• Att skriva på papper på vårt nya hus (fatta att det är vårt!!!!)
• Att ha doftstöd under stressiga stunder!
• Att bada i MIN egen sjö!!!
• Att äta kvällsmat intill vattnet
• Att lämna banken med en positiv känsla och utan ångest ❤︎

• Att komma ihåg att stanna upp och dofta på blommorna
• Att känna hur samspelta jag och min man är i tuffa tider och svåra beslut
• Att känna att barnen är positiva till flytt och verkar längta lika mycket som vi
• Att tillsammans med en arbetskamrat få agera räddningspatrull och försöka rädda en harunge
• Att på riktigt känna djup tacksamhet och kärlek till sin hem

• Att jobba samtidigt som barnen badar
• Att se hur barnen känner sig ”hemma” i vårt blivande område
• Att få slippa mer visningar av ens hem *lättnadens suck*
• Att på riktigt ha en hel dag ledig för att inte göra någonting
• Att få tid med mina fina bröder
• Att få gå min utbildning på distans resten av året. JIPPIE!!!
• Att plocka frukost i trädgården
• Att folk visat intresse för vårt hus
• Att få se när regnbågen uppenbarar sig rakt framför en
• När livet går åt rätt håll för en vän ❤︎
• Att skriva på kontrakt på vårt gamla hus och känna att köparna känns så-in-i-benmärgen rätt!
• Att få yoga -utomhus ❤︎
  

Tänkt vad livet bjuder på överraskningar. Man ska väl vara glad att man inte vet dem alla i förväg. Augusti kommer jag minnas som månaden då vi köpte och förhoppningsvis sålde (om allt går i lås) vårt hus, och nerverna har minst sagt legat utanpå. Jag har haft svårt att sova, ja över huvudtaget tänka, jobba, göra något annat än att tänka på flytt, packning, renovering och alla katastrofscenarion som kan inträffa där emellan. Tänk att saker och ting ändå kan förändras så fort. Känns som att det ligger en helt ny (fantastisk) värld framför mig. Just nu väntar jag bara på att alla datum ska spikas, så att den riktiga planeringen kan komma igång. Först därefter gissar jag att känslorna kommer falla på plats igen.

Jag kommer inom kort börja plocka ut min semester (så skönt). Jag ska också påbörja nästa terapiklient, skriva på min examensuppsats och renovera vårt hus. I magen känns allting rätt men vi får se vad livet säger om det.  Jag är säker på att hösten kommer gå med rusande fart och vips är det nytt år (vilket jag ser såååå mycket fram emot då mina studier kommer vara avslutade) och jag förhoppningsvis kommer ha energi att vara mer aktiv i företaget (och livet) igen. Förmodligen väntar ytterligare några nervkittlande dagar och sömnlösa nätter innan allt är avslutat. Det är med blandande känslor man lämnar över  vårt hem, vår trygghet, vårt 12-års projekt i någon annans händer. Men mer om det i något annat inlägg. I framtiden kanske bloggen kommer bestå mer av hustankar och  renoveringsprojekt än något annat, vem vet? Livets förändring. Fortsättning följer…

10 sätt att bli lycklig

Ordet lycka, vill egentligen kräkas på det då det känns som att det i dagens samhälle gör folk sjuka för att vi alla strävar så hårt efter lycka. Men istället för att tänka lycka i pengar, hus, utseende eller nya kläder så kan vi faktiskt öva på att bli lyckliga inuti oss själva istället för att tillföra saker utifrån. Och det är enligt mig, den riktiga lyckan. Så här bjuder jag dig på 10 sätt att bli lyckligare på (enligt säkra källor).

1. att uttrycka tacksamhet
2. att tänka positivt
3. att lära sig förlåta
4. att vårda sina relationer
5. att undvika grubblerier
6. att vara snäll mot andra
7. att inte jämföra sig med andra
8. att lära sig att härda ut i stressiga och plågsamma perioder
9. att njuta av stunden du befinner dig i
10. att följa dina intressen.

Så vilken punkt på listan behöver du öva på? Kanske är det flera? Mitt tips är att du tar en i taget. Öva på punkt ett en vecka, sedan punkt två osv. Skriv ner dina reflektioner under veckorna du övar för att sedan se vilken punkt som skapar mest lycka i dig. Lycka till!

Precis som vanligt

När jag skriver det här är det lördag och bara några timmar kvar innan min andra skoldag börjar. Hela dagen ska spenderas framför datorn vilket ändå känns som ett bättre alternativ än alla stillasittande timmar på tåg om vardagen hade varit som vanligt. Men ingenting är som vanligt.

I morgon, söndag, är det visning på vårt hus. 14 familjer ska stega in i mitt hem för att se om de kan göra det till sitt eget. Jag ser fram emot dagen med blandade känslor. För ingenting är som vanligt.

Jag har svårt att tänka på  något annat än mitt nya hus. Tapeter, kök, mitt alldeles egna terapistuga. Ankor, hönor, hundar. Har svårt att hålla fokus i samtal. Vill inte längre vara på jobbet men inte heller i mitt egna hem. Ingenting är som vanligt.

Känns som jag bor mellan två världar. I glappet mellan nuet och framtiden. Det är i för sig precis som vanligt.

Hypokondri och dödsångest

Jag bär alltid på mer eller mindre oro. Men sedan årsskiftet har jag suttit fast i hälsoträsket och varit smått hypokondrisk. Det är den värsta formen av ångest om du frågar mig. Jag oroar mig hellre för ekonomi, mögel i väggarna eller att dottern inte ska ta hand om sin kanin än för min egen död. Det är så jäkla sjukt det där med hypokondri. Jag är inte rädd för sjukdomar i sig, eller för själva döden, utan mer rädd att inte få leva. Att inte få se mina barn växa upp. Att inte få förverkliga mina drömmar.

Och istället för att göra just det, LEVA, när man har chansen. Så går man och oroar sig för att dö. Funderar på runt vilket hörn den står. Det skrämmer mig att inte veta. Men jag gissar att det skrämmer mig mer om jag skulle veta. Att det ska vara så himla svårt. Själva levandet. Själva njutandet av nuet.

Jag har allt jag behöver.

Ändå väntar jag på att någon ska ta det i från mig. Tar ingenting för givet. Någonsin.

Jag vill sluta oroa mig. Vill sluta se sjukdomar och faror i allt. Min hjärna går med ständig varningsblinkers som att jag lever i en livsfara när det i verkligheten är tvärtom. Den där dagliga ångesten stoppar en från att leva, från att vara lycklig. Den är spännande den där hjärnan. Ingenting den säger är sant, i alla fall inte just nu. Och ändå kan man oroa sig för det.

Jag vill inte sitta där när jag är 85 år och känna att jag levt hela mitt liv i det där rädsloträsket. Att jag oroat mig, i onödan. Alla sorger och rädslor blir genomlevda dubbelt så mycket när man går och bär på dem i förtid och jag vill inte bli så förblindad av de blinkande lamporna att jag inte ser allt jag har framför mig.

Och när ljuset väl slocknar vill jag inte inse att jag levt ett helt liv genom att oroa mig för döden istället för att göra det jag egentligen vill, leva.

Bild från hemnet

Ok. Nu har mäklare, fotograf och besiktningsman varit här. Huset ligger ute på hemnet och det är helt enkelt inget mer för mig och min man att göra nu än att vänta. (Något som vi båda avskyr). Vi sade till varann, det kommer kännas bättre när banken är klar, när fotografen varit här osv. Men det känns inte ett skit lättare.

10 timmar efter att huset lagts ut på hemnet tittar jag och min man på varandra med funderingen om man kan kontakta mäklaren för att se om någon har hört något, visat intresse. Vi önskar en daglig uppdatering. Eller helst en i timmen om jag skulle få bestämma. Men som de stabila personerna vi är gjorde vi givetvis inte det. Vi väntar.

Bild från hemnet

Tålamod är varken min eller min mans bästa sida. Tror inte jag känner någon som har mindre tålamod än oss. Allt ska gå fort. Vara gjort helst igår. I mitt huvud är det nya huset färdigrenoverat. Vi säger till varandra att vi ska ta det lugnt. Vänta. Men båda vet att det aldrig kommer bli sant. Vänta bor inte innanför våra väggar. Har heller aldrig gjort.

Nästa helg är det visning. Allt känns fortfarande overklig. Kan inte förstå att jag ska flytta in i min dröm men inte heller att jag ska lämna min trygghet. Ett husköp låg inte i planen denna sommar. Det har visserligen inte något som dykt upp gjort. Och kanske är det tack vara all skit som hänt 2020 som gör att vi faktiskt chansar och tar vårt pick och pack och drar. För med sjukdomar, död och corona har vi ju lärt att oss att livet inte går att vänta på, att det måste levas nu.

Bild från hemnet

Och fast att jag är orolig, rädd, ångestfull går runt med värk i både huvud och kropp och knappt sover om nätterna så vill jag inte backa tillbaka. Jag vill göra det här NU. Det är alltid jobbigt att gå ur sin komfortzon, man går liksom lite grann sönder på kuppen. Men när man är förbi den och kan limma ihop sig igen är man så mycket stadigare och starkare än förut.

Håll tummarna för oss i veckan. Att huset blir sålt snabbt och lätt så att vi kan ge oss av till vårt drömboende. Vet du någon som är intresserad av ett trivsamt boende i lugn miljö nära till pendling av tåg och buss. (också nära till badplatser, lekplatser och skola) så snälla tipsa gärna om vårt.

Du hittar vårt hus här