Psykisk ohälsa

Börja om från början

Jag vet inte om det är en slump att det just gått 6 månader från årskiftet och jag känner att jag måste rensa ur mitt liv. Men det är samma visa varje år. När jag hamnar i en svacka och mår dåligt, vill jag bara börja om från början igen. Jag städar, rensar ur, gör rent. Det kan vara i min kalender, i min dator, i en skrivbordslåda, var som helst. Jag måste bara bli av med röran. Men jag vet ju innerst inne att den sitter i mitt huvud.

Nu kommer livet förändras…eller inte…

När jag mår bra sprudlar mitt huvud med ideér. Jag skriver anteckningar och lappar över allt. Skriver upp nya ideér, startar upp nya projekt. Men när jag mår dåligt blir jag förvirrad. De där lapparna stressar mig. Jag förlorar kontroll, känner att jag inte har ordning på någonting. Då drömmer jag om att bli minimalist, får känsla av att vilja blåsa ut hela mitt hem, tömma det på allt, för att endast ta in det viktigaste. Men en sådan process orkar jag ju aldrig utan det brukar bli att jag städar på småställen för att känna kontroll. Badrumsskåpet, garderoben eller bland alla mina papper.

Det är inte ovanligt att jag precis som nu, köper en ny kalender. För att tillåta mig börja om från början igen. Jag säger till mig själv att nu, nu kommer det bli bättre. Nu kommer du få ordning på ditt liv. Som om det med ett trollspö skulle förändras. Men jag har redan kalendrar, kom-ihåg-lappar och att-göra-listor. Jag behöver egentligen inte en till skrivbok. Det kommer inte på något sätt underlätta mitt liv. Jag vet det. Ändå känns det som lösningen.

Jag gick en ångestkurs på öppenpsyk för något år sedan och där fick vi göra ett personlighetstest. Personlighetstesten kunde säga hur vi var som personer när vi mådde bra och hur vi blev när vi mådde dåligt och det var verkligen så klockrent på mig. Ordet som kom upp var petimäter. Jag hade aldrig hört det förut, men det stämde så bra in på mig. För jag är verkligen inte pedant eller noggrann när jag mår bra, tvärtom, men när jag mår dåligt, jösses. Då vill jag sortera och strukturera hela mitt liv, ställa saker i ordning, för att sedan välta omkull allt när virvelvinden i mig kommer tillbaka.

Min man kan bli galen på mig när jag står och sorterar saker i ett skåp i stället för att ta tag i den verkliga städningen. Men just där och då känns det livsviktigt, på riktigt. Man hör det ofta sägas att personer med ADHD är mer beroende av ordning och reda på utsidan, just för att det är en sådan oordning på insidan, och jag tror helt klart att det är sant. Det är bara att det är så svårt att hålla den där ordningen när man mår bra…den kommer liksom endast fram i stunder där man mår dåligt.

I vilket fall… nu har jag köpt mig ett nytt liv. 418 kronor kostade det och jag är redo att börja om från början igen. Nu kör vi!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

För några veckor sedan var jag ju i Stockholm. Det var en himla ångest redan innan jag skulle dit då jag avskyr att resa ensam när jag inte vet vart jag ska. Ofta har jag en chaufför eller tar med mig någon som kan lugna ner mig. Men ibland måste jag bara klara det själv, och hur mycket jag än förbereder mig eller försöker att kontrollera situationen så drabbas jag av en fruktansvärd ångest. Jag kan bli så arg och irriterad på mig själv för att något som ska vara så enkelt för mig blir så stort och svårt. Ja, ja i vilket fall skrev jag av mig min upplevelse och den landade som en krönika hos special nest. Ni finner den här.

Titeln kanske inte är den bästa ”Snart 40 år och kan inte åka tunnelbana själv”. Jag skulle själv aldrig säga ”jag kan inte”, tvärtom tänker jag att jag klarar allt, (bara med mer eller mindre ångest). Det som blir jobbigt för mig personligen är att jag kan klara att driva igenom stora och svåra saker, vad gäller företag och arbete. Men små saker som borde vara simpla känns jobbigare. Jag klarar absolut av att åka både tunnelbana, tåg och till och med flyg. Men jag väljer mina situationer…

Det är viktigt att skilja på vad du kan och vad du vill. Jag tror mig klara det mesta, men väljer att inte utsätta mig för vissa saker just för att jag inte vill (för att det ångestmässigt kanske inte är värt det). Så ställ dig själv den frågan ibland, är det för att du inte kan, för att du inte vill eller för att det helt enkelt inte är värt det?

Fastnar i tvivel

kommer inte loss

Som att ett spindelnät

fångat oss

Jag ser världen

men når inte dit

Allt jag rör vid

förvandlas till skit

Jag vet att det inte är sant

ändå känns det högst troligt

Allt mörknar

inget känns roligt

Jag sprattlar och kämpar

men kommer ingenstans

Hur vore livet

om inte spindeln fanns?

Jag och tröttheten

Tröttheten är så total, äter liksom upp allt i min närhet och gör mig ledsen. Jag går till jobbet, tvingar mig själv att ta dagliga promenader, låter livet rulla på som det alltid gjort. Utåt märks nog ingenting men på insidan känner jag mig helt dränerad. Har skaffat mig en dagbok där man ska skriva en meningen om dagen och ordet som återkommer är trött, trött, trött. Kan man vara något annat börjar jag undra nu? Känns som det är hack i skivan och jag är trött på att upprepa mig.

Det värsta är tankarna som inte kan sluta analysera varför tröttheten har drabbat mig och försöker hitta lösningar på problemet. Bara det gör mig trött. Låt mig få vara trött för i helvete, vill jag skrika men tankarna vägrar lyssna. Jag har ju gjort alla rätt i boken, jag äter bra, försöker sova bra, rör mig, har inga jobb eller måsten utan för mitt ordinarie arbete ändå känns det som att jag är på väg att krascha.

Jag skrämmer upp mig själv. Kanske är du på väg in i en utmattning, i en depression, säger en röst eller kanske är du bara jävligt trött, säger den andra. Det är som att två sidor slåss med varandra. Den där envisa, ettriga jäveln mot den som faktiskt vet bättre.

Ångesten är starkare nu. Jag har alla möjliga dödliga sjukdomar, olyckor kommer drabba mina barn, pengarna tar slut och huset ruttnar. Känns som om jag samlar problem jag inte orkar bära på mina axlar. Ingenting känns roligt längre. Inte ens sakerna jag vet att jag älskar eller tycker om.

Sommaren brukar vara mina tyngsta månader, jag vet det. Ändå känns det lika ledsamt och orättvist varje gång. Söker på man på trötthet här på min blogg så kommer det upp mer en ett inlägg. Tröttheten är återkommande i mitt liv ändå blir jag lika förvånad varje gång. Jag som har så mycket kul på gång, jag som egentligen gillar mitt liv, jag som är så stark. Ändå slår den till mig, golvar mig totalt. I några veckor/månader kryper jag runt, förlamad av tröttheten genom livet. För att precis innan nedräkningen resa mig igen. Kanske är det livet med ADHD, säger ena rösten, eller livet som människa, säger andra.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Mer inlägg om trötthet:

Den där tröttheten

Åter till avsändaren

Skilda världar

Att hantera dåliga dagar

Vägen till utmattning

Utbrändhet -att leva med slak lina

Ta psykisk ohälsa på allvar!

Varje dag tar fyra personer i Sverige sitt liv. Den 20 april 2018 var ”Avicii” en av dem som räknades in i den där osynliga statistiken ”människor vi inte känner, vet vilka de är eller kan hjälpa”. Jag vet inte om du sett dokumentären ”True storys” om Avicii som spelades in 2017. Om inte, se den och se om du fortfarande håller fast vid myten att ”personer som bestämt sig inte går att rädda”.

