En av de vanligaste frågorna jag får är hur gör du, hur hanterar du din ångest. Många tror att jag har en magisk lösning, att jag har diagnosen men har hittat lösningen på problemet. Att jag inte längre mår dåligt. Kanske för att det inte syns, eller kanske för att jag inte låter ångesten hindra mig i vardagen. Jag vet faktiskt inte.

Men frågan har varit bra, för min egen del, för det har fått mig att fundera. Hur hanterar jag egentligen min ångest, och här kommer några svar:

Självprat

Jag har som vana att prata med mig själv. Detta gör jag genom skrivandet, låta det jag känner komma ut, först då blir det tydligt för mig vad som är på gång på insidan.

Fundera inte-bara gör

Jag försöker handla utan att tänka, (våra tankar och rädslor stoppar oss ofta) men även inte älta eller tänka för mycket efter jag gjort något utan släppa taget även om det som varit.

Ifrågasätt dina tankar

Eftersom mycket av min ångest handlar om tankar som inte är sanna är det ett ständigt jobb med att ifrågasätta dem. Det gör mig mer medveten och idag tror jag att jag gör det på automatik. Så fort jag får en ångesttanke ifrågasätter jag den, och släpper sedan taget.

Förminska inte dig själv

Alltså om vårt värde skulle sitta i våra tankar så skulle jag nog vara totalt värdelös.  Men som tur är gör det ju inte det. Men många som jag pratar med som lider av ångest förminskar sig själv på grund av sin ångest. De ser sig själv som svaga människor. Jag tänker tvärtom, vem kan vara starkare än mig? Hur många går emot sina rädslor dagligen och utsätter sig för ångestpåslag hela tiden. Inte så många. Du är alltså inte sämre än dem utan ångest, tvärtom, du är starkare, bättre. Kom igen, res dig upp, sträck på dig!

Sätt saker i perspektiv

Det är inte helt ovanligt att vi förstorar saker i vår huvud. Saker vi sagt och gjort. Men sanningen är att det finns ingen som tänker så mycket på det jag sagt eller gjort som jag själv. Så stora är vi  inte i andra människors liv. Det är sällan någon ligger sömnlös och tänker på vad jag sagt eller gjort (och gör dom det så är det dom som har ett problem och inte jag).Man kan hitta hjälpsamma tankar som tex ”vem kommer ihåg det här om en vecka” ”det här kommer jag skratta åt i framtiden” osv. Hitta en tanke som hjälper dig.

När jag skrivit klart det här inser att jag redan svarat på denna fråga (här) men eftersom den återkommer så kan det vara viktigt att svara på den igen. Hoppas att du hittade något som kan vara hjälpsamt för dig!

PS. och självklart har jag inte hittat någon sanning. Jag har bättre och sämre dagar och faller fortfarande ner i självtvivel, ångestpåslag och tårar, skillnaden är att jag snabbare tar mig ur det nu, än vad jag gjorde förr i tiden.

Följande text är skriven för fyra år sedan men inte publicerad förrän idag. Hittade den bland mina 200 opublicerade blogginlägg. [wp-svg-icons icon=”shocked” wrap=”i”] Jag antar att det var ord som bara kom, och jag är glad för att jag inte längre kan känna igen mig i dem. Texten är för mig ett tydligt bevis på hur vårt mående förändras. Hur man efter ett mörker kan hitta ljus igen. Jag väljer att publicera texten fast att jag inte längre kan förstå att det är jag som skrivit den. Men jag vet att många kan känna igen sig och jag vill visa hur livet kan vända. Trots att texten är ”mörk” vill jag med den säga att det finns hopp, att den känslan du bär idag, inte alltid behöver finnas kvar i  morgon.

Ord som bara kommer

Jag är ledsen över att jag inte är den person jag vill vara, ledsen över att ångesten har tagit över delar av mitt liv. Jag är ledsen för att jag stänger in mig, för att jag inte orkar vara social. Ledsen över att jag inte kan leva obekymrat, över mitt ständiga behov av kontroll, scheman och struktur.

Jag är ledsen över att oron har drabbat mig, byggt bo i min kropp, och för att alla runt omkring mig blir mer eller mindre lidande. Ledsen över att du ska behöva komma i närheten av min smärta, min sorg. Jag är ledsen över att det drabbar dig…ledsen över att det bor i mig.

Jag är ledsen över alla tankar jag inte kan styra, ledsen över att inte ha kontroll… hur mycket jag än försöker. Ledsen över att finnas till, över att vara i vägen för din framtid.

Jag är ledsen över att jag har så himla ont, och över maktlösheten du bär på över att inte kunna lyfta tyngden från mina axlar, inte kunna lösa mina problem. Ledsen över att du inte kan hela mig, ledsen att du skall behöva se sprickorna i mitt skal.

Jag är ledsen över att du inte kan hjälpa mig, skydda mig, att inget du säger kan göra det bra. Ledsen över att jag inte kan bli den du vill att jag ska vara, ledsen över att inte orka vara den jag är.

