Årsarkiv: 2018

Hot och våld på din arbetsplats

Inom vissa yrken är hot och våld vardag. Eller i alla fall något att räkna med som domare uttryckte det på en rättegång när klienten hade lyft en kniv mot mig och sagt några onda ord.

Jag ville inte ens vara där, på rättegången. Utan det var min chef som hade anmält för att det var så sådana ärenden skulle skötas. Jag hade faktiskt inte tagit illa vid mig alls. Ändå blev jag lite irriterad när domaren nonchalant förminskade mig och menade att lite hot och våld fick jag väl räkna med i mitt yrke.

Det här är snart 10 år sedan men lika aktuellt idag. Vi pratar inte om det. Hur mycket skit man ska ta och hur det påverkar oss?

Jag tänker på det ibland när någon har skrikit åt mig genom telefon eller sagt elaka saker i mitt ansikte. Då tänker jag på min man och undrar hur ofta han fått den behandlingen genom åren. Eller någon i en butik, eller en städerska.

Oftast rycker jag på axlarna men ibland gör det ont. Ibland orkar jag helt enkelt inte ett till lager skit över min redan gråa värld. Jag funderar också på vad det gör med oss. Vi hjälpare, poliser, socialarbetare, kriminalvårdare. Vi hjälper människor, räddar liv, men många av dom vi försöker rädda vill inte bli hjälpta utan stretar emot anklagar oss, blir våldsamma eller hotfulla.

Jag minns min första självskyddsträning. Bredvid mig stod en söt tjej strax över tjugoårsåldern. Han hade precis slutat skolan och det här var hennes första anställning som socialsekreterare. Hon lös som en sol när hon kom in i rummet. Några minuter in i passet har solen slutat lysa, hon står där med en förvånad min. Vem är det jag ska skydda mig ifrån säger hon. Jag tittar på henne för att se om hon menar allvar. Det gör hon. Kommer jag att bli hotad säger hon innan hon väntat in svaret på första frågan.

Jag såg henne aldrig igen.

Vi behöver prata om hot och våld redan i skolan, när du utbildar dig till socialpedagog, socionom eller beteendevetare. Vi behöver prata om det på våra arbetsplatser. För vad är ens hot, och vart går gränsen? Och hur kommer dessa hårda ord påverka min vardag?

Du kommer att reagera olika varje gång beroende på hur du själv mår. Ena dagen bekommer ett ont ord inte dig alls, en annan får det dig att gå i bitar. Du kanske drömmer mardrömmar, tar med dig en rädsla hem. Som arbetare är det nu din tur att slå näven i bordet. Att säga orden högt. Hur mycket skit ska jag ta? Hur mycket förväntas jag tåla?

Nej jag vill se mer information om hot och våld både på utbildningarna och på arbetsplatsen där det inte så sällan förekommer. Kontinuerliga workshops på ämnet, om inte för kunskapsutbyte så åtminstone för att medarbetarna ska ha lättare för att prata med varandra om det när det väl händer! Nya medarbetare kanske är rädda för att blotta sig och gamla kanske tror att de ska vara starka när dom nu jobbat så många år inom branschen. Att hårda ord inte ska beröra dem längre.

Om du straffar mig straffar jag dig, löd ett sms jag fick. Ord som inte betyder någonting. Men likväl minns jag dem.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vädret pendlar lika snabbt som min energinivå. Ena dagen snöstorm andra dagen vårsol utan så mycket som en vit strimma på marken. Igår var det verkligen en vacker dag, på flera sätt. Solen visade upp sin bästa sida. Kändes som att jag aldrig sett den förut. Jag lät persiennerna vara uppe trots att jag knappt kunde se vad som stod på datorskärmen och att det mer började kännas som en bastu än som ett kontor.Alltså hur vackert? Jag gillar snön. Men om jag måste välja föredrar jag solen så bye bye vita värld!

Hade ett sådant fint samtal igår också. Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? När en annan människa tar till sig det man säger, lär sig något nytt och på riktigt vill förändra sitt liv, ja då känns det bra i magen <3Ja hur ska jag sammanfatta månaden? Det känns som att jag är på väg, på rätt väg. Pusselbitarna faller på plats även om inget ligger klart framför mig. Men det känns rätt i magen och det är det viktigaste. Månaden har mest bestått av fortsatt planering och strukturering. Men det kommer att bli bra, snart är jag igång på full fart igen, eller i alla fall är det vad jag säger till mig själv 🙂Jag har lydit mina egna råd och tagit en promenad efter jobbet varje dag innan jag får sätta mig och jobba med företaget. Det har känts jätte bra även om det ibland gör mig lite stressad. Men inga måsten kommer före min hälsa. Nope, inga.Planerar både föreläsningar och kurser nu i vår och försöker pussla ihop allt. Känner mig frustrerad när varken datum eller städer är klart men väntar in några sista klartecken sen är det bara att köra igång!Nu ska jag bara ta mig igenom februari också för att sedan komma ut levande på andra sidan. Jäkla skitmånad! Den tyngsta på hela året om du frågar mig.

Så hejdå gråa trista januari, och februari var beredd, jag kommer springa igenom dig utan att du ser röken av mig  (och samtidigt få en himla massa gjort hoppas vi). Nu kör vi!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Informationstrött

Ibland blir jag bara så informationstrött.  Trött på mina tusentals anteckningar. På de där slarviga lapparna som ligger över allt. Det känns som ett tusenbitars pussel jag inte längre kan tyda.

Det är konstigt det där, i perioder poppar ideérna upp och landar runt om mig. Yes tänker jag och fångar upp några. Stoppar ett par i fickan, behåller några i handen och vissa fastnar i mina tankar. Att jag ser dem ligga i oordning framför mig bekommer mig inte. Jag går förbi dem, sparkar dem undan, och tänker att jag kommer att använda dem alla, få ihop pusslet tillslut.

Men vissa dagar, (som den här). Vill jag bara blunda. Klippa skiten i små bitar. Ge upp.

Jag önskar då på riktigt att EN SAK I TAGET fanns och kändes naturligt för mig. Äh, jag vill förresten inte ens göra en sak i taget. Jag vill inte göra någonting.

Sen kommer det där dåliga samvetet, som en smäll över ansiktet. Pusslet kan ju inte bara ligga där, då måste börja någonstans, i ett litet hörn, sen kommer resten av sig själv. Där och då börjar allt om från början i gen. Yes jag bygger i litet hörn, men se där, två bitar som passar i mitten, sedan ett annat hörn och ett till.

Sedan tröttnar jag på oordningen igen, river sönder allt ihop, och så börjar vi om på nytt.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Är du rädd för vad du kan missa?

Det är flera år sedan jag slutade att följa mina vänner på sociala medier (förlåt). På fb är jag ”vän” med dem, men jag har tagit bort så att deras inlägg inte syns i mitt flöde och på instagram följer jag dem inte alls. Jo jag har fått gliringar för det men hear me out så ska jag förklara.

När sociala medier kom förvandlades livet till en lögn för mig. Folk lade ut falska bilder och skrev saker man visste inte var sanning. Tex kände jag ett par som skrev fina meddelanden om varandra på fb fast att jag visste att deras relation höll på att falla samman (och nu är de skilda) för att visa upp en fin fasad.

Jag kände ganska snabbt att hela grejen gjorde mig ledsen och valde därför att inte följa mina vänner på sociala medier, för jag ville följa dem på riktigt.

Jag minns vid ett tillfälle där jag blev utskälld av en vän då jag inte kommenterat ett inlägg (som jag inte sett). Hon hade visst varit ledsen och sökt tröst (sådant som man för några år sedan ringde en vän för). Och nu förväntade hon sig att jag skulle se det via min telefon och återkoppla, är inte det helt galet? För mig blev det hela ett barnsligt skämt. (Plocka upp telefonluren för i …….) Vi behöver inte prata med våra vänner längre, nej för vi ser ju deras liv på fb. Vi ser vad de äter till frukost, teckningen barnen målat och de roliga festerna de går på.

Istället för en kram, klapp på axeln eller det där långa telefonsamtalet så skickar vi ett hjärta eller i bästa fall en kommentar.

Tänkt att detta är vår nya verklighet! Vid ett annat tillfälle stötte jag på en vän i mataffären, vi hade prata om att ses helgen som varit, men det blev inte av. När jag frågade vad hon hade gjort istället svarade hon med en vit lögn ingenting. En lögn som i vanliga fall inte hade sårat mig, men när jag kunde se via sociala medier att det inte alls var sant, att det var flertalet festbilder i hennes flöde så blev ju lögnen svart i stället för vit.

Det vi inte vet har vi inte ont av och jag bestämde mig där och då för att jag inte ville veta. Jag vill att mina vänner ska dra vita lögner för mig. Jag ger dem den möjligheten (varsågod). Jag bryr mig inte om vad jag missar eller hur kul andra har utan mig. Vad tjänar det till?

Forskning har visar att känslan av utanförskap gör lika ont (i vår hjärna) som att få en käftsmäll.

Psykisk får du alltså lika ont om din vän slår dig i ansiktet som om du ser kul bilder på kompisgänget där du inte varit medbjuden. Vi människor är flockdjur. Utanförskap gör ont. Men många låter sig ändå misshandlas av sina vänner, dom ger sig själva en daglig dos av sociala käftsmällar via facebook och instagram.

Jag är verkligen inte rädd för FOMO (fear of missing out). Jag är rädd för att bli brutalt misshandlad i mitt inre av ovetande människor.

Därför har jag valt att inte se mina vänners flöden eller följa dem i sociala medier (så förlåt för allt jag missat under åren). Men jag hoppas att folk fortfarande vet hur telefonen fungerar och om det händer något av värde, ja då slår du mig helt enkelt en signal.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar