nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Kikar bara in för att påminna dig om min kurs tillsammans med Studiefrämjandet i Vänersborg. Bor du i närheten av Trestad så passa på! Det är åtta tillfällen med start 28/9. Anmälan och mer information hittar du här.
Ps, kaffe och kaka får du på köpet [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]
Och plötsligt damp den ner i brevlådan, jag hade nästan glömt bort det, mitt examensbevis. Den sista grejen liksom, beviset på att det är klart, att det är över. Pappersbeviset på min kamp, min envishet, att jag vann, över mig själv.
Den fick sin givna plats på skrytväggen där jag ska samla alla fina diplom och certifikat (ja ni hör, jag förväntar mig mer [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]) Kan ju erkänna att jag inte på långa vägar är klar. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att fortsätta utbilda mig, hela livet, typ.
Och än finns det plats finns det kvar, vilket måste betyda att jag har en del del kvar. Får väl annars bygga ut till nått större, för att samla alla mina mästerverk och pokaler 😉 Nu är det dags att kämpa vidare, mot nästa dröm, nästa mål!
Heja mig!
Att prata om självmord
Ja ingen kan undgå att jag lägger mycket tankar och arbete på suicidprevention just nu. Men jag har lagt mycket tid och utbildning på det redan innan det kom mig så här nära och min plats på konferensen i suicidprevention har sedan länge varit bokad. Så allt är bara ett olustigt sammanträffande. Vilket på ett sätt känns som att det jag gör är extra viktigt.
Det finns så mycket myter och rädslor kring suicid att en utbildning på ämnet för alla borde vara obligatorisk!
1, Man ska inte prata om det för då kan man väcka den björn som sover. FEL! Det handlar om din rädsla och att samtalet isåfall skrämmer dig. Den som bär på självmordstankar har ofta inga problem att prata om det, problemet ligger i att omgivningen inte gör det. Självmordsintention (tankar på att ta sitt liv) smittar inte, däremot tystnaden. Vi borde överlag prata mer om livet och döden, det finns inga belägg för att samtal om självmord ökar risken för självmordshandling. Tystnaden däremot förstärker risken för uppgivenhet och ensamhet!
2, Jag kan inte förhindra någon, har man bestämt sig har man bestämt sig. FEL! Människans vilja att leva är stark och biologisk betingad, vi har en otroligt stark överlevnadsinstinkt, men vår känsla att vilja dö är tillfällig och situationsberoende, de flesta skulle göra vad som helt för att få leva lite till. Studier visar att de som överlevt ett självmordsförsök oftare dör av helt andra orsaker (såsom en naturligt död) än av ytterligare ett självmordsförsök. Vilket är det största beviset vi har på att personer kan ändra sig, återfå sin hälsa och må bra.
Det är bara två, av alla de myter som finns, och det är så viktigt att vi som bär på kunskap sprider den!
Jan Beskow har myntat begreppet ”psykologiskt olycksfall”, eftersom den i riskzonen för att ta sitt liv ofta är ett offer för flera olyckliga omständigheter. Att ta sitt liv är alltid en olyckshändelse, ett olycksfall och ofta något vi hade kunnat förhindra om vi hade öppnat våra ögon eller prata om det högt.
De flesta som tar sitt liv har en underliggande psykisk ohälsa. Självmord är ofta en konsekvens av psykisk sjukdom där lidandet blivit för stort och för svårt för någon att hantera. Därför måste vi börja där, bryta tabut, skammen och ensamheten.
Prata med dina barn om ämnet, har de kompisar som mår dåligt. Säg till dem att dom får berätta allt för dig, vare sig det gäller dem själva, eller en vän som mår dåligt. Berätta att självmordstankar kan vara naturligt, kanske ett tecken på att du har det svårt eller mår dåligt, det kan vara en tanke som sveper förbi men som du aldrig griper tag i och det är ok. Men när du fångat den där tanken och den stannat kvar hos dig obehagligt länge eller om man hör någon (eller själv) börja planera för att ta sitt liv, då är det dags att agera. Prata med dina arbetskamrater, dina vänner eller berätta om din egen upplevelse oavsett hur gammal den eller du är. För oavsett vem du är, och vad du har varit med om, så kan du göra skillnad. Och du, var inte rädd för att säga fel, det du ska vara rädd för är att inte säga något alls.
[Tweet ”Var inte rädd för att säga fel, var rädd för att inte säga något alls.”]
