Månadsarkiv: november 2014

Du är din egen målvakt och avgör själv vilka bollar som kommer in i ditt liv. Vi kan träna upp vår förmåga, förmågan att se vilka bollar som ska in och vilka vi inte vill ha på vår planhalva. Ingen annan kommer att skydda din bur. Därför är det viktigt att du tränar upp dina färdigheter. Öva! Du är ditt eget, och kanske enda försvar.

Har du tur, så kanske du har backar som står och förhindrar bollen från att komma för nära, kanske tom mittfältare som skyddar dig på håll. Men oavsett hur många du har i ditt lag så kan du vara säker på att du alltid kommer att ha motståndare som försöker vinna poäng, på ett eller annat sätt. Du ska lita på ditt lag, på ditt försvar. Men de kan inte alltid skydda dig, de kan inte alltid vara dem som göra hela jobbet. Det krävs att du tar ditt eget ansvar och sätter ner foten. Ditt lag kommer att splittras, tröttna eller göra ett halvdant jobb om du själv inte är med i spelet.

Lägg inte allt utanför dig själv, låt inte de andra göra jobbet. Knyt på dig skorna och delta själv i matchen, först då, kan du bli en vinnare.

Storasyster har letat efter lillebror överallt utan att hitta honom. Det börjar bli mörkt och jag kan se paniken i hennes ögon. Hon gråter tyst. Stora tårar rullat längst hennes kinder. Jag kramar hennes hand. Hårt.

-vart är han mamma, tänk om vi inte hittar honom, tänk om han inte kommer tillbaka! Hennes ord skär i mig, trasar sönder mitt inre.

-det är ingen fara älskling säger jag och försöker låta övertygande. Det är klart att vi hittar honom. I samma andetag som jag säger det flimrar tusentals smärtsamma bilder förbi i mitt inre och jag känner hur paniken stiger. Vi sitter tysta tillsammans.

-varför gråter du inte mamma? Du tittar på mig med stora ögon. Vad ska man svara på det? Jag gråter inte för att rädslan är för stor för att uttrycka, för att mitt bröst håller på och sprängas, för att jag vill skrika rakt ut i ren panik. Jag gråter inte för att rädslan är så stor att den bedövar mig, för att jag försöker mota bort alla skrämmande tankar som flyger genom huvudet och för att jag inte vill göra dig mer upprörd än du redan är. Jag försöker att hålla ihop för dig, för att det inte finns något annat jag kan göra just nu. För att rädslan är större än världens alla tårar.

Jag vet inte vad som skrämmer dig mest, tanken över att han är borta eller att jag inte beter mig som du förväntar dig.

Du känner mig. Du vet min smärta. Du vet att jag i vanliga fall skulle vara i upplösningstillstånd just nu. Jag hade inte satt mig i bilen och kört dig till dansen, jag hade inte lugnt låtit andra leta, eller väntat på att han själv skulle komma hem.

Jag hade irrat runt i mörkret och ropat hans namn om och om igen. Jag hade skrikit så högt att det inte undgått någon, så att hela världen hade fått veta att min son fattas mig. Du vet att jag aldrig skulle vända om och gå. Ångesten skulle inte släppa förrän jag såg in i hans blå ögon igen. Du vet det. Jag vet det.

Men inte idag, inte nu.

När jag håller honom i mina armar igen blir jag arg på rädslan, sorgen och de där hemska tankarna som bor inom mig, som skrämmer mig och gör stunderna tyngre än vad de egentligen är. När jag ser honom vill jag bara skrika rakt ut men istället drar jag honom tyst intill mig. Ångesten landar som en pöl på marken och kvar finns en slöja av lättnad. Dina blå ögon, din lilla hand i min och din kropp i mina armar. Jag vill aldrig mer släppa dig, vill inte slita mina ögon ifrån ditt väsen.

Lilla pojk, om du bara visste vad du väckte inom mig, hur många drömmar du kunde ha sprängt och vilken framtid du hade suddat ut.

