Psykisk ohälsa

Rädslan som aldrig blev sann

Innan jag drabbades av min utmattning var jag inte bara rädd för sjukdomen utan också för hur den skulle påverka andra. Jag struntar liksom i om världens alla problem ligger på mina axlar, det är min vardag, men att jag skulle behöva lägga över det på andra kändes värre än att sjukdomen i sig. Att min familj skulle drabbas kanske var en av anledningarna till att jag kämpade emot så mycket. I mina tankar skulle det bli olidligt för familjen, min man skulle lämna mig, säkerligen inom en vecka. Och ja, jag trodde på riktigt att det var sant.

Så inte nog med att jag skulle bli deprimerad, jag skulle på köpet behöva skilja mig och förstöra den framtid jag önskat bygga upp för mina barn.

Men verkligheten, den blev precis tvärtom.

Det var aldrig min man som sa till mig att gå till jobbet, det var min egen inre röst. Tvärtom var det han som långt innan jag blev sjukskriven sa att jag skulle gå hem. Men min röst överröstade hans. Jag slog dövörat till. Det är ju bara att kämpa på! Och var det någon som oroade sig för ekonomin eller anklagade mig för lathet så var det jag själv och inte han!

Jag kände mig stressad över att inte hjälpa till hemma. Kanske för att jag själv har sagt upp livsregeln ”det finns inga ursäkter”. För enligt min erfarenhet kunde man aldrig någonsin bli så sjuk att man slutade prestera (och med prestera menar jag sköta hushållet hemma). Det spelade ingen roll om jag var febrig eller magsjuk, jag har ändå alltid lyckats gå ut med hunden, tömma diskmaskinen och sätta på en tvätt. Att vara så dålig att man inte orkar var bara ett påhitt i min värld.

Den som är hemma sjuk har ett ansvar för att städa upp är något jag under tretton år predikat för min man. Här ska det inte vara semester! Jag tvingade till och med stackaren att lägga ett golv när han hade körtelfeber så jo jag menar allvar. DET FINNS INGA URSÄKTER, GÖR DET BARA. Man är ALDRIG så sjuk att man inte kan jobba!

Men nu satt jag där i fåtöljen och kunde inte resa mig upp. Jag skämdes för egentligen var jag ju inte ens ”sjuk” utan bara utmattad, ändå kunde jag inte förmå mig att tömma diskmaskinen eller ta fram dammsugaren. Jag bad hela tiden om ursäkt för min ”lathet” och förväntade mig väl att få mina egna regler upplästa i ansiktet. Men det hände aldrig, inte en enda gång!

Tvärtom var det han som sa åt mig att vila medan jag fortsatte att kämpa emot. Idag känns det så fånigt att en av mina då största rädslor inte var i närheten av sanningen, och så är det visserligen med de flesta av dem. De slår aldrig in. Hur kunde jag tro så lite om honom, och vad säger de tankarna om mig själv?

Jag duger bara när jag presterar. På hemma. På jobbet. Som mamma, fru och vän.

I alla relationer behöver jag göra, inte vara. För det är i görandet man blir älskad och växer (har jag alltid intalat mig själv). Efter den insikten skulle man kunna tro att man lärt sig en läxa men jag kommer på mig själv med att fortsätta likadant. Fast det handlar förmodligen inte om att andra människor älskar mig mindre när jag slutar prestera utan att istället om att det endast är då (vid prestationen) som jag älskar mig själv.

En del av mig saknas

Jag blir så avundsjuk på människor som är så där sociala. Ni vet dom där som kan pladdra med vem som helst, som skrattar så där högt och som alltid har haft en UNDERBAR semester eller en FANTASTISKT helg. Jag skulle kunna kapa min högra arm för att bli en sådan där människa (eller nej, vi tar vänstra). Eller i alla fall så glad och lycklig som en sån där människa.

Så jävla obekymrade multitaskar de genom livet. Dom kan vara sociala OCH glada samtidigt. Att lyssna på musik, kommunicera med fyra personer samtidigt och ha kul på köpet. Hur gör de???

