Månadsarkiv: juni 2014

Kan folk med ADHD inte klockan?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Fråga:Vad är det med personer med ADHD och tider egentligen. Varför kan de ALDRIG komma i tid?

Svar:När man har ADHD har man svårt för tider, glömmer och missar möten, är ständigt försenad. Ja så sägs det i alla fall. Jag kan bara tala för mig själv, men Jag kommer ALDRIG försent fast att jag har problem med tider, för mig är det åt andra hållet i stället. Jag vet inte hur klockan och tider funkar för dem som ofta kommer försent, men jag kan i alla fall förklara hur det funkar för mig.

Jag kan inte känna på mig hur långt tid saker och ting tar, därför är jag alltid ute i väldigt god tid. Jag kan klockan, men jag litar liksom inte på den. Om jag har ett möte i stan klockan 17 och min man säger att det endast tar 10 min att åka dit, så måste jag ändå ge mig av 30 min innan….och jag kan inte riktigt förklarar varför. För mig känns det som 30 min. Det är liksom så många små saker som ska göras. Gå till bilen, sätta mig i den, starta den, köra till stan, hitta parkering, parkera, gå ur bilen, gå till mötet. Det är ju massor av saker som ska göras, och jag kan inte få ihop dem till endast 10 min, utan minst 30 min. Fast att jag under hela mitt liv alltid var 15-30 min för tidigt till alla mina möten kan jag liksom inte lära mig av det.

Klockan är för mig inget problem idag, men det beror på vad jag jobbar med. För några år sedan hade jag ett jobb, där jag hade kanske 6 -7 olika möten per dag och jag skulle köra hem till dessa personer eller möta dem på olika ställen. I stället för att effektivt jobba gick ju flera timmar om dagen åt att komma för tidigt och att vänta in folk. Jag insåg dock problemet och slutade det jobbet ganska snabbt och vill INTE ha något liknande igen, just pågrund av dessa svårigheter.

Så att komma försent eller förtidigt behöver inte vara ett problem i vardagen, det beror på hur din vardag ser ut. Jag har haft den lyxen att kunna välja bort arbeten som inte fungerar med mina svårigheter.

Låt ALDRIG ångesten vinna!

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag vet inte varför, men igår fanns den där, närmare än vanligt. Ångesten. I löparspåret, i bilen, i tvsoffan. Från att jag öppnade ögonen på morgonen kände mig som ett byte, jagad, med ångesten ständigt flåsande i nacken. Hela tiden närmare och närmare.

Med kikarsiktet inställt lämnade ångesten mig inte ens för ett kort sekund. Jag hittade ingenstans att hämta andan, ingenstans att gömma mig. Så jag sprang och sprang, irrlöst omkring. Jag vet inte ens vad den vill mig, kanske njuter den bara av jakten, att se skräcken i mina ögon, eller av att känna att den har ett ständigt övertag i mitt liv.

Men ångest vet du vad! Jag gav mig ut i löparspåret trots att demonerna var bakom mig, i bilen när du satt på passagerarsidan och jag satt kvar i soffan trots att du ville skrämma mig där i från. Hur stor plats du än försöker att ta i mitt liv, så är det ändå mitt och jag tänker aldrig låta DIG ta det i från mig!

Trädgårdsliv -del 1

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

År 1: odlar i pallkrage. Sår morötter, majrova och sallad. Undrar om jag behöver sätta upp skyltar så att jag kommer ihåg vart jag lagt grejerna? Nej det ska ju inte behövas! Morötter i låda 1, majrova i låda 2, sallad i låda 3. Det minns jag!

Dagen efter: Allt glömt.

År 2: Sår morötter, rödbetor och spenat. Undrar om jag behöver sätta upp skyltar så att jag kommer ihåg vart jag lagt grejerna? Nej det ska ju inte behövas! Morötter i låda 2, spenat i låda 3, rödbeta i låda 1. Det minns jag!

Dagen efter: Allt glömt.

År 3: I år ska jag märka vart jag sätter alla saker så att jag minns det! Sår morötter i låda 1, sallad i låda 2 och bönor i låda 3. Går in i växthuset för att skriva skyltar. Kommer ut ur växthuset väldigt nöjd med min bedrift. Ställer mig framför lådorna. ????  Allt glömt.

År 4: Glömmer att så…..

100 sätt att dö på -Mitt liv med GAD

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

För att beskriva det så enkelt som möjligt, det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, men det finns inga dagar utan ångest. Jag har STÄNDIGT en molande oro inom mig, enda skillnaden är att den kan vara större eller mindre och ibland orsaka kraftig ångest. Anledningen till oron kan variera, ibland vet jag inte ens varför, känslan sitter liksom fast i kroppen ändå.

