Månadsarkiv: maj 2021


Maj 2021

Privat

Helst sjukt att Maj är över, har ju knappt lagt märke till att den kom. Maj är vanligtvis min favorit månad. I förra huset var häggens blomning en markering på att ”den bästa tiden är nu”. Men här har jag ingen hägg som markerar min tid. Och det kanske är det enda jag saknar från det gamla huset. Här kommer jag istället lära mig nya markeringar på årstiderna. Som när svanorna och tranorna är i sjön. Det kanske är det här husets vårtecken.

Privat känner jag mig trött och sliten. Det har jag gjort länge nu. Men äntligen har jag i alla fall tagit ett beslut som känns rätt i ryggmärgen så jag hoppas att jag kan få känna mig mer i fas efter sommaren.

Företag

Här är det mycket på gång och jag får ibland nypa mig i armen. Företaget känns fortfarande som stället där jag hämtar energi och glädje så jag längtar efter att få tillbringa mer tid tillsammans med det. Jag har några uppdrag på gång, men inget är klart än så jag berättar mer när allt har landat. Som det ser ut nu skulle jag behöva uppdrag till 20-30 % till sedan har jag min heltid i företaget. Sååå skönt! Men som sagt, inget är klart förrän det är klart… Men jag övar verkligen på tillit, tänker att det jag behöver kommer till mig. Jag försöker luta mig mot andra terapeuter som drivit eget företag i åratal och litar på att även jag fixar det. Jag kan knappt fantisera om den magiska känslan att vara min egen chef på heltid. Så magiskt och alldeles, alldeles underbart!

Hus & hem

Vi har väntat på värme och uppbehåll från regnet för att kunna greja ute och nu ser det ut som att det äntligen kommer. Så nu planeras det att sjösätta bryggan och sedan i med mina fönster och nytt golv i min terapistuga. Jag har ändrat om inne i huset och blivit med skrivbord då det är därifrån jag planerar att jobba till hösten. Känns helt sjukt att ens skriva den meningen…Vi ska även sätta upp skyltar och anlägga en grusgång till terapistugan så att det blir lättare för klienter att hitta dit. Ja vi väntar helt enkelt bara in vår och värme, och själv räknar jag ner veckorna till semestern och dagarna därefter då jag kommer att äga min egen tid ❤︎


Att ta steget

Jösses vilka rädslor jag nu brottas med just nu, och motivationen och tron på mig själv hoppar verkligen upp och ner. Allt från att ”det här kommer bli så jäkla bra” till ”jag kommer aldrig att klara det” och svängningarna sker inte bara över en dag, nej, ibland över en minut.

Ni som inte har en aning om vad jag pratar om så handlar tankarna om att lämna mitt jobb och driva eget på heltid, eller kanske halvtid beroende på hur många uppdrag jag kan hitta. Så livet just nu består av att leta konsultuppdrag och hitta lösningar på att försörja mig.

Min första tanke var att behålla en fot på jobbet, dels för att jag inte vill lämna mina klienter jag har i pågående samtal, men också för att halvt som halvt ha en trygghet. Men när jag i veckan fick reda på att jag fortfarande inte kan göra vad jag vill i mitt företag trots att jag är tjänstledig så brast det. Då försvann den livlinan.

Jag brast ut i tårar när jag lade på luren. Osäker på om det var av ilska, lättnad, rädsla eller sorg. Att lämna allt det där jag en gång älskat bakom mig. Kriminalvården har verkligen känts som hemma för mig. Jag har varit där i snart 10 år och kan utan en tvekan säga att jag uppskattat och älskat mitt jobb. Jag har varit stolt över mina uppgifter och min arbetsplats….och kanske är det det som gör ont. Att lämna den kärleken och identiteten. Samtidigt som jag nu känner mig kvävd och det är anledningen till att jag inte kan stanna kvar.

Ingenting är färdigt än men jag står på den där bergskanten med en fot i luften och en fot kvar på marken. Vissa ropar hoppa, dom menar att det inte gör något om man faller platt till marken och blir liggande ett tag. Medans andra säger stanna kvar, vänta, skaffa livlinor och fallskärmar. Bygg en stege och klättra över långsamt. Jag vet inte vilket öra jag ska lyssna på. Det enda jag vet är att det blir tungt att balansera på en bergskant.

