nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Ja det blev en liten midsommarbukett, på bild i alla fall. Inspirerad av en somrig bukett på jobbet. Ute är det lite fattigt på blommor fortfarande tycker jag. Men då har vi alla härliga färger och dofter framför oss tänker jag ☀️?
Idag väntar dans runt midsommarstång, mat med goda vänner och förhoppningsvis lite sol. Ha en bra dag!
Nej men nästan. Sommar och semester är det i alla fall. Nu har jag fyra tomma veckor framför mig. Känns underbart!
Men självklart har jag fortfarande små mål som jag vill hinna med under semestern. Tex:
Önskar er alla en härlig midsommar!
☀️☔️????
Min ångest ligger i framtiden, i att jag inte kan förutspå den. Jag vet liksom inte vart jag är om tio år. Jag vet inte vart jag bor, vad jag jobbar med eller om jag ens lever. Jag får en sådan otroligt stark ångest av att inte veta! Jag vill ha ett svar nu, nu, nu!
Jag vill liksom ha framtiden klar, förutspådd i detalj, utan obehagliga överraskningar. Det konstiga är att i verkligheten, när situationer, olyckor, dåliga händelser uppstår så tar jag det med ett ovanligt lugn, blir totalt fokuserad på att lösa problemet och är inte alls förlamad av ångest så som man skulle kunna tro. Det är inte själva katastrofen som orsakar ångesten, utan katastroftankarna, att inte veta när eller ens om det kommer att ske.
Men hur mycket jag än försöker att kontrollera och styra mitt liv så vet jag att jag inte kan leva så, jag kan ju inte ens förutspå min morgondag, eller timmarna jag har framför mig. För livet kan vända på en sekund. Jag måste släppa taget och acceptera det. Hur mycket jag än jagar framtiden kommer jag aldrig att kunna fånga den!
Jag har jobbat med tolvstegsprogrammet på anstalt i två år och först för någon vecka sedan slog det mig. En dag i taget! Jag måste leva en dag i taget! Jag vet inget om nästa vecka, eller nästa år, det enda jag vet är det jag har just nu.
Eftersom det är svårt för många att få hjälp idag. Man får stå i årslånga köer eller betala för sin egen behandling så skapade jag ett 12-steg mot ångest. Jag har en idé om att till hösten testa att starta en 12-stegs grupp i min kommun där vi tillsammans kan jobba med vår problematik. Är du intresserad av att delta eller vill veta mer? Maila mig på jessica@nestorforlag.se
”Ja men så där känner alla”
Jag vet inte hur ofta jag hör den där meningen, och varje gång blir jag lika ledsen. En läkare har satt en diagnos på de personer han anser har en sådan stor problematik att de behöver stöd, hjälp eller medicinering. Ändå får jag gång på gång höra att ALLA har dessa problem. ALLA!
Jag vet ju såklart att det inte är sant, men det som stör mig är att du inte vet bättre!
Du förminskar mina och tusentals andra personers problem till så små att jag knappt kan se dem själv, att jag själv börjar ifrågasätta mitt mående.
-Ja men alla kvinnor har en ätstörning, det ligger typ i generna.
Vad vill du säga med det? Vad exakt vill du säga med det? Att problemet inte finns? Att det inte är större än någon annans? Att du själv har problem? VAD är det du vill säga?
Är det normalt att svälta sig till döds? Kräkas efter varje måltid, eller träna tills kroppen inte kan röra sig längre? Är det normalt? Om det nu är normalt så har vi ett allvarligt problem, och den psykiska ohälsa borde då definitivt få ta större plats i samhället.
Har ALLA tonåringar kontakt med BUP under hela sin ungdom, är inskrivna på ätstörningsklinker eller inspärrade på psykiatriska avdelningar? Är det normalt? Inte, vart går då gränsen?
Det är som att säga till en person med missbruk ”ja men vi alla dricker ju lite för mycket”. Men att dricka för mycket och att uppleva kontrollförlust, vilket en person med missbruk ofta gör, är INTE samma sak. Liksom att inte vara nöjd med sin kropp INTE kan jämställas med en ätstörning. En ätstörning innehåller oftast en massa självhat, ångest, tvång och smärta. Det är inte samma som att välja att gå på en 5:2 diet.
Du måste lära dig att se skillnaden!
Hunden skulle så klart inviga utemöblerna direkt.
Alltså vår trädgård. Ja, jag vet inte vart jag ska börja eller hur det kommer att sluta. Men nu har vi gjort det igen. Gjort om och förhoppningsvis gjort rätt. Under helgen har min underbara man byggt denna veranda. Japp, vi rev vår gamla som vi byggde för två år sedan och byggde en ny. De som känner oss vet att vårt hem ser annorlunda ut varje gång de kommer hem till oss. Och oftast är det inte bara det att vi möblerat om eller köpt något nytt. Nej vi river väggar, flyttar kök, tapetserar om, bygger upp och river ner, om och om igen. Själv börjar jag bli lite trött på det, fast att det ofta är jag som drar igång projekten…och min man som avslutar dem.
Har varit: örtagård, hönshus. Nu: växthus.
Som vid det tillfället jag skulle anlägga en örtagård för sex år sedan. Då utsåg jag den här plätten på tio meter. Tyckte jag var en skit bra idé fram tills jag hade köpt x antal örter och insåg svårigheten med att täcka 10 meter!! Hur fan tänkte jag där??
Har varit:örtagård, bärodling, såbäddar. Nu:lekplats.
Året efter flyttade jag de plantor som överlevt till denna plats. Den skuggigaste sidan av huset. Fråga mig inte hur genomtänkt det var…
Har varit: potatisland, odlingsbäddar. Nu: gräsmatta.
Året efter tänker jag till ordentligt. Bygger odlingsbäddar intill växthuset. Gör snyggt med grus runt hela odlingsområdet. Men vet ni hur jobbigt det är att rensa allt ogräs runt lådorna och gruset? S K I T J O B B I G T!!
När jag för fjärde året i rad ska flytta skiten finns det inte något levande kvar. Nej, men vi börjar om från början igen. Gör om, gör rätt!!
:Yes-Sir:
Jag undviker att se på nyheter och läsa dagstidningar, just för att jag vet att jag är extra känslig. Jag vet att jag lever utan hud, saknar filter. Allt går rätt in…
Jag har extra känsliga känselspröt som ständigt söker upp sorg och smärta, därför måste jag försöka att undvika det så gott det går, för att skydda mig själv. För mig räcker det att se ett påkört djur vid vägkanten. Den släpper liksom inte min näthinna på hela dagen och poppar upp i mina tankar till och från. Varför fick inte den leva, varför var det djuret tvunget att dö?? Det gör ont i hela mig….
Men oavsett hur mycket jag än försöker så går vissa saker inte att undvika. Som det här med Lisa som varit borta och nu hittats död. Från att jag hörde det vid första tillfällen har jag inte kunnat släppa henne vid tanken, jag har för en gångskull tittat i tidningar för att jag så gärna vill se nyheten är att hon är ok, fast att jag i magen hela tiden kände att det är tvärtom….
Så idag kom det. Beskedet som ingen människa ville höra. Det gör ont i hela mig, jag vill bara stoppa tiden, stanna upp, skrika, gråta fast att jag inte ens kände henne, men mitt liv rullar på som vanligt.
Jag tänker på hennes familj, hennes vänner, på henne. Världen borde stanna. Ingen har rätt att vara lycklig idag, när ett oskyldigt liv har tagits i från oss. Hur mycket jag än försöker att kämpa emot som finns mina tankar ändå hos er [wp-svg-icons icon=”heart-broken” wrap=”i”]
Igår var en bra dag. Det var en Fredag. Jag var och hälsade på min gamla arbetsplats som jag ska tillbaka till efter semestern, jag höll terminens sista föreläsning för kollegorna på anstalten Brinkeberg. Jag hade jätte härliga diskussioner och träffade mängder med härliga människor. Det var en bra dag!