Innan jag fick barn handlade oron mest om ekonomi, jobb, familj, och om huset eller bilen skulle gå sönder. Oftast fanns det ingen anledning till oro. Jag minns tex att jag kunde ligga vaken på kvällarna när jag nyss köpt hus för att jag var så rädd att vattenrören skulle gå sönder, det fanns inga tecken på det men det spelade ingen roll, allt som gick att oroa sig för åkte in i mina tankar och jag kunde inte få bort dem med egen kraft.

Efter att jag fått barn blev oron otroligt mycket starkare, och från och med dagen då min dotter föddes så har hon varit ett ständigt orosmoment. Jag är orolig för hennes hälsa, och vad som kommer att hända henne framöver i livet. Jag är också orolig över min egen hälsa och är rädd för att inte få vara med i mina barns liv. Jag har inte slutat att oroa mig för alla andra små saker. Nej, utan den här lite starkare oron har bara lagt sig som ett täcke över den mindre oron.

Jag har ständiga katastroftankar, och kämpar dagligen med att gå emot mina rädslor och min ångest. Hade jag låtit min oro styra mig hade jag inte gått utanför dörren, för där kan allt hända. Jag kan bli påkörd av en bil, misshandlad, rånad, bli träffad av blixten eller få ett flygplan i huvudet. Det spelar ingen roll om risken är minimal, i mitt huvud finns den där. Jag skulle inte våga åka hiss, simma eller gå ned för trappor. Jag kan inte gå över en bro, möta andra människor eller överhuvudtaget testa något nytt. Jag och min familj omkommer dagligen om och om igen i mitt huvud, på hundra olika sätt.

Jag kan inte ens tänka på allt min hjärna varnar mig för, för då skulle jag inte längre våga leva.

Du trivs i mitt liv

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag har vänt ut och in på mig själv, på orden, som egentligen inte betyder någonting. Jag har blottat mig, använt blinkande neonskyltar, strålkastare och vägskyltar. Ändå kan du inte se, vill inte se.

Jag är så jävla trött på att hela tiden få förklara mig. Jag vill inte en enda dag till gå över mina egna gränser, följa dig när det jag behöver är att lyssna på mig själv.

När jag säger att jag är trött så menar jag att jag verkligen är trött, uttömd, dränerad. Min kropp behöver påfyllning för att orka ta ett enda steg till.

När jag säger orolig så menar jag verkligen orolig. När känslan i magen strålar ut i hela kroppen och förlamar hela mig.

När jag säger att jag behöver lugn och ro, så menar jag verkligen lugn och ro. Tystnad, stillhet. När mitt inre är kaos behöver jag lugnet utanför, men jag finner det ingenstans. Du säger att det finns, men du visar det aldrig för mig.

Jag vet att du inte kan förstå, det kan jag aldrig begära. Men jag vill att du accepterar när jag säger nej, när jag säger stopp. Jag vill att du tror på mig när jag för en gångs skull stannar, att det inte är för att jag vill utan för att jag måste. Men du nickar bara medlidande, lägger huvudet på snèd och puttar mig ändå fram mot kanten.

Det är som att du ständigt finns där och lockar mig med lugnet samtidigt som du håller det inom räckhåll. Det känns som att Jag jagar något, som egentligen inte finns….och att du innerst inne inte vill att jag ska sluta springa.

När jag väl lärt mig att stanna upp och lyssna på mig själv så är det du som inte vill höra. Du har blivit både blind och döv. Du säger ingenting men jag vet att du uppskattar min energi, mer än mitt lugn. Du får kraft av min fart, du rider med på vågen. Men när min låga avtar, slocknar också din. Då du lever av min glöd.

Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden!

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Författarskap & skrivterapi av

 

55514-1dbf4a966ebb47b9a3af68b6f978e10f

I Sommartider ska vi vara som lyckligast. Vi ska njuta av att få vara tillsammans med familjen i flera veckor, vi ska mysa både dag som natt. Man förväntas vara social och utåtriktad, men för många är familjelivet och framför allt i semestertider jobbigare än vad man vågar visa eller uttrycka. Det kan vara en förälder som mår dåligt, ett barn eller att man är i en jobbig fas av livet just nu.

Första sommaren med min dotter har jag inga som helst minnen av, det är som ett töcken….där det enda jag egentligen ville var att sova. Jag sneglade avundsjukt på de där duktiga ”helylle” mammorna som vigde hela sitt liv åt sitt barn, men insåg ganska snabbt att det inte var jag, att det aldrig skulle kunna bli jag.

Att vara mamma är den viktigaste och största rollen i mitt liv, JA. Men det är inte min enda roll, JAG måste få vara så mycket mer för att kunna blomma ut och vara det bästa jag kan vara.

Meningen med min bok är att du ska lita mer på dig själv istället för att snegla på alla andra. Bara för att ditt barn ska komma först behöver inte du alltid komma sist! (Och man måste inte vara så jävla lycklig HELA tiden).

Ta hand om dig själv i sommar!!

Just nu är det sommar pris på boken i min butik! Endast 129:-

Förklaring utan svar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Du säger att min smärta gör ont även hos dig, därför vill du ha svar på vad det är som orsakar plågan. Du känner dig maktlös av att inte kunna hjälpa mig och jag ser ditt hopp försvinna längre och längre bort varje gång jag svarar att jag faktiskt inte vet. Jag skulle gärna plocka ut smärtan och låta dig se den, syna den, men den låter sig inte fångas. Jag vet inte vad den kommer i från och jag vet inte vad den beror på, det enda jag vet är när den är där.

Det är som om något flyter omkring inom mig och varje gång jag försöker att fånga upp den och titta närmare så flyter den undan. Jag vet inte dess form och känner inte till dess innehåll. När den ligger still så känner jag inte av den alls, men så fort den kommer i gungning så är det något inuti mig som inte känns rätt. Jag vet inte vart den är på väg, bara att den sakta rör sig runt i min kropp.

Jag vet att det är svårt för dig att förstå, jag önskar så att jag kunnat ge dig ett bättre svar. Men jag kan inte  förklara det bättre än så, det här är den enda förklaringen jag har.

Sommarlov

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

I sommar ska jag försöka ägna mer tid till mitt uppsatsarbete och lite andra små projekt så därför kommer inte bloggen att uppdateras lika ofta. Men om du inte vill missa ett inlägg så följ oss på Facebook eller prenumerera på inläggen via hemsidan.

Ha en skön sommar!

Jag tror….

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

”Tror du verkligen att du kan hjälpa någon, tror du att du gör någon skillnad?” är en fråga jag ofta får angående mitt val av arbete.

Nej självklart tror jag inte att jag kan förändra någons liv, men jag tror att individen själv alltid har ett val att göra det. Jag tror på att så frön. Jag tror på att finnas till hands när de gror och jag tror på att visa redskapen som behövs för att kunna skörda. Jag tror på att vara ett stöd, en trygghet, en hjälpande hand. Jag tror att varje människa behöver kärlek, trygghet och uppskattning om så bara av en enda person. Jag tror på att underlätta någons dag, någons timme eller någons minut. Jag tror på att peka ut riktningen, visa vägen, men att låta personen gå själv.

Jag tror på att varje missbrukare, hemlös eller kriminell är någons barn, någons syskon, någons vän. Och jag tror att det alltid finns minst en person där ute någonstans som älskar denna människa. Jag tror att om mitt jobb inte hjälper individen själv, så hoppas jag att de hjälper de i hans omgivning som håller av honom. Så ja, jag tror att socialt arbete ofta hjälper någon, och ja, jag tror att det gör skillnad.

Utanför min dörr…

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Aron är 15 år och går i skolan. Inget funkar och föräldrarna får mycket klagomål på honom -han bråkar, struntar i läxor….

En penna faller hårt i golvet.

struntar i läxorna, är kaxig mot lärarna. När föräldrarna försöker att prata med Aron blir han rasande arg och skriker…

Någon går förbi utanför. Jag hör röster, skratt och ljudet av en nyckelknippa som i jämntakt slår mot någons ben.

Aron är 15 år och går i skolan. Inget funkar och föräldrarna får mycket klagomål på honom -han bråkar, struntar i läxorna, är kaxig mot lärarna. När föräldrarna försöker att prata med Aron blir han rasande arg och skriker…

Fiskmåsarnas skriande tränger in genom det öppna fönstret, jag  hör barns lek utanför. En fotboll som rullar mot fram och tillbaka på hårt grus.

När föräldrarna försöker att prata med Aron blir han rasande arg och skriker: Ni fattar ju ingenting! Båda föräldrarna är övertygande om att det Aron menar när han säger att de inte fattar…

Vad kommer ljudet i från, gnisslande, brummande. En byggarbetsplats, vart bygger de någonstans? Tittar ut genom fönstret. Undra vad de bygger för något? Någons telefon ringer. Den som svarar låter bekymrad, undra vad det handlar om. Jag lämnar fönstret och går åter till mitt skrivbord.

de inte fattar, är att han håller på med droger. De ordnar med drogtest som dock är negativt och de försöker att ge honom droginformation.

Doften av kaffe tränger sig in i mitt rum, jag hör koppar som trivsamt klingar mot varandra. En dörr stängs, en annan öppnas. Någon tittar in med ett leende och säger hej. Jag lägger ner texten jag försökt att läsa den senaste kvarten. Kaffe först, sen börjar det om från början igen.