Månadsarkiv: maj 2017

Nu har det gått en tid sedan min utmattning och idag känns det overkligt att jag varit där. Förutom att jag är lite mer stresskänslig och lättare känner av påfrestningar i mitt bröst så finns det inga tecken kvar på att jag varit där. Jag visste redan innan jag drabbades av min utmattningsdepression att det var något av det värsta jag skulle uppleva. Jag som har svårt för tröttheten man får vid en förkylning och kan bli galen av att inte få följa mina aktiva impulser visste med mig att en utmattning skulle vara 1000 gånger värre. Det värsta för mig kanske inte var själva känslan i sig, utan rädslan, alla frågor som det inte fanns några svar på. Man har ju hört skräckhistorier om folk som varit sjukskrivna i flera år, eller än värre sängliggande i månader! Folk som tappar allt, vilket skrämde mig mer än själv sjukdomen i sig. Här kommer frågorna som ekade i mitt huvud under min sjukskrivning:

När går det över?

Varje dag, kanske till och med flera gånger om dagen dök denna fråga upp. Är jag frisk i morgon, en vecka, en månad, ett år. Att inte få veta var det värsta. Hade jag bara få en tid hade jag kunnat hantera det bättre (trodde jag i alla fall). Denna fråga åt upp mig inifrån och gjorde att jag varje dag analyserade min kropp för att leta efter friskhetstecken. Idag orkar jag kanske lite mer, sade jag till mig själv, och så blev jag jätte ledsen när det visade sig att jag inte gjorde det. Det blev som en besvikelse, varje dag. Vi vet på ett ungefär hur lång tid det tar att tillfriskna från en förkylning, en magsjuka eller ett brutet ben. Men här står din fråga utan svar, varken läkaren eller någon med samma sjukdom kan ge dig rätt svar.

Vad är det som händer i min kropp?

När jag var sjuk orkade jag inte ta ur disken ur diskmaskinen, jag kunde sitta i soffan en hel dag och det har ALDRIG, ALDRIG hänt tidigare. Tröttheten för mig var enorm eftersom jag vanligtvis har så otroligt mycket energi. Även om jag är trött så brukar jag kunna tvinga mig själv att göra saker utan problem men nu gick det bara inte. Hur mycket jag än sa till mig själv att resa mig upp så lyssnade inte min kropp. Varför??

Jag är en person som vill ha förklaringar på allt och jag förstod bara inte varför kroppen inte lyssnade. Vad är det exakt som är fel? Vad är det som orsakar tröttheten, orkeslösheten och ångesten? Jag ville ha svar på vilka hormoner eller delar av min kropp som uppenbarligen inte fungerade. Jag ville förstå mig själv, eller kanske bara hitta en lösning på problemet? Men även här hittade jag inget svar.

Vad ska jag göra för att få det att försvinna?

Man vill bara bli av med den där stora tröttheten och tyngden i kroppen, dom flesta skulle nog likt mig göra vad som helst för att må bra igen. Ja och alla vet att man ska vila, motionera och göra saker som känns kul. Men problemet är ju att inget känns kul! För mig tog det ca två månader innan jag ens öppnade min dator igen vilket är mitt största intresse. Träning och promenader uteblev helt och att umgås med andra människor var det sista på jorden jag ville göra.

Det är så himla lätt att komma med goda råd, och jag kan än idag vilja skrika till folk att träna för att jag vet hur viktigt det är. Men när du inte orkar ta dig in i duschen eller lyfta en tandborste är en joggingtur ett ganska dåligt alternativ. Man vill trycka på en knapp, äta en tablett, göra någonting enkelt för att allt det där som är enkelt när man är friskt nu är alldeles för svårt.

Jag tror att medicinen drog mig ur den mörkaste biten, det bästa jag gjorde sen mot mig själv var nog att sluta fokusera på de här frågorna, att acceptera läget även om det inte var något jag tyckte om. Jag försökte gå tillbaka till jobbet och vardagen fast att jag inte mådde bra och helt plötsligt hade en dag gått utan att jag reflekterat över tröttheten, sedan en till, sedan en till.

Jag såg att sjukdomen fick mindre utrymme och de bra dagarna blev fler än det dåliga och det stärkte mig i att bli frisk. Varje gång jag fick en dålig dag sänkte jag farten och påminde mig själv om att det bara var idag, i morgon kan det vara bra igen.

Vilka tankar/frågor var återkommande för dig under din utmattning/depression?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hur orkar du?

En vän till mig lyssnade på en av mina föreläsningar i veckan och sa att hon hade önskat veta mer hur ADHD:n visade sig för just mig. På vilket sätt är jag exempelvis hyperaktiv? Det fick mig att fundera och anledningen till att jag inte pratar om det så mycket tror jag är för att jag själv inte ser mina problem så tydligt, jag upplever absolut inte mig själv som hyperaktiv, men ställer du mig bredvid någon annan och jämför energinivån ja, då vinner jag alla gånger. Men jag vet ju liksom inte annat, jag har aldrig haft någon annat liv, ägt någon annan energi, än den jag bär på nu.

Någon annan kanske kan tycka att jag är slarvig, när jag tycker att jag ansträngt mig allt jag kan. Jag kan säga att jag är trött, när jag ändå har dubbelt så mycket energi som alla andra. Jag vet ju liksom inte hur mycket energi man ska ha, eller hur man ska må, därför är det inte heller så lätt att sätta fingret på ens egna problematik.

Jag jobbar heltid, driver företag och går tre olika utbildningar just nu. Men det är vanligtvis inget jag säger högt. Nej, för jag har lärt mig genom åren och folk blir trötta och stör sig på min överaktivitet, att de suckar och säger ”hur orkar du”. Aldrig någonsin har en människa sagt ”shit, vad kul”, ”du måste verkligen gilla det du gör”, eller ”berätta mer”. Nej vanligtvis är det en djup suck och ”jag orkar inte ens lyssna på dig”.

Jag känner mig som en levande orkan som måste begränsa mig inför andra för att kunna passa in, för att folk inte ska störa sig, för att jag ska få vara med.

Jag blir ofta ledsen när folk berättar om sina sociala liv, om alla sina vänner, fester, resor eller liknande, för det är sådant som jag i min värld inte orkar med. Men det är något som är ok att prata om, för det är det normaliteten…

Dom som inte känner mig kan lätt tro ”att hon ska vara så jävla duktig”, ”hon försöker bara bevisa att hon är nått, osv”. Men det har aldrig handlat om det. Jag skulle byta med dig med en gång om jag fick möjligheten. För mig handlar det om att hela tiden hålla farten, annars hamnar jag i melankoli, som om jag inte gasar på igen förvandlas till en depression.

Tro mig, jag har testat flera gånger och det tog år innan jag själv såg sambandet. Jag skulle hellre skratta, känna kärlek och vara tillsammans med personer jag älskar men min hjärna behöver ständigt jobba annars brakar den ihop. Så svaret på frågan hur orkar du är att vi människor riktar energi på olika saker, ingen orkar allt (även om det ibland kan se ut så). Att sitta och läsa, skriva eller träna är för mig avslappning men att socialisera mig med andra är totalt utmattande. Vissa saker tar energi och andra ger och det är väl där vi är olika. Att gå utanför mina ramar och rutiner skapar oro och ger mig ett energiläckage därför behöver jag hålla mig till saker jag är trygg med och tycker om.

Jag ifrågasätter aldrig hur någon har energi till att gå ut och festa, resa eller umgås med vänner, men i min värld är det helt otänkbart. Men att jag är aktiv innanför mina fyra väggar och fortsätter att jobba när jag kommer hem, det kan tydligen ifrågasättas hur mycket som helst. Jag skulle verkligen önska att folk tänkte sig för innan det började ifrågasätta andras leverne. För vi alla har ett eget val eller hur? Självklart skulle jag inte fortsätta att studera, eller driva mitt företag om det inte gav mig energi eller om jag tyckte det var jobbigt eller tråkigt, på samma sätt som du förmodligen inte skulle fortsätta att umgås med en dålig vän. Jag behöver inte ens ställa frågan hur fan orkar du för att jag gissar på att det du gör ger dig energi.

Så svaret på frågan hur orkar du är att vi alla har energi för olika saker. Jag orkar skriva, läsa och aktivera min hjärna. Men det finns massa saker på andra sidan som jag inte orkar, som att tex socialisera mig eller uppleva äventyr. Så nästa gång du ifrågasätter någon som lever annorlunda än dig, kom ihåg att ditt sätt att leva kanske inte är rätt bara att för att det funkar för dig.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Ibland känns det som att jag står utanför och tittar på. Det stressade samhället. Folk springer runt med papper i sin hand, möten, måsten och nya möten. Man stannar aldrig upp, slutar andas. Glömmer bort det viktiga i livet och det man tycker om. Människor som tar sitt jobb på för stort allvar. Det är viktigt och det ska vara kul, men livsviktigt? Vi glömmer av vad som kommer först.

Det är svårare att bejaka lugnet än att bejaka oron. Saker spär ofta på vår oro, men sällan vårt lugn.

Vi blir stressade av att varva ner, av att inte göra någonting. Jag hinner inte meditera eller göra yoga, säger många av mina arbetskamrater när jag håller i lunchyoga. Det är för stressigt just nu. Det gör mig ledsen. Inte för min skull, utanför deras. För att många glömmer av att det är mitt i den där stressen som det är som viktigast att stanna upp.

Du behöver lugna dig, inte springa snabbare!

Jag blir stressad av andras stress. Undrar om det är något jag missat, något jag inte förstått, om det är meningen att jag också ska springa? Det är farlig att samla en grupp ”duktiga flickor” eller hög presterande i samma miljö för dom börjar lätt att jämföra sig med varandra och arbeta i samma takt eller försöker att göra det bättre, snabbare. I en arbetsmiljö glömmer vi bort att de där softa, långsamma människorna också gör någon nytta. Det drar ner på tempot. Håller sina arbetskamrater friska.

Högpresterande människor behöver sällan någon som säger till dem att jobba eller infinna sig på sitt arbete. Det behöver någon som säger till dem när det är dags att sluta, när de ska gå hem.

Det är svårt för någon som tycker om att prestera, eller som vill vara duktig att säga: jag orkar inte det här. Därför behöver vi hjälpa varandra med det. Jag är rädd för vart samhället är på väg. Vi knuffar undan människor som inte är bra nog. Sätter de driftigaste på topp men putter dem själva över kanten. Att ”gå in i väggen” blir ett bevis på att du är högpresterande, duktig nog och något som förvandlas till normalitet på krävande arbetsplatser.

Vart är vi på väg, frågar jag mig själv. Jag ser stressen men försöker undvika att bli smittad. För det finns ingen medicin, inget vaccin, inget skydd. Blir du smittad hamnar du mitt i klungan, där du måste springa om du inte vill bli nedtrampad.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar.

Om en vecka kan han vara död

Jag ringer till öppen psykiatrin en solig dag i december, försöker hjälpa en person att få en kontakt. Jag ber en läkare ringa upp dig svarar en sekreterare och 5 månader senare har fortfarande ingen ringt. Jag skickar brev, remisser, men får inget svar tillbaks. När jag lyfter luren en kall dag i februari lovar de min klient en läkartid i april.

April kommer och håller på att försvinna iväg….så också min klient.

Han mår sämre och sämre, uteblir från flera möten och när han väl dyker upp pratar han osammanhängande och ser sliten ut. Jag tittar på människan framför mig, så ung men ändå trasig från topp till tå. Han har inte ens hunnit bli vuxen och när som helst kan hans liv vara slut.

Dagen jag lyfter luren igen är lika grå som jag känner mig inombords och det är en vänlig röst som svarar. Hon knappar febrilt på sin dator och jag förstår med ens att hon inte har svaret jag söker. Jag mörknar inombords, hur långt tid kan det ta frågar jag, om några veckor kan han vara död. Hon blir osäker, stammar och mumlar något om brist på läkare till sitt försvar.

Jag vet inte vart jag ska lägga ansvaret men jag vill kasta det i någons knä. Hur länge ska vi få skylla i från oss? Hur länge ska brist på läkare och psykologer få kosta både liv och lidande? Vem tar på sig ansvaret för att en ung person som inte hunnit leva sitt liv dör?

Jo, för så illa är det! Det kan ske idag, i morgon eller nästa vecka. Vem ska titta hans anhöriga i ögonen och säga att vi inte hade tid, pengar eller resurser. Vems jobb är det??

Han finns inte här hör jag henne säga, jag får be någon annan ringa upp dig. Jag är förbannad, jag är ledsen och uppgiven. Det känns som ett krig som ingen kan vinna. Ett krig med bara förlorare. Ring upp mig och gör det snart säger jag….än har telefonen inte ringt.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar