Årsarkiv: 2017

En dag i Juli drar man något enkelt över axlarna, dagen är mulen och grå. Men det bekommer en inte.

Man spenderar dagen inomhus, obekymrad över disk och dammråttor.

Man ligger timmar i sängen, småslumrar och hinner läsa hälften av en bok.

Man njuter av närheten till varandra, fast att man befinner sig i olika rum.

Man förvånas över att klockan rör sig, när man själv inte gör det. Men man låter den gå, utan att själv titta på.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag skäms nästan över hur barnsligt ledsen jag varit över en stukad fot. Att gå med ständig smärta, det kan jag ta. Men att vara rörelseförhindrad, det funkar inte. Att inte kunna hämta mitt eget kaffe, vattna blommorna, gå ut med hundarna eller en plocka upp tvätt som ligger på golvet. Ni vet de där små små sakerna man vanligtvis gör utan att tänka på det. Ja, det är nog nästan dem som är värst.

Jag kan nästan skratta åt mig själv när jag sitter där och tycker synd om mig själv, för jag vet ju, det går över. Men samtidigt är det något inom mig som växer. Vet inte om det är ilska, frustration, rastlöshet eller uttråkning. Men vad det än är så förvandlas de till tårar på vägen ut.

Foten har blivit bättre, jag kan röra mig runt i huset, även om det gör ont. Men nu är det smärta i rygg och nacke som känns värst. Vet inte om jag har ont efter smällen att jag ramlade eller om ryggen tagit lite stryk av mitt haltande. Smärtan i nacken gick upp och satte sig i huvudet och förvandlades till en migrän under två dagar tills jag kom på att jag behövde stretcha ut rygg och nacke. Sagt och gjort och det släppte nästan med omedelbar verkan.

Jag rullade ut yogamattan och tänkte att den får ligga fram som en påminnelse till mig själv att jag behöver sätta mig ner och göra rygg- och nackövningar fram till att kroppen känns helt bra, (och förhoppningsvis även därefter.) Jag som vanligtvis jobbar mycket med acceptans har verkligen inte kunna acceptera denna verklighet. Jag trodde på fullaste allvar att det skulle gå över efter ett par dagar och nu efter en vecka inser jag att det förmodligen kommer att ta minst en till. Att springa eller ta långpromenader är förmodligen inget som kommer att hända under hela min semester men det känns alldeles för tungt för acceptera, en verklighet för stor att ta in.

Nej, jag lever på hoppet och tänker i morgon är en bättre dag, och när det väl inträffar finns ingen gladare än jag.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Spår av liv

Jag ser spår av liv på din hud, räknar dem i tystnad.

Ärren i ditt ansikte.

Rynkorna runt din mun.

För evigt inristade minnen som du ständigt försöker dölja.

Det är dem som gör dig levande, vacker.

Jag smeker sår som inte längre finns kvar.

Funderar över vart din kropp har burit dig, vilka stenar du snubblat över.

Din hud skvallrar om din bakgrund, ett liv du inte längre vill minnas.

Du kallar dig söndrig, jag kallar dig levande.

Varje del av dig, talar om något för mig.

Jag beundrar dig i tystnad, letar efter spår av liv på din hud.

Har du hittat din stjärna?

När jag jämför mig med människorna runt mig kan jag känna mig såååå tråkig. Jag kan tydligt se att jag fungerar annorlunda än dem. Folk vill gå på bio, gå ut och äta, pratar om spelningar, krogen och festivaler. Själv ryser jag av bara tanken och drömmer istället om att sitta med näsan djupt ner i en fackbok. Och när jag hittar en spännande teori *wow* ja då är jag i himlen.

Jag slukar forskningsartikel efter forskningsartikel och tänker att det jag känner då kanske är samma eufori som andra upplever vid en bra låt. Jag uppslukas av forskning och fakta, det är som att mata min hjärna med godis, en fullständig hjärnorgasm.

Och inte nog med att jag njuter av att lära mig nytt, jag blir mer starstruck av en forskare, eller för mig grym författare än om kungen hade gått mig förbi. Jag har aldrig brytt mig om kändisar eller programledare, har aldrig förstått den sortens beundran.

Stjärnorna som lyser för andra finns inte för mig. Jag ser dem inte, vet inte vilka de är och reagerar knappt på dess namn. Så när jag häromdagen nämnde en forskare för en kollega och hon tittade frågande på mig och utbrast vem, med frågande blick. Ja, då skrattade jag tyst för mig själv och tänkte att livet är fyllt av stjärnor, att vi alla går under samma himmel, men ändå inte kan dem alla vid namn. Vi kan alla ha vår egen favorit, beundra dem i tystnad.

Att vi ser olika stjärnor är för att vi tittar åt olika håll och där finns det inget rätt eller fel. Det spelar ingen roll att andra inte har sett samma stjärna som mig. För om du väl har hittat den där stjärnan, ja, då lyser den ändå starkast bara för dig [wp-svg-icons icon=”star” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Ja månaden kunde ha börjat bättre än med en stukad fot men glad är jag för det. Det är Juli och semester en hel månad vilket känns fullkomligt overkligt. Eftersom jag inte längre kan se fram emot våra gemensamma löpturer och mina ensamma promenader så är jag ändå glad över att få mer läs- och skrivtid. Det känns fantastisk!

Bra saker som hänt i Juni:

• Jag är klar och certifierad i mina båda skrivutbildningar.
• Jag har varit väldigt trött men har kunnat ta de med ro.
• Att ha påbörjat springturer med hela familjen har känts jätte kul!
• Att mitt hår har börjat växa till sig och jag har trivts bättre med mig själv.

Saker att se fram emot i Juli:

• SEMESTER!
• Behöver jag säga läs- och skrivstunder?
• Äta frukost ute.
• Att hålla min första workshop i skrivterapi.
• Ut och campa med familjen [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
• Att upptäcka Öland.
• Att få tillbringa hela dagarna med dem jag gillar mest!

Månadens affirmation:

Förra månaden hade jag som mål att tacka min kropp och jag känner att jag inte är färdig på långa vägar där. Även om jag idag är skadad och har ont är jag så otroligt tacksam för att större delen av mig är frisk och fungerar. Jag har alltid varit tacksam för att jag har kunnat röra mig, för att kroppen burit mig dit jag vill men idag känner jag mig ännu mer tacksam. Tacksam för att den säger ifrån på alla sätt och vis, för att den försöker vägleda oss och visa vad som är rätt och vad som är fel. Jag har bättrat mig vad gäller att lyssna på kroppen men vill bättra mig ännu mer. Och idag handlar det nog inte längre om att jag inte lyssnar, nej utan att jag tycker att det är svårt att veta exakt vad den vill. Ska den vila varje gång den är trött, och är det hjärntrötthet eller kroppströttheten som är viktigast att lyssna på? Jag vill verkligen lära mig att tyda dess signaler och denna månaden skall jag ägna mig åt det. Jag vill lyssna inåt. Månadens affirmation blir därför ”jag lyssnar på dig”.

Månadens aha-upplevelse:

Att beröm smakar gott. Jag fick beröm från ett helt oväntat håll där hon sade att min hemsida var fin och att hon tyckte att mina texter var fantastiska. Jag var så oförberedd att jag hade svårt att ta emot det, pratade bort det flera gånger medan hon ständigt återföll till ämnet. När jag lade på luren och verkligen förstod vad hon hade sagt skämdes jag över mitt beteende, att jag hade försökt att släta över berömmet istället för att ta det till mig. Men vad glad jag blev, levde på det i dagar.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Mina stöttepelare

Vi startade semestern med en liten joggingtur. Jag var så himla glad för barnen kämpade så bra, och jag vet att hundratals tankar och bilder om framtidens löpturer flög i genom min hjärna i exakt samma stund som jag trampade i ett hål och föll. Jag har ramlat förr när jag har sprungit, det är sånt som händer. Men aldrig så här. Sittande gråtandes på marken utan att kunna/vilja röra foten. Jag är glad och tacksam för att jag inte var ensam för då hade jag på riktigt inte kunnat tagit mig upp.

Jag har aldrig skadat mig förut, och även om det bara är en liten stukning så känns det stort och förlamande för mig. Det första jag tänkte på var att jag inte kunde röra mig, att inte kunna ta mina älskade promenader, så till en början grät jag bara för det. Men under dagen insåg jag att min rörelsefrihet är lika med 0 och då gjorde ännu ondare.

Sommarens position?

Att inte kunna hämta mina glasögon, göra en kopp kaffe eller ens gå på toaletten utan att någon hjälper mig upp. Suck! Och smärtan sen, shit! Eftersom jag bara är svullen och inte blå så tänkte jag att det inte kunde bli så farligt men det är en ständigt molande värk och man hittar ingen skön position för att lägga foten. Jag som rör mig mycket till och med när jag sover vaknade ständigt upp av smärtan.

Jag försöker se på det positivt och är otroligt glad och tacksam för att det här aldrig hänt mig tidigare, och än så länge slåss barnen över vem som ska få ta hand om mig. Det blir värre när dom inte längre tycker att det är roligt. Jag vet inte hur lång tid sådant här brukar ta, jag hoppas på bara några dagar, så att ett litet felsteg inte ska kosta mig en hel semester.

Men vad vet jag? Det kanske blir en sommar med fötterna i högläge?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Äntligen semester! Det ska bli så skönt! Jag tror aldrig jag mått så bra över sommaren som jag gör nu så den här sommaren känns verkligen speciell på flera sätt. Kan inte tänka mig något bättre än en sommar utan ångest, det spelar liksom ingen roll om solen tittar fram eller om man inte har några resmål planerade. Om jag bara får må så bra som jag mår nu under fyra veckor till så är jag nöjd!

Men självklart har jag en hel att-göra-lista planerad i mitt huvud. Allt från att rensa garderober till att sortera ut bland mina 160 opublicerade blogginlägg som ligger på datorn. Jag tycker att semestern är en bra tid att rensa ut. Att liksom göra ett halvårsbokslut och starta om på något sätt. Jag kommer rensa i min webbshop och lägga in nytt av det jag kommer jobba mer med i framtiden. Skrivterapi och textrespons.

Jag kommer också läsa böcker, skriva upp nya ideér och halvfärdiga blogginlägg. Så att man har något att rensa ur till nästa halvår [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Hur ser det ut för dig. Har du semesterplaner eller är kalendern tom?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar