Vet du vad. Det är ok att vara ledsen. Det är ok att vara arg, sörja. Det är ok att känna att livet är orättvist, att känna sig som ett offer och att gråta. Det är ok.

Vad som är mindre ok är att fastna i en offerroll eller i bitterhet. Att bli bästis med orättvisan och att ständigt hålla den i hand. Att grubbla, förbanna andra eller hata sig själv.

Ibland beror starka känslor som inte går över på att du inte vågat uttrycka dem. Att du sväljer dem istället för att spy ut dem och på så vis fastnar de i din kropp. Det är inget fel i att tycka synd om sig själv och slicka sina sår. Men om du fortsätter att slicka även efter att såret är läkta så skapar du såret själv samtidigt som du skyller på någon annan. Då förhindrar DU det förflutna från att läka.

Så när du är ledsen. Var ledsen. När du är arg. Var arg. Se känslorna som en våg och surfa på dem när de kommer. Även om du stundvis kan bli översköljd så är det viktiga att inte fortsätta försöka bada i dem även när vattnet har flutit i väg. Sitta där och plaska samtidigt som man skriker att man drunknar.

Vi människor brukar vara duktigare på att registrera när känslorna kommer än när de går, därför är det viktigt för oss att se och påminna oss om att de faktiskt gör de också. De försvinner, eller i alla fall minskar i omfång. Om vi vågar ta emot en negativ känsla med öppna armar, kan det ibland också var lättare att låta den gå ❤︎

Man kan inte jämföra sitt mående eller sin diagnos med någon annan. Bara för att JAG har ADHD och jobbar heltid  samtidigt som jag studerar och driver företag kan inte jag säga att alla med ADHD kan om de bara försöker. Bara för att jag haft ångest och lyckats att bli av med den kan jag inte tro att min formel för att må bra gäller för andra.

Det är så mycket annat som styr. Din uppväxt, din gentik, din miljö, dina tankar. Ingen situation (eller person) är den andra lik och det är det viktigaste JAG kan komma ihåg som behandlare.

Vissa blir friska och mår bra efter 10 samtal, andra behöver 10 månader och andra 10 år. Det är så lätt att förringa och förminska psykisk ohälsa, kanske speciellt om man burit den själv och också tror att man bär på lösningen.

Om du är en person som tror att du bär på lösningen för välmående så kom ihåg att det är DIN lösning, och inte andras.

Hjälp, stöd och positiva tankar kan förändra mycket. Men det kan inte förändra allt. Så försök  att inte pracka på andra dina råd (hur goda dem än är) även om du i bästa fall gör det med välmening. Jag tror att vi alla som någon gång lidit av psykisk ohälsa har fått ta del av andras lösningar, goda råd och åsikter när man inte bett om dem. Och ofta känns de mer förnedrande och kränkande än hjälpsamt. För i sanningens namn finns det inte EN lösning, det finns tusentals. Kom ihåg det innan du delar med dig av din.

Hejdå huset!

Nyp mig i armen.

Det känns fortfarande inte sant, kanske för att vi inte riktigt nått mål även om pappren är på skrivna. Men vi har köpt ett hus. Inte heller vilket hus som helst, utan ett hus, på landet, intill en sjö. Endast ett stenkast från vårt eget hus.

Jag vågar knappt säga det högt. Än mindre skriva det. Är så rädd att det faller mig ur händerna. Innan affären går helt i lås ska vårt eget hus säljas. Så där står vi nu. Mitt emellan köp och sälj.

Som mellan dröm och verklighet. Igår kändes som ett blixtnedslag i mitt huvud. ”Jessica du kan nu bygga allt det där du drömt om”. Och även om jag visste det redan när vi tittade på huset och skrev på pappren så var det först då meningen verkligen slog till mig. Är det sant? Wow…

Jag var inte förberedd, allt har gått så fort. Vi hade ju precis bestämt oss för att stanna kvar här i några år till även om både jag och min man i flera år har längtat bort. Men så fick vi syn på huset och kunde inte släppa det. Båda sa i kör: det är vårt. Och så fick det bli ❤︎

Hejdå växthuset!

Huset är ingen dröm, eller i alla fall inte min dröm. Men har stora potential till att bli och jag ser så mycket fram emot att få göra det till vårt eget. Men läget, det är perfekt! Jag kommer i framtiden kunna ha min samtalsmottagning hemma, jag kommer ha alla de där djuren jag drömt om och jag kommer kunna åka båt, paddla kanot eller bara gå ut och ta mig ett nakendopp om jag det skulle önska (det senare kommer förmodligen aldrig hända). Men ändå.

Hejdå min älskade trädgård!

Så denna veckan hoppas jag att vårt hus kommer ut till försäljning och att försäljningen både går snabbt och lätt (och givetvis gärna med en liten vinstmarginal) så att vi kan påbörja kommande renoveringar. Så snälla, håll tummarna för mig där ute.

Tack gud.

Tack livet.

Tack världen.

TACK♡

• Cykelturer genom skogen tillsammans med familjen ❤︎
• Att höra sonen sjunga på sitt rum
• Att se ett glittrigt regn falla under ett träd
• Att klara av en brant backe full med både stock och sten -känslan efteråt

• Morgonpromenader
• Hitta blåbär i skogen
• Att sitta på en sten mitt i skogen med Therese och doppa fötterna i kallt vatten
• Att hitta ett hus och få drömma om det -har verkligen behövt någonstans att lägga mina tankar

• Att skrika högt i nedförsbackar
• Glädjen i dotterns ögon när hon hittar svamp
• Att kunna säga ifrån att man inte är intresserad av att gå in i en konflikt
• Att se kärlek, nyfikenhet och intresse i min sons ögon när han fick träffa sin minsta kusin ❤︎

Liten.

Rädd.

Och ensam.

Tappar bort sin nallebjörn.

Saknar sin snuttefilt.

Man letar efter sin trygghet över allt.

Hittar den utanför sig själv.

För att sedan tappa bort den igen.

Man håller någons hand.

Kryper upp i någons knä.

Känner närheten av någon annans kropp.

Söker skydd.

Man vill somna till ljudet av trygga röster.

Höra att det alltid finns någon i bakgrunden.

Som fångar upp dig.

Tar emot.

Liten.

Rädd.

Och ensam.

Hejdå juli jag kommer inte bli ledsen när du går. Nej, juli har bjudit på en drös med obehagliga känslor. Känslor som på något sätt fastnat i kroppen och som jag nu försöker skaka av mig för att återvända till verkligheten. Juli har bjudit på både glädje och sorg, på hopp och förskräckelse, och nu ska jag bara försöka landa.

Att leva med väldigt tunn hud innebär att andras verklighet blir min egen och jag kan inte få bort den från mitt skinn. Väcker man oron hos mig kommer den att bo där ett tag. Det tar veckor innan den på riktigt klingar av. Jag brukar säga till mina klienter att det är som att leva med öppna spjäll. När dem är stängda är det inte så många yttre faktorer som skadar en, men när de är öppna åker allt rakt in, även det som inte är ens eget. Med åren tycker jag ändå att jag blivit duktigare på att stänga mina spjäll men ibland, så som nu, är det bara omöjligt. Så i augusti får jag jobba med att grunda mig själv igen. Stänga portarna till mitt inre så att jag orkar med dagarna (och mig själv) bättre.

Annars rullar livet på och jag känner att jag verkligen längtar efter att få vara kreativ och starta igång nya projekt igen. Dock vågar jag inte gasa med risk att man kanske behöver slå på bromsen till hösten igen pga covid så jag håller mig i lite till.

Jag jobbar heltid några veckor till sedan kommer jag att plocka ut lite semesterdagar under hela hösten vilket känns fantastiskt. Jag gör ju sista halvåret i min utbildning nu så jag vill fortsätta att försöka hålla fokuset där samtidigt känna att jag hinner vara med familjen och vila upp mig. Det ska bli lite spännande att testa att ha semestern på ett annat sätt. Att se vad det gör med vardagen och med energin. Just nu känner jag att en helg är alldeles för kort och att jag behöver fler lediga dagar för att återhämta mig eller bara kunna göra det jag vill.

Jag hoppas att augusti bjuder på både lugn och positiva överraskningar (och självklart också några soliga dagar) för det har det varit ont om. Några förändringar har skett här hemma och några till är förhoppningsvis på gång. Men berättar mer om det i ett annat inlägg. Min intention för augusti är i alla fall att vara närvarande i nuet och att försöka kunna njuta av dagen framför mig. Även om mina andra planer inte går i lås så räcker ett gott mående för att jag ska vara nöjd ❤︎