt tickande bomben i mig har imploderat? Ska inte jag kunna få kasta mina vapen, vila min sargade kropp och någon gång få resa den vita flaggan.

Jag vill kunna smaka på känslan av att vara ren, känna doften av att få vara fri, och få njuta av synen av en molnfri himmel. Men i stället är jag för alltid fängslad, bunden av min ångest. Ibland så hårt att den skär in i handlederna….och jag har accepterat det!

Jag vill inte acceptera en livstidsdom när jag är oskyldig! Jag vill inte acceptera att leva under hot, tortyr och ständig beredskap. Jag vill inte acceptera att mitt liv ska vara gråare än någon annans!

Någon sa till mig en gång att ångest är en sjukdom man inte ska lära sig att leva med, den ska man lära sig att leva utan.

Så sant!

Kläder av ångest

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag önskar att jag hade kunnat klä av mig min oro, likt en tröja. Bara kunna lägga den i från mig, eller slänga den i tvätten då och då. Kanske skulle tankarna bli rena, tomma eller till och med försvinna helt.

Jag önskar att jag själv från dag till dag hade kunnat få avgöra vilken tröja jag vill bära. Det lilla linnet av oro, t-shirten som skaver tills det smärtar eller den heltäckande tröjan av ångest.

Idag är den där tunga hemstickade tröjan på, den som kliar och sticks. Samtidigt skiner solen utanför och jag känner mig nedtyngd, svettig och vill bara slita den av mig. Men från ångest kan man aldrig fly.

Jag duschar med kläderna på, allt för att lindra smärtan. Men koftan blir bara tyngre och tyngre. Helst av allt skulle jag vilja klippa sönder den, långsamt tråd för tråd, och sedan se den brinna upp.  Jag skulle dansa naken intill elden, se ångesten försvinna i lågorna av gult och orange.

Men istället brinner jag upp inifrån, med lager av koftor och tröjor på.

 

 

Ska man berätta?

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa av

Berättar du för ditt barn om du har diabetes, epilepsi eller ett diskbråck? Ja förmodligen förklarar du så gott det går. Men berättar du gör dem om du har ångest, en depression eller lider av socialfobi? Om nej, varför inte?

Jag vet att det är svårt och mörkt, och att vi ibland inte ens själva förstår, men har de inte rätt att veta? Det är inte helt ovanligt att barn förstår, känner eller ser mer än vad vi tror. Det är inte heller ovanligt att de tar på sig skuld, och tänker att ifall de blir snällare, duktigare eller lugnare så mår deras mamma eller pappa bättre.

Vissa psykologer menar att barn från 3 år och uppåt har rätt att veta vad som försiggår i vårt inre och att det är vårt ansvar att sätta ord på det. Och jag tänker att om vi vill att psykisk ohälsa ska blir mer pratbart så kanske vi ska börja där, hos barnen. Att redan när de är små visa att det inte är något som ska döljas eller något att skämmas över. Kanske ska vi redan där visa att det är en sjukdom likt alla andra…att man inte bara kan vara sjuk utanpå, utan också inuti.

Jag ska bara….

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Igår kom den till mig, PANG, slog till mig rakt i huvudet och sedan försvann den inte där ifrån. Det är ofta så de brukar komma, idéerna alltså. Oftast är det som en popcornmaskin i huvudet. Ideér poppar upp men lägger sig lika snabbt igen. Nackdelen är att jag många gånger är så impulsiv att jag hinner svara på väldigt många ideér, skicka ut offerter, skriva 10 sidor på den nya boken osv. Men sen sakta men säkert stannar idén av och försvinner.

Förra året fick jag en superbra idé under en promenad med hunden. När jag kom hem satte jag genast på datorn och skickade iväg ett mail till en person jag gärna hade velat dela min plan med. Efter någon dag när hon hörde av sig och ville veta mer så var min superidé helt borta. Jag kunde inte hitta den någonstans!

Men inte den här gången hoppas jag, vissa idéer slår ibland till hårdare än de andra, och denna är en sådan. Ja, jag vet. Jag skulle göra färdigt min uppsats först. Men ibland kommer det saker i vägen, som nu. Jag SKA göra färdigt min uppsatts! Jag ska bara titta lite på det här projektet först kanske till och med färdigställa det.

Att aldrig bli mätt…

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Ibland tänker jag att jag bara borde sluta mata min hungriga hjärna. Banta den på information och låta den leva på svält. Min hjärna söker hela tiden nya utmaningar, ny information och den trivs med att hela tiden växa, men ibland tänker jag att det vore bättre för den att låta bli. Att låta den vissna, krympa ihop och sluta ta så stor plats.

En gång gick jag på en inspirationsföreläsning (som om jag skulle behöva det med mina redan alldeles för många idéer). Jag tyckte så klart att det var jätte bra, blev jätte inspirerad, blev så över motiverad att det kändes som att min hjärna inte längre fick plats inuti mitt huvud. Det var som en pingismatch med med ideér som for runt inuti.

Att sluta mata den när den redan är överfull borde vara så lätt….men ändå är det så svårt.