Psykisk ohälsa

I helgen satt jag och åt hotellfrukost och blev frustrerad över hur dåligt de marknadsförde sina egna produkter. Min hjärna började spinna vidare på hur hotellet skulle kunna bli bättre och tjäna mer.

”Om de ställer fram sina egna teér först så att folk dricker dem i första hand och sedan också informerar dem att de är till försäljning, så skulle iallafall jag köpt med mig en påse hem om jag gillade téet. På teförpackningen skulle adressen stå till deras webbshop så att man lätt kunde beställa hem teét igen. Samma skulle man kunna göra med sin hemmagjorda myssli, osv, osv……”

Jag sitter säkert i 30 min och kommer på massa företagsideér som inte är mig till någon nytta alls. Totalt slöseri med tid och energi. Och min hjärna är sådan här HELA TIDEN. Vart jag än kommer så börjar den fokusera på vad man skulle kunna göra annorlunda, vad man kan göra bättre. Det är ju visserligen jättebra om det gynnar en själv men för mig blir det ett sådant otroligt slöseri energi.

Tänk om jag kunde hitta sätt att vara kreativ (endast) inom ramen för min egen verksamhet, och liksom stannat där. Men nej allt som blicken faller på börjar hjärnan bearbeta.  Jag är väl i för sig glad att min hjärna har hittat någon att lägga sin energi på, annars vet jag inte hur det skulle funkat, jag hade väl gått sönder, hjärnan hade sprängts i bitar.

Inte konstigt att man blir trött ändå, när man får ideér av allt man kan titta på.

För soldater som har tjänstgjort i Afghanistan eller Irak är det förknippat med större fara att komma hem än att befinna sig i strid. Från det att USA gick in i Afghanistan och till och med sommaren 2009 hade USA:s militärmakt förlorat 761 soldater i strid. Jämför det med de 817 soldater som begick självmord under samma tidsperiod. Och då ingår ändå inte de dödsfall som kan kopplas till våldshandlingar, riskbeteenden och missbruk.

Vi lär våra krigare att använda våld och aggression under kontrollerade former, att förtränga starka känslomässiga reaktioner när något går dem emot, att uthärda fysisk och känslomässig smärta och att sätta sig över sin rädsla för att bli skadade eller dödade. Alla dessa faktorer är också förbundna med en förhöjd självmordsrisk (Källa Mod att vara sårbar, Brene Brown.)

Det som slog mig när jag läste följande text är att vi lär oss (och då tänker jag inte bara på soldater utan jag tänker på våra barn, vårt samhälle) att vara starka, men inte att vara svaga. Jag tror att det viktiga egentligen är tvärtom. Starka är vi på automatik när vi behöver det, men det är svagheten vi behöver lära oss att visa och hantera. I dagens samhälle ska man ha skinn på näsan, vara stark, stå på sig, vara envis, kunna ta plats, säga i från. Men hur mycket skinn du än har på näsan så hjälper det inte om ditt inre är i uppror. Vi måste lära våra barn att blunda för omgivningen och lyssna på sig själva. Är det inte dags att lära oss att visa våra känslor? Att visa att mod likväl handlar om att vara sårbar som att vara ”stark”?

Efter min utmattning hade jag kvar en domnande känsla i mina armar som kom och gick. Blev jag trött så var det där den kändes först. Härom dagen sa jag till min vän att ”den där känslan” är borta, att jag inte mindes när jag kände den senast. Skulle jag aldrig ha sagt för härom natten kom den tillbaka.

Det känns som om jag inte har sovit på en vecka och jag kämpar dagligen med att inte brista ut i gråt. När någon säger att dom känner sig glada frågar jag mig själv hur det känns, när kände jag det senast? För hos mig är det bara tomt.

Jag vet att det inte är riktigt sant, för jag var jätte glad och nöjd i december när jag tog beslutet om min utbildning, men just nu, känns det som ett ord som inte får plats i min mun. Som att det inte hör hemma där. Jag känner mig ledsen, varför frågar min man och jag undrar om man måste ha en anledning?

Jag tänker att sorg bara är en känslan och liksom lycka tynar den bort och försvinner. Jag tar det inte på så stort allvar. Vet att det går över, men just nu är jag här, mitt i det mörkaste mörker. Allt känns meningslöst….i alla fall just idag.

