Ståtlig kille

Alltså jag hade kanin när jag var barn men inte kan jag minnas att det var så här. Denna personlighetsstarka kille som älskar mat och agerar värsta Houdini och bryter sig ut vilka galler vi än sätter upp. Han räds ingenting och vill bestämma sina egna gränser.

Känns verkligen som att tämja ett lejon.

Jag är inte känd för att vara envis, skulle tex aldrig kunna bli en terrierägare då den är envisare än mig med hästlängder, men en kanin? Jodå en kanin är OCKSÅ envisare än mig.

Jag vill att han ska få vara ute och röra sig och har försökt att kaninsäkra hemmet men han tar sig ut, hittar saker att bita på och knipsar både sladdar och smakar på nymålade lister.

Han vann priset. Jag gav upp och nu får han tillfälligt skutta i dotterns kaninsäkrade rum fram tills att vi kommer på en bättre lösning

.

I sommar får nog denna utbrytarkung flytta ut, få sig en större bur med egen utegård och då får vi verkligen hoppas att han kan hålla sig inom ramarna. Alltså hund är en sak men hur fasen tränar man en kanin och har jag ens lust med det?

Nej jag är inte en lejontämjare, inte ens en kanintämjare. Eller jo, tam är han. Men uppfostrad, det är han inte!

Nu har det vintervita precis försvunnit utanför fönstret och även om jag uppskattade ljuset så uppskattar jag våren mer. Fram med sol och fågelsång och bort med mörker och snö! Känns verkligen som en kamp att hålla modet uppe dessa dagar. Tack och lov har jag precis fått tillåtelse att börja arbeta hemifrån två dagar i veckan. Känns som att det är räddningen just nu. Äntligen något positivt att hålla fast vid. Jag är verkligen i en förändringsfas nu, och det är alltid obekvämt, fram tills man har hittat rätt.

Kanske byter man årstid, liksom inuti? Jag letar efter nästa väg, nästa öppning, men har inte hittat den än. Känner att vissa dörrar måste stängas, men innan man stänger dem måste man ju veta att något nytt öppnas så att man inte bli fastsittandes i ett mellanrum. Förutom allmän förvirring i både kropp och knopp har vi musinvasion i hemmet. Det märks av mer när man jobbar hemifrån och hör hur någon lever loppan i sophinken. Katten överraskade dottern som också hon hade hemskola i veckan med en mus i munnen. Så klart skulle han visa upp den innan han åt upp den. Duktig katt.

Själv drömmer jag om sommarblommor, hundvalpar och nya produkter till företaget. Är så sugen på att köpa in nytt, utöka produktsortimentet med annat. Jag letar både efter hundar, produkter (och mig själv). Har inte hittat något av det men sökandet pågår. Ankor och höns står på önskelistan också. Får se vad jag hittar först.

Det känns som att kaffekoppen alltid har tagits i denna soffan, i detta huset, på detta stället. Börjar ni komma i ordning, frågar en arbetskamrat. Det tar några sekunder innan jag förstår vad hon pratar om och det slår mig att det känns som att jag aldrig befunnit mig någon annanstans. Än just här.

Platsen som är min.

Jag slås oftare av förundran. Stannar till. Insuper. Här ser jag stjärnorna, ser solen spegla sig i snön på åkern, ser skogen klädd i bomull och vattnet täckt av spegelblank is. Allt från ett och samma fönster.

Det är livet om ni frågar mig. I alla fall mitt ❤︎

Skrev ett helt inlägg och raderade det. Tror jag tappat bort min röst. I alla fall mig själv, lite grann.

Vet inte vad jag ska säga längre, vem som lyssnar och vad som är viktigt.

Allt det där har känts så starkt i mig tidigare, som en självklarhet, men nu med ett lager av tvekan.

Jag vet att den där rösten av osäkerhet inte är min, jag försöker att inte lyssna, höra, men inte reagera.

Och utåt sett gör jag inte det. Reagerar inte alls. Men inuti är det uppror. Tankar som slåss och brottas med varandra.

Samtidigt sitter jag med slutna ögon i lotusställning.

Ser fajten från första parkett.

Kom an bara, ropar jag. Ganska säker på att det är jag själv som kommer vinna.

Men samtidigt rädd…

för att kastas omkull.

Ett nytt år och en ny möjlighet till att säga farväl till saker man inte längre vill bära med sig.

Själv tar jag farväl av hälsoångest, och corona så klart. Det är jag färdig med i mitt liv. Bye bye.

Eftersom det är ett hälsoår i år tar jag också farväl av min ryggsmärta. Den är redan bättre då jag gör dagliga övningar för att hålla den i schack så nu gäller det bara att fortsätta. Vissa saker är lätta att ta farväl av. Vad säger du hejdå till 2021?

Ja då var det tillbaka till verkligheten igen efter 3 veckors ledighet. Konstigt att man aldrig känner sig redo. Hade definitivt behövt stanna hemma ett tag till. Semestern har bjudit på både soliga dagar och en himla massa snö. Vi har också välkomnat ytterligare en ny familjemedlem, Nala, och det är så fint hur gammelkatten plötsligt får energi i kroppen och självmant bjuder in till lek. Hur de försiktigt lär känna varandra och tar plats. En njutning att få vara med om.

Vet inte om jag ska säga att jag har vilat men i min mening har jag väl gjort det. Har nästan renoverat klart hela lillstugan så mitt företag har redan flyttat in där. Nu är det bara trägolv, ny dörr och större fönster som ska in, som jag längtar. Kommer bli en perfekt plats att meditera och yoga med utsikt mot vattnet. Det kommer att bli magi.

Mest av allt har jag väl försökt att samla energi, hitta tillbaka till mig själv. Början av ledigheten bestod mest av tårar. Kanske av flera anledningar, vem vet. Men nu börjar jag känna hopp och styrka igen. Vi har en vår och en sommar och se fram emot, och att jag inte längre har några andra måsten vid sidan av mitt arbete så som studier kommer jag nog känna av inom kort och kunna njuta av. Att återigen kunna låta energin flöda, att hitta på vad jag vill i mitt företag, som jag har saknat det.

Vi behöver nog påminna oss om det allihopa, om det fina vi har framför oss, och trots allt det negativa, försöka uppskatta det fina vi har, just nu.