-Nu gråter du mamma, säger du nästan lättad och fortsätter stillsamt ut ur rummet.

Jag har alltid sett upp till dig. Alltid! Du har varit en av de viktigaste personerna i mitt liv och på något vis har du kvar den rollen fortfarande. Du väljer bara att inte spela den.

Det fanns en tid då jag ville hjälpa dig, rädda dig. Jag var arg, jag var ledsen, jag var rädd. Jag försökte på alla sätt men du ville inte bli räddad, ville inte ha min hjälp. Jag försökte bli din vän, din fiende, ett hot. Varje gång gick någonting i mig sönder, men för dig gjorde det ingen skillnad.

Jag vill att du ska veta att jag sörjde dig, sörjde dig i flera år fast att du fortfarande levde. Då var sorgen ständigt närvarande, nästan jagade mig. Jag levde mellan hopp och förtvivlan. Levde med en rädsla att du skulle lämna oss, alldeles för tidigt. Du är förmodligen inte medveten om det, men du stod länge i rampljuset. Även om du själv valde att kliva av scenen och inte ville ha någon uppmärksamhet så riktades allt ljus mot dig. Det innebar att vi andra var lämnade åt skuggan. En kletig svart skugga, som inte gick att fly i från. Ingen sade något men alla levde med den, smärtan, sorgen, vetskapen om att du inte längre fanns med oss. Så nära men ändå så långt i från. Du tog avstånd, var väl så bländad av ljuset att du inte förstod att du fortfarande hade huvudrollen i allas film. Vi var bara bifigurer i din.

Jag vet fortfarande inte om du någonsin kommer tillbaka, en del av  mig försöker säga att det inte spelar någon roll, medan en annan sida  aldrig slutar att hoppas. Det är sidan som aldrig suddar ut bilden av dig, som fortfarande kan se att det finns en framtid för dig, en framtid för oss. Det finns en stor sorg som vi alla trycker ner, en vi inte orkar se, inte orkar bära. Vi försvarar oss med att du fortfarande är vi liv, att det inte finns någonting vi kan göra och att din framtid ligger hos dig. Samtidigt är jag säker på att vi alla inget hellre vill än att storma in tillfånga ta dig och sätta dig på en skyddad plats. Vi vill finnas hos dig, vara med dig. Följa dig på stigen du borde gå.

Jag vet inte om jag skulle kunna förlåta mig själv för att jag inget gjorde, samtidigt som jag idag inte vet hur jag ska orka göra något. Hur skall man kunna komma igenom ditt motstånd, bryta ner ditt försvar? Egentligen vet jag att det går, men jag tror vi alla är förblindade av sorg, av sanning, av den mörka verklighet vi lever i, av valet du har tagit.

Kanske sitter du och väntar på att vi ska riva din mur, medans vi väntar på att du ska släppa oss in? Jag är säker på att du saknar oss, jag är säker på att du har ont, och jag är säker på att du inte vill leva det livet du gör men att du inte vet hur du ska ta dig ur det. Du tror nog att vårt liv rullar på och är lika bra utan dig. Men du ska veta att för oss är det en plats som alltid är tom, en karaktär som ständigt saknas. Trots att du aldrig bjöd in oss i ditt liv, din verklighet,  fortsätter du att vara en del av vår.

Du tror nog att du är den enda som lever i ett mörker, men vi lever ständigt med en skugga av ditt forna jag.  Jag vet att du sörjer över din ensamhet, trots att det var du som valde den. Du försöker försvara dig med att det inte är någon som bryr sig fast att du innerst inne vet att vi inget annat gör. Du har gjort ditt val, det får du leva med. Men jag vill att du ska veta att livet inte är slut, att du framför dig VARJE DAG har nya val, att det aldrig är försent,,,att börja om.

Jag vet att jag inte kan bli en del av ditt liv, men jag vill att du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka till mitt.