När jag mår som jag mår finns det sällan varken en självklar lösning eller anledning. Det är som att alla olyckor, sorger och svårigheter lägger sig som ett klump i ett bröst. Omöjlig att lösa upp. Jag tror inte ens att det är meningen.

Kanske ska den bara ligga där och värka, göra sig påmind. För att sedan långsamt försvinna bort igen…

Jag vet att detta brukar hända när jag tappar tempo. Jag blir ledsen, långsam…och värdelös. Jag behöver ha en mening med varje andetag jag tar, annars kan jag lika gärna sluta andas. Och när jag tappar den där meningen, den där farten, då faller livslusten mig ur händerna.

Det känns som att jag sitter på en stol och snurrar runt med en tom blick stirrande framför mig, tiden går men ingenting händer.  Runt, runt och runt. Jag räknar ner tiden, om två veckor börjar min utbildning och jag hoppas att jag inte hunnit drunkna i ingenting innan jag ska börja simma igen.

Så jävla dålig timing att drukna nu, bara veckor innan ”tävlingen” startar. Varför kan jag inte lugnt ligga på en luftmadrass med en paraplydrink i handen och vänta in nedräkningen? Inte jag inte. Jag ska envist fortsätta simma, fast att jag inte har något mål. Bara för att vara helt utmattad när allt drar igång. Idag går allting bara långsamt. I morgon med.

Men det vänder, livet vänder…och då hänger jag med.

Om du bara kunde sluta tycka synd om dig själv. Om du bara kunde se allt du har i stället för allt du förlorat. Om du bara kunde se alla möjligheter i stället för alla hinder. Jag vill bara vrida ditt ansikte i rätt riktning, öppna dina ögon, få dig att röra dig åt rätt håll.

Istället låter jag dig suga ur all min energi och spotta ut den framför mig. Du dränker mig i bekymmer och jag kvävs av dina plågor. Jag försöker hålla upp  mitt försvar, bygger murar framför dig. Men du ser dem inte, låter dig inte stoppas. Du kliver under, över, går igenom.

Du ser bara hinder i ditt liv, men hoppar med lätthet över alla jag lägger ut. Fast att jag försöker att ha dig på avstånd tar du alltid dig hela vägen fram. Jag tappar kraft, blir handlingsförlamad i din närhet. Min styrka rasar redan vid första anblicken av dig.

När jag saknar dig försöker jag påminna mig om det. Hur du äter upp mig, även om jag stretar emot. Jag kan inte leda dig på rätt väg, har sagt hejdå, ändå är jag ledsen. Jag önskar dig mer av livet. Glädje och solljus. Kärlek och närhet. Men jag kan inte ge dig det. Du måste hitta det själv.

Jag kan inte ge dig det...jag kan inte ge dig det.

En person blir sjuk, men fler blir berörda av dess sjukdom.

Vad jag skulle önska att anhöriga till personer med utmattningssyndrom visste:

Jag skulle vilja påminna dig om att personen framför dig alltid har varit ansvarsfull, företagsam och driftig och att det är fortfarande vad den strävar efter att återigen bli….i sin egen takt.

Att personen inte tar disken eller hjälper till med maten handlar inte om lathet (och kommer heller aldrig att göra det) utan mer om en oförklarlig orkeslöshet. Den lilla kraft som finns i personen kan handla om att hålla sig vaken, ta sig från sovrummet till toaletten eller hålla ett vanligt samtal.

Jag skulle vilja berätta för dig att en person som tidigare lätt sprang milen kan uppleva arbetet med att plocka ur diskmaskinen som ett maraton och det skrämmer den personen mer än vad det upprör dig.

Jag önskar att du kunde förstå att det finns bra dagar där man kan le, gå till affären, leka med barnen och andra dagar där man utan anledningen helt faller omkull.

Tillåt personen att vila

Det handlar aldrig om aktiva val, utan kroppen tar sina egna beslut oavsett ägarens inblandning om den ska vara av eller på och hon kan aldrig förklara för dig varför.

Kräv därför aldrig en förklaring för plötslig orkeslöshet eller tårar, för det finns ingen. Det sista personer behöver är att känna stress och press över att behöva förklara sitt mående för andra. Hur ska man kunna förklara något som man själv inte förstår?

Hur kan man möjligtvis förklara kroppens orkeslöshet när man inte lyft tungt? Hjärnans trötthet när man inte blivit utsatt för något intryck? Personen vet inte vad som händer inom sig själv så trötthet är den enda förklaring personen har.

