Månadsarkiv: juni 2014

”Låt inte det du inte kan göra hindra dig från det du faktiskt kan göra!”

Vissa individer gör sig själva till offer under sin diagnos. De väljer att tycka synd om sig själva och förminskar ofta sin egen förmåga. Att psykisk ohälsa är osynligt gör att det är ännu lättare att falla offer under den. Ingen annan än du själv vet dina begränsningar och därför kan det vara svårt för anhöriga att stötta dig. Men jag tror att de flesta kan leva ett gott liv. Arbeta, ha vänner och fritidsintressen oavsett diagnos. Du måste bara se bortom ditt handikapp, sluta att se sakerna du inte kan, och koncentrera dig på de saker du faktisk är bra på.

Jag är dålig på matte, har svårt att följa en vägbeskrivning och har problem med att känna igen ansikten. Jag är dålig på att lyssna om det du säger inte intresserar mig tillräckligt och jag kommer aldrig minnas din födelsedag.  Jag pratar fort, går raskt och tröttnar snabbt. Jag är rastlös, impulsiv och har svårt att hitta mina egna begränsningar. Men jag är orädd och envis och ger aldrig upp för något jag tror på. Jag hittar alltid lösningar, vågar ta risker och är inte rädd för att ta ansvar. Jag är alldeles för omtänksam, har en överdrivet empatisk förmåga, är jävligt flitig och har en alldeles för hög arbetsmoral (enligt min man). Det finns 100 saker jag inte klarar av att göra och säkert fler där till som jag är mindre bra på, men det finns än fler jag faktiskt kan. Jag väljer att se dem. Gör du?

När jag var i tonåren försökte en av mina närmsta vänner ta livet av sig. Hon misslyckades…

Jag vet inte om hon minns eller ens tänker på det, men jag gör det, ofta.

Hon hade det jobbigt just då, och vad hon inte visste var att hon hade ännu fler jobbiga år framför sig. I åratal slogs hon mot demoner och försökte ta sig ut från det mörker hon befann sig i. Tillslut lyckades hon! Hon sprang ut från mörkret, blåslagen och sönderskuren men fri.

Ärren hon bar har bleknat med åren. Idag är hon lyckligt gift, har två barn och jag kan inte se ett uns av smärta kvar i henne. Jag är säker på att hon skulle genomlida samma skit igen för att få uppleva det liv hon har idag. Jag är säker på att hon inte en enda sekund ångrade att hon kämpade, att hon inte gav upp. Jag är säker på att vart enda ärr på hennes kropp får henne att idag känna sig ännu mer tacksam. Tacksam för att vara kvar.

Jag tänker ofta på vad hon hade förlorat om hon hade lyckats med sitt självmord. 15 år gammal och med en tro på att livet inte blir bättre, att livet inte var värt att leva. Men vad vet egentligen en 15 årig flicka om livet, om sin framtid, mer än det hon känner idag?

Hur skulle hon kunna veta att hon aldrig skulle få se sina två små flickor leka med varandra, höra dem skratta eller känna deras armar runt sin hals. Hon skulle aldrig ha mött sin man som älskar och avgudar henne mer än någon annan, och hon skulle missa den ovillkorliga kärlek endast ett barn kan ge och känslan av att älska någon mer än livet själv.

Jag undrar om hon tänker på det….för det gör jag.

Så när livet är skit och du inte har något att leva för, så kom ihåg att det du känner bara är en känsla och att en känsla inte alltid är sanning! Känslor förändras, livet förändras. Det du känner idag kanske inte finns där i morgon, om en månad eller om ett år. När du befinner dig i mörkret så sluta aldrig att leta, för ljuset finns där någonstans, även om det inte känns så just nu. När du slåss mot osynliga demoner så ge aldrig upp kampen, skaffa dig en arme att ha bakom dig om det är det som behövs, men ge aldrig, aldrig upp.

Lämna inte livet för tidigt, det finns så mycket du inte sett än. Det finns så mycket som du missar.

Nackdelen med en stor idérikedom är att man ständigt stretar åt olika håll. Jag lägger min energi på så många projekt samtidigt att flera av dem inte blir av. Jag vet att jag måste ha flera bollar i luften för att må bra, det är sådan jag är. Men när jag har för många så tappar jag förr eller senare allihop. Problemet är att jag aldrig vet när det är en för mycket. Kan jag hålla 4, 5 eller 6 bollar i luften samtidigt? Är det den sjunde som gör att det tillslut fallerar och att samtliga bollar faller hårt till marken?

Jag vet att det är viktigt att klippa av alla spretiga grenar och bara behålla den som är tillräckligt kraftiga och starka. Jag vet det! De mindre grenarna tar bara energi. Det är lätt att beskåda andras grenverk och se vad som behöver beskäras och vad som ska vara kvar. Men att syna sin egen krona, det är inte lika lätt….

Jag har lovat mig själv att det aldrig ska hända igen. Jag ska inte låta min trädkrona bli vildvuxen, jag ska aldrig mer tappa några bollar. Men när jag känner energin, och när grenarna växer så det knakar, då är det för mig omöjligt att kapa dem. Det är först när grenarna börjar växa in i varandra och gå av som jag känner hur energin sinar, och då är ofta grensaxen utom räckhåll.

Det blir tungt att ständigt gå runt med grensax i hand.

Du vet den där känslan av att inte passa in? Den känner jag dagligen, dygnet runt i varenda möte. Jag måste hålla inne, hålla emot, för att vara i ditt tempo. Vissa dagar/stunder när jag brister och energin sprudlar ur mig kan jag se i dina ögon att jag är för mycket, hur du tycker att jag tar i, överdriver.

Jag får hålla in varenda impuls att inte ta mig förbi dig, överösta, skrika rakt ut. Att färdas i din värld är som att färdas i slowmotion, jag vill leva med snabbspolningsknappen på, men den är söndrig, övertejpad. Varje gång du talar anstränger jag mig in i det längsta för att vara med, att förstå. Men jag kan fortfarande inte förstå varför essensen av det du vill säga måste täckas med massa annat babbel så att jag hinner bli borttappad innan det viktiga ens är sagt. Din långsamhet är som kryptonit för mig och gör mig svag, borttappad, förlorad.

Jag avundas ditt lugn, men jag kan inte komma för nära det utan att själv gå sönder.