Jag blev så jävla ledsen när jag såg dokumentären, eller jävla är ett milt ord. Hittar inte ordet för att beskriva hur fruktansvärt arg och ledsen jag blev. För under hela den timmen kunde man se Avicii beskriva sin psykiska ohälsa och be om hjälp.

Han sa bland annat ”det hjälper inte att ni säger att jag ska sluta stressa och lugna mig” och precis så är det, det går liksom inte att släta över ångest. Nu vet jag inte hela historien och inte heller anledningen till att han tog sitt liv, men under dokumentären känns det inte som att man tar hans ord och hans mående på allvar.

Jag önskar att vi alla kan lära oss något ur denna fruktansvärt tragiska händelse.

Till exempel:

1.  Ta ALLTID depression och psykisk ohälsa på allvar.
2. Även om du inte har några svar, våga lyssna!
3. Var medveten om att depression går att behandla. Det går att bli frisk!
4. Våga fråga om självmordstankar (även om det känns obekvämt).
5. Var medveten om att en självmordstanke är en tanke och att tankar ALLTID kan ändras. (Marcus Osins bok är ett bevis på det).
6.  Kom ihåg att det är det lilla som räknas och som kan förändra allt. En fråga, en kram eller att våga stanna kvar och bara finnas till.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Mina ADHD-svårigheter är inte så tydliga för omvärlden men jag och dem som står mig närmast märker av dem varje dag. För mig handlar det inte om stora grejer, nej de är de där små enklaste grejerna, sådant som alla andra bara tar för givet som jag aldrig klarar av. För mig innebär ADHD att misslyckas med självklara saker, för större saker, uppgifter som är svårt, ja det klarar jag galant.

Men i vardagen är det dom där små sakerna som räknas, att komma ihåg saker, laga mat, uppgifter som andra gör samtidigt som de blundar och som jag inte minns alls. För det hjälper inte att någon klappar mig i ryggen när jag släppt en ny bok eller hållit en bra föreläsning när jag misslyckas med vardagliga uppgifter, varje dag. De är dem, som får en att känna sig så värdelös, så ledsen och besviken på sig själv.

Min son liknar mig och det är på så många vis sorgligt att se. Jag hörde honom med sina kompisar i hallen häromdagen. De skrattade åt honom av någon anledning och han svarade ”jag är lite efterbliven”, som ett försvar. Jag ville bara springa ut och förklara för honom och säga att han inte alls är efterbliven, förklara att hans tankar är för upptagna med allt annat, för snabba för honom att hinna med. Han är 9-år och har redan nu sagt det vid flera tillfällen, jag är dum, jag är inte smart, jag är efterbliven, fast att han intellektuellt är på samma nivå som alla andra och inte ligger efter med en enda uppgift i skolan. Och det vet han om, men det är inte det som räknas.

Nej, för det är vi två som tappar bort våra saker i hela huset, som alltid glömmer bort, aldrig kommer ihåg och får tillsägelser varje dag. Vi säger saker rakt ut, får folk att skratta eller tvärtom inte alls förstå vad vi menar. Vi pratar innan vi tänker, vilket ibland kan få oss att framstå som helt dumma, när det egentligen är tvärtom.

Men det är det som är grejen, när folk skrattar, suckar eller ger en den där blicken, då är den där känslan av misslyckande och värdelöshet där. Och ja jag vet, det är mänskligt, något vi alla bär. Men personer med ADHD får känna av det där lite oftare än alla andra. I  intervjuerna för min bok ”Jakten på självkänsla” var det just det som var genomgående att man kände sig utanför och annorlunda på grund att man inte klarade de enklaste av saker, så som exempel att sitta still.

Det är svårt att förklara och jag tror inte att någon som inte upplevt det helt och fullt kan förstå. Men varje gång man gör någon besviken, blir man också besviken på sig själv. Jag inser att det jag vill säga redan är sagt, att jag skrivit om det förut (till dig som inte har ADHD).   [wp-svg-icons icon=”arrow-left” wrap=”i”] LÄS. Jag blir bara så ledsen för hans skull, för min skull, och för alla andra som kan den där konsten…att känna sig värdelös…varje dag.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vill tipsa er om en dokumentär som går att se i några dagar till. Vid sidan av vägen som handlar om Ulrika som efter sina teologistudier blev nekad att bli präst med motiveringen ”Du har för tunn hud”. Ulrika fick sin ADHD-diagnos vid 40-års ålder och beskriver precis som de flesta med ADHD känslan av utanförskap i livet. Jag kan känna igen mig i mycket av de Ulrika säger och beskriver trots att vi förmodligen är ganska olika som personer. Det jag blev förvånad över var att kyrkan sade nej till personer, hade ingen kunskap om att det gick till på det sättet. Och med den motiveringen också, du har för tunn hud, känns inte alls ok.

Jag har också ”tunn hud” och det gör mig absolut inte svag, tvärtom, och som präst tror jag absolut att det hade varit en styrka. Jag tror att många med mig gärna hade haft som Ulrika säger ”en Pippi Långstrump” i kyrkan. Olikheter behövs!

Dokumentären är knappt 30 minuter så har du tid över idag, se den.

Många tror att ADHD-problematiken bara hör barnstadiet till men sanningen är att det är ett livslångt problem. Visst problemen växer, krymper eller förändrar sig men likt väl är de där. Eftersom jag möter otroligt många med ADHD i mitt arbete vet jag om att jag inte är ensam med min upplevelse och kanske gör det mig extra ledsen. Många av oss har hela livet fått höra att vi ska lugna ner oss, sitta still och varva ner. Idag låter tillsägelserna annorlunda men innebörden är precis samma sak.

Hur orkar du? När ska du vila? Jag blir trött bara jag hör på dig! Djup suck… Du måste lära dig att göra en sak i taget! Jag frågar dig inte ens längre för du har alltid en massa nytt på gång.

Det är bara några exempel på vad jag får höra, ibland varje dag, ibland någon gång i veckan. En vuxen person säger till mig att jag borde ta det lugnt, varva ner, fast har förpackat det med lite finare ord. Och jag vet att ingen vill något illa, tvärtom, många är avundsjuka på min så så gott som aldrig sinande energi. Men varje gång de där orden sägs så känns det inte som en komplimang utan mer som en bekräftelse på att jag är annorlunda och borde passa in i ledet för att ni ska orka med mig.

Alla tips och råd vi med ADHD fått under vår livstid handlar ALLTID  om att följa normaliteten, ha ETT jobb, ETT intresse, vara LAGOM, inte göra FÖR mycket. Vilket betyder att vårt sätt med tusen ideér och ”all in” är fel. Problemet är att det är kämpandet efter normaliteten (som enligt mig) gör oss sjuka.

När jag reflekterar över när jag mått som sämst i livet så är det inte när jag haft som mest att göra utan tvärtom, som minst. När jag lever utan måsten och mål går jag på sparlåga och depressionen är ett faktum.

-Jag får inte ha så många ideér, sa en klient till mig i veckan.

-Säger vem?!?!

-Alla andra.

Vilka är då de andra? Jo personer utan diagnos. Personer som inte förstår hur det är att stångas med tusentals tankar.

-Jag måste lära mig att vara tålmodig, sa en annan.

-Hur då?

Att försöka och försöka och ständigt misslyckas kommer aldrig att göra dig till en lyckligare människa. Vi med ADHD ska inte passa in i ledet, vi ska sticka ut! Det är det som är själva syftet. Varför har du annars fått de personlighetsdrag du bär på? För att låtsas vara någon annan? Du behövs för att du är unik och du ska aldrig försöka bli något annat.

En av mina klienter kunde under vårt samtal se att det var när han försökte anpassa sig, göra som alla andra som han fick återfall. Han blev rastlös, uttråkad, kände mörkret komma emot honom och hittade en snabb lösning för att mota bort det. Amfetamin. Många beskriver att drogen får dem att bli ”vanliga” kunna göra allt som alla de andra kan, så som att sitta still i längre stunder. Frågan är om det är något vi verkligen behöver avundas och anpassa oss efter?