Lita på att personen kämpar och gör allt den kan för att tillfriskna, och var medveten om att ibland är det just den där kampen som gör henne sjuk. Kom också ihåg att det finns ingen som hellre vill att personen ska bli frisk än den själv.

Sluta längta, hoppas att personen får sitt gamla jag tillbaka, och säg aldrig till henne att du önskar att hon återigen blev sig själv. Det får henne inte bara sårad utan kan också få henne att  jaga sitt förflutna, vilket många gånger var anledningen till att hon blev sjuk. Det hon på riktigt behöver, är att hitta den nya version av sig själv, och där kan du vara till en hjälp.

Genom att sänka dina förväntningarna och visa förståelse för att den du har framför dig inte har samma förutsättningar som tidigare hjälper du inte bara dig själv, utan också personen framför dig. Och kanske är det först där och då, man på riktigt kan tillfriskna?

Hon vaknar innan klockan och vill med ens somna om igen. Det svider i ögonen och kroppen känns tung. Utan att öppna ögonen anar hon att solen skiner utanför fönstret. Det får henne att vända sig om och dra täcket tungt över huvudet. Hon vill inte känna sol, inte känna värme, hon vill inte känna någonting just nu. Hon ligger kvar en lång stund utan att somna om, än har hon inte öppnat ögonen.

Fast att kroppen kämpar emot tvingar hon sig ur sängen, hon äter frukost inte för att hon har lust utan för att hon vet att hon måste. Hon sätter sig på bussen för hon vet att det är det hon ska göra, och hon tar sig hela vägen till sitt jobb för att det är så man gör.

Hon ler mot en kund fast att det mest känns som en grimas.

Hon undrar vad det är för meningen med allt, hon som hade massor av intressen har tappat det mesta. Våren och solen som hon vanligtvis älskar känns som hennes värsta fiende och när vännerna ringer orkar hon inte svara i telefon.

Hon känner sig som en robot, närvarande med ändå avstängd, gör sina sysslor på löpande band. Tittar folk i ögonen utan att riktigt se. Och hon undrar i bland i fall de kan se. Se mörkret, det avgrundsdjupa hålet inom henne. Se att det håller på att ta över hennes liv.

Hon tänker på döden, tankar som inte känns som hennes, ändå är dom där.

Men ingen reagerar, inte heller hon själv.

Hon tar bussen hem, lägger sig och gråter, det känns som om tårarna aldrig ska ta slut. Men hon somnar ifrån dem och vaknar upp till en ny ljus dag fylld av mörker. Mörkret har kommit så successivt så att hon inte ens kan se det, tror att det alltid har varit där. Hon drar sig undan folk, folk drar sig undan henne. Täcket och kudden blir hennes bästa vänner. Dem som torkar hennes tårar, alltid finns där.

Ingen ser en maskerad depression. Lägger märke till en söndrig insida när utsidan glänser. Depressionen blir vardag, var dag. Går på rutin, i både ljus och mörker. Hon ifrågasätter aldrig sig själv då ingen annan gör det. Fast samtidigt är det det enda hon gör. Förutom att blunda, somna om, och hoppas att hon aldrig mer vaknar.

Våga se, våga fråga, även där det alltid inte syns!

När du möter en utsatt människa möter du inte bara en människa utan också en utsatthet. Det är ingen liten sak att möta, det kan ta stor plats. Både i ditt hjärta och i din hjärna.

Att bära en annan personens bekymmer, att få hålla dem i din hand (om så bara för en stund) är ingen lätt sak att göra, det kan ge dig träningsvärk, oavsett hur vältränad du är.

Ett möte med en annan människa är alltid ett nytt möte, oavsett hur erfaren du är. Du kan aldrig någonsin ta din kunskap och kompetens för given.

Inom socialt arbete är det lätt att glömma bort sig själv, att inte hitta några lösningar, inte se några framsteg. Man glömmer att se det stora, i det lilla.

Jag vill därför påminna dig om att du kan ha påverkat någon, förändrat någons liv bara med bara ett ord, utan att veta om det.

Du kan göra skillnad utan att se skillnad.

Värmen i din röst kan för stunden värma någon frusen.

Din tro kan bli en annan människas hopp.

Ditt bemötande kan göra någons dag.

Jag beundrar verkligen dig som varje dag frivilligt försöker att lysa upp någon annans mörker.

Det var bara det jag ville påminna dig (och mig själv) om idag…du gör skillnad!