Armbandet kommer från suicidzero och du finner dem här.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Psykisk ohälsa och arbetsnarkomani
I en artikel i ”Modern psykologi” läste jag om en undersökning man gjort på ”arbetsnarkomani”. Man hade undersökt 16400 deltagare och sett att 7,8 % av dessa uppfyllde kriterierna för arbetsnarkomani. Av de som klassades som arbetsnarkomaner såg man också att 32, 7 % uppfyllde kriterierna för ADHD, 25,6 % tvångssyndrom, 33,8% ångest och 8,9% var deprimerade.
Jag tycker att det var intressant för det är inte det vi förknippar med psykisk ohälsa. För mig var det helt naturligt dock, en slags bekräftelse på något jag redan kände till. För när man mår som sämst, vill undvika sin ångest, ja då är ett ganska enkelt lösning att jobba. Och vid ADHD, ja då behöver du någonstans att lägga ditt fokus, din energi och där kan även jobbet bli lösningen. Studiens slutsats var att arbetsnarkomaner visade högre siffror på alla psykiatriska symptom är icke-arbetsnarkomaner, och det där tror jag att det är viktigt att vi pratar om.
När vi tänker på psykisk ohälsa ser vi en motsatt bild, personer som inte jobbar, är sjukskrivna, har låg inkomst eller social status, och vi måste sudda ut den där bilden för det är inte sanningen, i alla fall inte hela.
Jag och min härliga kollega Maria Andersson har pratat mycket om det där då vi båda är två drivna företagare med diagnoser. Vi har mått dåligt, varit både utmattade och deprimerade men klättrat på karriärstegar ändå. Vi har nu startat live,tv på facebook för att tillsammans kunna prata med med er om dessa ämnen. Vi vill prata om livet ofiltrerat. Jag tänker att det inte handlar om diagnosfokus utan mer om att vara människa, (och det är vi ju allihop). Vi prata om företagande, familjeliv, relationer, ångest och utmattning, allt det där som för många kan höra livet till.
Ni finner oss under kvinnormedadhd. Nästa gång vi går live är 6/9 kl 18. Häng gärna med oss då!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Bilder från växthuset i våras, ska visa er inom kort hur det ser ut nu.
Och där tog Augusti slut. Skolorna har börjat och det känns skönt att hela familjen åter kommer in i rutiner. Jag tycker om September, (så länge den är ljus och varm och visar upp sina fina färger). Jag minns faktiskt inte så mycket av Augusti, det har varit en riktigt neråt månad för mig. Kanske borde det varit väntat då jag inte rört mig så mycket med min stukade fot, som ett brev på posten kanske. Känns nästan skönt att den är över. Nu börjar vi på nytt!
Förra månadens affirmation var jag är där jag ska vara och jag måste hålla kvar i den. Den känns jätte viktigt för mig just nu på många sätt, och orden har fått en helt annan mening än vad de stod för förra månaden. Jag måste tänka att det som händer har en mening, att det jag upplever är till för att upplevas och att allting är en lärdom. Jag är där jag ska vara.
Måste säga att det är sorgen jag känner. Jag måste säga det igen, men det förvånar mig faktiskt. Trodde inte att jag skulle känna det på det sättet jag gör. Jag vet att det ligger flera tankar bakom som inte hittat fram än och det är därför jag är noga med att bearbeta upplevelsen. Man tror att man känner sig själv, att man vet hur man hanterar situationer och hur man kommer att reagera. Men oj vad det kan vara fel.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Som stålmannen utan styrka står jag ensam kvar.
Kappan är avdragen och trampad på.
Superkrafterna känns osynliga, overkliga och väldigt långt bort.
Jag tappade min identitet, tappade mig själv.
Allt jag trodde på försvann….med dig.
Jag trodde att styrkan levde i mig men tydligen låg den i andra.
Kanske tog jag åt mig äran fast att den aldrig var min att bära?
Kanske trodde jag att jag var hjälten när det i verkligheten var tvärtom.
Kanske var läxan min att lära?
Dräkten känns töntig, trång och för tung över mina axlar.
Den passar mig inte längre och jag tvivlar på om den någonsin har gjort.
Du fångade mina superkrafter och tog dem med dig.
Begravde dem långt under jord, för djupt för mig att hitta.
Jag kan inte längre flyga, styrkan är borta och bälgen tom.
Jag tittar mig omkring men ser ingenting, det finns ingen väg att gå.
Det som tidigare varit tydligt känns suddigt och blekt.
Det försvinner ut i horisonten och jag vet inte om jag ska springa efter eller låta den gå.
Jag kände mig duktig förut men du tog den känslan i från mig.
