Månadsarkiv: juni 2018

Om du funderar på att ta ditt liv

Om du funderar på att ta ditt liv, tänk en gång till. Jag vill att du påminner dig själv om att dina tankar bara är dina tankar och att de går att förändra. Det spelar ingen roll om de känns som en sanning idag, det är nödvändigtvis inte så du kommer att känna i morgon, om en vecka eller om ett år.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag skulle vilja be dig ta en dag i taget, om du inte kan det, börja med en timme eller i värsta fall en minut. Känslor är tillfälliga, tankar likaså. Även om de upprepas.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag vilja be dig att sträcka ut en hand, be om hjälp, även om det känns omöjligt och svårt. För oavsett vad du tror lovar jag att det kommer att finnas någon där att ta emot den.

Jag har varit där du är. Jag har funderat på slutet, längtat dit och vid vissa tillfällen varit allvarligt beredd på att nå det. Men jag lovar dig att jag både är glad och tacksam i dag för att jag aldrig tog mig dit. Jag trodde då, att jag aldrig skulle må så bra som jag gör idag. Jag trodde då att jag aldrig skulle kunna bli den person jag idag är.

Jag vet att du kanske inte tror mig, eller i alla fall inte tror att det kan hända dig, för du är inte jag, jag vet det. Men jag LOVAR dig att det är sant. Jag har inte bara mig själv som exempel utan hundratals, nej, tusentals andra människor med olika bakgrunder där ute som överlevt sina självmordstankar.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag att du ska säga det högt. Så att någon annan hör det. Du tror att ingen bryr sig, men jag lovar att vi gör det, vi bryr oss, om dig.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag påminna dig om att du har givits livet av en speciell anledning, du kanske inte har hittat den än, men den finns där. Du är starkare än du tror och hör hemma här med oss, med mig.

Om du funderar på att ta ditt liv  vill att du ska ställa dig med oss, på vår sida. Sök dig till oss som har burit på dina tankar och känslor, men ändå stadigt står kvar. Vi förstår dig och jag lovar dig att du aldrig mer behöver vara orolig för att trilla över kanten.

Självmordstankar är ett hot mot ditt liv och din hälsa. Du ska kämpa emot dem, inte med dem. Du har ingen aning om vad livet har att erbjuda dig, vad du har att missa. Det du förlorar kommer aldrig igen, livet står dig aldrig åter. Det finns positiva saker runt dig även om du just nu inte känner att det är sant. Det kommer att komma tillbaka till dig när du minst anar det.

Om jag bara får skicka med dig en enda mening ur denna text. Så vill jag säga att LIVET FÖRÄNDRAS. Allt förändras. Jag vill att du lutar dig mot den tanken när det känns tufft.

[Tweet ”Lycka varar inte för evigt men det gör inte olycka heller.”]

och det kan kännas som en tröst. Tiden läker sår, ärren kan ge dig styrka. Men självklart känns det inte så när du ligger där och blöder. Men allting förändras! Varje minut, varje sekund, ger dig en ny chans.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag berätta för dig att det är inte tankarna som är farliga, det är tystnaden. Sekunden du öppnar upp spricker skammen och ljuset kan bryta igenom ditt mörker. Att vara själv med sina tankar är tungt. Det dränker dig, inifrån. Ge dig själv en chans, ge oss en chans! Våga tro på att det kan bli bättre.

Berätta för en lärare, för en vän, för någon i familjen eller för en främling. Men var aldrig, aldrig tyst.

Kontakta självmordslinjen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Jag får en massa frågor om att sluta med antidepressiva, och jag ser att det är den mest googlade frågan som gör att man hamnar på min blogg.  Jag försöker alltid att svara på alla mail eller kommentarer, men ibland kan jag känna stress över att ha missat någon eller att jag inte svarat tillräckligt snabbt. Jag tänkte därför besvara de vanligaste frågorna här. Om du har mer frågor så lämna dem gärna i en kommentar så besvarar jag dem i ett blogginlägg så att fler kan se och få svar.

Går det att klara sig utan medicin?

Alltså jag har självklart inget bra svar på den här frågan  men jag kan säga att JAG klarar mig bra utan medicin (just nu). Sen kan det komma perioder då jag behöver medicin igen och då kommer jag med all säkerhet att ta den. Om du kan må bra utan medicin beror nog på vad du har för diagnoser och hur stödet runt dig ser ut. Mina depressioner jag haft som vuxen har inte varit avgrundsdjupa, de skulle förmodligen läkt ut av sig själv om jag gett det tid.

Jag träffade vid ett tillfälle en person som blev motiverad till att sluta med sin medicin då hon såg att jag mådde bra. Skillnaden mellan oss var att hon ätit den i 10 år. Varit inne på sjukhus i perioder av sitt liv pga depression och fått elchocker. Jämför då med mig som ätit i några månader och kan jobba heltid under mina depressioner. Det är inte samma eller hur? Det går inte att säga att det som funkar för en person funkar för den andra och jag vill alltid att du rådgör med din läkare först!

Klarade du av att sluta själv?

Jag förstår inte riktigt frågan men ja, jag slutade själv. Men inte tvärt. Jag gick ner i dos precis som läkaren sa att jag skulle göra. Man får utsättningssymtom ändå, men kanske inte lika starka. (läs mer om ämnet här). Jag hade ingen kontakt eller stöd av läkaren under tiden utan fick bara information om hur jag skulle halvera dosen osv.

Hur slutade du?

Jag gjorde som läkaren sade, minskade medicinen successivt. Jag var tvungen att sjukskriva mig några veckor under utsättningen, jag kunde omöjligtvis hålla ihop mig så det fanns inget annat alternativ. Fyra veckor tror jag att det tog för mig på ett ungefär men jag vet att det där kan variera grovt. För mig gällde det bara att acceptera läget. Jag har börjat och slutat med SSRI två gånger och det känns lika jävligt varje gång. Idag vet jag att det är så, så att förbereda sig på att man kommer vara sjuk, acceptera det, det var det snällaste jag kunde göra mot mig själv.

När mår man bra?

Helt omöjligt för mig att svara på. För mig tror jag att det tog ca en månade men för andra har jag hört att det kan ta längre än så. Det beror nog på vad du har för medicin, hur länge du ätit den osv. Jag förstår att man vill sluta med SSRI, speciellt om man upplever biverkningar, men jag tycker ändå att du ska ta dig en allvarlig funderar på om det är värt det. Drabbas du återkommande av allvarliga depressioner kanske det är bättre att äta medicinen? Rådgör alltid med sjukvårdspersonal och ta inga egna beslut i frågan. Tänk på att du faktiskt leker med ditt liv. Depression är en allvarligt sjukdom som ingen vill eller borde drabbas av. Mina depressioner i tonåren var helt klart större och tyngre än dem jag haft som vuxen och jag är så otroligt glad och tacksam att jag klarade mig igenom dem med livet i behåll.

Jag är rädd för att ta antidepressiva, måste jag?

Jag kan inte säga att du måste, men jag kan säga att antidepressiva hjälper. Det finns egentligen inte så mycket att vara rädd för, för du kan alltid sluta med dem eller hur? Ja visst du kommer kanske att må dåligt, men det gör du redan eller hur? För mig var det en månads biverkningar att gå in på medicinen och en månads utsättningssymtom, där emellan mådde jag faktiskt bra. Otroligt bra faktiskt. Jag vet att jag första gången tänkte ”är det så här man ska må”. Det var en helt ny känsla för mig att inte gå runt med ångest hela dagarna, en sådan otrolig jävla lättnad. Jag minns det fortfarande, hur skönt det kändes inuti. Antidepressiva har ett oförjänt dåligt rykte. Kanske på grund av dess biverkningar och för att många finner det svårt att sluta. Men det räddar liv!

Och kom ihåg, att det finns personer som inte känner av några biverkningar alls och sånna som kan sluta helt utan utsättningssymtom. Kanske är du en av dem?

Jag känner mig lite dum som pratar om problemen, det negativa med medicinen samtidigt som jag säger att den är jätte bra. Men jag vill och kan inte ljuga för er. Många mediciner ger biverkningar eller hur? Men det betyder ju inte att de inte hjälper. 

Så sammanfattningsvis vill jag säga att det absolut går att sluta med antidepressiva, vissa gör det helt utan problem, andra med några veckor-månaders utsättningssymtom. Ett tips kan vara att berätta för din omgivning att du ska sluta. För dina vänner och personer på din arbetsplats. Kanske finns det personer som på olika vis kan stötta dig och hjälpa till. Och kom ihåg, var snäll  mot dig själv, alltid.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Med vidöppna spjäll

Efter att min hund rymde så är mitt ångestlarm ständigt påslaget. Det är som att spjällen är vidöppna och inte kan stängas igen som de ska. Fast att faran är över för länge sedan tjuter larmet fortfarande i mina öron.  Jag kommer på mig själv med negativa tankar varje vaken sekund. Varje telefonsamtal, mail, brev eller meddelande är en potentiell livsfara som ger elektriska stötar i min kropp.

Det känns tungt i bröstet. Som ett ångesttåg. Något drog igång känslan och nu är det bara att åka med. ”Vad är det” nästan skriker jag i telefonen så fort den ringer. Jag vill liksom ta smällen direkt, inte dra ut på det. Det blir ett sug i magen, där ångesten bara åker runt, runt. Min man får starta varje samtal med ”det har inte hänt något”.

Det är tivoli i min kropp och jag vill inte åka med. Logiskt vet jag att faran är över, men kroppen och tanken säger något helt annat. Den skrämmer mig med saker jag egentligen inte är rädd för, ändå gör det ont. Jag rycker till varje gång.  Jag kan inte springa, inga gömma mig, inte försöka täcka över känslan med något annat. I stället står jag kvar, med fötterna på jorden och bara andas.