Bara tanken gör mig trött (och avundsjuk).

Det ser så himla trevligt och mysigt ut…men i verkligheten är det aldrig det…för mig.

Det spelar ingen roll hur positivt jag försöker att tänka om situationen så gör den mig trött…..och det gör mig ledsen.

Jag ser inte när det hände, vad det var som gick fel. Förr i tiden, innan barnen, hade jag den där superförmågan (inbillar jag mig jag själv i alla fall) som idag bara andra besitter. Jag kunde frivilligt gå på fester och samtidigt ha kul. Jag kunde gå i ett köpcentra en hel dag utan att behöva vila efteråt.

Men någonstans mellan barn, depressioner och utmattning försvann den där förmågan…och den är fortfarande saknad.

Har du stunder där du helt och hållet kan vara dig själv? Där du kan säga eller göra vad som helst och är helt obrydd och orädd för vad andra människor ska säga/tycka/tänka?

Jag tror att vi alla (mer eller mindre) ofta håller oss själva tillbaka (eller i alla fall gör jag det). Ja, men ibland kanske även med dem vi känner oss trygga med och tycker om…kanske med rädsla att förlora dem, såra dem, eller själv bli sårad…?

Jag vet inte min insikten slog mig härom dagen, att jag ofta håller mig undan, är själv, för att jag inte orkar hålla mig själv tillbaka. Och då kan det vara enklare att vara ensam. Att vara ensam är ett sätt att försvara både sig själv och andra.

Det känns som att jag kan knocka andra med min energi, att jag gör dem utmattade genom att vara mig själv. Jag berättar aldrig om mina tankar, drömmar eller projekt, för det känns alltid för stora eller komplicerade för andra att förstå. Jag har vid så många tillfällen fått höra suckar, och märkt att folk blir trötta på mina drömmar och planer, därför är det lika bra att hålla dem för sig själv.

Jag har ofta inga problem med att ”hålla ihop mig” på jobbet eller i andra mindre sammanhang. Men hemma, eller i längre stunder, så går det bara inte. Häromdagen hade jag en fantastisk kväll tillsammans med några av mina fina arbetskamrater. Men hur mysigt och trevligt det än är sköljer känslan av att ”vara för mycket” över mig efteråt. Varför sade jag så, varför gjorde jag så, varför kunde jag inte sitta still, hålla mig själv tillbaka, är tankar som ekar i huvudet.

Det blir till en ”bakfylleångest” man gärna undviker. Och nej, det var inte att jag sade eller gjorde något speciellt, utan bara känslan av att ”vara för mycket”, ”sticka ut” som är obekväm.

Jag minns för några år sedan när jag hade en heldag tillsammans med en arbetskamrat då vill skulle åka och besöka en klient på ett behandlingshem, det blev många timmar i bil. Till en början var jag nog lugn och sansad, ”höll ihop mig”, men efter ett tag känner jag hur jag går upp i varv och hur det riktigt bubblar inom mig. Jag var totalt uppskruvad, som en duracellkanin utan stopp. Vi pratade och skrattade i timmar (kanske mest jag) men samma sekund som jag smäller igen bildörren och lämnar situationen bakom mig kom känslan av att ha varit lite för mycket.

Kan du inte bara skärpa dig? Vad ska han nu tro om dig? Han är väl helt utmattad efter 8 timmar med dig i en bil! Stackare! 

Efteråt blir jag tyst och hämmad, som i ett försök att bete mig ”normalt”.

På ett sätt gör det mig nyfiken. Om jag skulle släppa loss alla mina impulser, vem skulle jag bli, hur skulle min omgivning reagera, på vilket sätt hade mitt liv varit annorlunda? Å andra sidan gör det mig livrädd…

Det är som en dans där jag inte hittar någon som kan hålla min takt, och det leder till att jag undviker att gå upp på dansgolvet…

För att vara på den säkra sidan kryper jag tillbaka in i mitt hörn. Jag håller mig undan. Binder fast all min energi i skrivbordet för att undvika att slå omkull någon med den. När jag ska dansa fortsätter jag att göra det ensam. Jag inser att jag alltid kommer vara rädd för att trampa någon på foten…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Utmattningssymtom -vad gör du åt det?