När jag kommer hem är det strålande sol, barnen är glada och mannen bygger en veranda utan att jag har bett honom. Och där står jag mitt i idyllen och känner mig som något katten släpat in. Trött, irriterad, matt och yr. Det värsta var att jag inte såg det komma, det var ju en bra dag. En dag utan påfrestningar, utan stress, utan stökiga miljöer och utan ångestladdade situationer.
Jag blev så arg och ledsen på mig själv. Det här skulle ju vara en bra dag. Istället börjar jag störa mig på röran, till och med röran jag inte ser, på vinden, inuti skåpen. Jag vill slita mitt hår och blåsa ut hela huset. Tomt, rent.
Jag sätter mig ner och börjar bläddra i en viivilla, ”se efter ditt hus” lyder rubriken. Jag känner nu hur ångesten får kraft, hur den tar fart och svischar sig runt inuti min kropp. Kanske har vi fukt i huset, luktar det inte i sonens rum, är det mögel på vinden, tänk om taket läcker in… Jag vill slita tankarna ut mitt eget huvud. Jag vill vara glad.
Det är som att någon har sköt mig med en giftpil och att jag inte märkte när,var,hur jag blev träffad. Jag kände bara hur giftet långsamt spred sig i min kropp, hur de friska tankarna domnade bort och det onda tog över. Det som skulle ha varit en bra dag!
Idag, idag är det en annan dag! Idag ska jag vara rädd om mig själv, bara göra saker som jag vill och inte det som jag måste. Jag ska gå till frisören, jag ska köpa mig en kall Frapino på Expressohouse och jag ska sitta i solen och bara vara [wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”]
Jag pratar ofta om att utmana sina rädslor, för det är det jag gör. Jag utmanar dem så gott som dagligen och jag tror också att det är därför jag inte drabbats av ytterligare ångestsjukdomar, så som tex panikångest eller socialfobi. Det har liksom blivit ett sätt att leva, eller kanske mer överleva.
Men det är en sak att utmana och ställa höga krav på sig själv, och ett helt annat att kräva det av sitt barn. Inom beroendevården pratar man ofta om möjliggörare (en som gör det möjligt för personen att fortsätta missbruka) och jag tänker att det är samma sak när det gäller olika ångesttillstånd. Istället för att utmana dem försöker vi skydda dem, hjälpa dem, vi försöker hitta på alternativa lösningar så de ska slippa allt som är så jobbigt, fast att vi vet att det jobbiga bara går över för stunden, för att sedan komma tillbaka med kanske ännu starkare kraft.
Min dotter tycker att många saker är jobbiga. Eller jobbiga kanske är fel ord. De skrämmer henne så mycket att hon börjar gråta eller undviker det. Hon kan tex inte sova själv, knacka på en kompis eller fråga någon (känd som okänd) människa om något. Men där har hon hittat en strategi. Att använda lillebror. Sova med lillebror, trots att han gärna sover själv. Skjuta fram lillebror framför sig som får knacka på dörrar och föra talan medans hon gömmer sig i bakgrunden. Och vi låter det ske.
Det är små grejer kan tyckas, men hon har också undvikit att bada, lära sig simma, för att man kan drunkna, hon vill inte åka hiss för att den kan stanna och hon vill gärna veta i förtid exakt vad som förväntas av henne och vad hon ska göra annars får hon ont i magen.
I början på veckan var vi på familjegympa. Det gick bra till en början tills hon insåg att någon kunde se henne, hon blev rädd för att se löjlig ut och ville inte längre vara med. Och vad gör man då som mamma, nej man tvingar såklart inte ungen att vara med utan man underlättar situationen för henne och säger att vi struntar i de kommande tillfällena.