Jag ger mig någon månad till för att hitta lösningar och undvika kraschlandningar, men om du ser mig stå kvar på kanten efter det så är det okej att du puttar. För ingen kan leva sitt liv på ett ben.


Fri fågel

Plötsligt känner jag mig så jävla inlåst.

Som att det är jag som sitter i fängelse, jag som tilldelats ett straff.

Trots att jag suttit i samma kontorsstol i flera år så är det något som inte är bekvämt med den längre. Mitt kontor känns inte längre som mitt arbetsrum utan mer som en fängelsehåla.

Någon har satt bojor på mina fötter och övervakar min tid.

Jag som lever på lust har fått den stympad, knivhuggen och instängd i ett annat rum.

Ibland kan jag skymta den och hoppas att den klarar sig och kommer tillbaka men oftast är det jag ser bara gamla spår av det förflutna då vi delade samma arbetsstol.

Kreativiteten är dödad och tryggheten halshuggen.

Jag stänger dörren och väntar på min tur.

Bödeln ler och säger att den inte är ute efter mig men jag låser dörren för säkerhetsskull.

Jag bär bojor kring mina fötter och hungrar efter annat än vardagsmat.

Jag tänker på att rymma men vågar inte klättra ut genom fönstret. Ovetskapen om jag klarar det eller faller omkull gör mig förlamad.

Så jag sitter snällt kvar på min stol i väntan på min tur. Snurrar runt i den tills jag  blir yr och håller tummarna för att någon kommer med en stege utanför mitt fönster.

Jag mättar mig på bröd och vatten men saknar livetskrydda.

Allt är tomt och smaklöst. Jag tuggar och sväljer även om det inte smakar gott.

Jag drömmer om att kasta mig ut. Känna luften under vingarna. Men att falla platt skrämmer mig mer än att bli vingklippt.

Även om jag innerst inne vet att jag är en sådan fågel som endast överlever så länge jag får flyga fritt, så vågar jag ändå inte ta sats och flyga av rädsla att förlora det lilla i  livet som fortfarande är mitt ❤︎


Selfcare café

När corona kom var det så många drömmar och ideér som blev sönderslagna. Jag hade planer på workshops, föreläsningar och olika event. Men allt dog i samband med pandemin som bröt ut. Ja, jag är givetvis inte ensam om det och är inte den som ska klaga då mitt liv inte har slagits i spillror. Nej inte mycket har förändrats förutom de där drömmarna som fick ställas in. Även om vi alla nu tycks se en ljusning så orkar jag inte vänta. Nej, jag vill fortsätta skapa, drömma och testa nya saker. Sagt och gjort.

Den 27/5 startar jag upp ”selfcare cafe”. Det är ett virtuellt cafe där vi kommer att hålla ”kvinnokvällar” med olika samtalsämnen i fokus. Kanske blir det också olika föreläsare eller livsberättelser vi får höra om. Ja tankarna är givetvis många och min vision är att jag en gång i veckan erbjuder dessa kvällar där vi tillsammans kan ta en virtuell fika samtidigt som vi reflekterar och inspireras. En annan förhoppning är att bygga nätverk, både jag och du, att man både skapar nya kontakter och nära vänner.

Jag är medveten om att mina drömmar ofta är större än verkligheten, men försöka måste man ju 🙂

Min tanke är inte att jag ska hålla låda, utan att vi allesammans ger och tar, vi delar med oss, lyssnar, ber om tips eller ger råd. Jag tror att vi tillsammans kan skapa magi!

Så vill du vara med? Boka din plats här ⬅️

 


Att vara en hjälpare

Att vara en hjälpare är ingen enkel roll. Tvärtom. Ofta innebär hjälparrollen att andra lägger på dig ansvar och för att överleva själv behöver du kämpa för att inte ta emot det. Som hjälpare är det inte ovanligt att du hjälper andra som yrke, men att du också har samma roll i ditt hem eller i din vänskapskrets. Det är dig man ringer till för att prata, som man frågar om hjälp eller som man alltid räknar med tar hand om saker eller löser problem. Det är inte ovanligt att det är du som håller ihop familjen eller  umgänget, att du bekräftar andra och ser till att de mår bra.

Tidigare i mitt liv var jag den personen. Hon som bara gav och gav.  Som svarade i telefonen på nätterna, gav bort både pengar och tid, som hela tiden såg till att andra mådde bra, men i samband med det glömde jag bort mig själv.

Det slutade med att jag blev trampad på, tagen för given.

Härom veckan sade en person till mig att den hade förväntat sig mer av mig, att jag skulle ställa upp. Förr i tiden hade jag tagit det som en smäll i ansiktet och bett om ursäkt, även om jag fortfarande kan tycka att orden sved så inser jag att det inte är jag som ska be om ursäkt.

För andra människor är inte mitt ansvar oavsett hur nära de står. Det finns ingen lag eller regel som säger att jag måste vara den som ställer upp, som bryr mig om eller bara finns till. Bara för att jag kan eller vill hjälpa till, så betyder det inte att jag alltid borde.

För en hjälpare har inga superkrafter, inga extra tider på dygnet. En hjälpare har inte mer ansvar än gemene man. Det enda en hjälpare har, är ett större hjärta.

Ett större hjärta som också har lättare för att brista och blöda. Idag ser jag vikten av att ta på MIG syrgasmasken först, innan jag ger till andra. Men andra verkar tro att jag dansar på rosa moln och kan sväva i väg så fort någon räcker upp en hand. Medans jag i verkligheten också kämpar, med mig själv.

Jag har vänner och familjemedlemmar som är deprimerade, jag har en bror som är i ett aktivt missbruk. Tro mig när jag säger att jag hade velat gå in och förändra deras värld. Jag tänker på dem. Varje dag.

Men jag har varken supermantel eller trollstav, och jag vet att om jag skulle lägga kraften på alla runt mig som mår dåligt så har jag inget kvar sen till mig själv. Jag hade gått sönder, blivit sjukskriven och inte ens kunnat ta hand om den som står mig närmast. Min man och mina barn.

Allas liv ligger inte i mina händer jag vet det, men ibland tror jag att de glömmer bort det själva. Att dom sitter och förväntar sig att bli hjälpta, att någon ska bry sig till den milda grad att de inte gör något åt det själv. Vad många glömmer är att det är tungt att bära andras bekymmer, att det inte är särskilt trevligt att få dem kastade sitt eget ansikte.

På en dag möter jag mycket misär och sorg. Det är depressioner, förlust, skam, skuld, sjukdomsdiagnoser. Allt det där hamnar i mig som en jävla papperskorg ingen bryr sig om att tömma. Det är som att jag inte skulle ha känslor, fast att jag är fylld av dem, kanske mer än andra. Så när du kommer med din sorg och dina bekymmer så lämnar du också dem hos mig när du går. Det är inte så att de magiskt försvinner bara för att du går ut genom min dörr. Nej, när du går så stannar de kvar. Jag blir lämnad ensam med känslor och bekymmer som inte är mina.

I mitt jobb är jag beredd på att ta emot, att få lyssna, hålla om. Där kan jag sortera, skaka av mig, ta hand om. Det är därför jag på min fritid ibland behöver få en paus.

Det här inlägget är inte riktat till en person, så om du tror att det är dig jag pratar om har du fel. Jag har en handfull personer runt mig som mår dåligt, som väntar på att jag ska lyfta luren och ringa, och det är just det jag vill att DU ska komma ihåg. Att det aldrig är en person som ber om hjälp, att du inte är ensam i den här personen närhet, utan att de ofta är flera. För en hjälpare hjälper ju alla, och inte bara just dig…

Där här inlägget är en påminnelse till alla som har en hjälpare runt sig, att det inte är hjälparens uppgift att ta hand om dig. Det är DIN uppgift att ta hand om dig. Om hjälparen i din närhet inte ringer eller hör av sig kanske du själv borde visa lite tacksamhet eller uppskattning. Om en hjälpare inte finns där för dig så betyder det inte att den inte bryr sig, det kan också betyda att den har andra människor att ta hand om, tex sig själv ❤︎


Ingen vanlig dag

Idag är ingen vanligt dag för idag är det min dotters 15-års dag! Hurra hurra hurra!

Men fatta 15, helt galet. Jag minns ju dagen hon kom ur mig som igår… eller ja, nästan i alla fall.

Jag är så sjukt stolt över denna tjej. Får nypa mig i armen för att förstå att hon är min. Så mycket klokare, modigare och smartare än vad jag var när jag var 15 år. Det är som att vi kommer från två helt olika världar och på sätt och vis är det ju faktiskt också det vi gör. Så olika uppväxter, så olika erfarenheter.

Hon besitter ett hett temperament vilket var något jag slet mitt hår över när hon var liten men som jag nu är så glad och stolt över. Att hon kan bli arg, säga ifrån. Jag som arbetar i terapi vet hur svårt det är för många att visa och uttrycka ilska, speciellt för kvinnor så jag är otroligt glad och stolt över att hon besitter den förmågan.

Hon står också starkt och stadigt i sina egna värderingar och vågar prata och lyfta svåra och tunga ämnen vilket om möjligt gör mig ännu stoltare. Jag varken kan eller vill tänka tillbaka på tiden då jag var femton. Men livet ser helt klart annorlunda ut emellan oss.

Att få ett barn är verkligen en gåva. Det enda jag vill är att få vara vid hennes sida livet ut, att få se hennes utvecklas, växa upp, bli vuxen. Till dig som 15-åring vill jag bara säga: ha kul! Allvaret kommer sen. I den där åldern är inget så stort som det känns. Ingen kommer minnas vad du säger, gör eller vilken modell av iphone du har. Njut av dagarna, samla på dig vänner, håll i dem hårt, inget annat har egentligen någon betydelse.

Älskade älskade dotter, tack för att jag får vara din mamma!


Vill du lära dig att acceptera din kropp och älska dig själv?

Min gåva till dig (värd 8500kr) 🎁

 

De senaste månaderna har jag haft en utbildning i grupp där jag tillsammans med ett par fantastiska kvinnor arbetat med självkärlek, kroppsacceptans och ätmönster 💃🏻🍫🥰
Efter dessa veckor uttrycker kvinnorna inte bara att de gått ner i vikt, utan också att de stärkt sin kroppsacceptans och självkärlek. (Och om du frågar mig så är de två senare också de viktigaste)❤️
Ämnet ligger mig varmt om hjärtat då jag av egen erfarenhet vet vilket hårt jobb det ligger bakom att förändra ett tankemönster. Men jag själv (och dessa fantastiska kvinnor) är levande bevis på att det går att förändra tankarna från ogilla till att acceptera det du ser i spegeln💝
Så vill du:
-kunna äta utan ångest
-vara nöjd med dig själv?
-accetera din kropp?
-förändra ditt ätbeteende?
-ha en större förståelse för dig själv?
-minska din stress & öka din självkänsla?
Jag planerar nu en ny uppstart av min utbildning till hösten och då jag i min verksamhet verkligen vill hjälpa människor väljer jag att erbjuda EN person en GRATIS plats 🎟
Jag investerar därmed 8 veckor av min egentid till ett värde av 8500 kr för att hjälpa dig att må bättre i dig själv och i din kropp. 🎁
Endast EN person tas ut. Vill du vara med? Räck då upp en hand (sista dag för handuppräckning är 9/5)🙋‍♀️
Mer info om kursen hittar du här.

April 2021

Privat

Jag har kommit på mig själv med att tappat bort alla de där lugna stunderna för mig själv sedan valpen kom. Inga ensamma promenader, ingen styrketräning eller yoga, inga meditation och framför allt sällan en lugn stund för återhämtning i soffan. Jag kanske skulle våga säga att jag mår bättre än i mars men fortfarande är jag inte mig själv. Ork, glädje och lust har minskat, ryggen värker och det susar i mitt huvud. Jag trivs inte riktigt där jag är just nu vilket kan vara orsaken till en del av mitt mående. I maj ska jag försöka återfå rutiner, bromsa in lite och leva på tillit.

Företag

I april har jag verkligen sökt som en galning efter olika konsultuppdrag, jag har ring runt, mailat, letat. Har känts som ett heltidsjobb som tagit super mycket kraft så i maj har jag lovat mig själv att pausa från allt det där. Jag ska ta det mycket lugnare. Ta hand om de klienter jag har men inte vara ute och jaga efter något nytt.

Hus & hem

Som jag älskar detta ställe. Vill verkligen inte vara någon annanstans just nu. Snart, riktigt snart tror jag att de nya fönstren på terapistugan är på ingång, och när det börjar bli lite varmare ska jag också göra en gång och lite skyltar fram till mottagningen. Annars sår jag fröer. Längtar efter sol, varma vindar, och lediga dagar ❤︎


En varning

Min ängel och hans monstervän

Det jag minns mest av att vara småbarnsmamma är instängdheten. Jag kände mig kvävd. Luften tog slut mer och mer för varje dag. Jag skäms fortfarande över att säga det, för det är liksom inte så det ska kännas. Men det var så det kändes… i mig.

Jag inser att jag är en människa med stort frihetsbehov och som kräver återhämtning och lugna stunder för att må bra och fungera, och med småbarn får man ju sällan frihet, återhämtning eller lugna stunder. I alla fall inte med mina barn….

Nu var det egentligen inte småbarn jag skulle skriva om utan ovanstående gäller ju också valpar.

Jag kan riktigt känna hur mina nerver är i kläm och hur jag inte får luft, precis samma känsla som jag upplevde för sisådär 15 år sedan. Att sitta ner och äta frukost, dricka en kopp kaffe eller överhuvudtaget bara få vara still med vår valp i huset är en omöjlighet och jag känner att jag är nära på att spricka.

Dom som känner mig skulle beskriva mig som en lugn person och det är få människor på jorden som har sett mig arg, men när det kommer till att jag inte fått den där lilla återhämtningen som är så där viktigt så tappar jag det, totalt.

Jag blir helt klart en sämre version av mig själv och jag skäms över att inte kunna hålla ihop det. Skäms helt klart av att en hundvalp kan provocera mig så mycket att jag sitter gråtande på golvet och tänker ”jag orkar inte mer”.

Men där är vi just nu…

Det är så skrattretande. Jag har världens längsta stubin och en vuxen människa kan i princip omöjligtvis göra mig arg. Tro mig, efter att ha arbetat inom både Kriminalvård och SIS har jag fått uppleva både hot, elaka kommentarer, gliringar, sura miner, provokationer men aldrig, aldrig (jo, en gång kom jag precis på) har jag tappat det.

Men när valpen snor min frukost eller på grund av olika hyss tvingar mig upp från soffan så många gånger så att kaffet till slut hinner bli kallt, ja då spricker jag.

Hm, vad kan vi lära oss av det?

Hota mig, provocera mig, gör vad du vill, men stör mig aldrig i kaffet och sno för fan aldrig min frukost.

Se det som en varning.


Skrivresan -lyssna på dina tankar

Skrivresan -lyssna på dina tankar

Skrivresan -lyssna på dina tankar

Ny här? Här hittar du del 1, del 2 , del 3, del 4, och info om hur det går till.

I april lyssnade du på din kropp, jag hoppas att det var givande. I maj ska vi öva på att lyssna på våra tankar. Varför? Jo, för att dina tankar påverkar dig. Många är rädda för att umgås med sina tankar, kanske vill du alltid ha en podd i örat, tv:n på eller sällskap? Denna månaden ska du göra tvärtom. Stäng ner allt, låt det vara tyst och lyssna värderingsfritt på de tankar som kommer till dig. Inga tankar är bra eller dåliga här, det är bara tankar. Så lyssna inåt och skriv!

(Fundera inte så mycket över följande frågor utan bara skriv, ta det första ordet som kommer upp. Det brukar bli rätt.)

  • Vilken är din vanligaste tanke?
  • Vad brukar du säga till dig själv?
  • Vad tänker du om dina tankar?
  • Ser du i ord eller i bild?
  • Vilken färg har dina tankar?
  • Lyssnar du på dem?
  • Följer du dina tankar?
  • Tror du på dem?
  • Uttalar du dina tankar?
  • Vad kommer dina tankar i från?
  • Har du ”förbjudna” tankar?
  • Finns det tankar du försöker att bli av med?
  • Hur låter dem?
  • Vilka tankar gör dig glad?
  • Hur ofta tänker du på dem?
  • Kan du styra dina tankar?
  • Hur högt låter dina tankar?
  • Vilken känsla bär dina tankar?
  • Vad vill dina tankar säga till dig?
  • Vad vill du säga till dem?
  • Finns det tankar du vill bli av med?
  • Finns det tankar du vill tänka oftare?
  • Vilken person är ofta i dina tankar?
  • Hur låter rösten som pratar med dig?
  • Vems röst är det?
  • Gillar du den?
  • Varför låter du den tala till dig?
  • Ser någon dina tankar?
  • Vem vill du berätta om dina tankar för?
  • Kan du tömma dina tankar?
  • Hur?
  • Vilka tankar brottas mot varandra?
  • Vilken vinner?
  • Varför?

Kom ihåg att inte bara undersöka dina tankar vid ett tillfälle utan titta på dem minst en gång i veckan. Lycka till!