Jag håller dig på avstånd och har alltid gjort, så att du inte skall syna mina sömmar, se vad som sipprar ur mina sprickor. Du blundar och tar avstånd för att skydda dig själv, för att du inte vill se, komma nära kriget på min insida.

Jag är ledsen av att du känner dig träffad, drabbad, av smärtan som bor i mig. Rädd att mina problem en vacker dag kväver dig. Ledsen för att du tar på dig något som är mitt att bära, rädd för att skrämma alla som står mig nära. Jag försöker hålla sanningen i från dig, så att den enda den drabbar är mig. Jag är arg för att du tror att jag har något val, rädd för att du tränger igenom mitt skal. Arg för att du inte kan förstå, rädd att det kan få dig att gå. Jag blir ledsen, arg för att du inte ens försöker att se min verklighet, komma in. Jag blir rädd för att jag inte ska orkar leva i din….

Mig äger ingen!

Jag ska öva mig på att vara värdelös, att inte göra något vettigt på en hel dag. Nej, jag menar inte att man är värdelös om man inte gör något på en hel dag, men det är vad mina tankar säger till mig när JAG inte gör något. Att jag är värdelös, eller jag vet inte om det är det dem säger nu när jag tänker efter, men det är i alla fall så det känns.

Jag tror inte ni förstår hur svårt det är att INTE lägga i en tvätt, ta disken eller svara på ett mail oavsett hur trött man är eller om man ligger med bultande huvud och feber. Under min senaste förkylning slogs jag mer med mina tankar än mot själva förkylningen. För en förkylning kan jag acceptera, den går över. Men det där livsfarliga ordet vila är aldrig så vilsamt som det låter. I alla fall inte om jag inte får göra något bra först. Jag kan vila…om jag får prestera innan vilandet.

Alltså jag vet inte vad det är. ADHD, prestationsprinsessa, taskig självkänsla, kalla det vad du vill men det jäveln måste dö!

I snart 39 år har den där jäveln piskat mig. Skriver jag en lista eller sätter ett mål måste jag alltid göra lite mer än vad jag förväntar mig av mig själv. Bara en sak till… och så en sak till, annars är jag värdelös. Det är aldrig någon annans press eller krav, nej jag har inga svårigheter i att säga nej…förutom till mig själv. Det räcker inte att stryka allt på listan eller att nå mitt mål, nej jag måste allt kämpa lite mer än så.

Om jag skulle ge mig själv ett kommando skulle det vara ordet NEJ. Problemet är att jag är en olydig jävel också och hade förmodligen inte lyssnat. Jag kan varken gå i koppel eller leva i hundgård. Allt som begränsar mig får mig att slå bakut och rymma. Mig äger ingen, ropar en del av mig och trotsigt springer sin väg. Medan den andra springer med håven bakom, gillrar fällor och tänker att den där jäveln måste bara fångas in, krossas och dö.

Jag måste tipsa er om Mia Skäringers program Kroppshets som ni finner på svt play (du hittar det här). Som jag berättat om tidigare har jag haft ätstörningar sedan 12-års ålder och även om jag idag skulle anses frisk lever tankarna kvar och känns ibland inte friskare än vad dom var för 20 år sedan. För mig är alla sånna här program så viktiga och värdefulla! Jag tänker att samtalet är viktigt för alla barn och ungdomar idag, men jag tänker framför allt på mina egna barn. Jag är så rädd att föra min dåliga självbild vidare….

Jag är fortfarande noga med vad jag äter och att jag rör mig, men jag vill aldrig, aldrig på ett hetsigt eller negativt sätt banta.

Kroppshets

För mig är det viktigt att visa mina barn att jag är nöjd med min kropp och att jag uppskattar den, och även om jag inte älskar den lika mycket som jag borde skulle det aldrig falla mig in att säga det högt. För mig är det viktigt att prata om kroppens funktion, att den är frisk, och inte hur den ser ut.

Förutom ett starkt självhat och taskig självkänsla så har min ätstörning berott på ångest.

Det var för mig ett sätt att känna att jag hade kontroll. En annan anledning till min kroppsfixering var att jag hade en vuxen i min närhet som var noga att tala om för mig att jag var tjock och inte dög. Det finns ofta flera anledningar till att man blir sjuk, och pratar man inte om det man tänker och känner ger man de negativa tankarna utrymme att växa.

Jag förstår att mina barn inte alltid kommer att vara nöjda med sig själva, det är en del av att vara människa, men jag vill alltid att vi ska kunna prata om det på ett naturligt sätt.

Det känns skrämmande när man tänker att var tredje sjuåring vill bli smalare och att 80% av alla 15 åringar vill gå ner i vikt. Men det är vår sanning just nu och något vi behöver prata om och hantera, och inte tiga till tystnad.

Och där kommer vi vuxna in i bilden, vi måste vara förebilder, lära oss att älska oss själv. Om inte för vår egen skull så för våra barns.

Vi borde hylla våra kroppar istället för att häckla dem!