I veckan var hon hos tandläkaren och upptäckte till sin stora förskräckelse att hon hade ett hål hon var tvungen att laga. Hon hade också några små, men som inte behövde göras något åt. Nu är hon livrädd. Rädd för att laga hålet, men också rädd att de andra hålen ska växa. Igår blev hon bjuden på glass i skolan, men tackade nej då hon inte vågade äta den på grund av sina tänder. Idag har hon bestämt sig för att hon aldrig mer ska äta godis eller socker för att hon är så rädd för att hålen ska fortsätta att växa.
Vad gör man som mamma? Ja godis är ju inget jag vanligtvis tvingar i ungen, och jag ser ju gärna att konsumtionen här i huset minskar. Så återigen hjälper jag henne att undvika [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
-Mamma, idag blev jag rädd!
-Jasså, varför det?
-Hen som alltid är busig i min klass kastade sand på de små barnen, då kom en fröken och höll fast honom med händerna på ryggen när han låg på marken och grät.
Hon lägger sig ner på golvet med magen ner och händerna bakom ryggen för att visa hens position.
-Hon sa att man inte fick vara elak mot dem som är mindre, men mamma vi är ju mindre. Får vuxna vara elaka mot oss?
Jag har inte fått någon information om hen av skolan, rektor eller lärare. Men ofta berättar min dotter nya saker som hänt, med hen inblandad varje dag. För att hen ska få rätt hjälp skulle jag önska att man öppet pratade om situation i klassen, att man pratade med barnen och att man pratade med oss föräldrar.
Jag tänker att ofta när ett barn i en klass har ett problembeteende så är det inte bara det barnet som blir drabbat, utan en hel klass. Min dotter kommer ofta hem med rädslor och funderingar efter hens beteende, och jag försöker att förklara så gott det bara går.
Jag vet inte om hen har en diagnos. Men jag vet att hen har ett problembeteende. Jag har försökt att förklara för min dotter att hen gör så gott hen kan, att hen faktiskt inte vet/kan/förstår bättre….och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tror att min dotter ser hen med helt andra ögon än omgivningen. Med förståelse istället för anklagan.
Jag försöker lära henne att inte döma andra efter dess handlingar, utan istället se till dess avsikter. Hen hade förhoppnings ingen ond avsikt gentemot de mindre barnen, även om det såg så ut…
…uppsatsen? Jo, tack. Det går sakta men säkert framåt. Eftersom jag är beroende av andra (personer att intervjua) så kan jag inte själv helt och fullt bestämma takten vilket är väldigt frustrerande. Det känns som att jag tappar fart och därför också motivation :Sad:
Jag hade som mål att bli färdig med uppsatsen innan årets slut, det är fortfarande inte omöjligt, men jag tror inte att jag kommer att lyckas. Jag SKA göra färdigt uppsatsen, MEN eftersom det går så långsamt MÅSTE jag ha ett annat projekt att sträva efter det här året.
Och nej, jag ska inte påbörja en ny bok (säger jag nu, förra semestern blev ”Annas oroliga mamma” till) :Happy-Grin: Men jag vill helst inte göra något annat skrivarbete som tar tid från min uppsats…..hm….vad ska man hitta på då? :Thinking:
:I-got-an-idea: Varför inte anordna ett vernissage? Ett vernissage där personer med npf-diagnos får visa upp sin konst/ hantverk. Så klart bara i planeringsstadiet och mer än hälften av alla mina ideér blir aldrig verklighet men det är där mina tankar ligger just nu.
Jo men det kör vi på. Ska vi visa samhället lite av vår kreativitet och våra förmågor istället för våra problem? Yes, nu kör vi!
Bor du i närheten av Vänersborg, har en npf-diagnos och vill medverka med din konst på ett vernissage? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se