Dödade den med mitt eget svärd.
Kanske behöver jag dig mer än vad du behöver mig?
Kanske tog jag åt mig äran fast att den aldrig var min att bära?
Kanske trodde jag att jag var hjälten när det i verkligheten var tvärtom.
Kanske var läxan min att lära?
Jag är ingenting utan dem som klappar mig på axeln.
Handlingen blir meningslös.
Vem är skådespelaren utan sin publik?
Vem är hjälten utan dem i nöd?
Tom, töntig och i en alldeles för trång trikå.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
I och med skrivterapin har mitt företag fått en vändning och det känns så kul, och jag har köpt mig en ny kostym. Jag har i veckorna varit i gång med att beställa lite nya grejer så som visitkort, profilkläder och en rollup. Det känns nu roligare än någonsin att ta sig ut på mässor och liknande när man känner att man har filat till sitt varumärke. Det känns så rätt i magen.
Jag hittade en tjej via supergruppen ”frihetsprenörer” på facebook. Som hade ett företag (the brand studio) som arbetade med just allt det jag behöver och det känns så kul att ha en person att kunna bolla ideér med och som man kan lita på gör bra grejer. Jag känner verkligen att det här bara är början. Jag har växt ur mina tidigare kläder och det var dags för något nytt. Ska bli så kul att se när resten av beställningen kommer. 
Jag vill ha mycket mer marknadsföringsprodukter och ska nu jobba upp mig till ett profissionelltlager, så att jag har något för alla sammanhang. Känns så rätt och riktigt. Och Jenny som äger företaget är så duktig på det hon gör. Känns fint att knappt behöva säga hur man vill ha det, att ha en person som hela tiden ändå prickar rätt. Det sparar kraft och tid!
I september skall jag stå på konferensen suicidprevention i Göteborg. Kul kanske är fel ord att använda i sammanhanget men jag ser mycket fram emot det. Tror att jag kommer att lära mig mycket och träffa många viktiga människor. Och montern, ja den kommer inte alls vara som förut. Ska försöka visa er bilder när jag väl är där!
Så i veckan fick jag hem en liten låda med dessa små läckerheter. Gillar verkligen att de är i små förpackningar som är lätta att ta med.
För övrigt drar min första distanskurs i skrivterapi igång i veckan. Det finns ett fåtal platser kvar så passa på att boka din nu! Ska bli så kul att möta människor och få dela med mig av det bästa som finns, att skriva. Ser fram emot att få se dessa människor lära, läka och växa. Jag har medvetet valt en liten grupp, detta för att jag ska lära känna dem, och kanske för att de ska lära känna varandra. Det ska kännas tryggt och enkelt att prata och dela med sig, även om det aldrig är något krav.
Jag älskar att jobba med människor och det ska bli så kul att få möta dem på ett annat sätt än vad jag är van vid. Jag tror att jag även vågar rekommendera kursen till dig som inte känner dig som en ”skrivare”. När jag höll min workshop kom en deltagare fram till mig och sade ”jag vet inte varför jag är här, jag tycker inte ens om att skriva”. Men innan hon lämnade lokalen utbrast hon: nu är till och med jag inspirerad. Och det om något måste väl vara att få högsta betyg!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Jag vill tipsa dig om ”vitt brus”. Jag vet inte om du hört talas om vitt brus förut (eller white noise) och aldrig trodde jag att det skulle vara något för mig, men när jag slutade med antidepressiva blev det där ljudet räddningen.
Vitt brus är ljudet av ”myrornas krig” om du minns det, det som förr i tiden fanns på varenda tv [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”] Idag används det mot buller, på vissa kontor (i öppet kontorslandskap) och för insomning. Det finns faktiskt pågående studier om vitt brus och ADHD, då man tror att det förbättrar koncentrationsförmågan för just personer med ADHD.
Själv använde jag det när jag slutade med mina antidepressiva och jag tyckte att det blev för mycket runt mig, (vilket jag tyckte hela tiden under den veckan när jag mådde som värst), men jag kan också tänka mig att man kan uppskatta ljudet vid utmattning eller depression.
Det kan vara bra att använda när du åker tåg eller buss, eller vill slippa höra dina kollegor när du jobbar för att få en bättre koncentration, eller varför inte när du ska sova? Testa dig fram! Jag blev själv förvånad över att jag gillade ljudet så mycket och att jag tyckte att det hjälpte mig eftersom mina tidigaste minnen av ljudet är negativt kopplade till en tv som plötsligt står i brus.
Det finns lite olika sorter av ljudet på spotify, och finns med all säkerhet också som någon form av app. Testa och berätta vad du tycker!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Rufsig kalufs
Igår var jag hos frisören, åkte 10 mil för att bli av med halva min kalufs. Hittade en specialist på lockigt hår och vad gör man inte. Har aldrig mött en lockspecialist förut så var bara tvungen.
Jag vill behålla längden var det första jag sade, och nu känner jag mig flintskallig. Hon tog knappt något på längden, men lockarna skruvade väl upp sig mer än vanligt så nu känns det som jag inte har något hår kvar.
Det var början på något nytt, mitt hår och jag, i ett helt nytt förhållande, en helt ny värld. Ja, det var iallafall så hon sa, vi får se hur det blir [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]
Tröttnaden när man kom hem efter en dag i Göteborg är obeskrivlig, ville bara somna på studs. Så idag blir det inte många knop, vill helst inte gå utanför dörren. Ska försöka få till en joggingtur sen är det nog tvätta och städa som gäller.
Önskar er en fin fin söndag!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Det kanske är mycket mörker här nu, mycket ledsna dikter och arga inlägg. Jag vet inte alls hur ni uppfattar det därför vill jag förklara att det inte alltid är så illa som det låter. Ja, jag är ledsen just nu, men jag är ok. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker, att sortera ut ord och tankar som blir lämnade kvar. Ibland kanske det låter värre än vad det egentligen är.
För mig är det naturligt och det är så jag får mitt mående att bli bättre och gå över. Egentligen mår jag bra men jag bär på en stor sorg just nu. Den där sorgen har fått mig att tvivla på något som jag tidigare alltid funnit självklart. Och därför känns allt extra rörigt. Jag vet liksom inte på vilket ben jag ska stå.
Hemma funkar livet bra men på arbetet får jag kämpa för att hålla ihop mig själv. Det är svårt att ta emot andras mörker när man har svårt att balansera sitt eget. Lite extra tungt känns det eftersom sorgen är arbetsrelaterad, jag slåss mellan att vara professionell och privat. Blir själv förvånad över hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns tid att älta och sörja, på jobbet måste jag jobba och hemma vill jag inte ha den innanför min dörr. Det är inte där den ska vara, det är inte där den hör hemma.
Jag har varit med om arbetsrelaterade dödsfall förut men inte riktigt så här. Nu kom det som en oförberedd smäll i ansiktet utan att jag hade uniformen på. Och slaget svider än. 
Jag försöker samla ihop mig, möta människor som förut men det känns inte den samma. Jag har inte kvar samma tro på mig själv. Den är förlorad, bortplockad, slets ifrån mig utan förvarning. Har svårt att möta någons ögon och på riktigt känna att jag kan göra skillnad. Mer beredd på att den som sitter i min stol kanske aldrig mer kommer tillbaka….och kanske inte tar emot hjälpen även om den finns där.
Ja, där befinner jag mig just nu, mellan tvivel och sorg. Kanske är det en process jag måste ta mig igenom eller så måste jag vända och gå åt ett annat håll. Tanken skrämmer mig för det är inget jag önskat förut.
Jag som tidigare prisat mig känslighet, hatar den…just nu. Hur ska en person som kan falla i tårar över en påkörd kråka vid vägkanten hantera ett självmord?
Hjälparen fick inte göra sitt jobb. Så känns det. Mitt jobb var att se till att få ett annat slut än det som blev, men jag misslyckades. Nej jag lägger ingen skuld på mig själv, jag tar inte ansvar, men ändå….jag VILL hjälpa alla och när jag inte ens kan ta emot dem som är mig nära hur ska jag då kunna rädda dem längre bort?
Det är omöjligt arbete jag vet, men det är mitt. Jag har alltid känt det i märg och ben att det jobbet är mitt! Men nu vet jag inte längre. Hur ska jag kunna ta emot människor när de faller mellan mina fingrar? Hur ska jag kunna stå och se på?
Jag är medveten att så länge jag kommer att behålla denna rollen kommer problemet vara kvar. Det här kommer att hända, igen och igen. Varken jag vill eller inte. Jag vill därför inte låta detta passera mig förbi. Jag vill ta tag i det nu, räta ut alla frågetecken, lösa upp alla knutar, så att jag förhoppningsvis står stadigare nästa gång. Ja, jag kommer älta. Ja, jag kommer sörja och tvivla. Ja, jag kommer att skriva tills orden tar slut. Men jag vill att du ska veta att det är så det är och att det är så jag gör, och att jag trots allt, är ok[wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