Vi har bara ett liv, att lägga det på att hata och slå på sig själv är idiotiskt. Vi borde tacka kroppen istället för att misshandla den. Skit i att älska din kropp om du inte tror att du kan det, men försök att få din kropp att älska dig. Behandla den som den förtjänar och inte som du anser att den förtjänar. För förmodligen har du helt fel <3

Jag skäms

Jag skäms. Jag sitter där i väntrummet på öppenpsykiatrin och skäms. Eller nej, jag vet inte om jag kan kalla det skam, men på något sätt känns det obekvämt.

Stämningen är kall och ingen möter den andres blick. Inga skratt, inga samtal. Jag funderar på vad det är jag känner men jag hittar inte svaret.

Jag jämför besöket med ett på vårdcentralen. Där stirrar ingen ner i golvet utan tittar mer nyfiket på varandra. Kanske gissar man anledningen till personers besök, vissa är mer tydliga än andra. De hostar och nyser, eller kommer in med en bandagerad arm. Men här finner man inga tydliga tecken, kanske vet personen ibland inte själv.

Trots att psykisk ohälsa är den största sjukskrivningsorsaken i vårt samhälle så är det inget vi vågar skylta med. Vi gömmer oss i ett mörkt hörn och hoppas att ingen ska se oss.

Någonting i mig vill protestera, ställa mig på bordet och skrika att nu får det vara slut. Men jag sitter snällt kvar…och skäms…eller känner att jag borde göra det. Det är konstigt att något så vardagligt och mänskligt som våra känslor och våra tankar kan skapa en sådan rädsla i folk. Att rädslan att vara annorlunda, utanför, kan skrämma oss till tystnad.

Jag påminner mig om att det är just därför jag valt att prata. Även om jag inte står på det där bordet, och även om jag inte skriker högst, så gör jag någonting. Jag vägrar låtsas, jag vägrar skämmas, jag vägrar vara tyst. Både för din och min skull.

Det fanns en tid då jag skämdes över mig själv, mitt förflutna, mitt beteende. Men idag känner jag motsatsen. Jag är stolt över mig själv, mitt förflutna och mitt beteende. Hej, här är jag och jag klarar mig precis lika bra som du trots demoner, depressioner och kognitiva svårigheter. Jag skäms…aldrig längre och genom att gå framför dig med fanan högt hoppas jag att du inte gör det heller <3

Need more sleep

Jag har ofta ett överskott av energi, eller ja, det är ju inget jag känner av själv, men jag förstår det med tanke på att jag orkar mycket mer än många andra. Men det svåra är att det för mig antingen är av eller på, och igår när den där avknappen helt plötsligt slog till förstod jag varför man blir så där makalöst trött. Det måste ju bero på att jag själv inte känner när energin sinar. Jag känner bara att den är där, eller att den är borta. Inte när den börjar ta slut. Jag gissar på att det är då vanliga människor säger ”jag är lite trött” och så minskar dom sin aktivitet och börjar titta på tv:n. Medans det för mig bara säger KLICK när jag är mitt uppe i någonting, helt oförberedd på att tröttheten skulle komma.

Den där energin

Om jag skulle känna av att energin höll på att rinna ut så hade jag förmodligen lagt mig platt ner som de flesta andra, vilat upp mig och rest mig igen. Men istället blir jag förvånad när tröttheten kör över mig och det känns som att jag blir helt påkörd. PANG, varje gång. Vad fan hände, jag trodde ju att jag var på gång….

Jag tänker mig som ett timglas, där man både ser och känner att det är det på väg att ta slut. Så borde det i alla fall vara tänker jag. ”Det syns så väl på dig när du är trött” har flera personer sagt till mig. Själv känns det som att dra ner en ridå framför ögonen. Jag varken ser eller hör någonting och det kan vara riktigt jobbigt när det kommer oväntat.

Jag kan liksom inte längre lyssna eller låtsas le. Är ridån nere är dagen slut oavsett vad klockan är. Jag har förstått att det är den stora svårigheten för många med ADHD. Att liksom kunna spara in på sin energi. Antingen kör man racer, eller så är det bensinstopp.

Japp det var fredagstankarna från mig. Önskar er en härlig helg!

Veckoplan 36

Avklarat förra veckan:

Nej. Nu får det vara slutvilat! Jag måste verkligen komma ur semestermode, (eller?). Skärp dig! Dags att kavla upp ärmarna och återgå till jobb! Förra veckan fick jag ingenting gjort. Jo mailkorgen gick jag igenom, men det var knappt…

Veckans mål:

Denna veckan är sista veckan i Norrköping och dvs den sista veckan men kvällar för mig själv så nu måste jag se till att saker händer. Jag hade lite papper med mig till Norrköping som jag tänkte beta av och slänga i papperskorgen och på så vis göra packningen lättare hem.

Veckans fokus:

• Gå igenom högen med papper och se vad som ska in i datorn.
• Komma ett steg längre fram i min webkurs för skrivvägledare.
• Eventuellt skicka iväg några säljmail.

Veckans fundering:

Här finns inga funderingar. Gör bara gör!

Veckans svårighet:

Kanske blir att komma igång igen?

Om tid finns:

Ska jag skicka ut Augustis månadsbrev som jag är försenad med.