För vi med ADHD kommer aldrig att kunna leva lagom. Vi behöver lust och kickar för vår överlevnad, på ett eller annat sätt. Jag vill därför påminna dig om att du inte ska lyssna på vad andra tycker, du ska lyssna på vad du tänker. Mår du bra av att ha fyra jobb samtidigt -fortsätt, sluta aldrig för att någon annan säger att det är för mycket. Har du tusen bollar i luften -härligt, sluta inte med det för att få någon annan att må bra.

Jag är så jävla trött på vad alla andra tycker! För den enda referensramen de utgår i från är sig själva. Så från och med nu vill jag att du skiter i alla andras åsikter. Vem du än är, tro ALLTID mer på dig själv än på någon annan!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Satt igår i och läste tidningen Måbra och såg att de gjort en artikelserie #StressaNerLevMer för att uppmärksamma den sjuka stressen. Psykisk ohälsa och utmattning fortsätter att öka trots att vi blir mer och mer medvetna och någonstans bär vi alla ansvar att minska och stoppa den, inte bara när det gäller oss själva, utan även vår omgivning.

Att skicka ut små påminnelser till dem runt omkring oss om vad som är viktigt så som att inte jämföra sig med andra och att låta städningen och andra ”måsten” vänta är något vi alla från och till gör. Vi alla vet det här, men det behövs sägas, igen och igen.

Speciellt på högpresterande arbetsplatser. Vi behöver sällan be våra arbetskamrater att jobba hårdare, tvärtom. Vi kanske behöver kika in i deras rum med en kaffe för att be dem ta en paus, andas, påminna dem om vad som är viktigt, ett jobb är ett jobb och tjänar ingenting till när du ligger hemma och är sjuk.

På många arbetsplatser, inklusive min egen, är det knappt att folk sjukskriver sig när de känner sig hängiga eller dåliga. De har så mycket de ”måste” göra. Och gör man det inte nu så faller stressen över en när man kommer tillbaka efter sin förkylning eller hur? Ja, jag är inte bättre själv och därför behöver vi påminna varandra, hela tiden.

Jag tänker ofta på det där med arbete och prestationer. Jag hade önskat att jag hade kunnat vara en förebild. Och skäms nästan över säga att jag jobbar heltid, driver eget vid sidan om och ibland knappt sover 5-6 timmar per natt. Det låter inte bra och det är jag medveten om. Dock känner jag mig oftast väldigt lugn och harmoniskt och upplever jag motsatsen är jag väldigt noga med att berätta om det också.

Anledningen till min livsstil är INTE för att prestera och visa mig duktig, jag hoppas verkligen inte att det ser ut så, utan handlar om att jag har en överaktivitet jag behöver hålla igång, annars faller jag in i depressioner. Hade jag kunnat vila efter jobbet, sova 8 timmar per natt eller bara vara så hade jag gjort det. Men min hjärna styr mig ständigt åt olika håll och jag måste springa efter annars stannar den helt. Min utmaning ligger i att hitta balansen där i mellan, att ständigt ha något att göra, men inte med för höga krav och att det samtidigt kan ge mig både återhämtning och utmaning, och det är precis vad jag tycker skrivandet gör.

Jag skriver när jag vill, föreläser när jag vill, utbildar mig när jag vill och håller kurser, precis när jag vill.

Är jag trött en dag så är det ok. Det gäller därför att inte snegla åt sidan och jämföra oss med andra. För vi vet inte hur deras livssituation ser ut och varför. Vissa hittar återhämtning i att umgås med andra, vissa genom att vara ensamma. Vissa vill ha ett aktivt liv andra motsatsen. Ingenting är rätt och fel så länge det känns rätt för dig.

Om du tittar till dig själv vad kan du göra för att stressa mindre?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar