Jag har haft växthusdrömmar så länge jag kan minnas. Har alltid älskat att sätta fingrarna i jorden och se gröna blad växa. Det konstiga är att sedan jag byggde mig själv ett växthus, så tillbringar jag inte alls så mycket tid där som jag önskar och borde. Och jag kan fortfarande stirra avundsjukt på andras vackra växthus och trädgårdar, men inte alls uppskatta min egen.
Du får bygga växthuset själv sa min man, (själv hade han hellre velat haft ett garage). Sagt och gjort. Jag gjorde upp en ritning, mätte våra gamla fönster, köpte brädor och satte igång. Ramen gick väl bra att bygga, var inte så mycket som kunde gå fel, men när fönstren skulle på, ja då kan ni självklart gissa att jag mätt helt och hållet fel.
Helt plötsligt gick inte min fina ritning ihop (konstigt nog) och jag tappade lusten. Min man fick naturligtvis ta över och slutföra större delar av bygget. Det blev en blandning mellan fönster och brädor, för att liksom rädda upp det. När min man slätat över mina misstag sade han till mig att slutföra arbetet själv. Då var det endast ett tak som skulle på. Men växthuset blev konstigt nog stående, vet inte om det kan ha varit i ett till två år, utan tak. Tills han fick göra jobbet igen.
Japp och nu står det där (tack Marcus) sen några år tillbaka och ger mig skuldkänslor. För helt plötsligt räcker orken inte till. Från början köpte jag fröer och lökar för tusentals kronor, men ja ni kan ju gissa vad som händer.
Saker ska tas upp, vändas och vattnas. Jag glömmer av, vet inte vart jag lagt saker eller ens vart lökarna var planterande och vilka fröer jag satt vart. Frökalaset slutade så klart i ett enda stort misslyckande.
Kanske var det det som fick mig att tappa sugen. Men jag kan inte hjälpa det. Det är totalt omöjligt för mig att köpa en enda fröpåse. Jag måste göra allt på en gång. Allt eller inget. Och de senaste åren har inget vunnit.
För några år sedan planterade jag ner två vindruvsstockar i växthuset, och de är de enda som i stort sätt har överlevt där inne. Och det är väl för att de inte har begärt någonting av mig. Den har fått vara i lugn och ro. Men det här året fullkomligt exploderade dem. Tog över hela växthuset och en bra bit utanför. Täcker igen sitt eget fönster.
Jag vet att jag måste klippa ner den, rejält. Jag vet inte vem det gör mest ont i. Mig eller vindruvsstocken. Men vi får väl se om det är något jag tar mig för, eller om det stannar där, i tanken.
Litervis med vindruvor blev det i år i alla fall. Känns helt fantastiskt att få plocka, och att veta att den här kommer att bli större och starkare år efter år. Är så glad att få ha varit med på dess resa. Är helt klart en växt som passar mig, en som är självständig och kraftfull, precis som jag [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]
Förutom vindruvor har vi varje köpt några tomatplantor och gurkplantor. Det är samma sak varje år, tre små gurkor och tomaterna hinner det knappt bli något av förrän det är höst igen. Massor av gröna vackra små bollar som aldrig hinner växa sig stora.
När vi köpte vårt hus var jag besviken över den lilla trädgården, jag hade önskat mig en fyra gånger så stor, I dag är jag tacksam och önskar mig inte en centimeter till. Kan till och med tänka mig mindre.
Det är helt otroligt vad tid och energi en trädgård tar, förr gav den mig energi, idag känner jag bara motsatsen.
Men varje vår och sommar hoppas jag, känner efter nerifrån tårna. Söker efter den där längtan som jag en gång tidigare haft, men hittar den inte igen.
Det här året rensade jag inte en enda rabatt, allt fick växa sig vilt.
Ser så många bilder av fina buketter och tänker att nästa år ska jag plocka in blommor varje dag. Har haft samma tanke varje år och inte en enda blomma plockade jag in, trots att rosorna blommade utanför min dörr.
Jag är ändå ok med både känslan och tanken. Man kan inte få plats med för mycket i sitt liv, ska en sak in måste en sak ut, och jag har ingenting jag vill ta bort just nu.
Trädgården överlever utan mig, år efter år och det finns det så mycket annat som inte gör. Jag känner att den tar hand om mig trots att jag inte tar hand om den. Det finns en trygghet och tillit i det. En varm känsla i magen. Den ger mig ingen skuld eller förbannelser, inga arga mail eller missade meddelande på telefonen. Den står kvar där tyst, och viskar att den kan vänta.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