Alla har vi någon gång varit där, i närheten av utmattningen. Kanske har du balanserat på gränsen, snubblat över, kunnat dra dig tillbaka på rätt sida igen.

Många av oss är duktiga på att uppmärksamma kroppens varningssignaler. Vi förstår vad som är på väg att hända och säger till oss själv (och andra) ”det här är ju inte bra”. Och med detta inlägg vill jag påminna DIG om att utmattningssymtom inte per automatik försvinner för att du blir medveten om dem. För hur mycket du än önskar att det vore så så handlar det inte om det, utan sanningen är att du AKTIVT måste göra något åt dem.

Det är inte själva insikten som skyddar dig, utan handlingen som kommer med insikten.

Vad kommer DU göra annorlunda efter insikten?

Det vanligaste är att personer inte gör någonting. Vi säger till oss själva att det snart är helg/semester eller att stressen snart är förbi. ”Jag klarar mig”, säger du till dig själv och kämpar lite till, lite till, lite till. Du spelar rysk roulette med din hälsa. Du tror att du måste kravla dig förbi stressen för att slippa den. Du tror att bakom berget av ansvar och måste finns en nedförsbacke.

Tillåt att mig att göra dig besviken:

Du kommer i hela ditt liv möta kuperad terräng. Bakom ditt nuvarande berg finns en till backe.

”Nej, det är inte sant, det kommer att lugna sig” säger du i försvar. Helt ärligt? Tror du på det själv? Sanningen är att du inte vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det kanske ser lungt och fridfullt ut från där du står nu. Men när du väl är där kan det blåsa stormvindar.

Det är inte din omgivning, det runt dig som behöver förändras. Det är du.

Bergen kommer aldrig att krympa eller bli färre. Du behöver därför bara lära dig att bestiga dem på rätt sätt. Du måste lära dig att lyssna på din kropp, vila längst vägen. Du måste lära dig att njuta längst färden. Anledningen till att du inte kan njuta nu är för att du inte stannar upp. Det eviga klättrandet blir slitsamt, både för kropp och själ.

Det är inte arbetet som är livet, det är pauserna.

Du klättrar envist uppåt utan fikapauser, utan att njuta av utsikten. Vi tror att nå/komma över toppen är målet när det egentligen är resan som är betydelsefull. Att du har kul på vägen dit. Vi behöver stunder och tystnad och reflektion även om det inte är dem vi strävar efter. Ibland behöver vi klättra ner i stället för upp. Hitta en plats att bara ladda batterierna på innan vi går vidare.

Titta inte bara på dina varningssignaler, gör något åt dem!

Din kropp skulle inte varna dig om den inte kände sig tvungen så ta den på allvar. När den sänder ut signaler har du redan gått för långt. Så om du känner att detta inlägg talar till dig så vill jag att du på allvar funderar på vad du ska göra åt det. Kan du sjukskriva dig? Säga nej till uppdrag/vänner/familj? Slippa att städa och laga mat under några veckor? Vad kan du göra för att ta dig själv på allvar? Jag vill att du skriver ner TRE saker du från och med NU gör annorlunda. Nej inte en, utan tre! Och jag vill inte att du börjar med dem i morgon eller någon annan dag utan nu. Se så, sätt igång och ta hand om dig själv <3

 (Och kom ihåg, det finns inget viktigare i ditt liv än du själv och din hälsa!)

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Om du funderar på att ta ditt liv

Om du funderar på att ta ditt liv, tänk en gång till. Jag vill att du påminner dig själv om att dina tankar bara är dina tankar och att de går att förändra. Det spelar ingen roll om de känns som en sanning idag, det är nödvändigtvis inte så du kommer att känna i morgon, om en vecka eller om ett år.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag skulle vilja be dig ta en dag i taget, om du inte kan det, börja med en timme eller i värsta fall en minut. Känslor är tillfälliga, tankar likaså. Även om de upprepas.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag vilja be dig att sträcka ut en hand, be om hjälp, även om det känns omöjligt och svårt. För oavsett vad du tror lovar jag att det kommer att finnas någon där att ta emot den.

Jag har varit där du är. Jag har funderat på slutet, längtat dit och vid vissa tillfällen varit allvarligt beredd på att nå det. Men jag lovar dig att jag både är glad och tacksam i dag för att jag aldrig tog mig dit. Jag trodde då, att jag aldrig skulle må så bra som jag gör idag. Jag trodde då att jag aldrig skulle kunna bli den person jag idag är.

Jag vet att du kanske inte tror mig, eller i alla fall inte tror att det kan hända dig, för du är inte jag, jag vet det. Men jag LOVAR dig att det är sant. Jag har inte bara mig själv som exempel utan hundratals, nej, tusentals andra människor med olika bakgrunder där ute som överlevt sina självmordstankar.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag att du ska säga det högt. Så att någon annan hör det. Du tror att ingen bryr sig, men jag lovar att vi gör det, vi bryr oss, om dig.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag påminna dig om att du har givits livet av en speciell anledning, du kanske inte har hittat den än, men den finns där. Du är starkare än du tror och hör hemma här med oss, med mig.

Om du funderar på att ta ditt liv  vill att du ska ställa dig med oss, på vår sida. Sök dig till oss som har burit på dina tankar och känslor, men ändå stadigt står kvar. Vi förstår dig och jag lovar dig att du aldrig mer behöver vara orolig för att trilla över kanten.

Självmordstankar är ett hot mot ditt liv och din hälsa. Du ska kämpa emot dem, inte med dem. Du har ingen aning om vad livet har att erbjuda dig, vad du har att missa. Det du förlorar kommer aldrig igen, livet står dig aldrig åter. Det finns positiva saker runt dig även om du just nu inte känner att det är sant. Det kommer att komma tillbaka till dig när du minst anar det.

Om jag bara får skicka med dig en enda mening ur denna text. Så vill jag säga att LIVET FÖRÄNDRAS. Allt förändras. Jag vill att du lutar dig mot den tanken när det känns tufft.

[Tweet ”Lycka varar inte för evigt men det gör inte olycka heller.”]

och det kan kännas som en tröst. Tiden läker sår, ärren kan ge dig styrka. Men självklart känns det inte så när du ligger där och blöder. Men allting förändras! Varje minut, varje sekund, ger dig en ny chans.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag berätta för dig att det är inte tankarna som är farliga, det är tystnaden. Sekunden du öppnar upp spricker skammen och ljuset kan bryta igenom ditt mörker. Att vara själv med sina tankar är tungt. Det dränker dig, inifrån. Ge dig själv en chans, ge oss en chans! Våga tro på att det kan bli bättre.

Berätta för en lärare, för en vän, för någon i familjen eller för en främling. Men var aldrig, aldrig tyst.

Kontakta självmordslinjen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag får en massa frågor om att sluta med antidepressiva, och jag ser att det är den mest googlade frågan som gör att man hamnar på min blogg.  Jag försöker alltid att svara på alla mail eller kommentarer, men ibland kan jag känna stress över att ha missat någon eller att jag inte svarat tillräckligt snabbt. Jag tänkte därför besvara de vanligaste frågorna här. Om du har mer frågor så lämna dem gärna i en kommentar så besvarar jag dem i ett blogginlägg så att fler kan se och få svar.

Går det att klara sig utan medicin?

Alltså jag har självklart inget bra svar på den här frågan  men jag kan säga att JAG klarar mig bra utan medicin (just nu). Sen kan det komma perioder då jag behöver medicin igen och då kommer jag med all säkerhet att ta den. Om du kan må bra utan medicin beror nog på vad du har för diagnoser och hur stödet runt dig ser ut. Mina depressioner jag haft som vuxen har inte varit avgrundsdjupa, de skulle förmodligen läkt ut av sig själv om jag gett det tid.

Jag träffade vid ett tillfälle en person som blev motiverad till att sluta med sin medicin då hon såg att jag mådde bra. Skillnaden mellan oss var att hon ätit den i 10 år. Varit inne på sjukhus i perioder av sitt liv pga depression och fått elchocker. Jämför då med mig som ätit i några månader och kan jobba heltid under mina depressioner. Det är inte samma eller hur? Det går inte att säga att det som funkar för en person funkar för den andra och jag vill alltid att du rådgör med din läkare först!

Klarade du av att sluta själv?

Jag förstår inte riktigt frågan men ja, jag slutade själv. Men inte tvärt. Jag gick ner i dos precis som läkaren sa att jag skulle göra. Man får utsättningssymtom ändå, men kanske inte lika starka. (läs mer om ämnet här). Jag hade ingen kontakt eller stöd av läkaren under tiden utan fick bara information om hur jag skulle halvera dosen osv.

Hur slutade du?

Jag gjorde som läkaren sade, minskade medicinen successivt. Jag var tvungen att sjukskriva mig några veckor under utsättningen, jag kunde omöjligtvis hålla ihop mig så det fanns inget annat alternativ. Fyra veckor tror jag att det tog för mig på ett ungefär men jag vet att det där kan variera grovt. För mig gällde det bara att acceptera läget. Jag har börjat och slutat med SSRI två gånger och det känns lika jävligt varje gång. Idag vet jag att det är så, så att förbereda sig på att man kommer vara sjuk, acceptera det, det var det snällaste jag kunde göra mot mig själv.

När mår man bra?

Helt omöjligt för mig att svara på. För mig tror jag att det tog ca en månade men för andra har jag hört att det kan ta längre än så. Det beror nog på vad du har för medicin, hur länge du ätit den osv. Jag förstår att man vill sluta med SSRI, speciellt om man upplever biverkningar, men jag tycker ändå att du ska ta dig en allvarlig funderar på om det är värt det. Drabbas du återkommande av allvarliga depressioner kanske det är bättre att äta medicinen? Rådgör alltid med sjukvårdspersonal och ta inga egna beslut i frågan. Tänk på att du faktiskt leker med ditt liv. Depression är en allvarligt sjukdom som ingen vill eller borde drabbas av. Mina depressioner i tonåren var helt klart större och tyngre än dem jag haft som vuxen och jag är så otroligt glad och tacksam att jag klarade mig igenom dem med livet i behåll.

Jag är rädd för att ta antidepressiva, måste jag?

Jag kan inte säga att du måste, men jag kan säga att antidepressiva hjälper. Det finns egentligen inte så mycket att vara rädd för, för du kan alltid sluta med dem eller hur? Ja visst du kommer kanske att må dåligt, men det gör du redan eller hur? För mig var det en månads biverkningar att gå in på medicinen och en månads utsättningssymtom, där emellan mådde jag faktiskt bra. Otroligt bra faktiskt. Jag vet att jag första gången tänkte ”är det så här man ska må”. Det var en helt ny känsla för mig att inte gå runt med ångest hela dagarna, en sådan otrolig jävla lättnad. Jag minns det fortfarande, hur skönt det kändes inuti. Antidepressiva har ett oförjänt dåligt rykte. Kanske på grund av dess biverkningar och för att många finner det svårt att sluta. Men det räddar liv!

Och kom ihåg, att det finns personer som inte känner av några biverkningar alls och sånna som kan sluta helt utan utsättningssymtom. Kanske är du en av dem?

Jag känner mig lite dum som pratar om problemen, det negativa med medicinen samtidigt som jag säger att den är jätte bra. Men jag vill och kan inte ljuga för er. Många mediciner ger biverkningar eller hur? Men det betyder ju inte att de inte hjälper. 

Så sammanfattningsvis vill jag säga att det absolut går att sluta med antidepressiva, vissa gör det helt utan problem, andra med några veckor-månaders utsättningssymtom. Ett tips kan vara att berätta för din omgivning att du ska sluta. För dina vänner och personer på din arbetsplats. Kanske finns det personer som på olika vis kan stötta dig och hjälpa till. Och kom ihåg, var snäll  mot dig själv, alltid.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Med vidöppna spjäll

Efter att min hund rymde så är mitt ångestlarm ständigt påslaget. Det är som att spjällen är vidöppna och inte kan stängas igen som de ska. Fast att faran är över för länge sedan tjuter larmet fortfarande i mina öron.  Jag kommer på mig själv med negativa tankar varje vaken sekund. Varje telefonsamtal, mail, brev eller meddelande är en potentiell livsfara som ger elektriska stötar i min kropp.

Det känns tungt i bröstet. Som ett ångesttåg. Något drog igång känslan och nu är det bara att åka med. ”Vad är det” nästan skriker jag i telefonen så fort den ringer. Jag vill liksom ta smällen direkt, inte dra ut på det. Det blir ett sug i magen, där ångesten bara åker runt, runt. Min man får starta varje samtal med ”det har inte hänt något”.

Det är tivoli i min kropp och jag vill inte åka med. Logiskt vet jag att faran är över, men kroppen och tanken säger något helt annat. Den skrämmer mig med saker jag egentligen inte är rädd för, ändå gör det ont. Jag rycker till varje gång.  Jag kan inte springa, inga gömma mig, inte försöka täcka över känslan med något annat. I stället står jag kvar, med fötterna på jorden och bara andas.

Alltså, vart ska jag börja…min hjärna, suck. Är ju alltid lite för mycket. I efterhand kan jag (och alla andra) skratta åt mig själv. Men där och då bränner jag ut väldigt mycket onödig energi. För mig, är det helt totalt omöjligt att tänka lite. Det finns inget som heter lite. Oavsett vad det kommer till. Lite jobb, lite mat, lite träning…allt ska överdrivas. Jag vill inte ta en bulle, jag vill ha sju, jag nöjer mig aldrig med att träna 3 gånger i veckan, utan då gör jag det tre gånger om dagen.

Och när det kommer till ideér (don´t bring me there). Jag mitt första minne av att gå för långt var när jag startade mitt första företag. Det som hände var att jag upptäckte klädmärket Odd molly (love) och istället för att shoppa lite kläder blev jag återförsäljare för kläderna. Och nej det var inget jag drömt om eller funderat över. PANG, så hade jag bestämt mig och det var gjort. Minns helt ärligt inte hur det gick till.

Hmm, vad ska jag nu hitta på…

Det samma gäller varje gång jag ser en vacker kopp eller något fint i keramik. Nej min tanke faller inte på att köpa på produkten. Nej utan JAG ska bli keramiker, konstnär, silversmed, eller allt vad det nu kan vara.

Min hjärna stannar inte vid att titta, köpa, tänka, nej det går omedelbart till göra. Jag måste verkligen tro alldeles för mycket om mig själv. Någon måste kanske plocka ner mig på jorden en vacker dag. Tro inte heller att det bara är en tanke som lätt flyger mig förbi. Nej, jag sätter mig verkligen in i ämnet, googlar, ringer och undersöker det i flera veckor, sen är det alltid något som händer, poff, det är borta. Som om det aldrig hade funnits.

Egentligen kanske man inte kan säga att jag går för långt. För innan jag kommer till handling har jag ofta glömt bort det (och tur är väl det). Jag har tur som har en man som inte tar mig allt för mycket på allvar. Varje gång jag kommer med en ny idé låter han liksom den vara. Han har nog med erfarenhet lärt sig att den försvinner av sig själv. För skulle han börja säga emot mig, säga att jag inte kan osv, då hade nog mitt barnsliga trots vunnit och jag hade med all säkerhet gått ”all in”.

Det brukar börja med: älskling jag har en idé (är ganska säker på att han hatar den meningen), jag ska:

• ta över ett tryckeri
• köpa osthallen
• starta ett eget klädmärke
• göra min egen parfym
• bli keramiker
• skapa egna smycken
• göra skor
• bli grafisk designer
• köpa en fastighet
• osv osv

Känner ni igen er? Säg att jag inte är ensam med det här, haha [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar